Lust vs. Olust.

Jag får ofta frågan vilken typ av terapi som är bäst. Idag ska alla gå på KBT- Kognitiv beteendeterapi. Det fungerar visst på många, men jag skulle vilja säga att det är en terapi som passar in vår tid. För det går fort. Om du skulle ha turen att få träffa en terapeut via till exempel din vårdcentral, då brukar det vara max tio tillfällen som gäller. Och sen då, säger jag? Vad gör man med dem som inte mår bra efter tio gånger, som kanske precis vågat börja öppna sig?

Jag känner till terapeuter som arbetar efter den gamla psykoanalysen, där de skriver kontrakt med patienterna där de förbinder sig ibland för flera år framåt att komma varje vecka. Jag vet vissa som haft samma människor på besök i tio år. Hur man försvara det rent etiskt för sig själv, det kan jag inte svara på. Känner man att det inte går framåt efter någon månad, så byt. Det finns ju en uppsjö av duktiga människor som kan hjälpa dig. Jag vet vid ett tillfälle när en kvinna kommit till mig tre gånger och efteråt sa hon att hon redan mådde så mycket bättre. Hon sa att hon gått fyra år innan hos en annan utan att de kommit hälften så långt. "Och varför fortsatte du gå dit?" frågade jag.

Egentligen tycker jag vilken metod man använder är ganska oviktig. Åtminstone om man jämför med hur viktigt det är att man känner förtroende för den man besöker. Utbildning och bakgrund, visst, men om inte kemin och förtroendet finns där kommer ingenting att fungera, hur många tricks han än må ha i sin låda.

Och det motsatta gäller givetvis. När förtroendet finns kan man uppnå mirakel på väldigt kort tid.

Vi har också en tendens att ha större förtroende för människor som varit med om liknande saker. Det är ingenting konstigt i och för sig. Idag är väl Mia Törnblom och hennes kamp för en bättre självkänsla ett lysande exempel. Jag gillar Mia Törnblom. Jag är säker på att hon hjälper många människor med en väldigt viktig sak. Vad jag tänkte på var att jag är säker på att hon har betydligt mer att göra än de flesta terapeuter och psykologer. Jag tror du förstår vad jag menar.

Glöm bara inte att förändra sitt tankemönster är viktigt, men att vara medveten om varför man känner som man gör är ännu viktigare. Att lyssna på sina känslor och följa dem kommer alltid leda dig rätt. Våra tankar kan vi påverka och de kan förledas av vad andra tycker, vill och behöver. Men en klok man sa till mig för flera år sedan:

"Your feelings are messages from your soul. Listen to them, because they will never tell you a lie".

Egentligen vet vi redan det där. Kanske all terapi skulle kunna kokas ner till att vi inför varje situation vi ställs inför, ställer oss frågan: "Hur känner jag mig när jag tänker på det här?"
För det är också så att i vår hjärna finns redan ett inbyggt system av hjärnceller som hjälper oss att förutse vad det här beslutet vi står inför med största sannolikhet kommer leda till, även om vi inte ännu kan se slutresultatet.

Känner jag lust-eller känner jag olust? Att känna det är inte så svårt. Att våga lita på det och följa det är där de flesta av oss går fel. Om vi bara vågade ta det steget skulle de flesta av oss må så mycket bättre, ha bättre relationer, vara lyckligare, ja egentligen det alla säger att vi vill.

Fiske, Brad Pitt och annat.

Jag tror det var 1992, och jag gick på bio tillsammans med sju-åtta grabbar i samma ålder. Det var inte någon vräkig Hollywood-action med Arnold S, utan en film med mer substans, om man säger så. Brad Pitt var en stjärna i stigande, och under den kvällen trollband han oss med sin storslagna karaktär av den äventyrslystne yngre brodern.

Det var en så bedövande vacker film, där huvudingredienserna var två bröder och deras uppväxt med sin hårda men rättvisa pappa, byns präst. Men han var inte bara präst, han ägnade lika mycket tid åt sin andra stora passion, flugfiske. Den passionen förde han vidare till sina båda söner. Många timmar ägnades åt att uppnå den perfekta rytmen.

Till bedövande vackra vyer av det storslagna landskapet kring bergen i Montana, hypnotiserades vi morske män av slowmotionbilderna på fiskelinans dans över vattenytan. Och floden flöt verkligen fram.

Skådespelarna gjorde det hela till en så stark upplevelse, att vi efteråt var alldeles upprymda, som små barn som precis upptäckt något de inte varit med om tidigare. Det stämde ju också ganska bra.

Jag såg den filmen häromdagen. Det var första gången sen den där kvällen för...längesedan, och till min glädje tyckte jag lika mycket om den. Vacker, storslagen, dramatisk. Och Brad Pitt.

Att det sedan är en sann historia gör den knappast sämre. Jag har alltid älskat filmer som är tagna ur verkligheten. Det gör jag fortfarande.

A River runs through it

Tack älskling.

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit under åren av att se min dotters rygg försvinna ner över gården, släpandes på väskor, påsar och gosedjur. Det har känts så fel, så onaturligt och aldrig rätt. Att varje söndagskväll känna hennes olust över att behöva packa ihop sina saker och inte få vara i det rummet hon älskar så.

Vem är jag, har jag tänkt, att göra så mot henne? Jag som växte upp i ett hem där min mamma inte ens började jobba förrän jag och mina bröder börjat i skolan. Ett hem där ingenting förändrades och all energi kunde koncentreras på att göra det jag själv ville. Vem är jag att slita så på dina resurser, mitt älskade barn?

Men ibland har vi inte något val. Och barn har förmågan att sätta fingret på det som vi behöver lära oss allra mest. Lära oss för att bli vuxna. Att bli vuxen, har jag förstått, har väldigt lite med ålder att göra. För mig betyder det snarare att få kontakt med vilka vi är på insidan, att våga känna efter och uttrycka det. Att bli medveten om vad som skrämmer oss och våga möta det. Se vad det står för. För visst är det idiotiskt att låta något som skapades under barndomen hindra oss att vara allt vi kan, att leva så mycket vi orkar, att älska så mycket vi hinner.

För saker som var obegripliga då som barn, behöver sällan vara det när vi ser med våra vuxna ögon. Ögon som vi inte hade tillgång till då. Vi hade en annan vuxens ögon som tolkade tillvaron efter deras verklighet. Men vår verklighet är alltid en annan. Och den är vår, ingen annans.

Jag kunde kanske ha sett till att min dotter aldrig behövt flacka runt som en kringresande anslagstavla för mig och hennes mor. Men det tog mig för lång tid att förstå. För lång tid att förstå att när man ständigt säger ja i en relation med en annan människa, leder det oundvikligen till att man slutligen blir tvungen att säga nej till hela relationen. Hur länge vi står ut är individuellt, och egentligen oviktigt.

Mitt älskade barn, du har lärt mig mer om livet än alla hyllmeter böcker jag slukat. Men du förstår, ibland är vi vuxna så stängda att vi inte ens förstår när ni visar oss med alla medel ni kan komma på. Att när ni har ont i magen eller i nacken, kanske betyder att "hej, du ser mig inte". Eller "pappa, jag orkar inte vara duktig just nu, jag vill bara sitta i ditt knä. Och du, bara för att jag berättar om ett problem, betyder det inte att du måste lösa det, hajar du?"

Precis som jag sagt till dig kan jag inte göra om det som varit. Jag kan bara säga förlåt, och nu när jag vet, göra det så mycket bättre. För det är väl vad det handlar om att vara förälder? Att göra så gott man kan efter de förutsättningar man har, och sträva efter att göra det bättre längs vägen.

En dag blir du förhoppningsvis också förälder. Då ska du få se vad dina barn väcker hos dig. Jag räknar med att du ringer då :-)

Lojal, men mot vem?

Hur gör man när man har något viktigt att berätta, men samtidigt vet man att det som ska sägas kommer göra någon man älskar väldigt ledsen?

Jag lyssnade förra veckan på det eminenta programmet "Christer" på p3 under en lång, svettig promenad i skogen. Dagens problem handlade om en tjej som undrade hur hon skulle bete sig mot en kille på jobbet som gick över hennes gränser, tog i henne på ett sätt som kändes obehagligt och så vidare. Hon undrade hur hon skulle göra för att få stopp på det hela utan att det blev dålig stämning eller allmänt jobbigt.

