Saturday, December 30, 2006

Tänk om jag bara...

Jag minns första gången det hände. Jag var femton år och befann mig på en campingplats på Öland. Jag var ung, vältränad och stilig. Jag var framgångsrik inom idrotten och hade bra betyg i skolan. Jag hade många vänner, och att träffa tjejer var inget problem alls. Ändå var jag inte tillräckligt bra. Inte i mina egna ögon. Inte tillräckligt bra för att tro att jag skulle duga bara som jag var. Jag var tvungen att krydda anrättningen lite. Men det är en svår balansgång det där, smaksättningen alltså. Det är lätt att slå på lite för mycket, sedan får man kasta hela skiten i soporna. Det går helt enkelt inte att få ordning på det igen, priset blir för högt. Förloraren blir Du. Eller jag i det här fallet.

Vi hade suttit hela dagen utanför tältet och druckit öl. Vädret var fantastiskt, strålande sol och vindstilla. Våra grannar var från norrland och tio år äldre. De tyckte vi var lite roliga tror jag, vi tyckte nog mer att de var rätt häftiga. Både jag och min kompis var ganska brådmogna, ingen hade trott annat än att vi var arton eller så. Men det var vi inte. Inte tålde vi så mycket heller. Vi hade varit där ett par dagar och allt var toppen. Men när vi står utanför tältet och pratar en kväll så kommer hon cyklandes där. Ja det var så att hela tältgången vände sig efter henne och bara gapade. I alla fall de som var av samma kön som jag och Lars. På ren instinkt rusar jag efter och ropar på henne. Till min förvåning stannar hon! Och jag går fram med Lars i släptåg. Hon heter Linda visar det sig och är sjutton år. Hon bor på campingen med sina föräldrar och storasyster. Jag tror hon sa det i alla fall, för det mesta bara passerade genom mina öron och ut igen. Jag var som förtrollad. Hon var inte bara vacker, hon var jättesnäll också. Det är inte oviktigt när man är femton. Inte senare heller förvisso. Vi bestämde att ses nästa dag. Både jag och Lars gick hem med huvudet fullt av fantasier.

Sedan följde några dagar av sol, bad och disco, frisbee, ja sådant man gör som tonåring på sommaren. Hon var med oss hela tiden. Det var omöjligt att avgöra vem av oss hon var intresserad av, eller kanske ingen alls. Hon tyckte kanske bara det var roligt att hänga med oss. Vi försökte nog både Lars och jag, men ingenting hände som kunde visa vart det lutade. Inte förrän sista kvällen. Vi hade ätit, badat och tagit en promenad. Det var dags att säga adjö. Lars kramade henne först. Jag stod bredvid och väntade, otåligt. När hon kramade mig så höll hon mig hårt, sedan viskade hon i mitt öra:

- Så här skulle jag kunna stå hur länge som helst.

Jag blev så lycklig att blodet stockade sig i hela kroppen, och jag lyckades nog bara mumla något till svar. När vi gick till vårt tält så funderade jag på om hon sagt samma till honom. Men jag bestämde mig för att det var bättre att inte veta isåfall. Det var svårt att somna sedan, tankarna snurrade och for.

Nästa dag åkte vi hem och jag och Lars satt tysta hela vägen, upptagna av våra egna tankar. Konstigt kändes det. Båda var lite kära, men ingen visste. Jag tyckte det var skönt när vi var framme och jag kunde gå in till mig. Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Jag tänkte att det var nog bara en sån där sommargrej. Det var okej. Jag var glad ändå. Då ringer telefonen.

Jag gick ut i hallen och svarade. Det var hon. Jag kände hur marken började gunga, yrsel och svettningar. Hon var så glad på andra sidan luren, hon frågade om det var okej att ringa. Självklart svarade jag! Vi pratade en lång, lång stund och hon berättade att det varit så jobbigt att inte kunna säga att hon gillade mig mest. Hon ville inte göra Lars ledsen, eller att vi skulle bli ovänner. Jag tyckte det var så fint av henne. Nåväl, vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. Hon bodde i Ulricehamn, jag skulle ta bussen dit. Jag trodde knappt det var sant när jag vi lagt på. Men det var det. Ibland är livet underbart.

Knappt en vecka senare sitter jag på bussen och är så fullproppad av förväntningar som man kan vara som tonåring. Inga bittra minnen som förhärdat lusten och gjort glädjens källa mindre tillgänglig. Inga ärr som minnen för att livet lärt oss läxor. Bara glädje och tillförsikt. Då kommer jag på det! När vi träffades på Öland så berättade hon hur gammal hon var. Eftersom hon var sjutton så antog jag att en femtonåring inte var mycket att hänga i granen. Så jag bestämde mig för att jag var arton istället. Jag gick på gymnasiet och läste till elektriker, el-telelinjen. Min bror hade precis gjort det, så det låg väl längst framme i pipen antar jag. Jag spelade också i Blåvitts juniorer. Det gjorde jag såklart inte. Inte då i alla fall. Jag blev helt iskall! Fan, det hade jag inte berättat för henne. Hur skulle jag säga det nu? Tänk om hon blev vansinnig och kastade ut mig, så pinsamt! Men jag bestämde mig för att berätta det så fort det gick. Om hon verkligen gillade mig så skulle hon förstå. Ja så måste det vara tänkte jag. Nu kändes det inte lika bra i magen längre.

Hon mötte mig på stationen och vi gick hem till deras hus. Och vilket hus! Omgärdat av murar låg en jättekåk, jag undrade var jag hamnat. Vi klev in och möttes av hennes föräldrar. Hennes far var en riktig sköning med guldtänder, det tyckte jag var lite speciellt. Han visade oss ut på baksidan och fram till verandan. Där stod middagen uppdukad. Det var bara att sätta sig till bords och se glad ut. Vi slår oss ner och börjar ta för oss. Pappan inleder konversationen såhär:

– Jaha du Johnny, du läser el-tele du? Det gjorde jag också i min ungdom. Vad tycker du om det? Ja plugget alltså.

Jag kippade efter andan, visste inte vad jag skulle säga. Hjärnan tickade på i superfart efter något att säga.

– Jo det är okej. Kanske lite mycket matte för min del. Men det funkar. Vad tyckte du själv om det?

Det var en fullträff! Han satte igång att berätta om det med liv och lust. Jag var av kroken för tillfället, men egentligen hade jag bara borrat in hullingarna ännu djupare. Hur skulle jag kunna ta mig ur det nu? Nu var jag tvungen att berätta för hennes föräldrar att jag ljugit också. Fan! Jag kunde lika gärna åka hem. Speciellt sedan han fortsatte med att fråga hur det gick i Blåvitt. Blä. Så kändes det.

Jag fick aldrig sagt det till henne. Jag var där några dagar innan jag reste hem. Hon ringde ganska många gånger, ville komma hem till mig och hälsa på. Men det hade ju inte fungerat om jag inte talat om sanningen. Jag tog den enkla vägen och gjorde slut. Feg jag vet. Men jag ville hellre lämna henne med den bilden hon hade av mig, istället för att hon skulle minnas mig som en idiot som ljög för henne. Det kändes rätt då.

Flera år senare sitter jag och pratar med en kompis flickvän som var mycket aktiv inom ridsport. Det var även Linda. De hade vid något tillfälle, på någon fest, börjat prata om var de kom ifrån. Linda hade frågat om hon kände mig då. När hon hörde att vi var goda vänner så berättade hon hur ledsen hon varit efter det tog slut. Hur hon hade undrat varför jag inte ville fortsätta, vad som gick fel. Min kompis berättade för henne, och hon såg först häpen ut. Sedan började hon skratta. Hon sa att hon hade misstänkt det, men ville inte fråga för att jag kanske skulle känna mig dum. Hon hade inte blivit arg om jag berättat. Hon tyckte det var synd att det tog slut på grund av det. Jag med när jag fick höra det.


Jag kom att tänka på den här historien under ett samtal med en god vän. Det jag inledningsvis menade med "första gången det hände", var att jag inte tyckte att jag dög som jag var, att jag var tvungen att spela en roll. Jag tror att de flesta gör det i olika sammanhang. Men jag vill inte göra det längre. Jag är den jag är, varken mer eller mindre. Ibland tittar jag mig i spegeln och ler lite förtjust. Andra dagar släcker jag ljuset och går därifrån fort som f-n. Men det är ändå jag. Hela tiden.

Önskar alla ett gott nytt år!


Ps. Flickan i berättelsen heter egentligen något helt annat.

Friday, December 29, 2006

Now boarding at gate...


Yes! Sommarens tripp till min favoritplats utanför Barcelona är bokad och klar! Det blir midsommar i Spanien, och det är något jag längtar efter. Nu känns vinterns regn och dimma ganska obetydligt. Att ha kul saker att se fram emot är viktigt. Nu kommer jag visualisera mig själv med en kall öl och lite tapas på en skön bar...efter en lång dag med sol och bad. Bara shorts, t-shirt och sandaler, sand mellan tårna och en konstant doft av cocos från sololjan. Rosa engelsmän och skräniga tyskar. Parasoller så långt ögat når. Paella och vin. Konversationer med människor där ingen kan den andres språk, men det funkar ändå. Handla i den lokala affären där de bara kan spanska, i vissa fall bara katalanska. Vattenmelon på stranden. En kall öl och en toast på strandbaren mitt på dagen. Ta den långa promenaden till världens vackraste strand. En sen, sen natt på en av alla nattklubbar där det är tomt innan klockan två.

När jag var betydligt yngre än jag är nu, då upplevde jag några av mitt livs höjdpunkter på den här platsen. Vid några tillfällen innebar det att komma hem vid sjutiden på morgonen efter en lång, lång natt och möta människor på väg till affären för att köpa frukost.
Ibland handlade det om att uppleva saker som under OS -92. Eller glädjen att få visa upp det underbara stället för någon som var ny i gänget. Kunde vara flickvän, kompis eller släkting.
Hade många vänner där eftersom vi återkom år efter år. Får se om de finns kvar. Och om de minns mig? Får väl dra igång lite sång och dans annars. Det är nog så de minns mig bäst. Inte som den trevlige familjefadern jag är idag :-) Men ibland går ju även Fantomen på gatorna som en vanlig man...

Wednesday, December 27, 2006

Tomten kommer!

"Bank, bank, bank"

Tunga knackningar hörs mot dörren. Innanför hörs röster, fotsteg som tar sig ut i hallen. Spänningen och förväntan är så uppskruvad att det känns genom trävirket. Det börjar ryckas i dörrhandtaget och mixtras med låset. Det går inte upp och förtvivlan hörs därinne. Så går dörren upp, och ett kollektivt leende breder ut sig. Mannen för dagen står på trappan med säcken fylld till bredden. Iklädd en mycket varm dräkt, stövlar, halsduk, vantar samt en mycket tät ansiktsmask med skägg och röd luva. Inuti denna utstyrsel finns jag. Redo att byta behagliga minus en mot mindre behagliga plus tjugofyra.

- Finns det några snälla barn här?

- Jaaaa det gör det. Kom in snälla tomten!

Glada barn som vet att det är snälle farbror Johnny, men som tycker det är förbannat kul att någon vuxen orkar vara tomte.
Jag bjuds in i vardagsrummet där stolen står framställd och under muntra kommentarer tar jag mig fram till platsen, och slår mig ner.

