Monday, December 03, 2007

Vid vägs ände.

Jag är inte bra på att säga hej då. Så förutom det vill jag bara säga tack. Tack för alla fina kommentarer, stöttning, värmande ord, glada tillrop, vänskap...ja det finns mycket mer än så. Och det tar jag med mig.

Ta väl hand om er
//Johnny

Thursday, November 29, 2007

Höhmmm...

Det är bara jag som harklar mig. Gör strupen klar för att säga tack för att Ni bryr er. Men jag är här. Skulle kunna skriva något riktigt bra om varför jag varit osynlig.

Men jag hoppar över det. Nöjer mig med att konstatera att ibland behöver vi någon som ruskar om oss och visar hur det egentligen är. Någon gjorde det med mig. Ruskade om mig alltså.

Nej, det var ingen kvinna den här gången. Eller jo, det var det ju. Men inget som hade med romantik att göra. Och sen var det en till faktiskt. Hon var också kvinna. Men det hade inte heller något med romantik att göra. Fast mycket känslor. Så var det.

Tankarna på att sluta blogga har varit starkare än någonsin den senaste veckan. Men det känns så vemodigt. Även om jag inte träffat mer än ett fåtal så känns det ändå som det skulle lämna ett stort tomrum. Eller det skulle det. Utan tvekan.

Så jag låter det bero ett tag. Får se om glöden kommer tillbaka. Lusten att dela med mig. Glädjen att få ta emot.

Tills dess kan jag säga att det blivit varmare här inne. Och det är värt att bloggas om. Jag lovar.

Thursday, November 15, 2007

En öppen spis. Eller en braskamin hade varit perfekt. Här är kallt. J-ligt kallt.

Tuesday, November 13, 2007

300

Rubriken syftar på antalet inlägg, inget annat.

Det får trots allt bli kort. Och jag ville egentligen bara säga att Kay Pollak var precis så bra som jag kunde hoppats. Tre timmar av glädje och energi. Jag är nöjd. Och glad. Och på väg till sängen.

Förväntningar

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.

Wednesday, November 07, 2007

Varför?

"Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?"

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Tuesday, November 06, 2007

Jo, jag ville säga det, att om du eller någon du känner är i behov att prata med någon som är kunnig inom det psykologiska området, då är det ett bra läge nu.

Eftersom jag håller på och vidareutbildar mig tar jag emot klienter mot en lägre kostnad. Lägre än en legitimerad teraputt alltså.

Är du intresserad, maila mig och lämna ett nummer så hör jag av mig.

Sunday, November 04, 2007

Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.

Saturday, November 03, 2007

Årets bästa rubrik ?

"Alla bra män heter Johnny"

Ja vad det handlar om kan du läsa här. Och vem är jag att säga emot. Hon verkar ha rätt bra koll :-)

Thursday, November 01, 2007

Äventyr

- Hörde du? Vad fan var det?
Tomas röst skar sig där i det lilla tvåmannatältet, i skogen, alldeles för långt från mamma och pappa.

- Jag vet inte. Det måste varit något djur eller så va? Finns det inte kossor här eller?
Jag fick knappt fram mina egna frågor. Kroppen darrade och jag började hacka tänder. Vi var inte särskilt modiga varken jag eller Tomas. Absolut inte efter mörkrets inbrott.

Vi hade övertalat våra föräldrar att vi sjääääälvklart kunde klara oss på egen hand, med tält och spritkök. Och i dagsljus hade det hela tett sig som en strålande idè. Vi hade packat matsäck, sovsäckar, tält, ja det mesta som kunde tänkas behövas för två pojkar som precis börjat mellanstadiet. Vi glömde packa ner modet. Fast det märkte vi inte då.

Vi cyklade oss svettiga, samtidigt som vi sjöng Björn Skifslåtar så högt vi kunde. Vi älskade Björn Skifs. Speciellt "det blir alltid värre framåt natten". Av någon anledning diggade vi allra mest cowboylåten " Like a Rhinestone cowboy". Ja det var ju inte Björn Skifs, men vi gillade den. Och det berodde nog mest på att hans pappa spelade den titt som tätt. Det hade vi ingenting emot, utan sjöng med på vår låtsasengelska. Han med. Fast på riktig engelska då.

Vi hade satt upp tältet, badat, och senare gjort upp en eld och grillat korv. Det sprakade från elden och värmen från den var skön när kvällen svepte in omgivningen i allt dunklare skuggor. Dagens lekfulla glädje började förändras i takt med att omgivningen också gjorde det. Jag rös till, och såg att han gjorde detsamma.

Vi kröp in i tältet och drog igen dragkedjan. På något sätt lyckades vi tydligen somna, för vi vaknade båda två av ett riktigt otäckt ljud. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter.Det åtföljdes av något som låt som grenar som bröts av. Vi tittade på varandra. I mörkret vågade vi inte säga ett ljud. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle gå igenom bröstet, öronen var fyllda av något som kändes som bomull, halsen torr som en gammal knäckemacka...Och vi bara väntade på att någon skulle slita upp tältduken och visa sitt vidriga ansikte. Vi tittade på varandra och plockade på oss det viktigaste. När det var tyst utanför smög vi oss ut, rusade mot cyklarna och kastade oss upp. Vi trampade som galningar på den mörka skogsvägen som om alla mördare och monster i hela världen var oss hack i häl. Grenar slog oss i ansiktet, svetten droppade från pannorna, men vi brydde oss inte. Vi såg oss inte om förrän vi kastade cyklarna på gruset hemma hos mig. Framåtböjda med händerna på knäna stod vi och kämpade för att få luften ner i lungorna. Mamma sa ingenting när hon öppnade dörren.

Nästa dag hämtade vi tältet. Ingenting var rört. Förutom självkänslan lite kanske. Men det kom vi snabbt över. Anledningen till det kommer en annan gång.

Tuesday, October 30, 2007

Kärlek, rykande het.

Han brukar stå där och hosta. Hosta så det låter som lungorna ska följa med upp. Det låter otäckt. Riktigt otäckt.

"Han" är en man jag inte känner. Men varje gång jag går upp för backen står han där utanför porten. Och hostar.

Jag undrar vad det är som han upplever som positivt. För alla som läst eller hört Dr Phil, vet att vi gör de där sakerna för att vi anser att vi får ut något positivt, annars skulle vi sluta. Vad är hans motiv?

Jag sa till en patient en gång att jag inte trodde att hon var känslomässigt redo att sluta röka. Just då, i den perioden, skulle det göra mer skada än nytta. Det är inte så svårt att förstå att vi suger i oss den kärlek vi inte får någon annanstans.

Så han kanske bara är riktigt ensam. Eller lever i en relation som får honom att uppleva ensamhet tillsammans med någon annan. Jag vet inte vilket som är värst. Vad tycker du?

Sunday, October 28, 2007

Svenska mästare. Igen.


Det var länge sedan jag var så blöt, och så lycklig. Men å andra sidan var det också elva år sedan IFK Göteborg blev svenska mästare.


Då är det helt okej att spendera ett antal timmar i hällande regn och Göteborgs karaktäristiska snålblåst.


"För vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg, vi som är från Göteborg, hej hej hej", som Glenn Strömberg och gänget skaldade så vackert en gång i tiden. Det funkar idag också. I alla fall om man är just det. Göteborgare alltså.

Thursday, October 25, 2007

Utmanad.

Okej Christina, jag ogillar utmaningar och listor, men jag gillar ju dig, så här går vi väl då.

Åtta saker jag inte ger en chans (eller andra chans):

1. Lever.
Jag minns fortfarande första gången jag åt det i skolans matsal. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Man fick inte slänga mat man tagit till sig nämligen. Och jag trodde det var vanlig köttgryta...Nu räcker det med att doften når mina näsborrar.

2. Ren Gin.
När jag var betydligt yngre än idag fick jag och en kompis idèn att låna lite från hans pappas barskåp. Efter att ha monterat ner halva bokhyllan insåg vi att det enda som fanns var Gordons gin. Så det drack vi. Fan vet om det hann ner innan det vände.