Jag kände igen mig i det där. Att alltid ta hänsyn, alltid sätta andras känslor före de egna. Att ta på sig ansvaret fast det egentligen är någon annan som är ansvarig.

Och även om jag har lärt mig så mycket om det här, hur jag beter mig och varför, så handlar det nu om den stora fästningen. För det är givetvis så att ju närmare vi kommer det som är oss närmast, desto svårare blir det att stå upp för det vi vet, behöver och vill. Jag tror ni förstår vad jag menar.

Men vad jag insett som jag inte visste förut, är att det som inte blir sagt kommer att uttrycka sig ändå. Och då på ett sätt som kostar betydligt mer än vad det gjorde från början.

Tack.

Jag har vid flera tillfällen bakåt i tiden, berört den stora värme jag mött här inom "bloggvärlden". Eftersom jag var borta ganska länge har många av "di gamle" försvunnit, och när kommentarerna blir få undrar jag ibland om det jag skriver når fram.

Men ibland händer det underbara saker. Igår, precis innan jag skulle lägga mig, såg jag ett mail jag missat. Jag öppnade det, och läste...Och läste det igen. Och igen. Det var fantastiskt. Ett mail som jag kommer skriva ut och sätta in i min pärm märkt med regniga dagar.

Tack Pia.

A lot of sunshine.

Hittade en gammal låt som jag älskade "back in the days".

Som tur är stämmer det inte med dagens väderlek :-)


Kid Frost

Min mamma.

Jag hade precis satt mig ner för att äta dagens lunch, bestående av pasta med någon slags sås. Precis när jag körde runt gaffeln i pastan ringde telefonen. Jag blev kall i kroppen. Jag hade på något sätt intalat mig att om det inte ringde skulle allt vara bra. Jag reste mig och lyfte luren.

"Ja det är Johnny", svarade jag.

"Hej, det är mamma, vad gör du?"

"Jag satte mig precis ner och skulle äta lunch", sa jag.

"Jaha, va synd då. Jag tänkte kanske att vi kunde ses och ta en fika eller så. Men då åker jag hem istället". Jag hörde och visste redan svaret innan jag sa:

"Var det något speciellt då, eller?"

"Ja, jag var ju hos läkaren nu, och...det var inte så bra. Jag har cancer".


Jag öppnade hissdörren och klev in. Den sjönk som en sten i en fart som fick mig att nästan kräkas av svindel. Någonstans mellan våning två och tre stannade den. När jag tittade upp såg jag att handtaget satt jättehögt upp så jag fick knuffa allt vad jag kunde för att få upp dörren. Jag lyckades till slut ta mig ut, och fann mig själv stående i vårt gamla kök. Jag var bara en liten gosse, och jag kände att jag grät. Jag såg mamma klä på sig i hallen, och jag försökte ropa på henne, men hon hörde mig inte. Jag sprang mot dörren, men hon bara öppnade den och gick ut, utan att se mig. Jag kastade mig otröstlig på golvet, jag trodde det var sista gången jag såg henne. Min beskyddare, min ängel, min mamma. Hur skulle jag klara mig utan henne?


Mamma kom snabbt under behandling, och hon har varit så modig. Hon har varit modig för oss alla, och hennes positiva inre har säkerligen hjälpt många hon mött i samma situation. Mitt i allt det jobbiga insåg jag att jag hade en hel del olösta saker tillsammans med henne, och jag visste precis vem som skulle hjälpa mig med det.

Idag har vi varit på lunch och mamma mår bra . Och jag med. För nu har vi en riktig relation, en mellan två vuxna människor. Jag var så rädd att min mamma skulle försvinna innan jag fick komma fram till vad jag behövde inuti. Det hade inte varit roligt att aldrig få se henne i ögonen och bekräfta att allt är bra.

Och det kommer vara bra, även när du inte är här längre. Bara så mycket tråkigare. Och tomt.

Mamma, jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta, men...jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Jag önskar att alla barn fick komma till världen och mötas av sådan kärlek som du gett mig och mina bröder. Världen skulle vara en så mycket vackrare plats då.

Tack.

Metall.

När jag var 18 år satt jag och Jocke Cans, sångare i Hammerfall och numera också antagligen omåttligt stolt innehavare av titeln Körslagskung :-), i min gamla Toyota Celica och lyssnade på Metallica under rasterna på Burgårdens gymnasium.

Oftast var det jag och min bästis på den tiden, Mattias som jag också jobbade på konserterna på Scandinavium tillsammans med. Men ibland var Jocke med, och det tycker min dotter är supercoolt eftersom hon har blivit ett litet Hammerfall-fan. Inte tack vare mig vill jag flika in.

Ett av mina bästa konsertminnen, och utan tvivel det mest skrämmande, var när vi som sextonåringar gick på Metallicas konsert på Frölundaborg. Klientelet var som direkt hämtat ur Sagan om ringenfilmerna. Och då tänker jag på dem som tillhörde den dumma sidan.

Det knarkades en del kan jag säga.(Inte av oss alltså) Och dansades i ringar och annat. De välte ner folk. Bland annat oss. Men musiken var mäktig. Det tycker jag fortfarande.


Masters of Puppets-Metallica

nr.321

När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller översatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet ignorerats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att "mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på".

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.

Nej.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att "nej är det mest kärleksfulla ordet i världen".

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på de andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna var generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraft. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Bite me.

Ah, jag tror du redan vet att det hänt något. Du brukar vara väldigt snabb på att plocka upp det när det varit på gång. Då blir det bråk. Det brukar alltid fungera. Men inte idag. Jag är inte där längre.

"Ja men du ska alltid hålla på att dra upp det som hände förr. Kan du inte skita i det och prata om det som är nu". Rösten på andra sidan mullrar och accelererar som en Formel 1 bil på målrakan.

"Jag hör dig alldeles utmärkt utan att du behöver gapa", säger jag. Det gör inte saken bättre.

"Men nu hade vi bestämt att hon skulle gå dit, och bara för att hon inte vill gå nu så ska du bara ändra det! Typiskt dig att inte kunna stå fast vid något man bestämt"!

"För det första var det J som kom till mig och sa att det blivit för stor grej, och att hon inte ville dra igång det nu. Och för det andra sa jag att jag skulle ringa och prata med dig innan vi bestämde definitivt. För det tredje hann jag inte förklara färdigt förutsättningarna som jag hade glömt, innan du ringer upp igen och kräver att få tala med J", svarar jag utan att gapa tillbaka.

"Jaha", säger hon på andra sidan. Sedan blir det tyst. Innan jag fortsätter med att säga vad jag tycker om hennes beteende, och att det i min värld är vår uppgift som föräldrar att se och lyssna till vårt barns behov, inte se till att genomföra det som vi tycker att de behöver. Det kan vara nödvändigt när barnen är små och vet vad de vill men inte alltid vad de behöver. Med barn i puberteten är det lite annorlunda.

De där sista två meningarna sa jag inte. Även om det är så. Jag pratar inte så om du nu tror det. Privat menar jag. Det skulle ju låta rätt drygt.

Men jag sa rätt mycket annat. Men det får stanna där, mellan två telefoner någonstans i det vackra Göteborg.

Skitkul.

Skrattar högt som vanligt när jag besöker nätets mest underhållande bloggare, Mikebike.

Kom på ett roligt citat som Kay Pollak bjöd på. Apropå att jobba med människor med en pessimistisk inställning:

"Livet är en skitmacka, och man får ta en tugga varje dag".

När jag såg den underbara filmen "The Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman, levererade Jack ett annat skönt när han drog tre saker för sin assistent som han tyckte han skulle lägga på minnet, angående effekter av att bli gammal. Nummer tre:

"Never trust a fart".

Hey, jag skrattade. Men jag är förvisso ganska barnslig. Men det står jag för.

Discofever.

Den gode Smyg diskuterar bästa discolåten, och jag känner att jag vill lämna mitt bidrag. Min första tanke gick till den här truddelutten. För oss som var med redan då, blir det hela komplett tillsammans med det knastrande ljudet av stiftet mot vinyl.

Så på med de höga klackarna, harkla strupen och sjung med. Det tänker jag göra.

BeeGees-Tragedy

Kärlek på riktigt.

Jag vet inte , men just nu har kroglivet ingenting att erbjuda mig. Inte för att jag inte är på humör, tvärtom. Jag klarar bara inte av de där låtsaskonverstionerna, du vet" och vad sysslar du med då", eller "var bor du", "har du barn". Inget fel i det, konversationerna måste ju starta någonstans. Men allt som oftast gör de det på samma ställe, på samma sätt.

