Thursday, June 26, 2008

Blåst.

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket. När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: "Nu ska du få lära dig vad besvikelse är". Han tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. "En bitter jävel", sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det.

Jag tänkte på det idag. För idag var det min tur att få vända vid biljettluckan. För ett tag sedan blev jag lovad ett jobb jag verkligen ville ha. Jag har inte skrivit om det för jag ville vänta tills jag skrivit på. Däremot har jag pratat med mina nära och kära om det. Allt var ju klappat och klart.

Dagen började så bra. Sista dagen på ett projekt som på många sätt förändrat mig och mitt liv. Därifrån åkte jag sjungandes i bilen, för att en stund senare svara i telefonen på vad jag trodde var nästa glädjekälla.

Det blev tvärtom. Jag blev blåst. Det finns inget mer att säga än så. Jag blev blåst.

Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att skriva färdigt min bok. Och det är ju bra.

Men besviken, det blev jag. Men det går över. Imorgon kanske jag får gå på bio.

Sunday, June 22, 2008

Midsommar, lantisar, terapi, och annat.

Mycket oväntat ändrade jag mina midsommarplaner kvällen innan. En sen inbjudan till en fest med gamla vänner från förr, från där jag växte upp. Jag tackade ja efter att ha konsulterat mina känslor, och de som hade sett fram mot mitt sällskap.

Det var otroligt roligt. Så mycket värme, alla gamla grejer vi hittade på som små, och förvisso inte så små, men alla roliga. Jag har ärligt talat nästan inga negativa minnen från den tiden, bara roligt och full fart framåt. Kompisar, tjejer, sport.

Jag har trots att jag bott över tjugo år i Göteborg aldrig riktigt känt mig hemma. Jo på platsen, men inte med människorna. Inte dem som är riktiga "citycats". Jag är i grund och botten en riktig lantis, det förstår jag nu. Enkelheten, det genuina, att bara acceptera att det finns ingenstans att köpa cigg när macken stängt. Att inte bli vansinnig för att hela områdets enda taxi inte svarar för den är fullbokad sen två veckor, och att det innebär att det inte går att ta sig till Stenungsbaden för mer party och dans.

Förr gjorde det mig otroligt störd och irriterad. Jag blev stressad bara av tanken på att efter 22 var det tyst och släckt. Vad gjorde man då?

Nu frågar jag mig, varför behöver jag något efter den tiden. Har jag inte handlat innan dess får jag väl skylla mig själv. Kanske handlar lantlivet om planering. Och acceptans. Något som varit två av mina sämsta egenskaper.

Men de har blivit bättre. Kanske därför jag trivs så mycket bättre där nu.

Jag är trots allt inte redo att lämna min kära stad. Det innebär ju inte att man inte kan njuta av landet när man väl är där, eller hur?

Jag fick också chansen att arbeta lite. Sprit har som du vet en tendens att locka fram de mindre roliga känslorna som gått och gömt sig. Men det var efter festen, och jag hade absolut inget emot det. Vi fortsatte också dagen efter. Eftersom det är någon jag tycker om, som jag vet har en enorm potential som hindras av en ganska uppenbar orsak, som av henne dock är lika osynlig som tydlig för mig. Eftersom hon bad mig om hjälp, så...gjorde jag det.

Och det byggde på en sanning som Kay Pollak ofta trycker på: "Du är nästan aldrig irriterad eller arg av den orsak du tror".

Den stackars killen eller tjejen som spelar upp rollen i ditt livsdrama, är bara just det, en skådespelare som du tillsatt för att spela upp något du gillar, men enbart för att du känner igen det.

Om du kan själv så prova det här: (Jag vill dock rekommendera dig om du känner motsånd eller andra känslor att göra det här i samband med att du går hos en terapeut eller liknande. Tyvärr är det dock så att väldigt många terapeuter inte själva kan det här.)

När du känner en känsla som i den situationen är inte adekvat, alldeles för stark, och det är uppenbart för dig att det är så, försök att slappna av så mycket det går. Släpp sedan all logik och rationellt tänkande. Låt känslan ta dig med till sitt ursprung, där den för första gången uppstod. Även om du inte kommer ihåg den så gör kroppen det. Känslor försvinner aldrig. Och kroppen glömmer inte.