- Jaha, då ska vi se vad som gömmer sig i säcken här då...

Jag bullrar på med hög röst med dialekt från Skåne. Sedan sätter jag igång och delar ut ett berg av klappar. Svetten droppar innanför masken, skägget åker in i munnen och jag önskar att jag druckit en öl till. Men det går bra. Alla klappar hamnar i rätta händer och stämningen är på topp. Jag reser mig upp, tackar för mig och drar mig snabbt undan. Nu är det inte lika noga, nu när alla fått sina klappar. Precis som det ska vara. Jag kommer ut ur huset och får av mig masken. Svetten rinner och jag är blöt i håret. Till saken hör att jag lovat min bror att vara tomte hos dem också. Fan att man ska vara så snäll! Eftersom jag druckit får jag cykla också. Som tur är bor han ganska nära så det är en lagom tur. Den kalla vinterkvällen kyler min kropp och det är skönt. För det nalkas varmare stunder!

Samma procedur utspelar sig hos brorsan innan jag sitter i rummet med alla klappar. Bredvid kaminen! Det gjorde han med flit tänker jag. Lika bra att sparka igång.

- Jaha, då ska vi se....God Jul till Matilda från mormor. Varsågod!

Jag sträcker paketet mot flickan och börjar ta upp en ny ur påsen. Det är då det händer!

- Nej nej, tomten måste läsa rimmet också! Det står där på lappen.

Min brors svärmor säger något som gör min julafton mindre angenäm. För under en alldeles för lång, alldeles för varm stund, tvingas jag läsa det ena rimmet efter det andra. Alla av mycket tvivelaktig karaktär. Alla utan rim eller reson. Jag svettas allt ymnigare och börjar nästan få yrsel. Så äntligen tar det slut. Jag reser mig hastigt och på ingen tid alls står jag utanför dörren med masken i handen. Den är pisseblöt. Jag är....inte helt glad. Nästa år kan kärringen sitta där själv med masken och läsa rim som inte rimmar. Jag sätter mig på cykeln och rullar hemåt.

Stjärnorna glittrar mot mig i den sena kvällen. Jag är ensam ute, möter ingen. Det har varit en härlig dag. Mycket glädje, god mat och trångt runt bordet. Jag vet att jag är lyckligt lottad, och jag försöker verkligen känna det. Och det gör jag, inga svårigheter alls. Lite svett och dåliga rim får man kosta på sig. Nu återstår bara julgröten innan den här dagen är till ända. Kanske det är min tur att få mandeln i år. Jag ägnar resten av cykelturen till att fundera ut vad jag ska önska mig isåfall. Ny digitalkamera eller världsfred.....

Saturday, December 23, 2006

God Jul!



Ville bara passa på att önska Er alla en riktigt God Jul.
Tack för alla underbara kommentarer, det har värmt gott i hjärtat! Nu blir det lite vila i familjens trygga näste, jag känner att det kan behövas. Jag önskar Er alla en skön helg med uppladdning och avkoppling. Och god mat.

Friday, December 22, 2006

Borta, men ändå kvar.

Tjena T P,

ville bara passa på att önska Dig en God Jul så här dan före dan före dopparedan. Eftersom jag inte kan säga det till Dig personligen så hoppas jag du läser det här, var du än må befinna dig. Du vet den där kvällen för tre år sedan när du ringde och frågade om jag kunde hjälpa dig dagen efter, du vet med alla saker och så? Jag insåg aldrig att det antagligen var sista gången vi sågs. Iallafall i det här livet. Efter att jag kom hem den dagen så frågade lill J om jag var ledsen för att du hade åkt. Jag var inte det då. För jag förstod inte. Ville nog inte förstå att vi inte skulle ses mer, ville inte känna det som följde med insikten. För vi hade ju inte kontakt dagligen precis. Det behövdes inte, vi kände varandra på ett sätt som man bara kan när man växer upp ihop. Koder som ingen utomstående kan förstå.

Efter jag fullständigt kraschade efter separationen med M så var du som vanligt den som behandlade mig allra mest naturligt. Jag minns min rädsla inför vår första golfrunda på lång tid. Jag hade gått ner tjugo kilo och kände mig allmänt olustig. Ditt varma sätt sopade bort alla tvivel och snart skrattade vi lika innerligt som vi alltid gjort. Tack för det min vän, det var så viktigt för mig. Speciellt sedan andra "vänner" lämnade min sida för att de inte kunde hantera att jag mådde dåligt. Egentligen mådde jag inte dåligt då, jag hade kommit ur det hela men det tog ett tag att äta upp sig :-) Men det jag ville komma fram till var att vår vänskap sett likadan ut genom tiden, hur våra liv än sett ut. För herregud, du hade det så tufft i många år, ekonomiskt framförallt. Men ditt humör var alltid lika fantastiskt. Du kunde alltid locka fram ett skratt, både hos oss omkring dig, såväl som hos dig själv. Jag högaktar dig för det. För det var alltid äkta, precis som du.

Kommer du ihåg när vi sprang runt på gräset i bara kalsonger, två små killar som inte visste vad som komma skulle? När vi bara några år gamla slängde ut alla dina leksaker genom fönstret för vi tyckte ditt rum var för litet? Inte så populärt hos dina föräldrar! Men vi hade kul. Ja jävlar. Eller när vi drev min mamma till vansinne med vårt kiss och bajssnack. Till slut förbjöd hon oss att säga det, och då kom vi på det genialiska i att säga "kitt och batt" istället! 1-0 till oss.

Eller alla kojjor och hyddor vi byggde i bergen? Alla gånger vi smög där och fantiserade, låtsandes att vi var cowboys och indianer.
Eller alla fotbollsmatcher vi spelade på vår gräsmatta. Du fick alltid vara Öster och jag var Blåvitt. Resultatet kan man ju lista ut :-)
Jag kommer ihåg när jag jagade dig på Jonas baksida och du föll framstupa och begravde tänderna i trappan till deras altan. Har aldrig sett så mycket blod spruta och aldrig hört någon skrika så högt. Otroligt att du fick så grymma gaddar trots det. Kunde man inte tro då.

Ja det finns så mycket jag skulle kunna ta upp. Det skulle med lätthet gå att fylla en bok med alla våra äventyr. Ska fundera på det, tror det skulle bli en bestseller. Trettiotvå års vänskap, så nära släktskap utan att ha samma blod i ådrorna. Därför var det fullständigt naturligt att komma när du bad mig närvara vid din fars begravning för sex år sedan. Hur skulle jag kunna tacka nej? Och om du visste hur hedrad jag var att du ville ha mig där. Jag vet att du sa att min närvaro underlättade det hela för dig, och det kändes bra. Hoppas han har det bättre nu. Jag tyckte mycket om honom, en man med gott hjärta.

Jag var hemma hos din mamma och G för ett tag sedan De visade bilderna från ditt bröllop och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Jag insåg hur mycket jag saknade din vänskap, och hur konstigt det var att inte stå där bredvid dig på bilderna. Men Du såg lycklig ut, och hon likaså. Ni verkar passa bra ihop och jag skickar mina hjärtligaste gratulationer. Må det vara i evighet. Din mamma är fantastisk, men det vet du. Vi ringer varandra ibland, det har till och med blivit lunch ett par gånger. Din familj är ju som min extrafamilj, det är så härligt.

Nej, det börjar bli dags att runda av. Jag vet inte var du befinner dig, jag vet att du inte kan komma hem och jag vet varför vi inte kan höras av. Det är så tråkigt ändå. Jag vet att vi antagligen inte kommer ses mer heller. Våra barn kommer inte leka tillsammans som vi gjorde, och du kommer aldrig få mig att brista ut i ett asgarv igen. Jag önskar att jag kunde ringa dig ibland när det känns tungt. Men det går inte, jag vet. Så var rädd om dig käre vän. Må lyckan för alltid vandra i dina fotspår, vart de än må föra Dig.

Thursday, December 21, 2006

I signad juletid

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Det insåg jag när jag kom ut till bilen i morse och det inte gick att låsa upp. Fick låsa upp manuellt eftersom centrallåset inte ville vara med. När jag hoppar in och vrider om nyckeln så händer....ingenting! Då inser jag att jag igår kväll hade glömt att sätta tillbaka ljusknappen efter att jag stannade vid vägkanten och satte på parkeringsljuset. Parkeringsljuset stängs nämligen inte av när bilen stängs av. Förbannat också!

Bredvid bilen står min dotter i sin underbara julklänning vi köpte igår, med håret uppsatt och tvärflöjten i handen. Vi är på väg till skolavslutningen och repetition för klassorkestern, första framträdandet. Man vill inte komma försent då. Jag är en rådig man, ser mig omkring och där kommer en man som har bilen bara två rutor bort från mig. Följande utspelar sig:

- Ursäkta mig, skulle du kunna hjälpa oss, batterit har laddat ur men jag har kablar och det tar bara en minut. Min dotter är sen till skolavslutningen så det skulle vara kanon.

Jag tittar på honom med mina snällaste ögon och dottern likaså.

- Nej jag har inte tid!

Det är det enda han säger innan han öppnar dörren, hoppar in, startar och kör iväg. Jag och min dotter tittar på varandra, vi tror inte våra ögon. Vilken jävla tölp! Det ska jag komma ihåg din förbannade gris, tänker jag. Nu börjar goda råd bli dyra. Då dyker äntligen en gubbe upp. Han backar i godan ro ut sin bil från garaget. När han kliver ut går jag fram och frågar vänligt:

- Ursäkta mig, men skulle du kunna hjälpa oss? Mitt batteri har laddat ur och min dotter är sen till skolavslutningen. Jag har kablar så det går på en minut bara.

Han tittar på mig och min dotter.

- Du behöver väl inte puttas eller så, ja bogsera menar jag.

- Nej nej, jag har kablar, det går jättefort.

- Nä jag är ledsen men jag har inte tid.

Sedan sätter han sig i bilen, tar av sig sina handskar och börjar rulla iväg i sakta mak. Jag tror inte mina ögon! Nu börjar min dotter bli ledsen och och jag med, men mest på medmänskligheten i det här jävla överklassområdet. Har aldrig varit med om något liknande. Jag får ta till den sista utvägen och ringer min före dettas man. Inte för det, vi är jättegoda vänner, men han har ryggskott och kan knappt gå. Han kommer på fem minuter! Fan vilken kille han är. Säga vad man vill om mitt ex, men välja bra karlar, det kan hon :-)

Så min dotter kom iväg till slut, om än rejält försenad. Men jag vet att hon kan spela det hon ska, jag kan låtarna själv vid det här laget, så det var nog inte så farligt. Men det är ju alltid lite "pinigt" att komma in försent. Nu ska jag koppla av lite innan jag åker till kyrkan om en timme. Hoppas bilen startar då. Annars kanske man be en granne om hjälp....eller inte. Nej, jag vågar inte chansa. Det får bli cykel.

Må julefriden komma över Er alla i ofantliga mängder!

Tuesday, December 19, 2006

String i skolan, funkar det?

Igår hämtade jag min dotter efter skolan. Med i bilen var en annan tjej och hennes bäste vän i klassen. Han är kille och störtskön. Han är klassens tuffing med en rustning som består av idel märkeskläder, Replay, Diesel, D&G, och Lacoste, men inuti bankar ett hjärta så ömt och vackert. Det vet han att jag vet, därför spelar han inte någon annan roll när han är med oss. Tror han tycker det är skönt.