För min egen del är jag säker på att det beror på att jag letar efter något äkta. Nu när jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter värmen och känslan i den sanna kärleken.

Den finns därute, det är jag säker på. Tills dess nöjer jag mig inte med något annat. Kärlek på riktigt, eller inte alls.

Så det så.

Se mig som den jag är, inte den du önskar jag vore.

Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.


Father Figure-George Michael

Det var ingenting.

Det är tisdag, höst och kalla vindar. Jag sitter i bilen på väg hem efter en tolvtimmars dag på jobbet, med täppt näsa och trötta ögon. Där och då tar jag beslutet som jag haft inom mig en längre tid. Egentligen redan innan vi flyttade ihop. Jag struntade bara i att lyssna. Som så ofta förut.

Första kvällen jag bodde där gick hon ut med en kompis. Trots att jag stannade hemma. Hon kom hem vid halv fyra, och nästa dag fick jag höra att hennes kompis gått hem strax efter tolv. Helgen efter det jobbade jag till tolv på natten och hon gick ut. Jag pratade med henne innan jag satte mig i bilen, och hon sa att hon snart skulle komma hem, och bad mig vänta uppe på henne. Klockan sex låste hon upp dörren.

Jag klev in i hallen, hängde upp jackan och gick in i lägenheten. Jag hade bara bott här några veckor, men gillade den inte. Hon stod i köket och pratade i telefon. Jag satte mig i soffan och väntade. En liten stund senare kom hon in och satte sig mitt emot.

- Jag har något jag måste prata med dig om, sa jag och tittade henne i ögonen.

- Ja, jag har också något jag måste prata med dig om, svarade hon.

I min hjärna snurrade tankarna på, och jag var säker på att hon skulle säga att hon varit med någon de där kvällarna, hon hade inte kunnat säga vad hon gjorde, och någon hade ringt och lagt på luren. Fan vad bra tänkte jag, här kommer jag lätt undan. Nu blir det ju inga som helst problem att ta sina prylar och sticka. Tänkte jag alltså.

- Varsågod, börja du, sa jag och förberedde mig på att replikera hennes erkännande.

Hon tittade ner i golvet, harklade sig, och såg ut att kämpa efter rätt ord.

- Jag är med barn, sa hon samtidigt som hon tittade upp.

Som om någon dragit ur korken i botten rann all energi ur mig. Det blev tyst.

- Vad var det du ville säga, sa hon till slut.

-Ingenting, svarade jag. Det var ingenting.

Lisa slappnar av

Duffy: Stepping stone

Duffy: Delayed devotion

Duffy: Mercy

Sorry Håkan, jag fattar inte...

Jag sitter i bilen, på väg hem från en skön träningsrunda i den för tillfället vidunderligt vackra Botaniska trädgården, med omkringliggande skogsområden. Radion är inställd på MixMegapol, och i höjd med Slottskogsvallen börjar Håkan Hellström sjunga. Eller ja...

Jag anser mig vara hyfsat orienterad när det gäller musik. Om inte annat blir jag ständigt uppdaterad av min allvetande musikguru Anders (som antagligen säger upp vänskapen efter den här texten). Jag lyssnar på allt möjligt, Metallica, Tom Petty, Winnerbäck, må vara favoriterna, och Duffy just nu, men jag har egentligen bara två krav som inte går att ignorera. För mig alltså. Personligen. Och det är, att även om det är riktigt hårt så måste det finnas givna melodislingor man kan följa, men allra viktigast är att sångaren kan sjunga. Det borde inte vara så konstigt egentligen. En kock förväntas kunna laga mat när han kommer till jobbet. En busschaufför antas ha busskort, en polis...ja du fattar.

Och jag är ledsen, men hur go han än må vara som människa, och hur duktig han än är som musiker, så kan ingen vid sina sinnens fulla bruk påstå att Håkan Hellström kan sjunga. Det gör ont i mig, huden knottrar sig och jag vill slita ut stereon, veva ner rutan och bara kasta ut den och hoppas en lastbil kommer bakom.

Ibland får jag för mig att hela Sveriges musikerkår med Bjurman i spetsen bestämde sig för att utsätta oss för ett prank, som sedan drogs för långt och det var för sent att säga att "hallå, vi skämtade bara".

Men eftersom jag är i klar minoritet, så antar jag att det är något jag inte begriper. Och det är helt okej. Det här är bara min åsikt. Och jag minns min brors dotter som fick en svår gråtattack när jag råkade dryfta det här på något kalas. Och det är ju så musik ska vara. Beröra. Väcka något därinne.

Fast inte hos mig. Jo, något väcker han, den gode Håkan. Och faktiskt är det inte långt till tårar för mig heller ibland. Fast av en helt annan anledning.

Här är ändå en riktigt bra låt. Gårdakvarnar och Skit. Typ Gais.

Ödmjuk och solbränd.

Jag hade verkligen förberett mig inför dagens möte. Jag hade visualiserat hela min plan och gick bara in för att verkställa den.

Men jag glömde en sak. Att vara ödmjuk.

Uppfylld av all den kunskap jag samlat på mig gick jag bara in och körde på, och förväntade mig att de skulle tycka att jag var fullständigt briljant. Något annat än "lysande Johnny, helt superbt, så gör vi såklart" kunde jag inte tänka mig att få höra.

Tänkte inte på att dem inte hade lärt sig det jag lärt mig. Så det var antagligen rena grekiskan. Och ingen av dem hade varit mer än en vecka på Rhodos.

Nåväl, det blev ganska bra ändå. Ödmjukheten hade inte sprungit ur något behov att vinna eller visa mig duktig från min sida. Nej, det var bara så att jag var så entusiastisk och ville delge dem allt lika klart och tydligt som jag kunde se det. Men kompromissa är något som tillhör vuxenlivet. Så det gjorde vi.

Och alla fick vara vinnare.

Möte nummer två var en annan känsla. När man själv lägger sig platt och erkänner att"ja, jag fuckade upp här, jag har gått igenom det hela från början till slut och tar på mig det här och det här. Jag visste helt enkelt inte bättre och kommer göra allt för att det inte ska upprepas igen". Då vill man inte höra personen som sitter bredvid och är lika inblandad ta noll ansvar för det som han gjort, och bara skjuta det som är uppenbart ifrån sig. Och sedan gå ut från mötet och bara säga att "ja det gick ju bra".

Jag svarade vad jag tyckte om det. Sedan gick jag hem och öste på sandsäcken tills armarna hängde slaka. Skönt :-)

Fick några underbara timmar på fotbollsplanen idag, som ledare för min dotters skollag. Strålande sol, glada, sjungande barn. Då spelar såna där möten inte så stor roll.

Reflektion.

"Vet du vad jag önskar Johnny?"
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

"Nej, men berätta", svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

"Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?"

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

"Vet du, jag förstår precis vad du menar", svarade jag. " När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota".

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

"Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti", sa han när han hämtat sig. "Vet du vad jag önskar mer", fortsatte han. "Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen..."

"Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om", svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. "Du är väl inte laktosintolerant?" frågade jag.

"Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad", svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Vid vägs ände.

Jag är inte bra på att säga hej då. Så förutom det vill jag bara säga tack. Tack för alla fina kommentarer, stöttning, värmande ord, glada tillrop, vänskap...ja det finns mycket mer än så. Och det tar jag med mig.

Ta väl hand om er
//Johnny

Höhmmm...

Det är bara jag som harklar mig. Gör strupen klar för att säga tack för att Ni bryr er. Men jag är här. Skulle kunna skriva något riktigt bra om varför jag varit osynlig.

Men jag hoppar över det. Nöjer mig med att konstatera att ibland behöver vi någon som ruskar om oss och visar hur det egentligen är. Någon gjorde det med mig. Ruskade om mig alltså.

Nej, det var ingen kvinna den här gången. Eller jo, det var det ju. Men inget som hade med romantik att göra. Och sen var det en till faktiskt. Hon var också kvinna. Men det hade inte heller något med romantik att göra. Fast mycket känslor. Så var det.

Tankarna på att sluta blogga har varit starkare än någonsin den senaste veckan. Men det känns så vemodigt. Även om jag inte träffat mer än ett fåtal så känns det ändå som det skulle lämna ett stort tomrum. Eller det skulle det. Utan tvekan.

Så jag låter det bero ett tag. Får se om glöden kommer tillbaka. Lusten att dela med mig. Glädjen att få ta emot.