Det är inte säkert att du hittar det. För många krävs det lång terapi för att ens våga förstå och känna. Men det behöver inte vara så allvarliga saker.

Ofta kan det handla om att du bara inte blev sedd som liten. Att pappa inte orkade titta upp från tidningen när du visade din fina bil du byggt av glasspinnar. Därför har du kämpat hela livet efter uppmärksamhet, men ständigt känt att ingen ser hur duktig du är. Då är det väl dags att ta makten från det lilla barnets upplevelse? Du är ju vuxen nu. Som barn var vi ju hänvisade till föräldrarna för bekräftelse. Nu kan vi faktiskt välja.

Ett val vi inte hade då.

Thursday, June 19, 2008

Made in Sweden.



Sverige förlorar mot Ryssland och riksdagen röstar ja till FRA-lagen.

Tur att det finns saker vi fortfarande kan vara stolta över.

Tuesday, June 17, 2008

En del i ett större sammanhang.

Jag satt med lappen med hennes telefonnummer framför mig. Jag var inte nervös för att ringa, jag var bara rädd att hon skulle säga nej, att hon inte ville träffa Lotta. Det skulle vara så tråkigt, och kännas riktigt jobbigt. Jag tog några djupa andetag och tänkte igenom hur jag skulle lägga fram det. Sen tittade jag på lappen och slog numret. Signalerna gick fram och jag kunde höra hur blodet pulserade hårt i örat.


Hon svarade på femte signalen. Och hon var självklart misstänksam när jag presenterade mig. Men hon visste att hon hade en biologisk mamma. Hon hade bara inte haft något behov av att söka upp henne, sa hon. Men visst hade hon tänkt på det ibland, speciellt när hon var gravid själv. Men hon hade alltid trott att hennes mamma inte ville veta av henne, eftersom hon hade lämnat bort henne. Jag förklarade lite kort vad som hänt, och jag berättade också att hon hade endast en kort tid kvar att leva. Och att det skulle vara underbart för henne att få chansen att förklara varför det blev som det blev. Jag hörde att hon blev tagen av beskedet att hon inte hade lång tid kvar. Det blev tyst en stund i luren.


- Jag vill träffa henne, sa hon till slut. Jag är ledig på torsdag. Kan hon komma då?
- Jag lovar att se till att hon är där då, sa jag med en bubblande känsla i kroppen.


Lotta hade inte sagt ett ljud i bilen sedan jag plockade upp henne. Hon satt och stirrade ut genom fönstret, och jag ville inte störa. Men samtidigt var jag naturligtvis extremt nyfiken. Nyfiken på vad som rörde sig inne i hennes huvud, om hon var rädd, förväntansfull, glad, ja vad det än må vara. Men vi bara rullade på och satt tysta. Till slut såg jag skylten där vi skulle svänga av, och jag satte på blinkersen.


- Kör in till vägkanten, fort som fan, sa hon plötsligt. Jag menar allvar, skrek hon.
Jag körde in till kanten och stannade med skrikande däck. Hon öppnade dörren och föll ner på knä vid vägkanten utanför. Jag hörde att hon kräktes. Inte nog med att hon antagligen var mer nervös än jag kunde föreställa mig, hon var fullproppad med tabletter också. Både mot sjukdomen och för att lugna nerverna. Till slut ställde hon sig mödosamt upp och stödde sig mot biltaket med händerna.

- Kan du vara bussig och köra in till macken där, jag måste fräscha till mig lite sa hon och försökte sig på ett leende.
- Självklart, svarade jag.


Hon kom ut från bensinstationen med en dricka i ena handen och en cigarett i den andra.


- Sådär, nu kör vi innan jag ångrar mig och vill hem, sa hon
- Visst, det är inte långt härifrån, sa jag.

Monday, June 16, 2008

Vänner som håller

För alla som följde serien Vänner, var det sista avsnittet verkligen en fantastisk avslutning. Jag såg det på Femman idag, vet inte för vilken gång i ordningen, men det är verkligen bra. Och skulle jag vara tvungen att sitta hemma på midsommar och se på teve, då skulle jag nog välja det.