Men det var inte det jag skulle berätta. Det var nämligen tre fnissande förpubertala ungar som hoppade in i bilen. Jag frågade vad som var anledningen till denna munterhet.

- Vad tycker du om att lärare har stringtrosor i skolan?

Hans fråga utlöste en skrattsymfoni i bilen. De berättade i munnen på varandra hur den kvinnliga bildläraren kommit in under sista lektionen, gått längst fram till ett skåp för att stoppa in silverpapper där. Skåpet var i markhöjd, och när hon böjer sig fram visar det sig att hon har extremt lågt skurna jeans på sig. Och stringtrosor!

- Fan man såg hela röven på henne! Hon är ju fan sjuk ju!

Hans kommentar fick oss allihop att bryta ihop av skratt! Jag kunde för mitt inre se situationen och har svårt att förstå att hon inte skulle vara medveten om vad hon visade upp. Men det tänker jag inte ens försöka analysera. Vi hade förbaskat roligt åt det iallafall. Det får räcka så.

Monday, December 18, 2006

Ciao, ciao Italia

Jag stod ensam vid mittlinjen och såg hur mina lagkamrater kämpade frenetiskt för att stå emot den våldsamma anstormningen. De kom i våg efter våg, vår backlinje hann knappt slå ut bollen ur eget straffområde innan den var där igen. Vi ledde fortfarande med 1-0 och det var bara minuter kvar. Jag var ensam forward kvar däruppe, ifall det skulle komma någon förlupen boll att jaga på. Klockan tickade sakta, sakta.

Året är 1987 och jag är i Tyskland med IFK Göteborg och spelar en internationell cup för juniorer. Vi hade gått fram som ångvältar och hade utan problem nått semifinal. Vi mötte Verona från Italien, ett riktigt bra lag med ett massivt stöd från läktarplats. De hade många ungdomslag med, och alla italienare hade samlats för att se vår match. Stämningen var mycket hätsk från början. Efterslängar, fula tacklingar och ständiga könsord mötte oss hela matchen. Allt med fanatiskt understöd av publiken. Domaren var en mes som inte pallade trycket. En bit in i matchen gör min anfallskollega Alberto 1-0. Det blev kaos! Folk rusade in på plan och det gapades och skreks. Aberto var en jagad man resten av den matchen! Vid varje tillfälle gav de honom en eftersläng kombinerat med en rasistisk kommentar. Alberto kom från Brasilien. Pressen ökade och Verona tryckte på med alla spelare, bollen skulle bara in. Nu var det bara minuter kvar.

Plötsligt ser jag hur vår mittback slår en lång, hård boll upp mot mig där jag står. Jag bara vänder mig om och börjar springa. Jag får ner bollen och löper i maxfart mot målet. Vrålet från högra långsidan som bara består av italienare växer till ett dånande oväsen, men jag bara springer. I högra ögonvrån ser jag i sista stund den italienska backen som hunnit ikapp mig och vräker sig mot mina ben. Jag hoppar i sista stund och snubblar till, men återfår balansen. Jag är precis framme vid straffområdsgränsen när näste man kommer ikapp mig. Honom hinner jag aldrig se, jag märker det först när han begraver alla sin dobbar i mina hälsenor, och jag faller omkull. Smärtan får mig nästan att kräkas och jag skriker rakt ut! Jag rullar fram och tillbaka tills smärtan börjar avta. Då känner jag någon som klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och det är han, nedsparkaren själv. Han sträcker ut en hand mot mig, gör en gest att han ska hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han börjar dra mig upp. Halvvägs upp från marken, när vi möts ansikte mot ansikte, flinar han mot mig och spottar. Loskan träffar mig över hela ansiktet. Jag flyger på honom och vi brottas en stund innan mina lagkamrater lyckas slita mig loss. Vilket svin! Jag tar upp bollen och lägger den på platsen som domaren visar. Han vågade inte blåsa straff, men frispark passade mig bättre. Idioten ställde sig nämligen i muren.

Jag stod vid bollen och pekade på honom. Med gester visade jag var jag tänkte placera den. I ansiktet ! Mål eller inte kändes relativt oviktigt, men om jag satte den skulle matchen vara över. Jag tog fem meters sats, kropp och sinne var i total koncentration. Jag stirrade på honom där han stod med sitt dumma flin och sen tog jag fart. Jag träffade bollen med våldsam kraft, och den gick spikrakt mot honom. Han kastade sig rakt ner och bollen snuddade vid hans hårfäste,i sin bana på väg rakt upp i målvaktens högra kryss. Det var så vackert och så rättvist. Jag blev galen av lycka, jag sprang längs hela högra långsidan framför italienarna och viftade och vrålade. Mina lagkompisar stämde in i kören. Stämningen var uppretad för att uttrycka det milt. Strax efter blåste domaren av matchen och vi skyndade oss av planen, in i säkerheten i bussen. En underbar seger, så förbannat gött!

Dagen efter kom mina föräldrar på besök, de hade rest dit för att se finalen. Alla lagen hade gemensam matsal och det kändes lite kymigt att gå in där med mina föräldrar efter gårdagens drabbning. När vi kommer in händer följande: Alla italienare ställer sig upp och applåderar! Jag fattar först inte varför, men sedan visar det sig att det är mig de applåderar för. Stort ögonblick i mitt liv, lita på det. Jag blev videofilmad, fick skriva autografer och blev intervjuad. Jösses, vem hade kunnat tro det dagen innan!

Min tanke blir att det är inte långt mellan kärlek och hat. Idrotten kan för den oinvigde te sig som ett fånigt spektakel, men i många stycken kan den innehålla många av livets ingredienser. Jag har iallafall lärt mig oerhört mycket genom mitt sportande. Om inte annat att lära sig att fungera i grupp. Eller hur man fortast möjligt avreagerar sig på en spottande italienare (vilken nationalitet som helst funkar!) Viktiga saker båda två.

Jo, för de som undrar: vi förlorade dagen efter. Jag missade den avgörande straffen. Ena dagen hjälte, andra dagen...inte hjälte. Precis som livet är.

Sunday, December 17, 2006

utan avsändare

Innan jag somnade igår så kom jag på en kul grej jag hade tänkt skriva om idag. Så när jag vaknade låg orden redan klara på kudden bredvid mig, skulle bara ta och lägga dem på plats här. När jag tar mig ut i hallen för att först uppsöka toaletten så ser jag att det ligger något precis innanför dörren. Jag gnuggar sömnen ur mina morgontrötta ögon och plockar upp ett julkort. Eftresom det inte låg där igår när jag gick och la mig vid halv ett, så tänkte jag att nu jävlar kör posten hårt! Skicka ut sina stackars brevbärare innan halv åtta, det är lite väl grymt.
Jag vänder på kortet, och där står följande:

God Jul&Gott Nytt År, från huset mittemot! / M.

Inget mer. Ingen ledtråd.
Eftersom jag har en tendens att glömma av att jag har full insyn från just huset mittemot, börjar hjärnan ticka igång rejält! Jag känner bara en person i det huset och hon är en gammal tant som med 100 procents säkerhet skulle skriva ut sitt namn, om hon mot förmodan skulle gå över och lägga ett julkort i min brevlåda klockan sju på morgonen. Det har hon heller aldrig gjort tidigare. Ja jag känner en till, en mamma vars dotter min flicka lekt med några gånger. Men jag har ingen aning om vad hon heter...

Får väl helt enkelt vänta och se. Det kan ju vara den gamla damen som tycker att jag behöver lite juluppmuntran. Men jag tänker fantisera om något helt annat tills motsatsen bevisats.

vad vill jag egentligen?

Hur skall andra människor kunna förhålla sig till Dig om Du inte själv vet vad Du vill? Om Du inte talar om för världen vad som är viktigt för Dig, vad Du behöver för att må bra, hur skall någon kunna veta och respektera det då?
För många är det en fråga som är livsfarlig att ställa sig själv. För om man blir medveten om vad man själv behöver, då måste man kliva fram och ta plats. Stå för sina behov och känslor. Det är fruktansvärt skrämmande för många. Men om man avstår från det kommer det garanterat att innebära lidande i form av fysiskt och psykiskt illamående. Någon framgång i vare sig yrkesliv eller privatliv finns inte heller i sikte. Snarare en känsla av att aldrig bli lyssnad på, eller ibland helt enkelt känna sig överkörd. Det här är förödande för självbilden.

Vi ställer oss ofta frågan hur vissa i vår omgivning, oftast män, som har en väldigt tuff och rättfram attityd, ibland till och med lite farliga, kan vara så populära bland kvinnor? Kan det vara för att de är just tydliga? Man behöver inte gå runt och undra över vad de tycker, om de inte gillar det så lär de tala om det. Jag säger inte att det är såhär, men det är en tanke att fundera över.

Jag tror att det är en förutsättning för att ett förhållande ska fungera. Att våga känna efter vad som är viktigt för mig, och att den jag är tillsammans med tar reda på vad som är viktigt för henne. Ett förhållande innebär alltid att kompromissa, men man får akta sig så att man inte kompromissar så mycket att man tappar det som är viktigast för sitt eget välmående. Det är väldigt lätt hänt, speciellt i början. Men det kommer i slutändan bara leda till bitterhet och anklagelser. Stå för vad du anser viktigt. Och gör det när allt är bra och vackert , för sedan blir det så mycket svårare. Det kan till och med innebära att det är försent, och det är ju onödigt.

Saturday, December 16, 2006

Kärleken är inte alltid rosa

Jag väcktes ur mina tankar av mobilen som pep till. Ett sms i inkorgen. Det var från dig, och det stod så här:

"Hej gosis, du sitter väl och mediterar nu. Hoppas din resa blir jättefin och jag tänker på dig. Glöm aldrig vilken otroligt fin kille du är. Kram E"

Mina tårar rann i strida strömmar nerför kinderna. Först lite långsamt, men i takt med att alla känslor kom ikapp mig så blev det ett allt ymnigare flöde. Jag försökte sansa mig men det var ingen idè. Jag hade heller ingen bredvid mig så det fanns ingen anledning att kämpa emot.

Två dagar tidigare hade jag suttit på tåget på väg åt motsatta hållet. Jag var full av förväntan och för en gångs skull riktigt nervös. För även om vi haft kontakt ett tag och visste ganska mycket om varandra, så hade vi ändå inte träffats. Inte i verkliga livet. Jag har varit på en del blind dates, men brukar sällan vara nervös för det. Det får bli vad det blir. Och jag har aldrig svårt att fika en stund med vem det än må vara. Men nu åkte jag till en annan stad, det kändes lite vågat, det kan jag erkänna. Men va fan, man måste chansa ibland. Jag hade också säkrat upp med en kompis som bor i staden ifall det skulle kännas för besvärligt, och det var för bådas skull. Ville inte sätta onödig press på henne heller. Men det skulle bli bli bra, det intalade jag mig.

Jag klev av tåget och såg mig omkring. Ingen där som såg ut att vänta på mig. jag väntade lite och gick uppför trapporna mot stora byggnaden. Då kom hon springande!
"Hej, förlåt att jag blev försenad, det blev stopp på min linje på vägen hit". Hon gav mig en kram som var öppen och varm.