Tills dess kan jag säga att det blivit varmare här inne. Och det är värt att bloggas om. Jag lovar.

En öppen spis. Eller en braskamin hade varit perfekt. Här är kallt. J-ligt kallt.

300

Rubriken syftar på antalet inlägg, inget annat.

Det får trots allt bli kort. Och jag ville egentligen bara säga att Kay Pollak var precis så bra som jag kunde hoppats. Tre timmar av glädje och energi. Jag är nöjd. Och glad. Och på väg till sängen.

Förväntningar

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.

Varför?

"Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?"

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Jo, jag ville säga det, att om du eller någon du känner är i behov att prata med någon som är kunnig inom det psykologiska området, då är det ett bra läge nu.

Eftersom jag håller på och vidareutbildar mig tar jag emot klienter mot en lägre kostnad. Lägre än en legitimerad teraputt alltså.

Är du intresserad, maila mig och lämna ett nummer så hör jag av mig.

Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.

Årets bästa rubrik ?

"Alla bra män heter Johnny"

Ja vad det handlar om kan du läsa här. Och vem är jag att säga emot. Hon verkar ha rätt bra koll :-)

Äventyr

- Hörde du? Vad fan var det?
Tomas röst skar sig där i det lilla tvåmannatältet, i skogen, alldeles för långt från mamma och pappa.

- Jag vet inte. Det måste varit något djur eller så va? Finns det inte kossor här eller?
Jag fick knappt fram mina egna frågor. Kroppen darrade och jag började hacka tänder. Vi var inte särskilt modiga varken jag eller Tomas. Absolut inte efter mörkrets inbrott.

Vi hade övertalat våra föräldrar att vi sjääääälvklart kunde klara oss på egen hand, med tält och spritkök. Och i dagsljus hade det hela tett sig som en strålande idè. Vi hade packat matsäck, sovsäckar, tält, ja det mesta som kunde tänkas behövas för två pojkar som precis börjat mellanstadiet. Vi glömde packa ner modet. Fast det märkte vi inte då.

Vi cyklade oss svettiga, samtidigt som vi sjöng Björn Skifslåtar så högt vi kunde. Vi älskade Björn Skifs. Speciellt "det blir alltid värre framåt natten". Av någon anledning diggade vi allra mest cowboylåten " Like a Rhinestone cowboy". Ja det var ju inte Björn Skifs, men vi gillade den. Och det berodde nog mest på att hans pappa spelade den titt som tätt. Det hade vi ingenting emot, utan sjöng med på vår låtsasengelska. Han med. Fast på riktig engelska då.

Vi hade satt upp tältet, badat, och senare gjort upp en eld och grillat korv. Det sprakade från elden och värmen från den var skön när kvällen svepte in omgivningen i allt dunklare skuggor. Dagens lekfulla glädje började förändras i takt med att omgivningen också gjorde det. Jag rös till, och såg att han gjorde detsamma.

Vi kröp in i tältet och drog igen dragkedjan. På något sätt lyckades vi tydligen somna, för vi vaknade båda två av ett riktigt otäckt ljud. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter.Det åtföljdes av något som låt som grenar som bröts av. Vi tittade på varandra. I mörkret vågade vi inte säga ett ljud. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle gå igenom bröstet, öronen var fyllda av något som kändes som bomull, halsen torr som en gammal knäckemacka...Och vi bara väntade på att någon skulle slita upp tältduken och visa sitt vidriga ansikte. Vi tittade på varandra och plockade på oss det viktigaste. När det var tyst utanför smög vi oss ut, rusade mot cyklarna och kastade oss upp. Vi trampade som galningar på den mörka skogsvägen som om alla mördare och monster i hela världen var oss hack i häl. Grenar slog oss i ansiktet, svetten droppade från pannorna, men vi brydde oss inte. Vi såg oss inte om förrän vi kastade cyklarna på gruset hemma hos mig. Framåtböjda med händerna på knäna stod vi och kämpade för att få luften ner i lungorna. Mamma sa ingenting när hon öppnade dörren.

Nästa dag hämtade vi tältet. Ingenting var rört. Förutom självkänslan lite kanske. Men det kom vi snabbt över. Anledningen till det kommer en annan gång.

Kärlek, rykande het.

Han brukar stå där och hosta. Hosta så det låter som lungorna ska följa med upp. Det låter otäckt. Riktigt otäckt.

"Han" är en man jag inte känner. Men varje gång jag går upp för backen står han där utanför porten. Och hostar.

Jag undrar vad det är som han upplever som positivt. För alla som läst eller hört Dr Phil, vet att vi gör de där sakerna för att vi anser att vi får ut något positivt, annars skulle vi sluta. Vad är hans motiv?

Jag sa till en patient en gång att jag inte trodde att hon var känslomässigt redo att sluta röka. Just då, i den perioden, skulle det göra mer skada än nytta. Det är inte så svårt att förstå att vi suger i oss den kärlek vi inte får någon annanstans.

Så han kanske bara är riktigt ensam. Eller lever i en relation som får honom att uppleva ensamhet tillsammans med någon annan. Jag vet inte vilket som är värst. Vad tycker du?

Svenska mästare. Igen.

Det var länge sedan jag var så blöt, och så lycklig. Men å andra sidan var det också elva år sedan IFK Göteborg blev svenska mästare.

Då är det helt okej att spendera ett antal timmar i hällande regn och Göteborgs karaktäristiska snålblåst.

"För vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg, vi som är från Göteborg, hej hej hej", som Glenn Strömberg och gänget skaldade så vackert en gång i tiden. Det funkar idag också. I alla fall om man är just det. Göteborgare alltså.

Utmanad.

Okej Christina, jag ogillar utmaningar och listor, men jag gillar ju dig, så här går vi väl då.

Åtta saker jag inte ger en chans (eller andra chans):

1. Lever.
Jag minns fortfarande första gången jag åt det i skolans matsal. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Man fick inte slänga mat man tagit till sig nämligen. Och jag trodde det var vanlig köttgryta...Nu räcker det med att doften når mina näsborrar.

2. Ren Gin.
När jag var betydligt yngre än idag fick jag och en kompis idèn att låna lite från hans pappas barskåp. Efter att ha monterat ner halva bokhyllan insåg vi att det enda som fanns var Gordons gin. Så det drack vi. Fan vet om det hann ner innan det vände.

3. Bungyjump.
Livet innehåller tillräckligt med prövningar. Varför binda en gummisnodd runt sig och hoppa från en alldeles för hög höjd?

4. Ha ett förhållande av fel orsaker.
Förklaring överflödig.

5. Åka buss till Spanien.
Jag är 194 centimeter lång. Avståndet till sätet framför beräknas antagligen efter en mans medellängd. I Kina.

6. Dörrvakt.
Att mitt i natten, när man egentligen vill ligga i sängen och ha det varmt och skönt, alternativt stå på andra sidan repet med danslusten bubblandes i blodet, tvingas stå och förklara varför Herr Knark inte får komma in och leka. Det är inte kul. Tro mig.

7.Använda olivolja som solskydd.
För många år sedan fick jag det intelligenta tipset av en grek på semestern att bara använda olivolja istället för gamla hederliga Hawaiian Tropic. Ung och sugen på att snabbt bli brun tillsammans med det tipset innebar att det kändes som att någon badat mig i saltsyra och stod och kastade salt på. Inte skönt.

8. Facebook.
Inte för att jag inte förstår grejen. Men jag vet också hur jag funkar, och jag har inte möjlighet att engagera mig så som jag vet att jag kommer vilja.

Sådär, det var min lilla lista.

"Kom igen Blåvitt, kom igen!"(klapp,klapp)

Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning.

Jag minns också hur glädjen för n kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra Barcelona på Ullevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad "Kallebäcksexpressen". Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

På söndag har IFK chansen att bli mästare för första gången sedan 1996. Då tog en fantastisk era slut, där man blev svenska mästare fem år i rad. Sedan dess har Sveriges mest framgångsrika lag inte vunnit en enda titel. Nu räcker det med en seger i sista matchen. Och jag kommer sitta där. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Att väljas, eller icke väljas, det är frågan.

När det handlar om vanliga människor på teve alltså.

To me, it´s just crazy.