En annan fråga som infinner sig är, Brad Pitt, jag gillar dig verkligen skarpt, men ärligt talat, hur tänkte du?

Vänner-finalen "She got of the plane"

Yes, bring on the Midsommar!

På biblioteket idag hörde jag en ordväxling som kändes hela vägen in. Två kvinnor trasslade sig igenom högen med dvd-filmer, när den ena plötsligt gör ett fynd, och hon brister ut i ett glatt litet tjut. Väninnan tar den och tittar på fodralet, och frågar om den är bra. Det säger sig kvinnan ha fått höra från säker källa att den ska vara. Med godkänt antal filmer var ger de sig iväg mot utlåningsdisken. Då kommer det:

"Det var ju skönt, nu är midsommar räddad!"

"Ja, de säger ju att det ska regna så det passar ju jättebra."

Kommer inte ihåg vem som sa vad, men ärligt talat, spelar det någon roll?


Vid såna tillfällen inser man att det finns verkligen människor som är ensamma. De där damerna kände inte ens varandra förstod jag av deras konversation. Det innebär alltså att minst två tanter sitter ensamma på midsommar och tittar på vad som verkade vara en riktig b-film till råga på allt elände.

Det är också vid såna tillfällen jag passar på att känna mig riktigt tacksam för att jag har så många människor omkring mig som tycker om mig. Mina föräldrar, mina söta bröder, vänner som jag alltid kan lita på. Som förälder har man ju också ett naturligt nära tillstånd att söka upp.

Så även om den stora kärleken fortfarande inte kommit ut ur garderoben, nä men vad skrev jag nu...Hjälp tänk ,om det var en sån där freudiansk...Bäst jag börjar om!

Nej, jag måste gå tillbaka till mitt projekt, det ropar på mig, vill att jag ska sätta igång igen. Så då gör jag väl det. Ni kanske undrar vad jag snackar om? Jag med ibland, det måste jag erkänna. Men ni har faktiskt läst en liten del av det här, tidigare. Ha.

Thursday, June 12, 2008

Jo, för att...

Gårdagen var så oväntat rolig. Sådär som det bara kan bli när man förväntar sig nada...

Långa köer till räkbuffèn, inget får fart på folk som gratis mat och dricka, men det spelade mindre roll.

Det var bandet som var helt ljuvligt. Helt oglamorösa, riktiga "bönner" skulle man kunna säga, men ack så sköna personligheter. Och tajta som flätor.

Det var en orgie i klassiker, men att banjo, ståbas och gitarr kan svänga så visste jag inte. Att jag och övriga dansade så vi kunde vrida svetten ur kläderna som disktrasor efter en storstädning är väl ett bra betyg skulle jag tro...

Jag fick också chansen att svara på den där frågan som jag inte vet hur många gånger den kommit upp. Och nej, jag menar inte "och vad jobbar du med då?"

Nej snarare: "Och hur kommer det sig att du som är så trevlig inte är gift?"

Jag harklade mig och svarade:

"Det beror på att jag använt halva mitt liv för att försöka förstå mig själv och varför jag gjort som jag gjort. Eftersom jag har barn så förstår du nog att jag har haft seriösa relationer, åtminstone en. Men jag har inte varit speciellt lycklig, och jag har letat efter något som jag inte funnit."

"Därför bestämde jag mig för att ta reda på vad som hindrar mig, som är så trevlig, att vara lycklig. Att inte ha några fler relationer där jag spelar upp samma destruktiva mönster igen och igen. Det skulle knappast gagna mig, och inte heller den andra personen."

"Och jag har hittat nycklarna, jag har fått svaren jag sökt., och för första gången kan jag ärligt säga att jag är nöjd med mig själv. Jag vet vad jag mår bra av och vad som får mig att känna tvärtom. Jag har lärt mig att säga nej när det behövs, för att kunna säga ja till det övriga. Jag har lärt mig att jag är viktig, att om inte jag tar hand om mig kommer jag inte kunna ta hand om dig."