3. Bungyjump.
Livet innehåller tillräckligt med prövningar. Varför binda en gummisnodd runt sig och hoppa från en alldeles för hög höjd?

4. Ha ett förhållande av fel orsaker.
Förklaring överflödig.

5. Åka buss till Spanien.
Jag är 194 centimeter lång. Avståndet till sätet framför beräknas antagligen efter en mans medellängd. I Kina.

6. Dörrvakt.
Att mitt i natten, när man egentligen vill ligga i sängen och ha det varmt och skönt, alternativt stå på andra sidan repet med danslusten bubblandes i blodet, tvingas stå och förklara varför Herr Knark inte får komma in och leka. Det är inte kul. Tro mig.

7.Använda olivolja som solskydd.
För många år sedan fick jag det intelligenta tipset av en grek på semestern att bara använda olivolja istället för gamla hederliga Hawaiian Tropic. Ung och sugen på att snabbt bli brun tillsammans med det tipset innebar att det kändes som att någon badat mig i saltsyra och stod och kastade salt på. Inte skönt.

8. Facebook.
Inte för att jag inte förstår grejen. Men jag vet också hur jag funkar, och jag har inte möjlighet att engagera mig så som jag vet att jag kommer vilja.

Sådär, det var min lilla lista.

Wednesday, October 24, 2007

"Kom igen Blåvitt, kom igen!"(klapp,klapp)

Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning.

Jag minns också hur glädjen för n kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra BarcelonaUllevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad "Kallebäcksexpressen". Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

På söndag har IFK chansen att bli mästare för första gången sedan 1996. Då tog en fantastisk era slut, där man blev svenska mästare fem år i rad. Sedan dess har Sveriges mest framgångsrika lag inte vunnit en enda titel. Nu räcker det med en seger i sista matchen. Och jag kommer sitta där. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Sunday, October 21, 2007

Att väljas, eller icke väljas, det är frågan.

När det handlar om vanliga människor på teve alltså.

To me, it´s just crazy.

Thursday, October 18, 2007

Om min mentor

Med boken ”Kroppen vet mer än huvudet” ställer Robert S. Jerdén många saker vi tar för givet på ända. Han motsätter sig de flesta fakta som den vetenskapliga sjukvården under lång tid ansett vara den enda anledningen till att människan inte mår bra. Att sjukdomar kan bero på inlärda faktorer och beteendemönster, och inte virus eller bakterier är kontroversiellt. Sjukvården bevisar sina teser genom vetenskapliga undersökningar. Robert S. Jerdén gör det genom att redovisa resultaten av 33 års arbete med människor som sökt hans hjälp.

Arbetsrummet på Berzeliigatan i centrala Göteborg ser ut som det gjort sedan han flyttade in där 1974. De gröna väggarna och inslagen av mörkt trä ger hela stället en känsla av lugn. På väggarna hänger fotografier, en del på Robert i hans favoritmiljö; vid vattnet med ett fiskespö i handen.

– Det är där jag finner lugnet och fyller på mina krafter, säger Robert S. Jerdèn.

Hans ansikte avspeglar att det är så han känner. För att möta människor i svåra livskriser under mer än tre decennier kostar på, även om det också ger mycket tillbaka.

– Men jag känner mig faktiskt i bättre form än någonsin. Med åren lär man sig själv att förstå vad som är viktigt och inte. Jag har ju också förmånen att kunna använda mig av mina egna behandlingsmetoder när det behövs, säger han med ett leende.

Robert S Jerdén är både psykolog och psykoterapeut med hypnosbehandling som specialitet. Han var också under flera år ordförande i SFKH (Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos). Att just hypnos blev hans specialitet var en slump. Han var en av de allra första i Sverige som fick möjlighet att gå hypnosutbildningen, och därför är han också en av de mest erfarna och respekterade terapeuterna som är aktiva idag.

– Jag vet inte exakt hur många människor jag mött som terapeut, men det handlar om ett stort antal. Det är över 30 år vi pratar om, säger Robert.

Anledningen till att han kände ett behov av att sätta sig och skriva boken var att han ville föra ut sina erfarenheter. Att det skulle bli allmänt känt, det som han själv vetat under lång tid. Att kroppen vet mer än huvudet.

- Trots att jag inte grundar mina teser på vetenskapliga undersökningar, utan mina erfarenheter från arbetet med människorna, så har jag inte fått någon kritik från läkarkåren, säger Robert.

Han har inte heller upplevt någon kritik från kollegor. Det var något som han var lite orolig för innan boken kom ut.

– Ja, framförallt hade jag väntat mig kritik från sjukvården. Det vänder ändå upp och ner på hela deras trossystem. Men det har uteblivit helt och det är skönt, säger han.

Boken beskriver hur vår kropp reagerar när vi inte gör det på annat sätt. Att en sur mage bara kan finnas hos en sur person, eller att ledsjukdomar egentligen är en förkroppsligad depression. Och att vägen till sjukdom handlar om hur vi lever våra liv, på grund av att kroppen reagerar när vi gör saker som vi inte mår bra av. Roberts uppgift är att visa klienterna var i deras liv problemet finns och sedan hjälpa dem göra de förändringar som är nödvändiga för att läkning ska kunna uppstå.

– Jag hade till exempel en kille som sökte upp mig för sin besvärliga psoriasis. När vi började undersöka varför så visade det sig att han hade lärt sig att han inte fick uttrycka vad han kände, tyckte och ville, för då kunde någon bli ledsen. På utsidan log han, men på insidan kokade det. Den naturliga reaktionen om det får fortgå en tid blir att ilskan tränger igenom och visar sig i form av ”irriterad” hud, säger Robert S. Jerdén.

Boken är full av exempel på varför vi utvecklar symtom på olika platser i kroppen. Det skulle kunna anses vara en slump att vi får ont i en arm eller i huvudet, men inte enligt Jerdén.

– Nej, enligt mina och andras erfarenheter så har varje plats på kroppen sin specifika väg till symtomutveckling. Med hjälp av en grundlig utredning, som bland annat innefattar en speciell metod där jag sätter klienten i situationer som hon ska lösa, ger tillvägagångssättet mig en inblick i hur hon agerar i olika livssituationer. Sen har jag en bra bild av hur vi ska arbeta för att hon ska bli frisk, berättar han.

Han har planer på att skriva en fortsättning där han ska förklara och redogöra för behandlingsmetoder som är relaterade till olika symtom. När det blir är inte bestämt. Vad som däremot är aktuellt är att boken nu har blivit översatt till engelska och väntas utges i England i första hand. Vad som händer sedan återstår att se.

– Det skulle vara jätteroligt om den kommer ut i andra länder också. Framförallt tycker jag det är bra att den här kunskapen kommer ut. Människor som gått till läkare i många år och aldrig fått svar på varför de mår som de gör, kan få det i boken. Det känns bra att kunna få bidra med det, avslutar Robert S. Jerdèn.

Tuesday, October 16, 2007

Adjö

Det var tyst där i hallen. Hennes hand var varm och lite fuktig. Det kändes konstigt.

Inte för att vi inte stått där förut, nej tvärtom, men den här gången var det annorlunda. Hon skulle gå ut genom dörren, fortsätta ner längs korridoren och svänga höger nerför trappan, ta de få återstående stegen fram till porten. Hon skulle öppna dörren och kliva ut i höststormen och det kalla regnet, och dropparna skulle blandas med hennes tårar som rann nerför kinderna. Och vi skulle aldrig ses igen. Det var jag helt säker på. Hon med. Det kändes så.

Jag minns hur det var förut när vi stod där på samma plats, men då skulle hon bara gå för att snart komma tillbaka. Om en vecka eller så. Jag brukade nosa mig fram längs hennes kind, och stanna med munnen mot hennes öra och viska något i stil med "skynda dig tillbaka, jag avskyr att vara utan dig", eller "du gör min värld till en lyckligare och vackrare plats, jag hoppas tiden går fort tills vi ses igen".