Om min mentor

Med boken ”Kroppen vet mer än huvudet” ställer Robert S. Jerdén många saker vi tar för givet på ända. Han motsätter sig de flesta fakta som den vetenskapliga sjukvården under lång tid ansett vara den enda anledningen till att människan inte mår bra. Att sjukdomar kan bero på inlärda faktorer och beteendemönster, och inte virus eller bakterier är kontroversiellt. Sjukvården bevisar sina teser genom vetenskapliga undersökningar. Robert S. Jerdén gör det genom att redovisa resultaten av 33 års arbete med människor som sökt hans hjälp.

Arbetsrummet på Berzeliigatan i centrala Göteborg ser ut som det gjort sedan han flyttade in där 1974. De gröna väggarna och inslagen av mörkt trä ger hela stället en känsla av lugn. På väggarna hänger fotografier, en del på Robert i hans favoritmiljö; vid vattnet med ett fiskespö i handen.

– Det är där jag finner lugnet och fyller på mina krafter, säger Robert S. Jerdèn.

Hans ansikte avspeglar att det är så han känner. För att möta människor i svåra livskriser under mer än tre decennier kostar på, även om det också ger mycket tillbaka.

– Men jag känner mig faktiskt i bättre form än någonsin. Med åren lär man sig själv att förstå vad som är viktigt och inte. Jag har ju också förmånen att kunna använda mig av mina egna behandlingsmetoder när det behövs, säger han med ett leende.

Robert S Jerdén är både psykolog och psykoterapeut med hypnosbehandling som specialitet. Han var också under flera år ordförande i SFKH (Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos). Att just hypnos blev hans specialitet var en slump. Han var en av de allra första i Sverige som fick möjlighet att gå hypnosutbildningen, och därför är han också en av de mest erfarna och respekterade terapeuterna som är aktiva idag.

– Jag vet inte exakt hur många människor jag mött som terapeut, men det handlar om ett stort antal. Det är över 30 år vi pratar om, säger Robert.

Anledningen till att han kände ett behov av att sätta sig och skriva boken var att han ville föra ut sina erfarenheter. Att det skulle bli allmänt känt, det som han själv vetat under lång tid. Att kroppen vet mer än huvudet.

- Trots att jag inte grundar mina teser på vetenskapliga undersökningar, utan mina erfarenheter från arbetet med människorna, så har jag inte fått någon kritik från läkarkåren, säger Robert.

Han har inte heller upplevt någon kritik från kollegor. Det var något som han var lite orolig för innan boken kom ut.

– Ja, framförallt hade jag väntat mig kritik från sjukvården. Det vänder ändå upp och ner på hela deras trossystem. Men det har uteblivit helt och det är skönt, säger han.

Boken beskriver hur vår kropp reagerar när vi inte gör det på annat sätt. Att en sur mage bara kan finnas hos en sur person, eller att ledsjukdomar egentligen är en förkroppsligad depression. Och att vägen till sjukdom handlar om hur vi lever våra liv, på grund av att kroppen reagerar när vi gör saker som vi inte mår bra av. Roberts uppgift är att visa klienterna var i deras liv problemet finns och sedan hjälpa dem göra de förändringar som är nödvändiga för att läkning ska kunna uppstå.

– Jag hade till exempel en kille som sökte upp mig för sin besvärliga psoriasis. När vi började undersöka varför så visade det sig att han hade lärt sig att han inte fick uttrycka vad han kände, tyckte och ville, för då kunde någon bli ledsen. På utsidan log han, men på insidan kokade det. Den naturliga reaktionen om det får fortgå en tid blir att ilskan tränger igenom och visar sig i form av ”irriterad” hud, säger Robert S. Jerdén.

Boken är full av exempel på varför vi utvecklar symtom på olika platser i kroppen. Det skulle kunna anses vara en slump att vi får ont i en arm eller i huvudet, men inte enligt Jerdén.

– Nej, enligt mina och andras erfarenheter så har varje plats på kroppen sin specifika väg till symtomutveckling. Med hjälp av en grundlig utredning, som bland annat innefattar en speciell metod där jag sätter klienten i situationer som hon ska lösa, ger tillvägagångssättet mig en inblick i hur hon agerar i olika livssituationer. Sen har jag en bra bild av hur vi ska arbeta för att hon ska bli frisk, berättar han.

Han har planer på att skriva en fortsättning där han ska förklara och redogöra för behandlingsmetoder som är relaterade till olika symtom. När det blir är inte bestämt. Vad som däremot är aktuellt är att boken nu har blivit översatt till engelska och väntas utges i England i första hand. Vad som händer sedan återstår att se.

– Det skulle vara jätteroligt om den kommer ut i andra länder också. Framförallt tycker jag det är bra att den här kunskapen kommer ut. Människor som gått till läkare i många år och aldrig fått svar på varför de mår som de gör, kan få det i boken. Det känns bra att kunna få bidra med det, avslutar Robert S. Jerdèn.

Adjö

Det var tyst där i hallen. Hennes hand var varm och lite fuktig. Det kändes konstigt.

Inte för att vi inte stått där förut, nej tvärtom, men den här gången var det annorlunda. Hon skulle gå ut genom dörren, fortsätta ner längs korridoren och svänga höger nerför trappan, ta de få återstående stegen fram till porten. Hon skulle öppna dörren och kliva ut i höststormen och det kalla regnet, och dropparna skulle blandas med hennes tårar som rann nerför kinderna. Och vi skulle aldrig ses igen. Det var jag helt säker på. Hon med. Det kändes så.

Jag minns hur det var förut när vi stod där på samma plats, men då skulle hon bara gå för att snart komma tillbaka. Om en vecka eller så. Jag brukade nosa mig fram längs hennes kind, och stanna med munnen mot hennes öra och viska något i stil med "skynda dig tillbaka, jag avskyr att vara utan dig", eller "du gör min värld till en lyckligare och vackrare plats, jag hoppas tiden går fort tills vi ses igen".

Men den senaste tiden hade det inte varit så. Och båda insåg att det var dags att avsluta det som varit. Vad det varit hade vi olika uppfattningar om, men det spelade inte längre någon roll. Och jag visste att det skulle kännas. Och just nu kom jag inte på något sånt där fint att säga. Halsen var grötig och tjock. Det blev inte bättre av att hon strök sin hand mot min kind, och jag kände den intensiva värmen från henne.

Vi sa ingenting. Inte hon, inte jag. Hallen kändes trång och obekväm, ungefär som ett par för trånga skor. Hon kände nog också det, för hon öppnade dörren och det kalla ljuset från korridoren trängde in. "Ha det bra nu", sa hon och backade ut och stängde dörren bakom sig.

Det var slutet på den sagan. Det var inte vackert. Inte på något sätt.

Äntligen måndag igen!

Hur kommer det sig att helgerna går så långsamt och veckorna så fort?

?

Om du lägger dig ner och sluter din ögon
Ser du mig då?

Om dina öron stänger ute bruset från vardagen
Kan du höra min röst då?

Om du vaknar på natten och kylan biter ditt skinn
Känner du min kropp flytta sig intill din då?

När allt hopp är ute och förtvivlan bor i ditt bröst
Är det mig du ringer då?

Om allt vore på riktigt och tvivlet inte fanns
Skulle dessa ord inte behövas, inga frågor ta upp mer plats.

Sanningen är aldrig långt borta
Egentligen.

Eller hur?

Mitt i verkligheten.

Om du någonsin åker till Göteborg och har tillgång till bil, då rekommenderar jag en sväng utmed riksväg 158. Sväng av efter Hovås och kör gamla vägen ner till Lindås, Kullavik, Malevik och angränsande nejder. Här bor inte direkt kreti och pleti i den underbara kustnära naturen. Det lär du bli varse. Men vilka hus. Vilken miljö.

Meningen med dagens utflykt var att besöka skolorna i området. Det var också en upplevelse.

I arla morgonstund.

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nycklarna i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen.”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av att telefonen ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil, och också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.


Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Ur led är tanden

jag: vad tror du, går det att laga eller?

tandläkaren: Nej, det är ingen idè. Jag får skicka dig till tandkirurgen.

jag: Okej. Inte kul.

Jag har varit inne hos tandläkaren i cirka fem minuter. Två röntgenbilder har tagits och han river lite med den eländiga lilla kroken så att det börjar blöda. En visdomstand gick sönder i helgen och nu måste den ut. Inget konstigt med det. Men.