"Och jag söker inte heller någon att smälta samman till en med som jag trodde innan. Jag är hel själv nu. Därför söker jag någon som också är det. Då kan vi dela livet och bli oslagbara. Men om du försöker göra mig till något annat, inte respekterar mina gränser och integritet, eller försöker manipulera mig till att kompromissa med mina innersta värden, ja då kommer jag tyvärr be dig att gå. Precis som jag hoppas du skulle göra med mig om jag skulle göra så mot dig."

"Var det svar på din fråga?´"


Okej, jag svarade inte det. Men jag kunde gjort. För det är sant.

Wednesday, June 11, 2008

För vem?

Har du tänkt på att skaffa barn är en av de mest själviska handlingarna vi begår som människor?


Ingen kan i alla fall påstå att barnen bett om att få födas.


Kanske värt att ägna en tanke åt ibland.

En människa av kött och blod.

Tänk så här, En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som har fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte”. Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till företagets uppsatta mål, eller om massa killar raggar på henne på krogen eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet bara upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, jag är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn kan det inte bli värre.

Tänk dig motsatsen. Ett barn som kommer springande med något som det tycker är det viktigaste i hela världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta och bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta med sitt viktiga upptäckande.

Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick och kanske vinkar som bekräftelse på att hon sett vad hon åstadkommit, jämför det med om mamman ropar ”Åh, vad duktig du är som klättrade upp alldeles själv, du är så duktig min stora tös”!

För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara det räckte att klättra… ha, där ser man.”

Mina föräldrar är reklamannonser för olikheterna. Min pappa är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det som han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller riktigt. Han litar på sig själv. Känns det bra och rätt, ja då är det så. Även om han också givetvis inte har något emot att få höra ibland att han är bra. Men han är inte beroende av det.

Min mamma är tvärtom. Hon gör massor av saker för andra för att få något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet och bekräftelse. Ständig påfyllning, hela tiden, varje dag.

Vem tror du mår bäst?

Det finns en fara i att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd.

I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig allt mer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är. Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där lilla klagande rösten igen.

Tycker du fortfarande det är konstigt att du har ångest?



(Samtal med en klient, som givetvis har godkänt att jag använder det. Speciellt som hon insåg att hon knappast är ensam.)

Sunday, June 08, 2008

Jo, men säg nu. Det är okej, jag lovar.

”Jo men säg nu. Har jag sagt något som fått dig att må dåligt?” Hon tittade på mig med sina vänligaste ögon, samtidigt som hon upprepade frågan för kanske tredje gången.

”Nej, lägg av nu, jag vill inte prata om det här nu. Kan du inte bara släppa det?”

”Nej, kom igen, säg vad jag sagt som varit dåligt.” Hon gav sig bara inte.

Jag drog ett djupt andetag, sedan sa jag:


”Okej, du har aldrig sagt något nedlåtande eller elakt på det sättet. Men det innebär inte att du aldrig fått mig att må dåligt. Alla gånger du fick mig att tro att jag var ansvarig för hur du mår, att det jag sa eller gjorde fick dig att må bra eller dåligt.”
Jag kunde inte sluta, det bara vällde ur mig nu.

”Alla gånger du sa, får mamma den, annars blir jag ledsen, eller gör inte så, då börjar mamma gråta. Eller alla gånger du lämnade mig och gick mot dörren med orden, nähä, men då går mamma då och lämnar dig här. Fattar du hur mycket skada det gjorde inom mig?” Tårarna rann nerför mina kinder nu. Men orden fortsatte i en ursinnig ström över mina läppar.

”Först gjorde du mig helt beroende av dig, sen använde du den makten till att få mig att göra som du ville. För att inte tala om hur du använde mig till att fylla på din låga självkänsla”.
Nu skrek jag.

Hon tittade på mig med ögon med samma uttryck som om hon stirrade på en utomjording, vampyr eller liknande. ”Vad menar du med det, att jag använde dig?”