Men den senaste tiden hade det inte varit så. Och båda insåg att det var dags att avsluta det som varit. Vad det varit hade vi olika uppfattningar om, men det spelade inte längre någon roll. Och jag visste att det skulle kännas. Och just nu kom jag inte på något sånt där fint att säga. Halsen var grötig och tjock. Det blev inte bättre av att hon strök sin hand mot min kind, och jag kände den intensiva värmen från henne.

Vi sa ingenting. Inte hon, inte jag. Hallen kändes trång och obekväm, ungefär som ett par för trånga skor. Hon kände nog också det, för hon öppnade dörren och det kalla ljuset från korridoren trängde in. "Ha det bra nu", sa hon och backade ut och stängde dörren bakom sig.

Det var slutet på den sagan. Det var inte vackert. Inte på något sätt.

Monday, October 15, 2007

Äntligen måndag igen!

Hur kommer det sig att helgerna går så långsamt och veckorna så fort?

Thursday, October 11, 2007

?

Om du lägger dig ner och sluter din ögon
Ser du mig då?

Om dina öron stänger ute bruset från vardagen
Kan du höra min röst då?

Om du vaknar på natten och kylan biter ditt skinn
Känner du min kropp flytta sig intill din då?

När allt hopp är ute och förtvivlan bor i ditt bröst
Är det mig du ringer då?

Om allt vore på riktigt och tvivlet inte fanns
Skulle dessa ord inte behövas, inga frågor ta upp mer plats.

Sanningen är aldrig långt borta
Egentligen.

Eller hur?

Wednesday, October 10, 2007

Mitt i verkligheten.

Om du någonsin åker till Göteborg och har tillgång till bil, då rekommenderar jag en sväng utmed riksväg 158. Sväng av efter Hovås och kör gamla vägen ner till Lindås, Kullavik, Malevik och angränsande nejder. Här bor inte direkt kreti och pleti i den underbara kustnära naturen. Det lär du bli varse. Men vilka hus. Vilken miljö.

Meningen med dagens utflykt var att besöka skolorna i området. Det var också en upplevelse.

Tuesday, October 09, 2007

I arla morgonstund.

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nycklarna i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen.”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av att telefonen ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil, och också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.


Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Monday, October 08, 2007

Ur led är tanden

jag: vad tror du, går det att laga eller?

tandläkaren: Nej, det är ingen idè. Jag får skicka dig till tandkirurgen.

jag: Okej. Inte kul.

Jag har varit inne hos tandläkaren i cirka fem minuter. Två röntgenbilder har tagits och han river lite med den eländiga lilla kroken så att det börjar blöda. En visdomstand gick sönder i helgen och nu måste den ut. Inget konstigt med det. Men.

Åtta minuter efter att jag hängde av mig jackan i väntrummet står jag där igen och vränger på mig densamma. Ingenting har hänt, förutom att det smakar blod i munnen. Jo, jag vet att jag måste operera bort en helt onödig tand. Tack.

tandläkaren: Okej, då blir det bara femhundra spänn idag då.

jag: Öh, femhundra, för vad?

tandläkaren: Ja men jag tog ju bilder och nu måste jag skriva en remiss.

jag: Japp, och det tog åtta minuter. Ingen lagning, ingenting. Jag har fortfarande ett hål i tanden, eller hur? Du sa själv att det inte var någon idè att laga det. Inte sant?

tandläkaren: Jo jo, men så kostar det. Betalar du med kort eller?

Det gjorde jag. Och samtidigt som jag klev ut, bad han nästa person från väntrummet stiga in. Och där satt redan en till på vänt.

Tandläkare, tänkte jag, det skulle man blivit.

Sunday, October 07, 2007

Friday, October 05, 2007

Undrar vem Linnè tänkte på?


Vår i luften?

Tänk vad skönt om det hade varit lite enklare. Kärlek alltså. Det borde inte vara svårare än att två människor tycker om att vara tillsammans. Att hitta sin soulkvinna som Hermann så väl uttrycker det. Eller soulman för den delen.

Men det som i ungdomen var en passionerad förälskelse där inga tidigare oläkta sår hämmade den kära leken, känns idag ofta som en kalkylerad risktagning med olika beräkningsfaktorer. Det har såklart med ålder och barn eller inte och såna saker att göra. Men ändå.

Om du kände mig skulle du veta att jag mer ofta än sällan analyserar saker. Men inte när det gäller kärlek. För mig är inte kärlek, och därmed känslor logiska, och därför är det ingen idé att analysera det. Antingen känner jag det eller inte. Men alla är såklart inte som jag. Och det kanske är tur att det är så.

Sen är det klart att man kan tycka väldigt mycket om någon, men av olika anledningar så fungerar det inte i allafall. Men ändå. Om känslorna är rätt så kan man oftast tänka sig att lösa det mesta. Eller ursäkta, jag pratar om mig själv. Såklart. Kan ju inte veta hur du tycker eller tänker.

Solen skiner och det känns som vår ute. Och det är skönt.

Wednesday, October 03, 2007

Vem är du?

Ibland när jag tittar i listan på vilka som varit inne och besökt mitt näste så undrar jag. Vilka ni är menar jag. Jag ser ju bara massa konstiga saker som inte säger ett skit.

Om du vill så berätta gärna. Vem du är, ålder, yrke eller varför du läser bloggar. Och självklart hur du hamnade här. Och om du brukar återkomma, varför?

Som sagt, bara nyfiken. Sån är jag. Hur är du? Berätta om du vill. Annars räknar jag med att du skiter i det. Och det är helt okej:-)

Mick Jagger och Dave S


Det här är min favorit just nu. Från filmen Alfie med Jude Law.


old habits.mp3

Monday, October 01, 2007

Min farfar

En dag gick han bara. Min pappa har berättat hur han vinkade när han ledde sin cykel ut genom grinden, med läderväskan på pakethållaren. Han flyttade inte särskilt långt, men ifrån sin familj. Jag fick aldrig frågat hur det kändes. Kan bara gissa.

Året var 1948 och min pappa var bara tio år. På den tiden var skilsmässa lika ovanligt som att vinna högsta vinsten på lotto. I ett samhälle med 500 invånare blev det inte lättare.

Min farfar var en charmig man med glittrande ögon fulla av liv. Jag tyckte om att åka till honom när jag var liten. Han bodde med "tant Aina", orsaken till att han tog sin väska och flyttade den där sorgliga dagen i min fars liv. Han var busschaufför och på den tiden sov man över. You do the math.

Trots att han bodde knappt två timmar bort träffades vi bara en gång om året. De bodde i Bohusläns kustband och han hade, händig som han var, byggt huset själv. Jag vet inte var jorden var ifrån, men allt som växte där var gigantiskt. Hallonen var som jordgubbar, pumpor som medicinbollar, och...ja du fattar. Och till middag var det stek med potatis och sås. Måste varit söndagar vi var där.

Jag träffade eller pratade med mormor, morfar och farmor i stort sett varje dag tills de dog. Farfar kom inte in i mitt liv på riktigt förrän de var borta. Då började jag ringa honom ganska ofta. Han var så positiv, så full av liv. Det bodde ingen rädsla i hans bröst. Han sa att han var nöjd med livet, och om något skulle hända kunde han inte göra något åt det.

En dag åkte jag upp till honom, det var första gången vi var ensamma. Vi fikade, pratade och han körde runt mig i sin bil och visade mig Hamburgö. När jag skulle åka hem blev han ledsen. Jag med.

Han var kristallklar i huvudet tills han var 93 år. Då var hans fru redan borta. En natt försvann han. Inte fysiskt, men en hjärnblödning kom och tog honom, svepte in honom i en tung slöja. Han kände inte igen mig längre.

Efter en ovärdig avslutning på ett sjukhem så lämnade han oss. Det var sorgligt. Inte bara för att jag tyckte så mycket om honom, men han var också den sista av mina mor-farföräldrar.

Vilken tur att jag åkte upp till dig den dagen.