Åtta minuter efter att jag hängde av mig jackan i väntrummet står jag där igen och vränger på mig densamma. Ingenting har hänt, förutom att det smakar blod i munnen. Jo, jag vet att jag måste operera bort en helt onödig tand. Tack.

tandläkaren: Okej, då blir det bara femhundra spänn idag då.

jag: Öh, femhundra, för vad?

tandläkaren: Ja men jag tog ju bilder och nu måste jag skriva en remiss.

jag: Japp, och det tog åtta minuter. Ingen lagning, ingenting. Jag har fortfarande ett hål i tanden, eller hur? Du sa själv att det inte var någon idè att laga det. Inte sant?

tandläkaren: Jo jo, men så kostar det. Betalar du med kort eller?

Det gjorde jag. Och samtidigt som jag klev ut, bad han nästa person från väntrummet stiga in. Och där satt redan en till på vänt.

Tandläkare, tänkte jag, det skulle man blivit.

Nu blommar det.

Undrar vem Linnè tänkte på?

Vår i luften?

Tänk vad skönt om det hade varit lite enklare. Kärlek alltså. Det borde inte vara svårare än att två människor tycker om att vara tillsammans. Att hitta sin soulkvinna som Hermann så väl uttrycker det. Eller soulman för den delen.

Men det som i ungdomen var en passionerad förälskelse där inga tidigare oläkta sår hämmade den kära leken, känns idag ofta som en kalkylerad risktagning med olika beräkningsfaktorer. Det har såklart med ålder och barn eller inte och såna saker att göra. Men ändå.

Om du kände mig skulle du veta att jag mer ofta än sällan analyserar saker. Men inte när det gäller kärlek. För mig är inte kärlek, och därmed känslor logiska, och därför är det ingen idé att analysera det. Antingen känner jag det eller inte. Men alla är såklart inte som jag. Och det kanske är tur att det är så.

Sen är det klart att man kan tycka väldigt mycket om någon, men av olika anledningar så fungerar det inte i allafall. Men ändå. Om känslorna är rätt så kan man oftast tänka sig att lösa det mesta. Eller ursäkta, jag pratar om mig själv. Såklart. Kan ju inte veta hur du tycker eller tänker.

Solen skiner och det känns som vår ute. Och det är skönt.

Vem är du?

Ibland när jag tittar i listan på vilka som varit inne och besökt mitt näste så undrar jag. Vilka ni är menar jag. Jag ser ju bara massa konstiga saker som inte säger ett skit.

Om du vill så berätta gärna. Vem du är, ålder, yrke eller varför du läser bloggar. Och självklart hur du hamnade här. Och om du brukar återkomma, varför?

Som sagt, bara nyfiken. Sån är jag. Hur är du? Berätta om du vill. Annars räknar jag med att du skiter i det. Och det är helt okej:-)

Mick Jagger och Dave S

Det här är min favorit just nu. Från filmen Alfie med Jude Law.

old habits.mp3

Min farfar

En dag gick han bara. Min pappa har berättat hur han vinkade när han ledde sin cykel ut genom grinden, med läderväskan på pakethållaren. Han flyttade inte särskilt långt, men ifrån sin familj. Jag fick aldrig frågat hur det kändes. Kan bara gissa.

Året var 1948 och min pappa var bara tio år. På den tiden var skilsmässa lika ovanligt som att vinna högsta vinsten på lotto. I ett samhälle med 500 invånare blev det inte lättare.

Min farfar var en charmig man med glittrande ögon fulla av liv. Jag tyckte om att åka till honom när jag var liten. Han bodde med "tant Aina", orsaken till att han tog sin väska och flyttade den där sorgliga dagen i min fars liv. Han var busschaufför och på den tiden sov man över. You do the math.

Trots att han bodde knappt två timmar bort träffades vi bara en gång om året. De bodde i Bohusläns kustband och han hade, händig som han var, byggt huset själv. Jag vet inte var jorden var ifrån, men allt som växte där var gigantiskt. Hallonen var som jordgubbar, pumpor som medicinbollar, och...ja du fattar. Och till middag var det stek med potatis och sås. Måste varit söndagar vi var där.

Jag träffade eller pratade med mormor, morfar och farmor i stort sett varje dag tills de dog. Farfar kom inte in i mitt liv på riktigt förrän de var borta. Då började jag ringa honom ganska ofta. Han var så positiv, så full av liv. Det bodde ingen rädsla i hans bröst. Han sa att han var nöjd med livet, och om något skulle hända kunde han inte göra något åt det.

En dag åkte jag upp till honom, det var första gången vi var ensamma. Vi fikade, pratade och han körde runt mig i sin bil och visade mig Hamburgö. När jag skulle åka hem blev han ledsen. Jag med.

Han var kristallklar i huvudet tills han var 93 år. Då var hans fru redan borta. En natt försvann han. Inte fysiskt, men en hjärnblödning kom och tog honom, svepte in honom i en tung slöja. Han kände inte igen mig längre.

Efter en ovärdig avslutning på ett sjukhem så lämnade han oss. Det var sorgligt. Inte bara för att jag tyckte så mycket om honom, men han var också den sista av mina mor-farföräldrar.

Vilken tur att jag åkte upp till dig den dagen.

Och vilken tur att just du var min farfar.

Du får gärna gå bredvid mig, men inte över mig.

Sommarnatt.

Hon tog i mig och jag vet inte vad som hände. Kanske var det musiken, spriten eller kombinationen. Hennes hud var varm och mjuk, hennes doft gjorde mig upphetsad. Vi dansade och log mot varandra, hennes höfter snuddade mot mina och fick pulsen att öka. Det kunde bara sluta på ett sätt. Det visste vi båda.

Jag rörde mig åt höger och kände hennes varma kropp mot min. Även om jag inte mindes hennes namn fanns fortfarande gårdagens smaker lika levande hos mig. Jag hörde hennes djupa andetag som gränsade till total avslappning. Mina läppar sprack upp i ett leende när jag kände värmen från hennes kropp samtidigt som gårdagens händelser spelades upp för mitt inre. Det var magi. Ren magi. Illusion. Det måste det varit. Kan inte vara så på riktigt. Eller kunde det?

Åke och hans stora käft

Sitter i bilen på väg från jobbet och lyssnar på radion, Pontus Enhörning. Men det som fångar mitt intresse är ett inslag där författaren Åke Edwarsson pratar om en sak som skickar mig tillbaka i tiden.

Han berättar om en kille som inte var den mest begåvade killen i skolan, men som vid något tillfälle efter ett prov utropade något i stil med "jag var i alla fall bäst av de sämsta"!

Jag var själv ganska duktig i skolan. Jag ägnade ett minimum åt studierna eftersom idrott var min stora passion, men det var ändå tillräckligt för att tillhöra de bättre. Det jag hade svårast för var matematik. Och när vi började högstadiet fick vi göra prov för att de skulle dela in oss i grupper efter vår kompetens.

Jag hamnade i den bästa gruppen. Jag och tjugo mattesnillen. Som grädde på moset fick vi den mest fruktade läraren av alla, C O. Han var ökänd för sitt buffliga humör, men framförallt för sin förmåga att kraftigt perspirera. Mikebike uppmanade mig inför bröllopet i somras att dra på Absolut torr för att inte hålla tal med lp-skivor under armarna. Ja då fattar du va? Jag tyckte hemskt synd om honom, och gör det fortfarande. Men det var inte roligt för mig heller.

Jag hade svårt att hänga med och ville inte be om hjälp. Resultatet blev såklart att jag inte lärde mig någonting. Jag bönade och bad om att få byta grupp, men icke. "Du är tillräckligt bra, det ser du ju här på testet". Ingen brydde sig om att det där testet inte betydde ett skit för mig. Och i slutbetyget stod inte något om att jag gått i den högsta mattegruppen.

Där stod bara en tvåa. Och den log sitt skäggiga leende mot mig, och sa :
"Synd, du kunde haft en femma och varit bäst av de sämsta".

Tack så mycket Åke Edwardsson för att du påminde mig.

Mera Kay...

Idag skrev jag ett mail till Kay Pollak. Det kändes som det var dags. Och då är det bara att lyssna.

Till min stora förvåning fick jag ett svar bara en stund senare. Som jag svarade på. Och som han svarade på. Och som...ja du fattar. Vilken otroligt sympatisk person. Precis som jag trodde förvisso, men ändå. Ska bli spännande att se hur det är att mötas på riktigt. I november.

Det börjar fungera riktigt bra på det nya jobbet. Med tiden kommer det bli ännu bättre. Det känns bra, och det är trots allt det viktigaste. Bra människor omkring mig. Det är viktigt.