”Vad jag menar? Kommer du ihåg när du och jag var och fikade med Greta för ett tag sen? När du berättade hur du brukade berätta historien om den lille gossen som gick vilse i skogen och tappade bort sin mamma. Jag trodde jag skulle strypa dig när du började gapskratta samtidigt som du berättade för Greta hur roligt det var när min lilla underläpp började darra. Jag antar att du kände dig jävligt viktig då. Jag kände mig antagligen lika jävla kränkt och förnedrad då som jag gör nu.”


Hon grät nu. Inte samma tårar som jag, men hon grät. Kanske kunde hon ta in det jag sa. För första gången i så fall. Första gången hon tillät sig kliva ner från den självsnickrade piedestalen. Jag såg att hennes tankar snurrade på, men jag fortsatte:


” Hela mitt liv har jag trott att jag måste vara snäll och inte ställa till besvär. För i så fall kommer dem jag älskar att lämna mig. Jag har aldrig uttryckt mina behov, vad jag behöver, vad jag känner eller vill. Av rädsla att bli ignorerad. Att ingen ska se mig, ingen ska höra mig. För att du fick mig att tro att jag är ansvarig för andras känslor. Och att andra är ansvariga för hur jag mår. Att mitt livs kvalitet berodde på vad andra gjorde eller sa. Det enda sättet för mig att överleva har varit att gömma mig från världen. Att inte visa någon vem jag verkligen är. Det blev resultatet. Tycker du att det blev bra?”


Jag andades häftigt i väntan på hennes svar. Hon satt bara tyst och stirrade i marken. Fan, jag gick för långt, tänkte jag. Tog allt på en gång. Men jag kunde inte hejda mig när jag väl kom igång, det bara forsade på. Hon reste sig och gick ut på balkongen. Fyra våningar ner brusade trafiken, bussar och bilar trängdes med cyklar och mopeder. Den gamla balkongen var allt annat än säker att vistas på. Hon som hade sån höjdskräck tänkte jag när hon vände sig om och sa: ”Förlåt.”

Hon såg yr ut och tappade balansen för ett ögonblick. Jag tog ett steg fram mot henne som för att fånga upp fallet, men hon vred sig åt vänster, och föll med hela sin tyngd mot räcket. Det rostiga räcket gav vika för hennes kroppstyngd, och jag såg hennes blick samtidigt som hon föll ner mot marken. Den var lugn. Inte arg eller upprörd, bara lugn.


”Nej!” skrek jag och kastade mig mot henne, men det var för sent. Jag landade med kinden mot det kalla betonggolvet samtidigt som jag hörde dunsen, bilarna som bromsade med tjutande däck, människorna som skrek i panik.

Sedan blev det tyst. Bara så obeskrivligt tyst.

Saturday, June 07, 2008

Vi ses.

Jag vände och gick mot bilen. Kunde inte få in det i skallen bara. Jag kände klumpen som växte och växte, och kroppen kändes inte som om den var riktigt med.

Nästan ett helt år hade jag väntat. Väntat på att hon skulle komma hem från sin resa runt i världen.

"Jag behöver tid för mig själv" sa hon innan hon åkte.

"Jag förstår det, ta den tid du behöver. Jag finns kvar här när du kommer tillbaka" svarade jag.

Min förbannade, sentimentala idiot tänkte jag samtidigt som tårarna trängde fram i ögonen. Jag ville inte gråta, ville inte blotta mig så.

Jag hade gjort en dumhet. Fast om man ska vara ärlig så var det faktiskt ett uppehåll. På hennes initiativ. Jag fick flytta hem till en kompis och hon bodde kvar i lägenheten. När hon fick höra att jag varit på bio med en tjej, blev hon vansinnig. Och bestämde sig för att åka jorden runt, och jag hade dåligt samvete, så jag lovade att vänta.

Vi hade hörts av regelbundet ända tills det bara var ett par veckor kvar tills hon skulle komma hem igen. Jag kände att något hände då. Inget som uttalades, och själv vågar man knappt fråga. Vill inte egentligen veta. Sedan försvann hon, och jag fick höra av andra kompisar att de sett henne på stan. Jag trodde inte att det var sant, så jag bestämde mig för att åka dit och se efter med egna ögon.