Och vilken tur att just du var min farfar.
Du får gärna gå bredvid mig, men inte över mig.

Friday, September 28, 2007

Sommarnatt.

Hon tog i mig och jag vet inte vad som hände. Kanske var det musiken, spriten eller kombinationen. Hennes hud var varm och mjuk, hennes doft gjorde mig upphetsad. Vi dansade och log mot varandra, hennes höfter snuddade mot mina och fick pulsen att öka. Det kunde bara sluta på ett sätt. Det visste vi båda.

Jag rörde mig åt höger och kände hennes varma kropp mot min. Även om jag inte mindes hennes namn fanns fortfarande gårdagens smaker lika levande hos mig. Jag hörde hennes djupa andetag som gränsade till total avslappning. Mina läppar sprack upp i ett leende när jag kände värmen från hennes kropp samtidigt som gårdagens händelser spelades upp för mitt inre. Det var magi. Ren magi. Illusion. Det måste det varit. Kan inte vara så på riktigt. Eller kunde det?

Thursday, September 27, 2007

Åke och hans stora käft

Sitter i bilen på väg från jobbet och lyssnar på radion, Pontus Enhörning. Men det som fångar mitt intresse är ett inslag där författaren Åke Edwarsson pratar om en sak som skickar mig tillbaka i tiden.

Han berättar om en kille som inte var den mest begåvade killen i skolan, men som vid något tillfälle efter ett prov utropade något i stil med "jag var i alla fall bäst av de sämsta"!

Jag var själv ganska duktig i skolan. Jag ägnade ett minimum åt studierna eftersom idrott var min stora passion, men det var ändå tillräckligt för att tillhöra de bättre. Det jag hade svårast för var matematik. Och när vi började högstadiet fick vi göra prov för att de skulle dela in oss i grupper efter vår kompetens.

Jag hamnade i den bästa gruppen. Jag och tjugo mattesnillen. Som grädde på moset fick vi den mest fruktade läraren av alla, C O. Han var ökänd för sitt buffliga humör, men framförallt för sin förmåga att kraftigt perspirera. Mikebike uppmanade mig inför bröllopet i somras att dra på Absolut torr för att inte hålla tal med lp-skivor under armarna. Ja då fattar du va? Jag tyckte hemskt synd om honom, och gör det fortfarande. Men det var inte roligt för mig heller.

Jag hade svårt att hänga med och ville inte be om hjälp. Resultatet blev såklart att jag inte lärde mig någonting. Jag bönade och bad om att få byta grupp, men icke. "Du är tillräckligt bra, det ser du ju här på testet". Ingen brydde sig om att det där testet inte betydde ett skit för mig. Och i slutbetyget stod inte något om att jag gått i den högsta mattegruppen.

Där stod bara en tvåa. Och den log sitt skäggiga leende mot mig, och sa :
"Synd, du kunde haft en femma och varit bäst av de sämsta".

Tack så mycket Åke Edwardsson för att du påminde mig.

Wednesday, September 26, 2007

Mera Kay...

Idag skrev jag ett mail till Kay Pollak. Det kändes som det var dags. Och då är det bara att lyssna.

Till min stora förvåning fick jag ett svar bara en stund senare. Som jag svarade på. Och som han svarade på. Och som...ja du fattar. Vilken otroligt sympatisk person. Precis som jag trodde förvisso, men ändå. Ska bli spännande att se hur det är att mötas på riktigt. I november.

Det börjar fungera riktigt bra på det nya jobbet. Med tiden kommer det bli ännu bättre. Det känns bra, och det är trots allt det viktigaste. Bra människor omkring mig. Det är viktigt.

Sitter och lyssnar på Jose Gonzales nya. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Så jag avstår att tycka tills vidare. Förra plattan tyckte jag var grym. Kanske den här blir det också.

Undrar om dom sitter i Idoljuryn och tänker " ah va faan".

Jag och Kay

Jag har vid flera tillfällen uttryckt min...inte beundran, men gillande snarare, av Kay Pollak. Och jag gillade mycket i filmen Så som i himmelen. I en sekvens frågar Mikael Nykvist hur man vet att man är kär i någon. Svaret är i stil med " man blir glad när man ser han/hon".

Kanske är det inte svårare än så. Jag tänkte på en annan line i samma stil, "man saknar henne/honom innan man hunnit gå".

Värst vad jag babblar på nu då. Vi säger så.

Tuesday, September 25, 2007

I dagens inkorg

När jag slår på datorn har jag fått ett mail. Inget konstigt med det, men det här är ett sånt mail som gör att magen drar ihop sig till en klump, och jag drar mig för att klicka på det.

Vi var vänner förut. Eller kompisar. Vet inte hur jag ska uttrycka det. Vad jag däremot vet var att jag inte mådde bra av det. Att umgås alltså. Men självklart fanns det många saker jag tyckte jättemycket om, annars hade det inte blivit jobbigt. När jag valde att sluta umgås med honom innebar det också att jag inte kunde fortsätta träffa ett helt gäng andra kompisar. Då kändes det ändå som ett rätt beslut.

Det var också ett beslut som hade vuxit fram under flera år. Och påbörjats långt innan dess. Efter en intensiv mailkontakt där det skrevs saker som gjorde ont långt in själen blev det inte så svårt. Mest skönt.

Men tiden går. Och som det heter, "tiden läker alla sår", så vacklar jag nu.

För dagens mail var en öppen hand som bjöd upp till dans. Med helt andra regler och förutsättningar. Men jag vet inte om jag vill. Eller vågar.

Förvisso är det så att livet är för kort för att inte förlåta. Men man måste också fråga sig om det är värt det. Att väcka den björn som sover.

Sunday, September 23, 2007

Vi är nog rovdjur trots allt.

En flakbil har blivit påkörd av en spårvagn. Den står på spåret med elvans spårvagn intryckt i höger sida. Det ser otäckt ut.

Den filen jag står i ska rakt fram. Alltså har den ingenting med krocken att göra. Förutom att alla vill se. Se om någon är skadad. Om det finns blod.

Därför är det helt stopp i alla riktningar. Antagligen var det likadant redan på stenåldern. Att det var spännande med blod. Ja inte vet jag. Knäppt är det i allafall.

Fenomenet har till och med ett eget namn. "Titt-kö" tror jag är det korrekta uttrycket.

Friday, September 21, 2007

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.

Tuesday, September 18, 2007

Minsann!



"Idag är ingen vanlig dag, idag är Nederbirds födelsedag..."

Jo det är sant. Idag är det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Det har blivit 257 till.

Och mycket har hänt. Tack alla för era kommentarer. Tack alla som blivit mina vänner. Önskar er en bra dag!

Vi, det avundsjuka folket.

Sitter och väntar på en synundersökning och slöbläddrar i dagens Punkt se. På sidan 30 läser jag det oerhörda faktum att Kent säljer ut sin själ. De har varit så oerhört jävla fräcka att de haft mage att tacka ja till SonyEricssons erbjudande om att lansera det nya albumet via mobilen. En affär som antas vara värd 30 miljoner för bandet.

HUR kan dom?

Professor i musikvetenskap, Lars Lilliestam, säger med myndig stämma:
- Jag tror det här kan repa deras image. Att bygga upp en trovärdighet för en artist tar 20 år-att riva ner den går på fem minuter.

I dagens samhälle, där artisterna inte ens hinner släppa sina skivor innan de tankas ner i tusental från Piratebay och andra sajter, vem kan klandra dem för att tjäna pengar? Är det så moraliskt förkastligt att tjäna pengar?

Ja, i Sverige är det det. Gud nåde den nyblivne spelmiljonär som skulle yttra något annat än "ja vi kanske köper en ny gräsklippare eller målar om vedbon". Vad skulle grannarna säga och tro? " Se på den, gått och blivit fisförnäm nu, med ny Mercedes och allt".

, bäst att vara lagom. Be om ursäkt. Tror det är få länder i världen där det är så fult att vara framgångsrik, där vi tittar så snett på dem som lyckats. Får vi det själva bättre bara för att de andra inte heller har det bra?