Sitter och lyssnar på Jose Gonzales nya. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Så jag avstår att tycka tills vidare. Förra plattan tyckte jag var grym. Kanske den här blir det också.

Undrar om dom sitter i Idoljuryn och tänker " ah va faan".

Jag och Kay

Jag har vid flera tillfällen uttryckt min...inte beundran, men gillande snarare, av Kay Pollak. Och jag gillade mycket i filmen Så som i himmelen. I en sekvens frågar Mikael Nykvist hur man vet att man är kär i någon. Svaret är i stil med " man blir glad när man ser han/hon".

Kanske är det inte svårare än så. Jag tänkte på en annan line i samma stil, "man saknar henne/honom innan man hunnit gå".

Värst vad jag babblar på nu då. Vi säger så.

I dagens inkorg

När jag slår på datorn har jag fått ett mail. Inget konstigt med det, men det här är ett sånt mail som gör att magen drar ihop sig till en klump, och jag drar mig för att klicka på det.

Vi var vänner förut. Eller kompisar. Vet inte hur jag ska uttrycka det. Vad jag däremot vet var att jag inte mådde bra av det. Att umgås alltså. Men självklart fanns det många saker jag tyckte jättemycket om, annars hade det inte blivit jobbigt. När jag valde att sluta umgås med honom innebar det också att jag inte kunde fortsätta träffa ett helt gäng andra kompisar. Då kändes det ändå som ett rätt beslut.

Det var också ett beslut som hade vuxit fram under flera år. Och påbörjats långt innan dess. Efter en intensiv mailkontakt där det skrevs saker som gjorde ont långt in själen blev det inte så svårt. Mest skönt.

Men tiden går. Och som det heter, "tiden läker alla sår", så vacklar jag nu.

För dagens mail var en öppen hand som bjöd upp till dans. Med helt andra regler och förutsättningar. Men jag vet inte om jag vill. Eller vågar.

Förvisso är det så att livet är för kort för att inte förlåta. Men man måste också fråga sig om det är värt det. Att väcka den björn som sover.

Vi är nog rovdjur trots allt.

En flakbil har blivit påkörd av en spårvagn. Den står på spåret med elvans spårvagn intryckt i höger sida. Det ser otäckt ut.

Den filen jag står i ska rakt fram. Alltså har den ingenting med krocken att göra. Förutom att alla vill se. Se om någon är skadad. Om det finns blod.

Därför är det helt stopp i alla riktningar. Antagligen var det likadant redan på stenåldern. Att det var spännande med blod. Ja inte vet jag. Knäppt är det i allafall.

Fenomenet har till och med ett eget namn. "Titt-kö" tror jag är det korrekta uttrycket.

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.

Minsann!

"Idag är ingen vanlig dag, idag är Nederbirds födelsedag..."

Jo det är sant. Idag är det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Det har blivit 257 till.

Och mycket har hänt. Tack alla för era kommentarer. Tack alla som blivit mina vänner. Önskar er en bra dag!

Vi, det avundsjuka folket.

Sitter och väntar på en synundersökning och slöbläddrar i dagens Punkt se. På sidan 30 läser jag det oerhörda faktum att Kent säljer ut sin själ. De har varit så oerhört jävla fräcka att de haft mage att tacka ja till SonyEricssons erbjudande om att lansera det nya albumet via mobilen. En affär som antas vara värd 30 miljoner för bandet.

HUR kan dom?

Professor i musikvetenskap, Lars Lilliestam, säger med myndig stämma:
- Jag tror det här kan repa deras image. Att bygga upp en trovärdighet för en artist tar 20 år-att riva ner den går på fem minuter.

I dagens samhälle, där artisterna inte ens hinner släppa sina skivor innan de tankas ner i tusental från Piratebay och andra sajter, vem kan klandra dem för att tjäna pengar? Är det så moraliskt förkastligt att tjäna pengar?

Ja, i Sverige är det det. Gud nåde den nyblivne spelmiljonär som skulle yttra något annat än "ja vi kanske köper en ny gräsklippare eller målar om vedbon". Vad skulle grannarna säga och tro? " Se på den, gått och blivit fisförnäm nu, med ny Mercedes och allt".

Nä, bäst att vara lagom. Be om ursäkt. Tror det är få länder i världen där det är så fult att vara framgångsrik, där vi tittar så snett på dem som lyckats. Får vi det själva bättre bara för att de andra inte heller har det bra?

Jag diskuterade i helgen med mitt trevliga sällskap, frågan om bostadsmarknaden. Jag hävdade att jag tycker det är rätt att det finns hyresrätter kvar, att alla ska ha möjlighet att få en bostad, även om man inte har eget kapital på banken. Jag är trots allt socionom, glöm inte det. På frågan om jag skulle tacka nej om jag fick erbjudandet att köpa min lägenhet, och därmed göra en mer än god affär, svarade jag först att det skulle jag. Tacka nej alltså. Iallafall önskar jag det. Men i verkligheten hade jag säkert inte haft råd att tacka nej till ett konkret erbjudande. Eller det hade jag inte.

Har jag isåfall rivit ner min trovärdighet? Bara för att jag får en chans som skulle ge mig ett bättre liv. Skulle jag bli en sämre människa bara för att jag har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa mig? Vad tror du?

forts..

Jag lät mina ögon sakta öppnas och släppa in ljuset från den gryende dagen. Min blick mötte hennes där hon låg bredvid med sitt ansikte som upptogs av ett brett leende.

"God morgon älskling", sa hon. " Du ler som ett helt sommarlov när du ser på mig" Hon såg nöjd ut med sin första mening den här tidiga morgonen.

"Ja man kan inte göra annat när man vaknar bredvid dig", svarade jag.
Jag hade inga problem med att bjuda på det. Jag var alldeles för varm inombords för att spela spel, eller att tänka på vad saker och ting betydde eller varför. Jag visste att hon snott den där meningen från en bok, jag hade själv läst den, men hon menade vad hon sa.

Ibland kan det vara nödvändigt att låna ett uttryck för att beskriva sin egen känsla. Och jag tyckte om att hon ville uttrycka sig. Det var en av de saker jag gillade mest med henne. Viljan att försöka, en önskan att ge. Att ge av sig själv.

Jag satt där med fotalbumet i knät och en gin&tonic i handen. Korten på henne gjorde fortfarande ont att se, men jag orkade inte bry mig. Speciellt inte nu när hjärnan var lite gott marinerad i sprit.

Det började bli dags för sängen. Jag slog igen albumet och gick in på toaletten. En snabb tandborste senare kröp jag ner mellan lakanen. Orkade inte fundera mer utan släckte lampan och lät mig omgående föras till drömmarnas land.

Lycka

Lycka kan vara att sitta i bara t-shirt i mitten av september och äta lunch i Sveriges vackraste park.

Lycka kan också vara att träffa en riktigt god vän och se hur underbart han har det med sin familj.

Lycka kan vara att sitta med ett fånigt flin och inse att man varit vaken en hel natt utan att sova en blund, och ändå inte vara trött.

Lycka kan vara att svara i telefon och en röst på andra sidan säger, "du får jobbet, välkommen ombord."

Lycka kan vara att se sitt barn stråla av lycka på grund av förändringar man kämpat länge för ska ge effekt.

Om allt det där inträffar på samma gång, då kan man skriva in det som en bra dag.

På en vårdcentral i götet.

Åh vad segt det är när man sitter och väntar på ett besked. Och ska man ringa och kolla själv? Eller inte? Jag väntar lite till tror jag. Jo det gör jag. Så. Nu gör jag något annat.
(Hade inte med vårdcentralen att göra. Ville bara säga det.)

Idag var jag tillbaka på vårdcentralen där jag fick det där fantastiska citatet, det där om kostnadseffektivitet.

En tanke som slår mig är att det måste var ett av få yrken där man kan komma 45 minuter sent utan någon särskild ursäkt och smulor från fikabrödet i mungipan. Läkare alltså. Resten av vårdpersonalen har andra regler. Helt andra.

När jag sitter där och väntar öppnas en dörr till ett mottagningsrum. Jag hör läkaren säga med hög röst:
"Okej, ha det så bra nu"!

Ut genom dörren kommer en medelålders kvinna med krycka och storgråter så snoret rinner.
"Jag ska försöka", snyftar hon fram. Hennes gråt ekar genom korridoren hela vägen ut tills entrèdörren slår igen bakom henne.

Jag gissar att hon fick ett besked som handlade om att den närmaste framtiden skulle vara allt annat än det som farbror doktorn pratade om.