"Det gör ingenting, jag kom precis. Och hej själv förresten". Jag log med hela mitt ansikte, hon var så vacker och go, precis som jag föreställt mig. Visst hade jag sett kort och vi hade pratat mycket, men verkligheten kan vara annorlunda ibland. Den här gången var det dock till det bättre.

Vi gick bort mot tunnelbanan och åkte hem till henne. Vi lagade lunch och skrattade och pratade. Jag var lite spänd men det flöt på bra. Vi bestämde oss för en långpromenad in till stan på kvällen för restaurangbesök och ett par öl. Det var landskamp på tv när vi åt middag, men jag brydde mig inte så mycket om fotboll. Inte just då.
Vi bröt upp ganska tidigt och gick hem. Köpte lite godis och satt i soffan och pratade till sent. Jag erbjöd mig som en gentleman att sova på soffan, men den var väldigt liten, så det blev hon som sov där. Jag gick och lade mig med blandade känslor. Okej tänkte jag, vi får se imorgon, behöver ju inte kasta in handduken än.

När jag vaknade på morgonen låg jag och kikade bort mot soffkanten. Jag hade inte sovit många timmar, brukar ta några dagar innan jag känner mig hemma. Men plötsligt vaknade hon och log mot mig över kudden.

"Godmorgon! Har du sovit gott? Hon blinkade mot mig med sina bruna ögon.

"Javisst, jättegott!" Jag ljög förstås, hennes lägenhetsväggar var antagligen gjorda av papp eller liknande, för man hörde precis allting i huset.

"Jag sätter igång med frukosten så kan du duscha om du vill så länge"

"Javisst, låter som en bra deal! Men bara om jag får ta hand om disken efteråt". Jag tänkte att man får ju skärpa sig lite nu.

"Haha, absolut, låter som en bra idè"

Efter en skön dusch och frukost kände jag mig som en ny människa. Vi drog ner på stan för sightseeing och diverse inköp. Jag hade lovat hjälpa henne att fixa lite saker i hennes nya lägenhet efter vi kom hem, så Claes Olsson fick ett besök. Vi gick runt i ett bedårande höstväder, åt glass i Kungsträdgården i t-shirt, och det var i mitten på oktober. Vi hade otroligt mysigt ihop, men inget hände. Inget romantiskt alltså. På eftermiddagen gick vi hem, jag borrade upp gardinstänger och hon kollade om det blev rätt. Jag är inte speciellt praktisk men det gick bra till slut. Vi satte oss i soffan och vilade. Hon skulle iväg en stund på kvällen med sitt jobb, det var någon premiär eller liknande, något mingel. Jag skulle träffa min kompis och äta middag och ta en pilsner. Hon låg i soffan och jag berättade om hypnosjobbet som hon var intresserad av. Jag strök henne på ryggen och talade i lugn ton, och till slut somnade hon med ett leende och en försäkran om hur skönt det var. Tiden kunde stannat ett tag där och då. Allt var perfekt. En halvtimme senare vaknar hon till, tittar på klockan och säger att hon måste skynda sig till jobbet. Jag lade mig ner på soffan själv, tänkte ta igen några timmars sömn från tidigare natten. Strax efter kommer hon in i nya kläder och ställer sig bredvid soffan och tittar konstigt på mig. Jag känner olusten välla upp på en nanosekund. Sen säger hon:

"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men.....Du är den finaste kille jag någonsin träffat, men du är inte min typ, jag är så ledsen"

Orden träffade mig med samma kraft som en höger från Mike Tyson kunde gjort.

"Okej. Ja det var en chansning, det sa vi ju innan. Det är inget att göra åt, jag packar ihop mina saker och sover hos Henke inatt, det är lugnt". Det kändes inte lugnt, men det var inte hennes fel. Men just nu ville jag bara springa därifrån, bort från det jobbiga. Att bli avvisad gör alltid ont.

"Nej det behöver du inte alls, det är så roligt att ha dig här...förlåt, förlåt"! Hon började gråta och la sig på mig i soffan och kramade mig hårt. Hon grät mot min kind.

"Du behöver inte be om ursäkt, man känner vad man känner. Det kunde gå såhär, det visste både du och jag." Jag menade vad jag sa.

Sedan händer något. Samtidigt som hon gråter förklarar hon hur mycket hon tycker om mig, att det inte finns så många fina killar därute, och så vidare. Helt plötsligt är hennes mun alldeles ovanför min, jag kan känna värmen från hennes andedräkt. Våra läppar möts och världen exploderar! Hennes gråtande ögon förvandlas till uttryck av lust och åtrå. Jag är inne på samma linje men är fortfarande förvirrad. För några minuter sedan blev jag dumpad, eller? Men just nu skiter jag i vilket. Jag lyfter upp henne och bär henne till sängen. Vi kastar av oss kläderna och våra kroppar är som gjorda för varandra. Tid och rum försvinner, för en stund är det bara vi två.

När vi ligger och pustar ut, svettiga och rödmosiga, säger hon följande:

"Jag menar fortfarande vad jag sa förut. Hoppas att jag inte gjort dig illa nu, det gick bara inte att hejda".

"Nej, jag får skylla mig själv isåfall." Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Det som var så fantastiskt alldeles nyss kändes bara smutsigt och dåligt nu.

"Herregud, jag måste rusa till jobbet! Jag skulle redan varit där! Ta mina extranycklar och kom hit ikväll. Snälla gör det, vi kan inte skiljas såhär! Hon rättade till kläderna, gav mig en puss och sprang ut genom dörren.

Där låg jag. Vad fan hände egentligen? Jag fattade ingenting. Skulle jag komma tillbaka hit ikväll och bara ha sex, eller ville hon något mer? Nä, jag bestämde mig för att åka hem. Det var det enda rätta. Hon skulle inte tro att hon kunde utnyttja mig hur som helst. Jag gick upp och bokade biljett hem nästa dag, klockan elva var första tåget med ledig plats. Sen duschade jag och gick för att möta min vän.
Vi käkade jättehamburgare och drack öl, det var skitkul att ses igen. Jag berättade hela storyn och han hade en bra förklaring. Han kände till i vilka kretsar hon umgicks, och jag började inse vad hon menade med "inte min typ". Det kändes skönt, jag fick lite logik i det hela. Vi skrattade och drack några öl till innan vi gick vidare. Någonstans på vägen insåg jag att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till henne. Min vän bara log och sa att det hade han vetat hela tiden. Vad gör det, man lever bara en gång var hans ord. Vi hade under middagen diskuterat varför det är så svårt att bli kär nu när vi blivit äldre. Vågade vi inte släppa ner garden? Jag började inse att det var det som hänt. Min gard var nere, jag var sårbar för första gången på länge.

Några timmar senare öppnar jag hennes dörr och går in i hallen. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Hon har inte hört mig och blir jätterädd när jag säger hej precis bakom henne.

"Herregud vad du skräms! Jag höll fan på att dö!" Hon kramar mig hårt och kysser mig, varmt och länge.
Vi sätter oss i soffan och gosar och berättar vad vi haft för oss under kvällen. Just då och där, speciellt när vi stod i köket precis när jag kom in då....då...ja det kändes så starkt, som om vi varit ihop ett tag, som vi kände varandra. Som om det var på riktigt.

Den natten blev sen. Till slut somnade hon på min arm. Jag sov inte en blund på hela natten för jag ville inte väcka henne. Min mage var i uppror efter kvällens begivenheter, men jag ville inte gå upp och väcka henne. Till slut somnade jag med ett leende på läpparna.

Jag vaknade av att jag kände hur hon tittade på mig. När jag öppnade ögonen låg hon fortfarande hopkurad mot mig på min axel. Hon lutade sig mot mig och vi kysstes, och passionen var så stark att den gick att ta på. Vi låg kvar i sängen och pratade och jag sa att mitt tåg gick klockan elva. Jag had självklart önskat att hon skulle be mig stanna kvar. Det gjorde hon inte. Jag sa ingenting. Jag insåg att det var lönlöst. Hon hade inte heller sagt något annat så jag fick skylla mig själv. Hon gick ut i duschen och jag gjorde frukost. Jag var i något slags bedövat tillstånd, lycklig men ändå förtvivlad. Vet inte hur jag ska förklara.

Efter frukost började jag packa mina sista saker och gjorde mig redo att gå. Jag hade bara en kort stund kvar innan jag var tvungen att rusa iväg. Hon satte sig bredvid mig på sängen och drog mig intill sig. Hon kysste mig så innerligt att jag nästan kände mig yr, blodet rusade men jag såg klockan på väggen och var tvungen att ställa mig upp! Jag tog på mig skorna och det var sista chansen för henne att be mig stanna. Jag önskade det av hela mitt hjärta, men det kom aldrig. Jag fick slita mig loss, öppnade dörren och vände mig om. Hon stod där och tittade med ledsna ögon, men det kom inga ord. Jag gick ut och stängde dörren efter mig. Med väskan i handen sprang jag nerför trapporna och ner till t-banan. Jag hann precis innan vagnen gick. Jag var strax framme vid tåget och jag insåg att det skulle bli precis. Med en minuts marginal tillgodo slängde jag mig genomsvettig ner på sätet. Sakta började jag andas normalt igen, samtidigt som tåget rullade ut från stationen. Jag sjönk ihop på sätet.

Tågets dunkande mot rälsen vaggade mig in i en avslappnande känsla. De senaste dagarnas känslomässiga tumult i kombination med brist på sömn började komma ikapp mig. Jag kunde inte värja mig. Jag insåg att jag antagligen aldrig skulle se henne mer. Jag hade tillåtit mig att känna saker som jag inte trodde jag kunde längre, och så blev det så här, det kändes så jävla orättvist. Det var då det pep till i min mobil.....

Thursday, December 14, 2006

Lunch med langri

Det är skönt att träffa min länk mellan verkligheten och bloggandets universum. Langri och jag möttes upp för en skön långlunch, vi fick diskuterat både det ena och det andra. Vi har känt varandra i....jättemånga år, men av olika....nja, egentligen bara en anledning, så har vi inte umgåtts bara vi två. Men de senaste åren har vi fått upp farten rejält, och inte bara för att langri sökte min expertis som förälder när han gick i väntans tider :-) Och på något sätt är det häftigt att få nya vänner när man är vuxen. De gamla från uppväxt och skola har sin självklara plats, men kompisar i vuxen ålder förvärvar man ju som ett bevis på att man fungerar relativt väl i samhället. Eller kanske inte. Känner mig lite osäker på den formuleringen. Kul är det med vänner iallafall.

Det är kul att sitta och diskutera känslor och tankar kring sitt skrivande, speciellt när man har tur som jag att ha någon som man själv tycker skriver så bra, som bollplank. Jag tror vi hjälper varandra, iallafall hoppas jag det. Jag är ganska säker på att det är så. Langri, du är en stor man. Jag högaktar dig för din ödmjukhet, du kunde varit en riktig gris, om du fattar vad jag menar. Du är så långt ifrån det som går att komma. Jag är inte kär, men jag gillar dig som fan :-)

Tyvärr fick jag ett telefonsamtal som tvingade mig att abrupt avbryta vår trevliga samvaro. En språngmarsch uppför avenyn, in i bilen och full fart hemåt. För samtal av mindre glädjefull karaktär. Det är tufft i skolvärlden, jag säger bara det. När jag ett par timmar senare kom hem så blev en dags lyssnande till andra människors problem och sorger övermäktigt. Framförallt det sista givetvis. Jag grät som ett barn. Länge, innerligt.
Förut jobbade jag som skolkurator. Det gick bara inte. Inte när man har barn i samma ålder, det är ingen bra idè. Inte för mig i allafall.