Jag diskuterade i helgen med mitt trevliga sällskap, frågan om bostadsmarknaden. Jag hävdade att jag tycker det är rätt att det finns hyresrätter kvar, att alla ska ha möjlighet att få en bostad, även om man inte har eget kapital på banken. Jag är trots allt socionom, glöm inte det. På frågan om jag skulle tacka nej om jag fick erbjudandet att köpa min lägenhet, och därmed göra en mer än god affär, svarade jag först att det skulle jag. Tacka nej alltså. Iallafall önskar jag det. Men i verkligheten hade jag säkert inte haft råd att tacka nej till ett konkret erbjudande. Eller det hade jag inte.

Har jag isåfall rivit ner min trovärdighet? Bara för att jag får en chans som skulle ge mig ett bättre liv. Skulle jag bli en sämre människa bara för att jag har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa mig? Vad tror du?

Sunday, September 16, 2007

forts..

Jag lät mina ögon sakta öppnas och släppa in ljuset från den gryende dagen. Min blick mötte hennes där hon låg bredvid med sitt ansikte som upptogs av ett brett leende.

"God morgon älskling", sa hon. " Du ler som ett helt sommarlov när du ser på mig" Hon såg nöjd ut med sin första mening den här tidiga morgonen.

"Ja man kan inte göra annat när man vaknar bredvid dig", svarade jag.
Jag hade inga problem med att bjuda på det. Jag var alldeles för varm inombords för att spela spel, eller att tänka på vad saker och ting betydde eller varför. Jag visste att hon snott den där meningen från en bok, jag hade själv läst den, men hon menade vad hon sa.

Ibland kan det vara nödvändigt att låna ett uttryck för att beskriva sin egen känsla. Och jag tyckte om att hon ville uttrycka sig. Det var en av de saker jag gillade mest med henne. Viljan att försöka, en önskan att ge. Att ge av sig själv.

Jag satt där med fotalbumet i knät och en gin&tonic i handen. Korten på henne gjorde fortfarande ont att se, men jag orkade inte bry mig. Speciellt inte nu när hjärnan var lite gott marinerad i sprit.

Det började bli dags för sängen. Jag slog igen albumet och gick in på toaletten. En snabb tandborste senare kröp jag ner mellan lakanen. Orkade inte fundera mer utan släckte lampan och lät mig omgående föras till drömmarnas land.

Friday, September 14, 2007

Lycka

Lycka kan vara att sitta i bara t-shirt i mitten av september och äta lunch i Sveriges vackraste park.

Lycka kan också vara att träffa en riktigt god vän och se hur underbart han har det med sin familj.

Lycka kan vara att sitta med ett fånigt flin och inse att man varit vaken en hel natt utan att sova en blund, och ändå inte vara trött.

Lycka kan vara att svara i telefon och en röst på andra sidan säger, "du får jobbet, välkommen ombord."

Lycka kan vara att se sitt barn stråla av lycka på grund av förändringar man kämpat länge för ska ge effekt.

Om allt det där inträffar på samma gång, då kan man skriva in det som en bra dag.

Wednesday, September 12, 2007

På en vårdcentral i götet.

Åh vad segt det är när man sitter och väntar på ett besked. Och ska man ringa och kolla själv? Eller inte? Jag väntar lite till tror jag. Jo det gör jag. Så. Nu gör jag något annat.
(Hade inte med vårdcentralen att göra. Ville bara säga det.)

Idag var jag tillbaka på vårdcentralen där jag fick det där fantastiska citatet, det där om kostnadseffektivitet.

En tanke som slår mig är att det måste var ett av få yrken där man kan komma 45 minuter sent utan någon särskild ursäkt och smulor från fikabrödet i mungipan. Läkare alltså. Resten av vårdpersonalen har andra regler. Helt andra.

När jag sitter där och väntar öppnas en dörr till ett mottagningsrum. Jag hör läkaren säga med hög röst:
"Okej, ha det så bra nu"!

Ut genom dörren kommer en medelålders kvinna med krycka och storgråter så snoret rinner.
"Jag ska försöka", snyftar hon fram. Hennes gråt ekar genom korridoren hela vägen ut tills entrèdörren slår igen bakom henne.

Jag gissar att hon fick ett besked som handlade om att den närmaste framtiden skulle vara allt annat än det som farbror doktorn pratade om.

Han tvättade sina händer och ropade in nästa patient. Vad hon gjorde vet jag inte. Men jag hoppas att gråten stillades och att framtiden blir bättre. Kanske så bra att nästa gång hon går från doktorns rum så kan hon svara, " jajjamen, det kan du ge dig f-n på att jag ska!"

Då känns det lite mer passande på något sätt.

Tuesday, September 11, 2007

Ble glà

Tänk vad ett telefonsamtal kan göra mycket. Fick precis ett samtal om en artikel jag skrivit och det var bara positivt. Eftersom det var en intervju med en person som jag har stor respekt för och tycker mycket om, kändes det extra skönt.

Nu ska jag sätta mig i solen och läsa lite. Och gotta mig i lite självkärlek. Bäst att passa på.

Monday, September 10, 2007

Ord på olika sätt

"AAAAIIIIIAAAAAIIAAAAAAIAIAIAAAAAAAA!!!!!"

Okej, det är bara jag som övar på mitt Tarzanvrål. Om ni undrar alltså. Och anledningen till det...behåller jag för mig själv. Sorry.

Men det får mig också att tänka på en annan sak. Att du som läser vet hur jag skriver, men inte hur jag låter. Och för mig är det där med röster intressant.

När jag var yngre hade jag svårt för skånska, men nu tycker jag det är fantastiskt. Skulle till och med kunna bo där. Eller i Danmark.

Jag tycker det är underbart när man träffar någon man tycker om och de har en sån där röst som gör att man bara vill höra mer. Och aldrig lägga på. Någonsin.

Saturday, September 08, 2007

Allvarligt talat

"Wow, det är blod! Det rinner blod i fejjan på honom! Nu jävlar är han skakad, det är jobbigt att ha blod rinnande sådär. Själv bröt jag näsan, fick käken avslagen, bröt ett revben och fick sy tjugo stygn i fejjan i min första titelmatch."

Jag säger grattis Paolo Roberto till den erfarenheten, och grattis till tv4sport för att ni sänder sån fin underhållning som slagsmål i en stålbur.

Thursday, September 06, 2007

Vänner i www-världen

Nej! Först försvinner Fredo iväg på ett uppehåll. Sedan stänger Langri sin blogg. På mindre än en vecka försvinner två av mina favoriter. Trist. Minst sagt.

Det börjar dra ihop sig till ettårsfirande i den Nederbirdska vrån. Och Jag kan villigt erkänna att motivationen att skriva gått upp och ner. Som roligast var det innan jag tog min första paus efter att ha hamnat i någon slags kontrovers med en av de personer( hade skrivit fel här, det var inte den jag gillade mest, utan en av dem, okej:-) jag gillade allra mest i bloggosfären. Då var det lite russel och jag hade ett snitt på runt 100 besökare per dag. Men det dalar fort när man är inaktiv. Och hur det är så tycker nog ingen att det är kul att skriva för...ingen alls.

Sen menar jag inte att man ska skriva saker för att andra ska tycka om en eller läsa, det tror jag snart lyser igenom. Själv sätter jag mig och skriver om det kommer upp något jag gillar. Tror det är så för de flesta.

Och på senare tid har det kommit flera nya som kommenterar och läser. Det är jätteroligt. Och det är lika härligt att få en skön kommentar från någon av "di gamle".

Vill nog komma fram till att jag förstår mina vänner som pausar eller trycker på deleteknappen. Även om jag tycker det är trist. För jag har funderat på det själv några gånger. Radera. Starta om på nytt. Göra något annat.

Men inte ännu.

Och Langri och Fredo: Jag ser fram mot Er återkomst.

Wednesday, September 05, 2007

Vad?