Hon öppnade när jag ringde på dörren. Jag förstod direkt att det var över. Jag såg det i hennes ögon, jag kände det i hennes kropp. Hon var inte längre där. Jag försökte sträcka mig efter det sista halmstrået, men om hon tog det så gled det ur handen lika fort.

"Jag är ledsen, jag kan inte fortsätta. Jag har tappat förtroendet och det gör för ont. Jag tror vi måste gå vidare. Båda två." Orden stockade sig för henne, men hon stod på sig. "Jag hoppas du förstår" sa hon.

Jag var tyst ganska länge. Det blev helt blankt bara. Mina tankar fladdrade iväg, det var inte så länge sen vi tittade på ringar och ...det kunde blivit annorlunda. Borde blivit annorlunda. För jag visste bara en sak: att jag älskade henne. Men det spelade ingen roll nu. Det var för sent.

"Okej. Vi säger så" Det var det enda jag fick ur mig innan jag vände mig om och gick. Innan den där klumpen började bli obehagligt stor.

Jag hörde att hon ropade efter mig, men jag vände mig aldrig om. Jag öppnade bildörren och hoppade in. Jag vred om nyckeln, backade ut, kastade en blick i backspegeln innan jag körde iväg.

Jag skulle säkert möta henne igen. Men aldrig mer som hennes kärlek. Det jag ville mer än något annat.

Tuesday, June 03, 2008

Sommar på landet.

"Herregud vilken tur jag hade", tänker jag när jag vadar ut i det sommarvarma vattnet, det är långgrunt som alltid, i färd med att kasta mig i det djupare, kallare havsvattnet utanför bryggan.
Tur som fick växa upp här, tacksam att mina föräldrar tog oss från stan och flyttade till landet. Till en plats där havet låg på minuters gångväg från hemmet, och där skogen var en nära vän, bokstavligt talat.


Jag stannar för en stund och spanar över havet. Många barn ute med sina optimistjollar idag. Det var en av de bästa sakerna jag minns från tiden här, att bara kunna rulla ner sin lilla båt och dra rakt ut på havet. Känna kraften från vinden ta tag i seglet, uppleva hur jag med hjälp av min kropp kunde motverka att båten slog runt. Det bästa var de dagar då vinden låg på extra hårt och man hängde över relingen och det kyliga havsvattnet stänkte upp i ansiktet. Jösses, då levde man verkligen!


Det känns som vi tillbringade i stort sett all tid från sista versen av "Den blomstertid nu kommer" tills uppropet på det nya läsårets första dag, vid havet. Så var det naturligtvis inte, men som tur är har vi ett selektivt minne som plockar ut godbitarna. Men många sköna timmar blev det, och jag vet inte om det är därför, men jag skulle tro att det är anledningen till att jag fortfarande älskar långa dagar vid havet. Dagar i solen, med bad och medhavd lunch i form av goda mackor, dricka och kanske frukt, kompletterat med bra läsning, det är kanske det jag gillar allra mest. Det är helt klart på min topp tre, utan tvekan.


"Du borde inte ha det intresset du har för psykologi och att hjälpa andra som du har, din bakgrund passar liksom inte för det", har jag fått höra ibland. Och det är sant, att jag fick på många sätt de allra bästa förutsättningarna som barn. Det har jag heller aldrig förnekat. Men som jag lärt mig och skrivit om, finns det många sätt att gå vilse utvecklingsmässigt, hur goda yttre förutsättningar man än må ha, och hur väl och hur mycket kärlek ens föräldrar än vill ösa över på sina barn.


Och även om min barndom var en skön dagsutflykt, blev vuxenlivet en annan historia. Hade det inte varit så kanske jag inte heller blivit den jag är idag, inte haft de intressen som jag trots allt har. Jag kanske hade suttit i Italien med en Ferrari eller två, en villa i varje världsdel och...snyft. Haha, nej, det var bara inte meningen. Jag ser det så. Jag kanske hade varit en dryg, självgod typ. En som tyckte att alla får klara sig bäst de kan. Som applåderade nedmonterandet av det svenska folkhemmet, det som förut gjorde mig allra stoltast över att vara svensk. Det som gjorde oss unika i världen, mer än att vi trots vår låga befolkningsmängd lyckats föda fram världens bäste tennisspelare och skidåkare, Borg och Stenmark. Men nej, så snett skulle jag aldrig gå, det är jag säker på.