Nu ska jag stänga av datorn, lägga mig i soffan och se på Munchen, Spielbergs drama om OS i Munchen 1972. Kuddar, täcke och julmust får bli mitt sällskap. Ibland är det trist att vara singel. Idag är en sådan dag. Fast jag fick välja film själv, det är ju bra.

"Sluta tjöta där bak, filmen har börjat"

Okej, okej! Lights out.

Wednesday, December 13, 2006

Nu är det jul igen, nu...

" Vi vill ha ett bättre Sverige, åh fan?"

Lars Winnerbäck sjunger på min bilstereo om hur trött han är på all valpropaganda. Jag ler åt hans fyndiga texter samtidigt som regnet smattrar mot rutan. Göteborg har den senaste veckan förvandlats till ett enda gigantiskt Skara sommarland. Skillnaden är att vattnet är kallt och att det inte på något sätt är kul. Jag är glad att jag tog bilen, glad att jag bestämde mig för att inte dricka något. Jag har nämligen varit på julbord. En företeelse som inte ligger långt från grisfesten på Kanarieöarna. Vet inte vad det är som får oss svenskar att gå igång så förbannat på ett bord dukat med saker vi äter i stort sett hela året? Köttbullar, korv, sill, ja janssons frestelse kanske man inte äter varje vecka, men potatis är ju basen. Mat som står på värmning i timmar, där alla hänger över grytorna för att se vad för spännande som ryms här i då! Jaha, det var den lilla köttbullen! Åh fan. Nä, jag tror att det som vanligt är en anledning att dricka snaps och bli full. Likheten med midsommarfesten är slående. Plockmat och snaps. Dyngrak och magsjuk. Och aldrig skiljas de två. Jo sen är det ju gratis, det får man inte glömma! Då stiger helt plötsligt värdet med orkanstyrka. Ta dig till något av ställena i stan på fredag eftermiddag när det är After Work, och se folket köa för att äta kycklingvingar och tacobuffe på minimala papperstallrikar. Eller utmana ödet och träng dig i kön. Då är chansen stor att du får prova på Sahlgrenska sjukhusets matsedel istället. Förvisso inte helt gratis, men det serveras på en liten vagn direkt till din säng, vad sägs om det?

Det blev en tidig sorti från spektaklet. Jag har heller aldrig känt mig hemma bland den typen av människor som tillhör den här kretsen. Men jag är en väluppfostrad kille och vet vikten av att vara socialt kompatibel. Eftersom min bäste vän var där så hade vi som vanligt riktigt kul ändå. Ända tills coverbandet började spela. Det var signalen att kvällens belevade uppträdande officiellt hade upphört att existera. Jag tänker på killen som jag sett tidigare under kvällen så artigt sitta och konversera med några kvinnor vid sitt bord, men när coverbandet börjar spela så flyger han ut på dansgolvet med en öl i näven och går fullständigt i spinn! Han vrålar och hoppar till en trött Gyllene Tiderlåt. Själv så slås jag av tanken att det är antagligen första spelningen för dessa killar. De står som stenstoder och stirrar i marken medans händerna gör sitt mekaniska arbete på strängar och trummor. Publikens spritglada kärleksbemötande får dock sångaren att inte riktigt veta hur han ska bete sig. Han är så glad att han inte vet till sig, han drar en Ledinklassiker och den går också hem! Han är så glad att han nästan kissar på sig, han skuttar och svänger okontrollerat. Allt flyter på tills han blir övermodig och skriker åt publiken att vifta med armarna i luften. Inga armar kommer upp. Han försöker igen, men resultatet blir detsamma. Han byter taktik och drar igång en Beatleslåt. Publiken är lycklig, sångaren är lycklig. Jag är lycklig för hans skull. Jag tycker det är jobbigt att se folk hamna i såna situationer, när det inte funkar. Nu kan jag gå hem i lugn och ro, det känns tryggt.

Det är modigt ändå tänker jag. Att gå upp på scenen och spela inför en massa okända människor. Fast å andra sidan har jag trängt mig i kön på After Worken en gång. Sug på den Herr coverband!

Tuesday, December 12, 2006

Det hade jag inte trott

Jag startade mitt bloggande för några månader sedan. Min gode vän langri inspirerade mig, tyckte jag skulle sätta igång med mitt skrivande. Jag var tveksam, kände mig osäker. Hade ju ingen erfarenhet av att skriva. Tänk om ingen ville läsa? Eller om de som läste tyckte att det var kasst. Som jag skrivit tidigare har jag närt en dröm om att någon gång få mina ord på pränt och kanske rentav publicerade. Det vore riktigt kul. Jag tänker på att det vore häftigt att lämna något efter mig. En bok som kommer tas ut ur hyllan långt efter jag tagits ut på min sista promenad. Jag har börjat flera gånger, men det har inte blivit något riktigt. Jag kommer ihåg när vi hade besök på skolan av Marianne Fredriksson. Hon beskrev hur hon bara lät alla bilder komma till sig inför sitt inre och rinna ner på pappret. Historierna berättade sig själva. Inget krystat eller på något sätt ansträngt. Så jag väntar på det. Under tiden övar jag mig här. Och vilken fantastisk plats det är. Jag har på något underligt sätt fått flera nya vänner som jag förvisso aldrig träffat, men de känns som mina gamla vänner.

Här kommer de mest underbara kommentarer från Norge, Stockholm, Malmö, Götet, ja till och med USA. Helt fantastiskt. Vill bara passa på att säga att jag uppskattar det oerhört, och det är så roligt att läsa alla suveräna kommentarer. Jag kommer ihåg att jag läste på bullshit bulletin om hur några bloggare träffats däruppe och tagit en krogrunda. Det måste varit skitkul! Att se ansiktena bakom alla tankar och åsikter. För det är väl det som saknas här. Det har såklart både för och nackdelar. Kan vara skönt att vara lite anonym ibland. Men vi människor är nyfikna av naturen, iallafall jag. Jag älskar möten. Möten med nya människor, att känna sig fram och hitta gemensamma beröringspunkter. Möten med gamla vänner, hitta nya saker hos varandra. Men jag har behov av att vara med mig själv också. Det var svårare förr. Men om man inte kan umgås med sig själv i ensamhet, ja då har man nog problem att vara med sig själv tillsammans med andra också.

Det börjar bli sent och min dotter har till slut somnat. Vi skrattade ända fram till hon somnade, alldeles för sent. Hon låg och läste i sin kalender och hittade vem som har namnsdag på min födelsedag: Tiburtius! Det var riktigt roligt tydligen....Jag blev retad av min granne för det när jag var liten, det har jag inte glömt, grrrr :-) Sedan var jag hund och hon råtta i de kinesiska tecknen, och jag hade betydligt lättare att hitta på roliga rimverser på råtta, så nu känns det lite bättre!

Jag säger godnatt fellow bloggers, och önskar er alla en god natt, var Ni än må befinna Er.

Sunday, December 10, 2006

Thanks, but no thanks

För ett par år sedan hände något som skakade om släkten lite. Min morbrors son, min kusin med andra ord, flyttade ihop med en annan kille. Inget konstigt med det, tyckte inte jag iallafall. Men det ringde andra kusiner och "undrade om jag hört"! Precis som det var någon världsnyhet. Ja jag hade hört, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag har till och med jobbat i dörr/garderob på en gayklubb under skoltiden. Har aldrig varit attraherad av män så varför skulle det vara konstigare än att jobba på en vanlig klubb? Men min morbror hade jobbigt med detta. Han är en ganska macho man som jobbat på byggen i hela sitt liv. Ni kan ju tänka hur jargongen går där. Inte precis lätt att berätta på morgonfikat att sonen köpt en villa ihop med en annan kille. Men nu har allt lagt sig, och den här mannen som bor med deras son visade sig vara en riktigt underbar människa. Och varför skulle han inte vara det? Precis som om de sexuella preferenserna skulle bestämma ens människovärde. Sjuk tanke.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att vi träffades hela gänget igår, min mamma fyllde pensionär och hade kalas. Jag är alltid ansvarig för de roliga talen, och den här gången hade jag lyckats få med ett bögskämt. Presenten bestod nämligen av biljetter till Cabaret med Peter Jöback och däromkring hade jag skojat till det. Men det här är människor med underbar humor. Det blev kanon.

Jag har genom åren vid ett antal tillfällen haft förmånen att få avböja inviter från homosexuella män. Tydligen har jag något de gillar. Speciellt en historia kommer till ytan:

1992 sitter jag på min favoritstrand på jorden. Den ligger i norra Spanien, 45 minuter utanför Barcelona. Jag har rest tillbaka för andra gången denna sommar, var bara hemma några dagar och packade om. Det är olympiska spel i Barcelona, och det tänker jag inte missa för alla pengar i världen. Det var en fantastisk upplevelse, två otroliga veckor. Vädret, människorna, tävlingarna, partajen. Men okej, det var inte det den här historian handlade om. Den handlar om en liten, obehaglig man som inte var van vid att folk sa nej.

Jag sitter på min handduk med fötterna i sanden. Svettpärlorna droppar från min näsa, ner på min mage. Det är över 35 grader och jag funderar precis på att hoppa i vattnet när någon sätter sig bredvid mig. Alldeles för nära. Jag tittar upp och ser en man med ett brett leende. Min första tanke är: fan, det är Danny de Vito! I stort sett en kopia. Och han bara sitter där. Det tar en stund innan han säger:
- Its very warm today.
-Yes, very warm.
Jag tycker det känns konstigt och har ingen lust att prata. Han ger mig dåliga vibbar.

Det blir tyst en stund igen. Det börjar kännas konstigt. Han sitter fortfarande för nära. Och den närmaste kvarten vrider han igång samtalet, och börjar leda det mot sin ursprungliga avsikt med att slå sig ner alldeles för nära en intet ont anandes ung svensk man. Slutbudet handlade om att jag skulle komma hem till honom i hans jättevilla han ägde längre bort på stranden. Där han bodde med sin allt-i-allo, Hans från Tyskland. Hans var två meter lång och bodybuilder. Om jag var intresserad så var jag bjuden på pålkransfestival senare på kvällen. Med Danny de Vito och Hans. Detta trots att jag redan flera gånger försäkrat honom om att jag inte var intresserad av män på det sättet. Och nej, jag hade inte provat, och hade inte för avsikt att göra det heller. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till inbjudan. Nu började stämningen bli hotfull. Jag reste mig upp, sa att det var dags att bada och adjö. Jag tog några snabba steg ner till vattnet och kastade mig raklång i havet. Likt Lars Frölander simmade jag med kraftfulla tag en bit ut i vattnet. Efter en stund vänder jag mig om. Då står Danny boy där vid strandkanten med armarna i kors och en bister uppsyn! Jag simmar snabbt åt höger, jag börjar bli riktigt rädd. När jag tittar inåt så går han längs strandkanten och följer efter mig.... Nu börjar det bli obehagligt. Men till slut ger han upp och går därifrån efter några mindre vackra ord.