Vad tycker Du mest om att läsa i en blogg? Vad är det som får dig att återvända dag efter dag? Är det innehållet eller formen...eller både och? Eller beror det på personen som skriver?

Bara nyfiken. Inget annat.

Monday, September 03, 2007

Running man

Ända tills jag flyttade hemifrån vid sexton års ålder brukade jag springa samma löprunda i stort sett varje dag. Den var sex kilometer lång och jag tror jag kunde sprungit den med ögonbindel. Och det gick alltid till på samma sätt, jag tävlade i fantasin mot dåtidens löparstjärnor och refererade loppet inuti mitt huvud. När jag kom till kiosken mitt i den lilla avkroken innebar det full fart framåt, för jag ville gärna förbättra min bästa tid. När jag nådde vår gräsmatta föll jag ihop likt en slutkörd Sven Nylander, och blev liggande tills det återigen gick att andas. Galet? Ja, antagligen.

Det spelade inte heller någon roll om jag hade spelat match eller tränat den dagen. Eller ja, om det gått bra så kunde jag nog avstå. Tvärtom, ja då blev det löpning. Och jag älskade det, tro inget annat. Jag älskade att känna hur min vältränade kropp inte kunde finna någon övre gräns för vad den tålde, hur mycket jag än prövade den. Och som jag prövade den.

När jag läser om vissa afrikanska löpare som springer till skolan, hem på lunchen och tillbaka och sen hem igen, då blir jag full i skratt. Inte för att det är så roligt, och inte för att jag gjorde precis så heller. Men lite åt det hållet. Jag och några kompisar sprang ofta hem till varandra. Det var en sträcka på cirka åtta kilometer. En gång minns jag att jag tog bussen hem till Peter och hans mamma sa att han stuckit hem till mig, men jag kunde komma in och vänta. En stund senare kom han. Han hade sprungit hem till mig. Och tillbaka! En sträcka på 1,6 mil. Ja herregud.

Med åldern blev det roligare att springa efter tjejer. Att jaga osynliga kenyaner eller britter i slaskiga löparspår tappade med tiden sin charm. Men jag kan sakna det ibland. Särskilt nu när jag börjat träna igen. Och inser hur förbannat långt före de ligger, spökspringarna från förr.

Sunday, September 02, 2007

"3"

Fortsättning på den tidigare storyn...ifall du vill läsa alltså:-)


"Hej pappa, ville bara säga hej och att allting är bra. Du är väl upptagen med någon patient eller nåt. Men vi är framme nu och det verkar faktiskt riktigt bra. Huset är jättefint fast det ligger lite längre från stan än vad dom sa...men det ligger vid en sjö och det går säkert att bada där. Och fiska. Det blir nog bra...eller det blir bra. Tror du inte det pappa? Okej, jag måste gå nu, men jag ringer snart igen. Du kan inte ringa mig just nu, vet inte vad det är för nummer och så. Okej...saknar dig...ha det bra...hej."

Jag hörde att hon grät. Trots att hon befann sig på andra sidan jorden kändes hennes tårar lika nära som om hon haft ansiktet tryckt mot mitt bröst. Det gjorde ont i själen och luften kändes instängd och kvav. Öppnade de stora fönstren ut mot den larmande gatan och den kyliga höstluften svepte in, och jag öppnade munnen och drog några djupa andetag. Sjönk sedan tillbaka ner i stolen, tryckte på rewind och släppte sedan upp knappen. Lyssnade säkert på det där meddelandet tio-femton gånger innan det fick vara nog. Det måste gå bra. Det blir bra som hon själv sa. Det måste bli det intalade jag mig själv och torkade mina tårar med en av pappersservetterna som låg där på bordet.

Det var tyst och mörkt i det stora huset när jag öppnade dörren och klev in. En hög med post hade jag plockat upp ur brevlådan på vägen in. Mest räkningar, inget kul i alla fall tänkte jag vid en första anblick, och slängde högen på diskbänken. Gick fram till kylen och plockade fram resten av spaghetti Carbonaran från igår och la in den i mikron. Jag tog ut en kall Corona och smätte av korken med nycklarna. Den flög i en vid båge och landade perfekt i diskhon. Min mun sprack upp i ett brett leende, ganska nöjd med mig själv. Blir nog aldrig annat än en förvuxen tonåring tänkte jag på vägen mot köksbordet.

Saturday, September 01, 2007

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Efter att ha ätit en riktigt god middag hemma hos min Iranske väns mamma, som inte kan ett ord svenska men är helt underbar, var det bowling inplanerat på kvällen. Men så blev det inte. Jag fick helt enkelt hoppa in och lösa en situation. Nu får det bli teve istället. Klockan är för mycket och jag är ganska seg. Men ibland känner man sig riktigt nöjd med sig själv.

Idag är en sådan dag. Kram på dig Johnny. Eller klapp på axeln iallafall.

Det är lördag och solen skiner. Jo det är sant! Underbart, eller hur? Åker på utflykt i solen. Ha en skön dag.

01-Lars Winnerbäck feat. Miss Li - Om Du Lämnade Mig Nu.mp3

Friday, August 31, 2007

"2"

(Kanske skulle skrivit att det här var fortsättningen på förra posten. Men så är det iallafall. Och det här är början på något som ska bli något...längre fram. När den är klar så säger jag till. Och även om den nu är skriven i jagform, så är det inte jag...om du förstår. Puh, ibland är det svårt att förklara:-).



Jag lät telefonsvararen ta samtalet och gled ner i den bruna läderfåtöljen. Den unge mannen hade redan sjunkit ner i den andra.
-Vill du ha något att dricka förresten, kaffe eller the, frågade jag när jag insåg att jag glömt det.

- Ja en kopp kaffe skulle vara okej, svarade han.
Jag studsade upp ur stolen igen och gick ut i köket. Under tiden jag hällde upp kaffe i två rejäla muggar vandrade mina tankar iväg till det tidigare mötet. Det var konstigt hela grejen, varför skulle han berätta det just för mig? Jag hade ingen lust att gå runt och fundera på hans situation. Fast å andra sidan kanske jag räddade hela situationen genom att han fick pysa ur sig det värsta trycket. Jag bestämde mig för att lämna tankarna på "golfklubbemannen" i köket.

- Varsågod, sa jag och räckte honom kaffemuggen. Jo, vi gör så att jag berättar lite om mig själv och sedan kommer jag idag att ställa lite frågor, lite formalia som jag behöver. Låter det okej?

- Javisst, jag litar på att du vet vad du gör, svarade han med ett snett leende.

- Haha, ja det gör du rätt i, svarade jag. Okej, men då kör vi då. Jag heter som du vet Gustav Andersson och har jobbat här i ungefär tjugo år. Eftersom du sökt dig hit själv så vet du också att jag jobbar med lite speciella metoder. Men det kan vi ta mer om sen. I vilket fall som helst så kommer jag göra en rejäl utvärdering på dig, den kommer ta cirka fem timmar. Ja alltså inte på en gång, utan fem tillfällen då. Efter det har vi en riktigt bra bild av vad det är som orsakar störningar i ditt liv. Hur låter det?

- Det låter bra. Som sagt, jag litar fullkomligt på dig, svarade han.

- Kanon. Då börjar vi helt enkelt, sa jag och tryckte fram blyerts i pennan.

Han svarade lugnt och ordentligt på alla mina frågor om personuppgifter, föräldrar, syskon, om hans sjukdomshistoria under uppväxttiden. Jag iakttog honom hela tiden och jag kände hur han ansträngde sig för att ge bra svar. Han ville vara en duktig klient. Och det var han.

- Tack så mycket, sa jag till slut. Kan du kort berätta om varför du söker dig hit och vad du vill ha hjälp med.
Han skruvade sig lite i stolen och drog handen genom håret, lite som för att tänka igenom vad han skulle säga.
- Jo, jag har inte mått så bra på...ganska länge. Eller det är några år faktiskt nu som jag mått dåligt, började han. Jag har ont i magen och kroppen, men läkarna kan inte hitta någonting. Jag har försökt jobba fram till för ett litet tag sedan, men nu går det inte längre. Smärtan är för stor, för intensiv.

