Hur skall andra människor kunna förhålla sig till Dig om Du inte själv vet vad Du vill? Om Du inte talar om för världen vad som är viktigt för Dig, vad Du behöver för att må bra, hur skall någon kunna veta och respektera det då?
För många är det en fråga som är livsfarlig att ställa sig själv. För om man blir medveten om vad man själv behöver, då måste man kliva fram och ta plats. Stå för sina behov och känslor. Det är fruktansvärt skrämmande för många. Men om man avstår från det kommer det garanterat att innebära lidande i form av fysiskt och psykiskt illamående. Någon framgång i vare sig yrkesliv eller privatliv finns inte heller i sikte. Snarare en känsla av att aldrig bli lyssnad på, eller ibland helt enkelt känna sig överkörd. Det här är förödande för självbilden.
Vi ställer oss ofta frågan hur vissa i vår omgivning, oftast män, som har en väldigt tuff och rättfram attityd, ibland till och med lite farliga, kan vara så populära bland kvinnor? Kan det vara för att de är just tydliga? Man behöver inte gå runt och undra över vad de tycker, om de inte gillar det så lär de tala om det. Jag säger inte att det är såhär, men det är en tanke att fundera över.
Jag tror att det är en förutsättning för att ett förhållande ska fungera. Att våga känna efter vad som är viktigt för mig, och att den jag är tillsammans med tar reda på vad som är viktigt för henne. Ett förhållande innebär alltid att kompromissa, men man får akta sig så att man inte kompromissar så mycket att man tappar det som är viktigast för sitt eget välmående. Det är väldigt lätt hänt, speciellt i början. Men det kommer i slutändan bara leda till bitterhet och anklagelser. Stå för vad du anser viktigt. Och gör det när allt är bra och vackert , för sedan blir det så mycket svårare. Det kan till och med innebära att det är försent, och det är ju onödigt.
8 comments:
Jag har lätt dör att både känna och reflektera, och jag är en baddare på att uttrycka mej och vara tydlig.
Mitt problem är att veta vad jag vill! Det jag känner väldigt starkt för ena gången kan vara helt annorlunda några veckor senare. Och jag har aldrig haft en tydlig livsplan eller några mål.
Betyder det att jag är dömd att misslyckas? Jag tycker trots allt att jag mått som bäst då jag varit i förhållanden, att jag som sambo har fungerat bäst som människa.
Ensamheten har det varit mycket värre med.
dör=för
salt: nej jag tror inte du är dömd att misslyckas, långt ifrån. Men vi kan ibland fjärma oss från våra önskningar omedvetet, genom att inte veta.
Men om du fungerat i dina samborelationer så kanske du är bra på att veta vad du vill i relation med någon annan. Eller hur du ska förhålla dig. När du är ensam kan du inte spegla dig mot någon annans önskningar eller behov.
Jag för egen del har haft jättesvårt att ta för mig och stå för det som är viktigt. Har inte gillat konflikter. Men vi lär oss hela tiden, inte sant. Alla gör rätt hela tiden utifrån sin inlärning och var de befinner sig.
Ja jag förstod det :-)
PRECIS, nu slog du huvudet på spiken. Jag vet vem jag är i förhållande till någon annan. Ensam är jag identitetslös, jag upplever det som att jag inte riktigt existerar.
Jag begriper inte varför du har svårt för konflikter! Ser du alla motsättningar och skillnader i åsikter som konflikt? Eller är du rädd för uppretade bråk? Ge mej din egen analys, tack. :)
salt: du har så bra självinsikt, och det är nyckeln till alla lösningar. jag är säker på att du kommer finna trygghet i din egen identitet.
jag växte upp i ett hem totalt befriat från konflikter. Mina föräldrar trodde nog att det var bra, men idag inser vi nog alla att det behöver rensas ibland. För egen del gillar jag inte bråk, men idag har jag inte alls svårt för konflikter. Därmed inte sagt att jag inte föredrar lugn och harmoni. Insikten om att jag måste stå upp för mig själv och vad jag behöver är gigantisk i betydelse. till skillnad mot dig har jag haft svårt att fungera i relation, men ensam har det varit lättare. För det är som jag skriver, svårt att få en relation att fungera om inte ens partner vet vad man har för behov eller känslor. Om man bara spelar en roll för att behaga den andre. Vilket i slutändan leder till att man mår dåligt och förhållandet tar slut för man orkar inte reda ut det. ungefär så.
Du är inte konflikträdd nu, säger du? Har du kommit ifrån behagsjukan då?
Känner du tillförsikt inför hur du kommer fungera i framtida relationer?
Annars har jag ett tips. Internet är bra för mycket, och om man är väldigt rädd för att säga obekväma saker eller reta upp folk så kan man öva sig på nätet. Blir det för läskigt är det bara att stänga av datorn och gå därifrån. :)
Om du inte har nån nytta av det kan du sprida det vidare! Jag har övat både på att säga ifrån och att flörta på nätet, nämligen.
salt: jag har kommit en lång bit på väg med båda de sakerna, och ja, jag känner stor tillförsikt!
Tackar för tipset, jag har också övat mig en del här på nätet :-) Ska gärna låta tipset gå vidare. Tack för en intressant kommunikation.
Man kan känna precis som du, även om man inte är konflikträdd. Jag säger oftast vad jag tycker och uppfattas nog som lite bråkig ibland, men har ändå kommit på mig själv att hålla med för att bli gillad. Efteråt känner jag mig äcklad över mig själv, att jag som "alltid" står för vad jag tycker eg kan vara så ytlig. Det är bara det att det är så skönt med lite "Tyck-om" (Pennti Varg i Fablernas Värld).
För att lyckas med ett förhållande ska man kompromissa rätt från början. Det går aldrig att vrida tiden och gamla vanor tillbaka, det vet jag tyvärr alltför väl. Bitterhet är en högst oangenäm, onödig och dessutom oattraktiv känsla. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, men jag kände mig träffad fastän inte riktigt igen mig.
Post a Comment