Jag bor ensam i en liten stuga som jag hyr av en gammal tant. Det enda som finns runtomkring är en gammal åker. I Spanien blir det kolsvart klockan tio. Jag var rädd. Resten av veckan var jag rädd för att jag skulle vakna och se Danny de Vitos svettiga ansikte, och samtidigt se hur den blonderade jättetysken Hans skramlar med handbojor och mumlar otydligt på Schwartzeneggerdialekt. Ingen skulle komma och hjälpa mig, tanten jag hyrde av hade inte hört om det landat en jumbojet på gräsmattan. Men jag klarade mig. Har dock fortfarande svårt att se filmer där Danny de Vito är med i rollistan.

Saturday, December 09, 2006

Vad vi lämnar efter oss

Jag funderar på en frågeställning som poppade upp när jag läste någon bok för ett tag sedan.
Vad vill du att folk ska säga om dig när du inte är kvar här?
Eftersom jag alltid fått höra att jag är så snäll, tänkte jag att det skulle nog bli det. Om det tog slut nu alltså. Men är det vad jag egentligen vill?

"Ja han va la snäll, men annars hade han väl inte så mycket att komma med".

Nä, det känns inte bra. Jag vill att folk ska säga att:

"Ja han var en man som lyssnade på sitt hjärta och följde sina drömmar. Sen var han en riktigt schysst snubbe också. Och världens bäste älskare". (vadå, man måste väl få drömma lite :-)

Thursday, December 07, 2006

Morfar, Mormor och den"lelle goe"

Idag var det födelsedagskalas. Min dotters mormor fyllde år och vi gick dit med lite väldoftande blommor. Min mamma, alltså farmor, hade varit och hälsat på oss precis innan, och kontrasterna blev så tydliga att det gjorde ont i ögonen. Min mamma är varm, omtänksam och... ja vafan, en sån där farmor som man kan se på tv ibland, när de gör en utstuderad önskefarmor med nybakta bullar i varje hand. Mormor är inte sån. Men det är helt okej, vi gillar henne ändå. Hennes kramar är så stela och komplicerade att det brukar sluta med att man skallar ihop, alternativt ger upp och klappar varandra på axeln med ett milt leende. Ändå gillar jag den här lilla damen så otroligt mycket. Hon är som ingen annan jag någonsin träffat. Det jag gillar är att hon är äkta, försöker inte förställa sig och hon är medveten om vem hon är. Att sätta gränser är något hon är riktigt bra på. Och att få saker och ting gjorda. Ja sen att hon älskat mig från första gången vi träffades, det gör ju inte henne till en sämre person! Trots att vi är så otroligt olika. Hon tycker min familj har det så underbart med all värme, och hon har flera gånger ringt och tackat mig för allt jag ger till min dotter, hennes barnbarn. Sånt värmer. Hon är också medveten om att min dotter väljer farmors sällskap framför hennes sju dagar i veckan, men hon tycker det är helt okej. Hon hade gjort samma val som hon själv säger. Skön inställning. Att veta vem man är. Det är inte så vanligt.
Det kanske är konstigt att vara vän med sin x mamma? Jag tänker inte så. Hon är min vän, och alla tycker det är bra. Basta.

Men vad som egentligen hände idag var att jag började tänka på min egen mormor och morfar. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg när jag var sexton så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda "jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig"!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem och vilka de var. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
- När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen."
Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

Om Du bara kunde se mig

Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.


Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus.

Monday, December 04, 2006

Come fly with me

Ahh, igår fick jag äntligen hämta min älskling på flygplatsen igen! Hade bara pratat med henne i cirka 45 sekunder under vistelsen på Kanarieöarna, vilket är betydligt mindre än normalt kan jag säga. Hennes mor är...hur ska jag uttrycka det...ekonomisk. Skitsamma, det var kul att se dem allihop. Min f.d:s man hade åkt på ryggskott och legat på hotellet fyra dagar, inte kul. Men det blir ju ofta så när man lever ett superhektiskt liv och sen plötsligt landar. Med ett brak.

Men vad jag egentligen ville skriva om var känslan som infinner sig när man besöker en flygplats. Jag erbjuder mig alltid att köra när någon ska iväg. Det är jättebra, för alla tycker man är så snäll och hjälpsam, fast egentligen är det en egotripp. Nej, självklart är det en kombination. En win-win situation som man populärt säger nuförtiden. Men iallafall, jag har ibland funderat på att söka något arbete på Landvetter flygplats. För varje gång jag är där så fylls jag av så mycket känslor. Det händer så mycket om man bara ser sig omkring. Speciellet när man inte ska iväg själv, då är man så fokuserad på att hitta vart man ska, om man har passet m.m. När man bara är där som besökare kan man beskåda allt som utspelar sig runtomkring. Paret som kysser varandra så innerligt med tårar som ber den andre att inte åka, stanna kvar annars brister mitt hjärta! Eller föräldrarna som skickar iväg sin tonårsdotter på språkresa till England som för en hård kamp med sig själva att inte uttrycka sin ångest till flickan. Affärskillen som världsvant för sig i alla moment inför ännu en rutinresa för att kamma hem ännu ett par miljoner, i en deal på en annan kontinent. Eller lumpargänget som varit fulla sedan frukost, på väg mot Cypern och en vecka på Aiya napa.

Om man går till andra sidan är det helt andra känslor som utspelar sig. Ankomsthallen är full av förväntansfulla människor den med, men en helt annan sorts förväntan. Här står alla som väntar på att få återse sina nära och kära. Där jag befann mig igår. Ibland kan man känna vilka känslor folk kämpar med på den här platsen. Den ensamma tjejen som väntar på att sin partner ska komma hem efter två veckor i Magaluf med "grabbarna", ett långt förhör väntar efter de första kyssarna! Barnen som ivrigt väntar på att se sina föräldrar komma ut genom dörrarna och få sina presenter som de egentligen längtar mest efter. Och så jag. Som längtar så det gör ont i kroppen. Aldrig är man så nära som efter att ha varit isär.

Om Du som jag har en kärlek till flygplatsen, eller snarare vad den symboliserar, kan jag rekommendera dig att se "The Terminal" med Tom Hanks. Underbar historia.

Nej nu ska jag sätta mig och drömma lite. Drömma om vart nästa resa ska bära hän. Jag hoppas och tror det blir Barcelona, så är det iallafall tänkt. Om Barcelona drömmer jag gärna. Om Du inte varit där så rekommenderar jag ett besök. Sen ska jag fila lite på min önskelista. Hade visst glömt att skriva regnställ och sydväst.

Sunday, December 03, 2006

bra information

Fick tips av min gode vän om en bra sida. Kolla in själv på det här stället .

Friday, December 01, 2006

Jag, som är en snäll man?

Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetarna i Liberia och Tahiti som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män. Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som de jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag.

När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.

Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.

Wednesday, November 29, 2006

Sluta inte drömma

"Makarov, till Larionov, Larionov håller i pucken, hittar Krutov som klappar till direkt! Ett underbart mål, helt otagbart för Pecka Lindmark i det svenska målet. Nu blir det tufft för Sverige att hinna ikapp. Tre noll i baken, och bara minuter kvar av VM-finalen!"

I dunklet på vändplatsen står en ensam pojke och skjuter en tennisboll med sin hockeyklubba in i det hemmagjorda målets trasiga nät. Samtidigt refererar han med glöd och inlevelse, det som i hans livliga fantasi utspelar sig på en fullsatt arena. Hans kompisar har för längesedan gått hem till värmen och teven. Men han tänker spela färdigt matchen. Sverige ska inom kort svara för en makalös vändning och välta den ryska björnen. Sverige blir världsmästare och vinner med fem-fyra. Ljublet vet inga gränser. Sedan är det läggdags.

Pojken med hockeyklubban är såklart jag. Otaliga timmar tillbringade jag såhär, med en hockeklubba eller en fotboll, i jakten på att bli bättre. Tillsammans med kompisarna tills de tröttnade, sedan fortsatte jag själv. Fråga min pappa, han fick agera bollkastare under en längre period när jag skulle lära mig att dämpa en boll på bästa sätt. Fast det som var det roligaste var det jag gjorde ovan. Jag refererade mina aktiviteter. Det blev så levande att jag inte ens märkte när de andra gick hem. Mammas väninna hade gått förbi och hört mig en kväll. Det var pinsamt. Men det var min dröm. Att bli sportjournalist.

När jag var 28 år så ringde telefonen hemma. En röst på andra sidan meddelade att jag blivit framlottad som första reserv att få komma och göra intagningsprovet på journalisthögskolan.
Jag tackade ja, slängde på luren och danasde och skrek i högan sky! Min dröm skulle bli verklighet! Jag hade ju klarat 1,5 på högskoleprovet precis, det här blir inga problem. Trodde jag. Drömmen krossades, gick upp i ett moln av alldeles för svåra frågor. Med hängande huvud återvände jag till socionomprogrammet. Men jag fick chansen igen, redan nästa termin. Nu vore det väl f-n om det inte skulle fungera! Och det gjorde det....inte. Jag gav upp där. Jag vet att jag tänkte att det var nog inte för mig. Jag var nog inte så bra på det här trots allt. Mina lärare hade haft fel. Så var det.

Jag kom att tänka på det här när jag läste en annan blogg. Var det såhär livet skulle bli? Och jag kan lova att det är en av de allra vanligaste frågeställningarna när folk kommer till mottagningen och funderar över sina liv. Framförallt när korten kommer fram! Allt för många drömmar sätts på vänt. Andra saker kommer emellan, partners, jobb, barn. Men kanske är det så att allting har sin tid? Det där som stod emellan förut kanske inte gör det vid ett senare tillfälle. Ett tillfälle att följa dina innersta drömmar, att bli det som alla dina talanger adderas ihop till. Vågar du ta chansen när den kommer? Har du modet att göra det, även om din omgivning tycker du behöver en rask färd till akuten för sinnesundersökning?
Jag var och klippte mig igår. Hon som klipper mig är en underbar kvinna som varit med om massor. Hon jobbar måndag-lördag, morgon till kväll. Det går otroligt bra för henne. Igår berättade hon att hon sålt salongen. Hon håller på att utbilda sig till medium. Vad tror ni hennes omgivning tycker om det?

Jag hoppas att om/när min chans att följa min dröm dyker upp, att jag är lika modig som hon, hårklipperskan. För det är lite skrämmande också att uttömma vår sista reträttväg. Den där som vi alltid kunnat använda att rymma från verkligheten och säga , att egentligen så ville jag ju bli......Om jag bara fått chansen så skulle jag.....Måtte jag vara modig nog.
Börjar tröttna på singellivet. Funderar på att bli bonde....

Tuesday, November 28, 2006

And the truth shall set you free

Oj! Vissa dagar får man höra sanningar. Saker som du omedelbart när du hör dem vet att de är sanna. Saker som Du behöver höra för att komma vidare. Svaren på gåtorna du gått runt och försökt att lösa på egen hand. Tyvärr är det alldeles för få som har modet att vara så ärliga. För sanningen kan göra ont att höra ibland. Och inte många vänner har modet det krävs, att riskera att göra sin vän ledsen eller förbannad, kanske båda två. Bara få har också förmågan att känna när det är rätt läge att delge sin syn på situationen. För en sanning som levereras i fel läge kommer bara viftas bort eller tas emot på ett sätt som inte leder framåt. Jag har en vän som har allt det där. Idag överträffade han sig själv.Tack för din klokhet. Tack för din vänskap. Tack för att du finns.