Jag kastar mig raklång och det kalla vattnet omsluter min kropp. Det är inte direkt skönt. Jag simmar några simtag under vattnet och skriker ut chockeffekten från kölden som biter mig i skinnet. Jag har alltid simmat med öppna ögon under vattnet. Många avskyr det. Jag har svårare för flickvänner som inte gillar att bada eller skriker om de får sand mellan tårna. Med ett frustande skjuter jag upp genom vattenytan och ställer mig upp och skakar vattnet ur håret. Jag går den långa vägen in genom viken tillbaka till klipporna, och lägger mig på handduken.


"Var det kallt?" Min vän Linda ställer frågan som hon gjort så många gånger förr. Precis som vi ligger på samma plats vi alltid gjort. Kanske är vi bara bakåtsträvare, tänker jag. Rädda för förändring, rädda för att pröva något nytt. Så jag svarar:


"Ja det var iskallt, det blir inget mer badande för mig idag." Hon tittar på mig med en undrande blick.
Sen lägger jag mig ner och låter solen torka mig. Precis som jag alltid gjort. Vissa saker ska man låta vara, iallafall om de är bra, tänker jag innan jag somnar mot den hoprullade handduken.

Monday, June 02, 2008

En inbjudan.

1986.


Jag hade precis gått färdigt första året på gymnasiet, spelade fotboll med Blåvitt och livet lekte i största allmänhet. Bara en sak grumlade mitt glättiga tillstånd. Jag fick höra att en kille som jag kände till från Blåvitt, men som spelade med de ett år äldre killarna, skulle börja i min klass.

Min första reaktion var; jag slutar. Det är sant. Vi var bara två killar i min Humanistklass, och vi kom bra överens, och jag gillade resten av gänget. Tjejerna alltså.

Det var ganska uppenbart vem Han skulle söka sig till i jakt på nytt umgänge. Och jag ville inte vara det objektet.

Men jag lyssnade inte på mina känslor. Vågade inte ta det steget som kunde gjort så mycket annorlunda.

Och han började. Och han sög in mig i sitt nät. Jag var inte stark nog att stå emot. Tyvärr.



Tjugotvå år senare sitter jag och läser ett mail som kom idag. Ett svar på mitt senaste Nej tack. Ett Nej tack det tog mig tjugo år att få ur mig. Nu är det riktigt jobbigt, och vad jag tror är första gången jag riktigt kan känna hans känslor, ett uppriktigt smärtsamt mail, fyllt av sorg över att jag inte vill vara hans vän.

Och det är inte lätt, jag har haft så svårt att göra människor ledsna och besvikna. Det har inneburit att jag blivit det istället. Det har aldrig varit mer uppenbart och tydligt än i den här relationen.

Men tjugo år är ändå tjugo år. Det passerar inte utan att kännas. Men jag gör det ändå. Låter det passera alltså. För någon gång måste vi lära oss. Måste gå vidare. Använda det vi lär oss på vägen och vara med dem som gör våra liv lättare och lyckligare. Lägga det gamla bakom oss och se framåt. Det finns så mycket bra där. Säga tack till det som var, för vi skulle inte vara dem vi är idag utan dem vi mött och gnuggat oss mot.



Med det sagt vill jag härmed bjuda in dig till en personlig träff. Ja, inte bara du och jag, men tio stycken. Jag kommer berätta om mitt liv, om saker jag lärt och om sånt som kanske också kan berika ditt liv. Efteråt finns det tid att diskutera dina erfarenheter och åsikter. Och självklart behöver du inte berätta vem du är. Inte för mig, inte för någon annan. Bara meddela mig att du kommer. Endast av en anledning: Få platser.

Nästa onsdag. Klockan 19.00, mitt i Göteborg. Är du intresserad så meddela mig här eller via min mail.

Hoppas vi ses.


Tills dess lyssnar jag på min absoluta favorit för tillfället. Det får du gärna göra med såklart. Det blir inte mycket vackrare.

Kleerup och Titiyo - Longing for lullabies