Han tvättade sina händer och ropade in nästa patient. Vad hon gjorde vet jag inte. Men jag hoppas att gråten stillades och att framtiden blir bättre. Kanske så bra att nästa gång hon går från doktorns rum så kan hon svara, " jajjamen, det kan du ge dig f-n på att jag ska!"

Då känns det lite mer passande på något sätt.

Ble glà

Tänk vad ett telefonsamtal kan göra mycket. Fick precis ett samtal om en artikel jag skrivit och det var bara positivt. Eftersom det var en intervju med en person som jag har stor respekt för och tycker mycket om, kändes det extra skönt.

Nu ska jag sätta mig i solen och läsa lite. Och gotta mig i lite självkärlek. Bäst att passa på.

Ord på olika sätt

"AAAAIIIIIAAAAAIIAAAAAAIAIAIAAAAAAAA!!!!!"

Okej, det är bara jag som övar på mitt Tarzanvrål. Om ni undrar alltså. Och anledningen till det...behåller jag för mig själv. Sorry.

Men det får mig också att tänka på en annan sak. Att du som läser vet hur jag skriver, men inte hur jag låter. Och för mig är det där med röster intressant.

När jag var yngre hade jag svårt för skånska, men nu tycker jag det är fantastiskt. Skulle till och med kunna bo där. Eller i Danmark.

Jag tycker det är underbart när man träffar någon man tycker om och de har en sån där röst som gör att man bara vill höra mer. Och aldrig lägga på. Någonsin.

Allvarligt talat

"Wow, det är blod! Det rinner blod i fejjan på honom! Nu jävlar är han skakad, det är jobbigt att ha blod rinnande sådär. Själv bröt jag näsan, fick käken avslagen, bröt ett revben och fick sy tjugo stygn i fejjan i min första titelmatch."

Jag säger grattis Paolo Roberto till den erfarenheten, och grattis till tv4sport för att ni sänder sån fin underhållning som slagsmål i en stålbur.

Vänner i www-världen

Nej! Först försvinner Fredo iväg på ett uppehåll. Sedan stänger Langri sin blogg. På mindre än en vecka försvinner två av mina favoriter. Trist. Minst sagt.

Det börjar dra ihop sig till ettårsfirande i den Nederbirdska vrån. Och Jag kan villigt erkänna att motivationen att skriva gått upp och ner. Som roligast var det innan jag tog min första paus efter att ha hamnat i någon slags kontrovers med en av de personer( hade skrivit fel här, det var inte den jag gillade mest, utan en av dem, okej:-) jag gillade allra mest i bloggosfären. Då var det lite russel och jag hade ett snitt på runt 100 besökare per dag. Men det dalar fort när man är inaktiv. Och hur det är så tycker nog ingen att det är kul att skriva för...ingen alls.

Sen menar jag inte att man ska skriva saker för att andra ska tycka om en eller läsa, det tror jag snart lyser igenom. Själv sätter jag mig och skriver om det kommer upp något jag gillar. Tror det är så för de flesta.

Och på senare tid har det kommit flera nya som kommenterar och läser. Det är jätteroligt. Och det är lika härligt att få en skön kommentar från någon av "di gamle".

Vill nog komma fram till att jag förstår mina vänner som pausar eller trycker på deleteknappen. Även om jag tycker det är trist. För jag har funderat på det själv några gånger. Radera. Starta om på nytt. Göra något annat.

Men inte ännu.

Och Langri och Fredo: Jag ser fram mot Er återkomst.

Vad?

Vad tycker Du mest om att läsa i en blogg? Vad är det som får dig att återvända dag efter dag? Är det innehållet eller formen...eller både och? Eller beror det på personen som skriver?

Bara nyfiken. Inget annat.

Running man

Ända tills jag flyttade hemifrån vid sexton års ålder brukade jag springa samma löprunda i stort sett varje dag. Den var sex kilometer lång och jag tror jag kunde sprungit den med ögonbindel. Och det gick alltid till på samma sätt, jag tävlade i fantasin mot dåtidens löparstjärnor och refererade loppet inuti mitt huvud. När jag kom till kiosken mitt i den lilla avkroken innebar det full fart framåt, för jag ville gärna förbättra min bästa tid. När jag nådde vår gräsmatta föll jag ihop likt en slutkörd Sven Nylander, och blev liggande tills det återigen gick att andas. Galet? Ja, antagligen.

Det spelade inte heller någon roll om jag hade spelat match eller tränat den dagen. Eller ja, om det gått bra så kunde jag nog avstå. Tvärtom, ja då blev det löpning. Och jag älskade det, tro inget annat. Jag älskade att känna hur min vältränade kropp inte kunde finna någon övre gräns för vad den tålde, hur mycket jag än prövade den. Och som jag prövade den.

När jag läser om vissa afrikanska löpare som springer till skolan, hem på lunchen och tillbaka och sen hem igen, då blir jag full i skratt. Inte för att det är så roligt, och inte för att jag gjorde precis så heller. Men lite åt det hållet. Jag och några kompisar sprang ofta hem till varandra. Det var en sträcka på cirka åtta kilometer. En gång minns jag att jag tog bussen hem till Peter och hans mamma sa att han stuckit hem till mig, men jag kunde komma in och vänta. En stund senare kom han. Han hade sprungit hem till mig. Och tillbaka! En sträcka på 1,6 mil. Ja herregud.

Med åldern blev det roligare att springa efter tjejer. Att jaga osynliga kenyaner eller britter i slaskiga löparspår tappade med tiden sin charm. Men jag kan sakna det ibland. Särskilt nu när jag börjat träna igen. Och inser hur förbannat långt före de ligger, spökspringarna från förr.

"3"

Fortsättning på den tidigare storyn...ifall du vill läsa alltså:-)


"Hej pappa, ville bara säga hej och att allting är bra. Du är väl upptagen med någon patient eller nåt. Men vi är framme nu och det verkar faktiskt riktigt bra. Huset är jättefint fast det ligger lite längre från stan än vad dom sa...men det ligger vid en sjö och det går säkert att bada där. Och fiska. Det blir nog bra...eller det blir bra. Tror du inte det pappa? Okej, jag måste gå nu, men jag ringer snart igen. Du kan inte ringa mig just nu, vet inte vad det är för nummer och så. Okej...saknar dig...ha det bra...hej."

Jag hörde att hon grät. Trots att hon befann sig på andra sidan jorden kändes hennes tårar lika nära som om hon haft ansiktet tryckt mot mitt bröst. Det gjorde ont i själen och luften kändes instängd och kvav. Öppnade de stora fönstren ut mot den larmande gatan och den kyliga höstluften svepte in, och jag öppnade munnen och drog några djupa andetag. Sjönk sedan tillbaka ner i stolen, tryckte på rewind och släppte sedan upp knappen. Lyssnade säkert på det där meddelandet tio-femton gånger innan det fick vara nog. Det måste gå bra. Det blir bra som hon själv sa. Det måste bli det intalade jag mig själv och torkade mina tårar med en av pappersservetterna som låg där på bordet.

Det var tyst och mörkt i det stora huset när jag öppnade dörren och klev in. En hög med post hade jag plockat upp ur brevlådan på vägen in. Mest räkningar, inget kul i alla fall tänkte jag vid en första anblick, och slängde högen på diskbänken. Gick fram till kylen och plockade fram resten av spaghetti Carbonaran från igår och la in den i mikron. Jag tog ut en kall Corona och smätte av korken med nycklarna. Den flög i en vid båge och landade perfekt i diskhon. Min mun sprack upp i ett brett leende, ganska nöjd med mig själv. Blir nog aldrig annat än en förvuxen tonåring tänkte jag på vägen mot köksbordet.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Efter att ha ätit en riktigt god middag hemma hos min Iranske väns mamma, som inte kan ett ord svenska men är helt underbar, var det bowling inplanerat på kvällen. Men så blev det inte. Jag fick helt enkelt hoppa in och lösa en situation. Nu får det bli teve istället. Klockan är för mycket och jag är ganska seg. Men ibland känner man sig riktigt nöjd med sig själv.

Idag är en sådan dag. Kram på dig Johnny. Eller klapp på axeln iallafall.

Det är lördag och solen skiner. Jo det är sant! Underbart, eller hur? Åker på utflykt i solen. Ha en skön dag.

01-Lars Winnerbäck feat. Miss Li - Om Du Lämnade Mig Nu.mp3