Monday, November 27, 2006

Professor Kalkyl


Det ringer på dörren. Eftersom jag av naturen är lite avigt inställd till oanmälda besökare så måste jag kika i titthålet en stund. Kan ju vara en av tvåtusen jultidningsförsäljare, och jag orkar inte se ett besviket ansikte till. Men det är min favoritgranne med sin lilla bebis. Hon ville bara tala om att mina nycklar sitter i dörren. Jag tackar för hjälpen och går in igen. Lustigt tänker jag. Det har nog aldrig hänt förut. Går ut i köket och undrar varför aldrig pastavattnet börjar koka. Men luktar gör det! Skit! Har satt på fel platta och där står en annan kastrull och det ryker i botten. Tar av den stackars brända och sätter på rätt platta den här gången. Efter en stund luktar det fortfarande bränt. Har förvisso satt på rätt platta, men inte stängt av den andra. Ska aldrig gå upp 4.30 mer, det lovar jag mig själv. Måste kolla så batteriet i brandvarnaren fungerar...
Jag gillar inte avsked. Ja, jag vet att det beror på att min mamma hade svårt att lämna mig när jag var liten och ledsen. Skit samma, det suger som det heter idag. Jag bryr mig inte lika mycket när det är jag själv som ska iväg, gillar mindre när jag står kvar och ser den andre gå iväg. Det handlar såklart om kontroll, att man inte vet vad som händer när man inte är med. När mina förhållanden tagit slut har det blivit långa, utdragna processer som sliter så hårt på känslolivet att man tar helt slut. . Min första riktigt stora kärlek var jag ihop med i fyra år innan det tog slut. Men det tog två år till innan vi slutade träffas helt. Snacka om att köra en relation ner i skiten. För man hinner ju göra varandra ganska illa under tiden. Det handlar väl egentligen om rädsla, att vetskapen om att när man släpper taget helt, då är fältet fritt för vem som helst att bli ihop med den som du fortfarande har känslor för. Egoistiskt ja, men känslomässig smärta är det vi fruktar mest. Och i mitt fall var vi lika goda kålsupare. Det är värre när den ene blir utnyttjad för att den andre inte vågar släppa taget. DET är elakt, och det gör ont. Jävligt ont.

Fast jag gled ifrån ämnet lite. För idag var det ett sånt där annat auf wiedersehen. Min dotter flög imorse på semester med sin "andra familj". Därför klev jag upp 4.30 , det var inte skönt! Men jag erbjöd mig att köra så jag får skylla mig själv. Men en anledning till att jag alltid tyckt det varit jobbigt med avsked är att min mamma alltid stod där med gråten som bara önskade välla fram, och man själv kände en stor, konstig klump som trängdes i halsen när man skulle iväg. Därför försöker jag göra tvärtom. Inte gå med in, ett glatt humör med fokus på hur kul det ska bli, puss o kram och sen iväg. Gråta får man göra i bilen på väg hem. Hoppas det fungerade.

Saturday, November 25, 2006

I hemmets lugna vrå

Här sitter man i godan ro och ser en finstämd film, xxx med karaktärsskådespelaren Vin Diesel, när plötsligt en kaskad av ljud kastas mot mig! Reklamen! I panik kastar jag mig efter fjärrkontrollen för att få ner ljudvolymen till en mänsklig nivå. Trycker frenetiskt på knappsatsen som strejkar efter att skiten fallit i golvet ett obestämt antal gånger. Så, äntligen, ljudet normalt igen. Smyger in i dotterns rum och lyssnar, men det är tyst. Sjunker ner i soffan och pustar ut. Men allvarligt talat, tror man att det ska öka lusten att köpa deras förbannade deodorant eller dricka mer Gevalia kaffe bara för att ljudet är dubbelt så högt? Aldrig i livet! Skulle hellre stinka svett och ha koffeinabstinens resten av decenniet än att gynna dem efter det här. Ha! Där fick ni era fridstörare! Jag gillar till och med att se reklam, ja jag är lite störd, jag vet. Men jag behöver inte ha dubbelt så högt ljud på för att förstå budskapet. Det här borde bli en fråga att gå till val på nästa gång. Ska ringa sossarna imorgon. De hade förvisso behövt dubbel volym. Fast mest en annan budbärare.

Thursday, November 23, 2006

Lite hjälp på traven..

Funderar du ibland på om du verkligen håller på med rätt saker? Kanske du skulle jobba med något helt annat, du som alltid velat bli lastbilschaufför och köra ner på kontinenten utan att någon stör. Eller pilot, ja det hade ju varit underbart! Du är inte ensam kan jag säga. Nästan alla känner ibland av dessa gnagande känslor men slår bort dem. Vi måste trots allt sköta våra förpliktelser. Och det är ju riktigt, men hur tar vi hand om själens önskningar? Om inte detta sammanstrålar så brukar framgången utebli.

På mottagningen där jag jobbar använder vi oss av olika symbolövningar när vi träffar klienter. Hypnos är inte nödvändigt, för när du slappnar av och börjar använda ditt bildseende så går du automatiskt ner en nivå i medvetande. Där finns bilderna, på förmedveten nivå. När det gäller just det här med att utröna om man är på rätt plats eller inte, då använder vi oss av en övning som kallas "de tre korten". Det går till på följande sätt:
Sätt dig så skönt som möjligt och ta några djupa andetag. Låt dig själv slappna av så mycket det är möjligt just nu. Blunda om du vill, och föreställ dig sedan att det framför dig på bordet eller golvet ligger tre kort med baksidan uppåt. När du sedan vänder upp dem så föreställer du dig att du ser det yrke du önskar, antingen i ord eller kan vara i bild. Notera varje kort vad det är för yrke. Skriv upp/kom ihåg det vänstra kortets yrke, det i mitten och det högra. Det är viktigt att du kommer ihåg just vilket yrke som låg placerat var.

(Obs! Efter att ha läst de första kommentarerna så ber jag dig göra övningen färdigt innan du läser vidare!)









Anledningen till det är nämligen:

Det vänstra kortet/yrket är det som tilltalar dig allra mest rent känslomässigt.
Det högra är det yrket som lockar dig på ett mer logiskt/rationellt plan.
Det i mitten är en kombination av de båda, och borde ju fungera rätt så bra. För vi behöver ju stimulera båda bitarna, inte sant? Men om du har ett jobb som ligger till höger eller vänster så är det säkert helt okej, då kanske du stimulerar den andra halvan utanför ditt jobbområde. Det är väl snarare när ens befintliga arbete inte dyker upp någonstans som man kan börja fundera.

Har du ett jobb du trivs med trots att det inte dök upp här, ja då är det bara att gratulera. Det här är som sagt ett instrument som används när man letar efter orsaken till att någon inte riktigt trivs med tillvaron. Det hoppas jag att du gör! Men jag vet av egen erfarenhet att det mellan varven dyker upp tankar som säger att, blä, ska jag verkligen hålla på med detta? Jag som egentligen skulle vilja...då kan det vara bra att kolla av med den här metoden.

Jo, jag kollade vad mina yrken blev när jag gjorde den här första gången för snart åtta år sedan:

Vänster: Fotbollsproffs
Höger: Läkare
Mitten: Reklam/Media

Stämde precis. Vad jag ville alltså. Men det är ju en annan sak.

Tuesday, November 21, 2006

Grunden är viktig!

Sitter i bilen och hör hur killen på radion fullkomligt vrålar ur sig en fantastisk historia om tillståndet i Sverige idag. Jag skrattar, men inte hånfullt, tvärtom. För sångaren kommer från Grunden, en förening till för människor med intellektuella funktionshinder. Helt utan hämningar eller rädsla brakar han lös i en furiös klagosång över hur vi beteer oss och en undran hur det ska bli. Jag blir lite avundsjuk. Vet inte om jag vågat sjunga live i radion. Jo kanske, om jag haft något så bra att säga.

Jag har varit på studiebesök hos Grunden. Det var en härlig upplevelse som jag kan rekommendera. Men mitt bästa minne är när jag såg dokumentären om Grunden Bois. Kjelle Kjellman på tv-sporten gjorde sitt livs insats när han följde dessa underbara individer och deras liv. Fantastiska karaktärer. Jag satt med tårarna rinnande nästan hela tiden, men det var tårar av glädje. För deras livsglädje och ofejkade kärlek till fotbollen var så smittande. Se den om Du får chansen. Vill Du veta mer hittar Du information här : http://www.grundenbois.com
Gnällig idag. Inte i form, ingen lust. Jag gillar inte det. Har varit lite mycket det sista, jag har så lätt att ryckas med. När allting tar fart, när kemikalierna i kroppen är inställda på full fart framåt, full av kortisol och endorfiner( kroppens egna kemikalier alltså, några andra har aldrig intresserat mig :-) och...ja, då är det dags att ta ett djupt andetag och sätta sig ner en stund. Pusta ut och känna efter hur det står till egentligen. För många av oss har en förmåga att flytta fram gränserna hela tiden. Som idrottsman var det nödvändigt. Än idag är det så att om jag går till gymmet så är det lätt att se vem som är vem. Den "normala" som tränar för lite motion och allmänt välbefinnande, han/hon slutar när det börjar kännas obehagligt och vilar lite. De som är som jag gör inte så. Nej det är då vi sätter fart! Plågar oss så att vi nästan kräks, bara en omgång till.....följt av en lång stunds flämtande efter luft och försök att fokusera blicken igen. Den personligheten kan ta en långt om man lär sig förstå hur man fungerar, och framförallt, när det är dags att sätta ner foten och bromsa. Lär man sig inte det är risken stor att få starta längst bak i ledet nästa gång, och vägen tillbaka blir väldigt lång. För vissa förblir den bara en suddig prick i horisonten, så långt bort att den aldrig går att nå.

Sunday, November 19, 2006


Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot! Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning serien som nyligen gick på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en grymt bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggar mustach och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden just nu. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera än, att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt...och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer...ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur... ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? "Panta, panta panta mera" känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

Thursday, November 16, 2006

Den ljusnande framtid är vår

Vi sitter och lyssnar på en gammal ljudupptagning från 70-talet. Ämnet är socialpolitik och dagens tema är genusperspektivet. Ungefär 30 vuxna människor på termin sex, socionomprogrammet vid Göteborgs universitet,skrattar gott åt det absurda som strömmar ut ur högtalarna. Kvinnan som intervjuas ger en sån syn på sin roll i hemmet att det är svårt att hålla sig för skratt. I korthet går det ut på att hennes uppgift är att se till barnen, laga all mat och sköta resten av hushållet. Just det, att ha klar middagen åt mannen tills han kom hem från jobbet också! I hennes värld var det så det skulle vara. Mannen skulle vara på jobbet och försörja sin familj. När han sen kom hem hade han all rätt att få sig ett varmt mål mat, och efter det ta sin pipa, tidningen och vila sig lite.

När jag sitter där och småkluckar så inser jag att det skulle kunna vara min mamma där på bandet. För så såg det ut när jag växte upp i ett småputtrigt villasamhälle fyra mil utanför stan. Inga barn gick på dagis, i stort sett alla mammor var hemma tills skolan började vid sju års ålder. Min pappa var verkligen ingen höginkomsttagare, han var servicereparatör på Toyota, åkte runt och lagade truckar. Ändå hade vi en normalstor villa, åkte på semester på somrarna. Tre pojkar. Tänk vilka matkostnader. Plus farsan, åtta mackor till frukost bara, jag lovar! Han kunde äta. Men iallafall, hur f-n gick det till? Idag räcker inte pengarna även om båda heltidsarbetar. Vad hände? Och blev det bättre för barnen? Det här ställde jag inte så mycket som en fråga, utan jag tänkte snarare högt. Det skulle jag inte gjort! Jag kunde lika gärna tagit fram en bensindunk, tömt innehållet på golvet och tänt på.

Läraren i kursen socialpolitik var en kvinna, kanske 45, från USA . Jag ska säga att kursen fram tills denna lektion varit bra (speciellt redovisningen om USA:s socialpolitik :-). Men där och då spårade det ur i expressfart. Av de 30 personer som var närvarande så var bara en man. Det var jag. Tyvärr. Hon gick ut med 100 procent och bara ökade. Hon ondgjorde sig över hela den manliga delen av befolkningen, hur vi förtrycker kvinnan och kedjar henne vid spisen genom att se till att hålla nere lönerna och därmed vidmakthålla orättvisorna mellan könen. Att fråga om hon inte tyckte att det skett väldigt stora förändringar i samhället, även om det finns massor kvar att göra, om man jämför med bandet vi just hört var inte heller rätt medicin. Ett tag tyckte vi att det började ryka ur näsborrar och öron, men vi kan inte svära på det. En kvinna i klassen, trebarnsmamma och drygt 40 sa att hon hade valt att vara hemma med barnen tills den minste var tre. För att hon tyckte om det och hade möjlighet till det. Jag trodde hon skulle explodera där och då.
"Lilla flicka, det är 2000-talet nu! Väx upp för helvete och ta ditt ansvar!"
En annan mening hon leverade var följande:
"Är de tillräckligt mogna för att gå ut och knulla runt ska de fan också ta ansvar för det"
Könsord och svordomar haglade under resten av föreläsningen. Ända tills jag gick därifrån. Efteråt satt vi i smärre chock. Alla var upprörda och kände att något måste göras så inte fler råkar ut för henne. Vi satte ihop en gemensam skrivelse som alla skrev under på och lämnade in till skolledningen.
Efter ett tag fick jag ett brev från studierektorn. Efter samtal med föreläsaren i fråga hade det framkommit att inget av det som vi angett överhuvudtaget förekommit. Allt måste varit ett stort missförstånd. Case closed! Ja jag kanske skulle nämna att vår vän och studierektorn var väninnor. Vet inte om det spelade någon roll.

På olika ställen så bloggas det om kvinnor och män, våra roller och trygghet i vad som förväntas av oss. Jag har någonstans dryftat att jag tror det råder en osäkerhet i vad som ingår i att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det gör jag delvis för att många män som jag känner har uttryckt det så, men också eftersom så många föräldrar idag mår dåligt av att deras barn växer upp på institution i form av förskola från ett års ålder där de tillbringar tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. För att många av de ungdomar jag möter i jobbet, speciellt tonårstjejer, inte har en aning hur de ska kunna leva upp till de krav som ställs på dem, inte minst sexuellt. En press som gör att de väljer att skada sig själva, en epidemi som växer lavinartat. Eller alla män som tror att de måste se ut som Brad Pitt, dofta som en rosbuske samtidigt som de steker oformliga köttbullar och bekräftar sin partner genom att lyssna intresserat på hur hon upplever sin situation på arbetet. Detsamma gäller givetvis för alla kvinnor, som förutom att de ska heltidsarbeta fortfarande ska ha huvudansvaret för att hushållsarbetet fungerar och att barnen gör sina läxor. Och den som inte har medlemskort på SATS ses med suspekta ögon. För hålla sig i form det måste man. Tv och tidningar basunerar ut sina budskap med megafon. Smal, snygg och framgångsrik. Med vita tänder och stora bröst. Där är mallen för 2000-talets kvinna. För männens del känns kravbilden annorlunda. Ibland verkar det som att vi kan komma undan med ett lagom skitigt blåställ. Iallafall under parningsdansen. När familjen väl är etablerad så åker kraven i taket. Åt båda håll.

Ja mycket kan sägas om det här. I slutändan är vi ju alla människor som jag läst här i bloggvärlden. Visst är det så. Men vi kan inte komma ifrån att samhället genomgått oerhörda förändringar på kort tid. Är det något vi människor har svårt för så är det förändringar. Det skapar oehörda påfrestningar då vi tvingas lämna det trygga, invanda och ge oss ut på otrampad mark. Och om någon skulle läsa in i det här att jag tyckte det var bättre förr, med den norm som var rådande i samhället med sina stereotypiska könsroller, då vill jag bara säga att det vill jag absolut inte. Jag tror bara vi behöver lite tid att växa in i kläderna. Kvinna som man. Man som kvinna.

Wednesday, November 15, 2006

gametime!

Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest

-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst ifrån köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen...sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
- Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd att göra bort mig.

Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju så var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:
- Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?
En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
- Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
- Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
- Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen tänker jag.

Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen! Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.

Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.

Tuesday, November 14, 2006

Ibland blir det fel...

Bla, vaknade tidigt idag. Alldeles för tidigt. Har en konflikt som dragit ut på tiden, och i morse knackade den mig på hjässan. Bara att gå upp och skriva det där brevet. Det gjorde mig inte sådär på gott humör, men okej, så är det ibland. Men min gode vän skickade mig en liten historia som fick mig att skratta igen. Här är den:


Ägaren till en kinesrestaurang har precis gift sig. Och bruden är oskuld.Sanningen är den att han inte är så väldigt erfaren han heller. På bröllopsnatten kryper hon ner naken mellan lakanen medans hennes make klär av sig. Så kommer även han till sängen och lägger sig jämte sin nyblivna fru."My dalling" säger han, "I know dis yo föst time and you velly, velly flighten.I plomise you, I give you anyting you want, I do anyting, just anyting you want, you say.Whatchou want?" frågar han och försöker låta erfaren, vilket han hoppas skall imponera på hans jungfruliga brud.En eftertänksam tystnad följer och han väntar tålmodigt och med spänning på hennes önskemål.Hon svarar slutligen lite blygt och osäkert:" I would like ........ "nummbel 69" Mer eftertänksam tystnad, denna gången från hans sida: Do you want ....... biff with bloccoli?"


Have a nice day!

RAS-ande...

Antagligen tänkte jag att jag behövde bevisa RASteorin för mig själv. Hela vägen hem från jobbet satt jag och tänkte på att inte glömma handla smör i affären. Samtidigt som jag svänger in på parkeringen framför ICA så kommer jag att tänka på hur gott det skulle vara med risgrynsgröt. Ja jag vet inte varför, men så var det. Jag började fantisera om en stor skål med varm gröt,kanel, socker, kanske julmust..eller nja, kanske inte. När jag går in i butiken är jag helt radarstyrd, går fram till hyllan och plockar ner risgryn och fortsätter fram till kyldisken. Där lägger jag ner mjölk i korgen. Bara mjölk. Passerar brödhyllan och kommer plötsligt ihåg att brödet är slut. Går till kassan och betalar, sätter mig i bilen och åker hem. Halvvägs upp till lägenheten kommer jag på det. Smöret! Fan också tänker jag högt. Det ösregnar, jag är hungrig...nej, det blir inget smör. Förbannade risgrynsgröt!

The world´s fastest Indian.



Årets bästa filmupplevelse. En sann historia om att aldrig ge upp sin dröm. Hopkins är fullkomligt lysande. Har inte blivit så berörd på länge. Ja jag grät också. Men det var tårar av lycka.

Monday, November 13, 2006

RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.

Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som "varför har jag alltid sån otur", eller "varför är jag så förbannat klantig jämt", ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?

När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?

Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller. Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.

Sunday, November 12, 2006

Kalas!

Idag blev jag väckt med frukost på sängen. Vem gillar inte det? Jag tyckte iallafall det var riktigt gott att ligga i sängen och se Tilde de Paula stressa en stackars Triss-skrapare halvt fördärvad, samtidigt som jag åt mackor och drack the. Senare på dagen bar det iväg mot lantligare trakter, min far skulle ju firas, gårdagens födelsedag och Fars dag kunde lämpligen läggas i samma presentkartong. Jag och pappa hann dessutom lägga på vinterdäcken, så nu är man redo kung Bore!

Vi är en tight familj. Vi träffas ganska mycket och de flesta kommer när någon fyller år. Ibland är man inte lika sugen, men det brukar vara kul när man väl är där. Idag var det kul. Det är lustigt med familjer, alla har sina givna roller. Jag är den rolige. Toastmaster på livstid. Missförstå nu inte det här, jag är ingen fånig clown som knäcker putslustiga skämt till höger och vänster. Som slänger snabba kommentarer som alla skrattar åt...eller vänta nu...precis så är det ju...eller ja, jag vet inte. Ibland kan det kännas så. Du vet, när man inte är på humör och partajet tappar tempo, folk sitter och hummar och harklar sig. Och värden tittar på dig..(Gör något för fan, please, det här går åt h-vete med sjumilakliv!) Nä jag är ingen clown eller joker, det är jag inte. Men jag tycker om när folk har roligt, att skapa en trevlig stämning. Och jag tror ingen annan har några sådana förväntningar på mig, isåfall bara jag själv.

Min mamma är som den italienska stormamman. Lagar god mat i stora portioner, sitter inte ner själv förrän alla andra ätit, alltid på gott humör. Mina bröder och deras respektive har redan minst 20 år tillsammans, lever sina familjeliv på landet. De passar så bra ihop. Har aldrig hört någon av dem någonsin säga att de skulle vilja lämna den andre och dra, hitta något annat. Tvärtom. Mina föräldrar har varit gifta över 45 år. Respekt! Har säkert influerat oss barn. Eller iallafall de andra två. Jag missade hela grejen tydligen. Nädå, jag har bara inte träffat rätt, vänta bara!

Min pappa är nog en kandidat till världens snällaste man. Har aldrig hört ett ont ord om honom, men massor av gott. Och vi har ändå jobbat på samma ställe flera år. Han var chef där, men så omtyckt. En god, god man.

Min bröders barn skrattar ihop med min dotter, de är riktigt goda vänner. Skönt att se.

Tårtan kommer fram och vi sjunger för el padre. Kul tårta idag, vit marsipan med en blå slips på. Barnen blir ovänner över vem som fick mest slips, men så är det. Själv fick jag ingen slips alls när jag tänker efter. Efter sången kommer jag med min standardfråga, om vi inte ska hissa honom också? Ingen ställer upp. Som vanligt det med. Hursomhelst så slås jag av vilken värme det är där i köket. Och det beror inte bara på att vi sitter 16 stycken hopklämda runt bordet och ugnen inte svalnat ännu. Nej, det här är en annan värme. En som inte går att köpa för pengar eller ladda ner på nätet.
Åker hemåt med en skön känsla i magen.

Väl hemma har min dotter förberett min present. Den består av en egenkomponerad sånguppvisning, ett fantastiskt kort hon gjort själv där texten kan sammanfattas i att jag är bäst i världen, och som grädde på moset, en Twistpåse! Vad mer kan man begära? Jag är lycklig idag. En kalasdag, från morgon till kväll.