Han tittade ner i marken nu när han berättade, och jag väntade och sökte hans blick. När han tittade upp nickade jag åt honom att fortsätta.

- Jag har gjort alla undersökningar som finns, men dem hittar ingenting. Nu tror dem väl att jag är någon slags hypokondriker. Det känns så. Det var därför jag sökte upp dig. Jag läste din bok och nu kan man nog säga att du är mitt sista hopp.

Han tittade på mig med en blick som bad om hjälp. Jag var redan där övertygad om att jag kunde ge honom det. Hjälp.
- Nu är tiden redan slut för idag, men jag kan säga dig redan nu att jag är säker på att jag kommer kunna hjälpa dig. Men bara om du själv vill. Fast det behöver jag inte oroa mig för, inte sant?
Jag tittade på honom samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter almanackan och tidblocket.

- Självklart inte, jag är supermotiverad, svarade han med bestämd röst.
Jag skrev ner en tid nästa tisdag klockan 14 utan att fråga om han kunde.

- Bra, men då ses vi nästa vecka då, sa jag och sträckte fram högerhanden.
- Det gör vi, svarade han utan att ens ha tittat på tidlappen.
Han tryckte min hand med ett fast grepp, lite kall hand, och sedan sa vi hej då.

Jag gick runt skrivbordet och tog fram pärmen för att sätta in mina anteckningar, och satte mig på snurrstolen samtidigt som jag tryckte på "spela upp".

Thursday, August 30, 2007

Har du tid att lyssna?

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
- Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

- Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
- Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
- Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
- Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

- Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

- Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

- Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

- En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att...Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag slet upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom. Men det minns jag inte.

- Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

- Han överlevde. Och han tog över min fru. Dem är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
- Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

- Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dem fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

- Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Samtidigt som jag hängde av mig kavajen ringde det på telefonen.
Bästa kommentaren hittills på mitt besök hos frisören häromdagen:

"Varför gjorde du det, det var väl onödigt. Du såg ju precis ut som MacGyver!"

Vad svarar man på det?

Wednesday, August 29, 2007

Generation...

Enligt Wikipedia är jag en del av generation X, eller den ironiska generationen. Det känns mer och mer som vi alla är den del av generation utopia. Vi som ständigt letar efter något bättre som kan finnas bakom hörnet, om det så gäller yrke, eller för all del relationer. Och media gör sitt bästa för att blåsa under den där elden.

Följden blir att många människor går runt och känner sig missnöjda. Missnöjda för att inte deras liv är så där rosa och lyckligt som det tydligen ska vara. Åtminstone enligt den bild som presenteras för oss.

På ganska kort tid har livet förändrats ganska drastiskt. När jag växte upp fanns inte dator, dvd, kabel-tv, mobiltelefon...fan det fanns inte ens video. Och det är inget fel på att alla dessa prylar finns, jag gillar själv teknikprylar. Men det har skapats en massa behov. Saker som vi egentligen inte behöver är nu en nödvändighet. Hur känner du själv om du råkar glömma mobiltelefonen hemma?

Förra veckan skrev jag en artikel om tiggarna som blivit en del av gatubilden i Göteborgs innerstad. De som sitter där med sina uppsträckta händer och ledsna ögon samtidigt som de vaggar fram och tillbaka. Enligt den rapport som presenterades då visade det sig att det verkligen är fattiga människor, nästan uteslutande romer från Slovakien. Efter kommunismens fall har verkligen för dessa människor blivit stenhård, med en arbetslöshet mellan 40-50 procent. I vissa ghetton 100. Och samtliga uppger att det var bättre då. Under kommuniststyret fick alla jobb och en lön de kunde leva på. Nu reser de runt i Europa och tigger.

Så trots allt har vi det nog ganska bra här hemma. Men uppskattar vi det vi har? Hur länge stannar känslan av glädje från det senaste inköpet?

Inte särskilt länge om vi inte är nöjda med livet på insidan. Om vi tycker om oss själva och dem som finns i vår närhet. När vi lever med någon vi älskar och som älskar oss tillbaka. Så egentligen har nog inte så mycket hänt. Och ja, vi är fortfarande ironiska. Fast inte just nu.
När jag intervjuar en läkare säger han följande:

"Om det är så att en patient ber om en speciell medicin eller behandling och vi har två att välja på, varav den ene är inte riktigt lika bra men billigare, då väljer vi den. Det handlar om kostnadseffektivitet. Så enkelt är det".

Tuesday, August 21, 2007

Rast

Friends and lovers, sinners and bloggers...Jag tar en paus.

Monday, August 20, 2007

Skolstart.

Jag sitter på min cykel, en blåmetallic Mustang, och min taniga kropp är klädd i shorts och t-shirt. På fötterna sitter inte crocs utan hederliga trätofflor. Över axeln hänger den då så vanliga sportväskan i någon form av fuskläder med axelrem. Motivet på väskan är givetvis Blåvitt.

Jag plockar ut det gamla kortet ur albumet och håller det i handen. Det är 1977 och jag ska cykla iväg till min första skoldag. Det är slutet på sommaren och det ska dröja länge innan jag själv åter får bestämma över vad jag ska göra med mitt liv igen. Men det tänkte jag självklart inte på då. Nej, jag såg fram mot att börja skolan. Tyckte det skulle bli kul. Riktigt kul.

Och det blev det. Vi var elva stycken i min klass och hade en suverän lärarinna. Barbro hette hon. I andra klass chockade hon oss åttaåringar genom att helt plötsligt slita av sig håret under en lektion. Nu var det förvisso en peruk, men i andra klass hade man inte sett så många peruker precis. På den tiden hade till och med pappa hår. Läskigt var det hur som helst.

När mellanstadiet började fick vi helt plötsligt lämna det lilla samhället och åka buss in till det något större samhället. Jag tyckte det var kanon. Jag kände redan många där, så det var inga problem. Bussåkandet fortsatte även under högstadiet. Jag var glad att befinna mig på den större orten, och bussen var inget som störde mig.

Jag kan faktiskt inte påminna mig någon period då jag inte ville gå till skolan. Inte förrän i slutet på nian, men vem var inte trött på skiten då? Jag tyckte det var kul att börja skolan efter varje sommarlov, livet var spännande. Och gott. Det är väl det som var grejen. Det var gott omkring mig. Jag hade många vänner, var bra på sport och hade inga problem att träffa tjejer. Jag hade bra betyg utan att anstränga mig. Det är klart att skolan är ett bra minne för mig.

Som förälder står skolan för något helt annat. En miljö tvärtom den jag upplevde, de där goda uppskattande ögonen, har istället varit mörka och letat efter fel att slå ner på. En miljö där ingen vågar misslyckas. Att "dissa" någon ger status. Personligen tycker jag det borde innebära ett kok stryk. Men jag bestämmer inte.

Så är det nu karma som kommer och sparkar mig röven? Att jag hade det så bra då, när jag gick i skolan, att jag minsann ska få känna på det på det här sättet istället. Nej, det vill jag inte tro. Det är kanske inte ens tuffare i skolan nu. Jag vet att det var många som upplevde sin skoltid som för jävlig på min tid också. Och innan dess. Och innan dess.

Jag tror också att det är stor skillnad mellan hur tjejer och killar umgås. Det verkar så mycket svårare som tjej att slå sig in i redan etablerade två-eller tresamheter. Vi killar är mer okomplicerade, vi kan gärna släppa in en till i leken. Det är inget hot i det. Eller så är det helt enkelt olika beroende på vilka man hamnar ihop med. Eller både och.

Sunday, August 19, 2007

Drömvinsten.

Jag brukar spela på lotto. Jag gör det framförallt för att jag älskar att drömma om vad jag ska göra när jag vinner. I min fantasi skapar jag olika scenarion, från insikten att jag vunnit till vad jag gör sedan. Och det brukar vara rätt kul saker.

Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.

Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.

För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.

Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".

I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.

Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".

Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?

Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.

Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?

Saturday, August 18, 2007

Friday, August 17, 2007

Partytricks och annat

Jag undrar vad Du har för dolda talanger? Jag tänker på saker som är rätt kul, men inget man tar upp i sitt cv direkt. Okej då, jag börjar:

1. Jag är en jävel på att imitera, Kurt Olsson, Ernst-Hugo, ja du fattar.

2. Om jag tappar något är jag fena på att hinna fånga det i luften innan det träffar marken och kraschar. Eller, jag har bra reflexer. Inte krångligare än så.

Det får räcka med två:-)

Kom igen nu, ser fram mot att läsa vad som gör er unika.

Wednesday, August 15, 2007

Vanja, Rollx, langri och emma: Tack för era kommentarer, men jag kände mig nödgad att ta bort den förra posten. Vill inte få skit imorgon.

Sunday, August 12, 2007

Jag älskar dig

Du var så liten när jag och mamma flyttade isär. Du fattade inte varför, tyckte bara att det var tråkigt när inte jag bodde där. Men du kommer fortfarande ihåg att vi bara var arga på varandra, det har du sagt. Så på så sätt blev det ju bättre.

När du var knappt tre år och jag skulle komma och äta middag med dig och mamma, så satt du framför dörren hela dagen. Mamma berättade att varje gång det smällde i ytterdörren så kikade du ut genom brevinkastet, men tittade upp med besviken min när det bara var en granne eller så. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick uppför trappan och såg dina stora ögon genom brevinkastet, och du flög upp och skrek" nu kommer han, nu kommer pappa"!

Det var sommarens första riktiga dag när det var dags. Vi åkte till sjukhuset och jag fattade fortfarande ingenting. Inte förrän sent på natten, när sköterskan la dig i min famn och sa "nu får pappa hålla dig så mamma kan duscha". Då insåg jag vad som hänt. Jag hade blivit pappa. Du var mitt barn. Som tur var satt jag ner, annars hade jag säkert svimmat.

När jag stod på spårvagnen och den närmade sig hållplatsen för ditt dagis så kunde jag knappt hålla mig. Jag rusade alltid av och sprang in på dagis och mötte alltid dina varma kramar och glada rop. Jag visste inte vad livet var innan du visade mig.

Att ständigt behöva skiljas från dig är något som aldrig blir naturligt. Aldrig enkelt eller bekvämt. Men mamma älskar dig också, så det måste ju vara så. Men jag behöver inte tycka om det. Och det gör jag inte.

Nu är du stor och saker händer. Idag kom du hem efter att varit på din första semester utan mig, eller mamma. Med en familj som du känner sådär, men din kompis är fantastisk. Och jag är glad och stolt, de tyckte det var underbart att ha dig med. Och det förstår jag, för underbar, det är ordet som beskriver dig bäst.

Så när jag stod där idag och såg båten lägga till, då kände jag den där starka kärleken igen, den som lätt kan blekna i all stress och allt annat som pågår i livet. Inte för att jag någon dag glömmer att jag älskar dig, men du fattar nog. Det är ju inte riktigt på samma sätt med ett litet barn och ett som håller på att göra sig fri och redo för livet. Men idag kom det några tårar. Tårar av glädje, tårar av kärlek. Fast det såg inte du. Du fick kramarna och pussarna. Jag tror det var bäst så.

Saturday, August 11, 2007




N`uff said.

Thursday, August 09, 2007

Fokus

Jag gjorde en intervju med en kille häromdagen. Så mycket av våra liv styrs av vad vi riktar vårt fokus på. Att allting startar i våra huvuden. Att tankarna styr våra liv. Allting startar där. Intervjun finns nedanför. Läs den om du vill.



När Robert Andersson var tjugo år förändrades hans liv. Fram tills då hade han alltid betraktat sig som odödlig. På kort tid förändrades hans liv från en tillvaro som innehöll lysande framtidsutsikter, till en verklighet som handlade om smärta, sjukhus och dödsångest. Men det var bara början.

När Robert gick och la sig den kvällen hade han lite ont i kroppen. Men det var inget som oroade honom, han hade haft ont någonstans i stort sett hela sitt unga liv. Han hade börjat spela ishockey redan som sjuåring, så intensivt och mycket att han redan vid fjorton års ålder var aktuell för operation av sina ljumskar. När han nu börjat spela igen efter sex månaders total vila, hade han gjort det med samma intensitet som tidigare. Att det gjorde ont var en del av idrottandet. Åtminstone tyckte han det. När han fortfarande spelade i pojklaget och som vanligt drabbades av inflammation i ljumskarna, fick han starka receptbelagda mediciner av klubbens läkare. Han var då sexton år. Tre år senare slutade han spela helt efter att ha tränat eller spelat match i stort sett varje dag i hela sitt unga liv. Han orkade inte ha ont längre.

När han vaknade på natten rusade hjärtat i bröstet och han hade svårt att andas. Hans sambo ringde ambulans som körde honom till akuten. En sömndrucken läkarkandidat tittade snabbt över honom och gav ett lugnande besked:
- Ingen fara med dig grabben, bara åk hem och ta det lugnt ett par dagar, sa den trötte doktorn.
Några dagar senare spelade han match igen. På natten hände samma sak, och en ny resa till akuten, med samma svar:
– Ingen fara med dig, du är ung och stark. Åk hem och ta det lite lugnt bara.

Först fjärde gången togs han in för undersökning. Då var han ett nervvrak som dessutom hade så svåra smärtor, framför allt i nacken, att han knappt kunde köra bil.

Han blev kvar på sjukhuset i fyra veckor. Det visade sig att han hade hjärtsäcksinflammation. Men inte nog med det, han hade också en reumatisk sjukdom. Och den galopperade i hans kropp. Utredningen tog lång tid och för första gången upplevde han djup ångest. Kroppen som tidigare var hans bäste vän, hade förvandlats till något han inte kände igen. Ett värkande monster, med mängder av symtom.

– Det var flera nätter som jag låg där på sjukhuset och inte vågade somna. Jag visste inte om jag skulle vakna igen på morgonen, säger Robert.

Till slut var han så dålig att en kvinnlig läkare förklarade för honom att han skulle steloperera nacken. Det var nog enda utvägen.
– Jag minns att jag bara stirrade på henne, tänkte att det måste vara en dröm. En ond jävla dröm. Aldrig i livet att jag skulle göra det, då fanns ju inget hopp kvar, säger Robert.

Han fick en chans. Ett halvår med kraftig medicinering kunde kanske häva inflammationen, som nu spritt sig till de flesta lederna i kroppen. Han bestämde sig för att prova.

Det blev ett halvår av svåra magsmärtor, näsblod och allmänt illamående. Men inflammationen gav med sig. Medicinen ihop med kortisonsprutor fick sjukdomen på knä. Femton kilo tyngre och med en väldigt sargad självbild skulle han nu börja om igen. Men utan sin sambo. Hon lämnade honom under behandlingsperioden.

– Hon kom hem en dag och sa att hon pratat med sin mamma och kommit fram till att hon inte ville leva med en så sjuk kille. Det var nästan mer än vad jag kunde klara, säger Robert tyst.

Men han tog sig samman, slog upp tidningen och skaffade sig ett nytt jobb. Han kände sig långtifrån redo, men insåg att han måste tillbaka. Snabbt. Rädslan över att fastna i en mörk tillvaro, i kombination med en på nytt gryende tro på framtiden knuffade honom framåt. Nästan omgående fann han också kärleken på det nya jobbet.

– Jag kunde inte tro det. Hon var jättevacker och var intresserad av mig, jag som såg ut som en svullen gris. Jag fattade ingenting, skrattar Robert.
Han berättade sin historia för henne, men det avskräckte inte henne. De blev ett par. Och när Roberts förra sambo fick reda på det ville hon ha honom tillbaka. Och det fick hon.

– Jag älskade henne trots allt. Men efter ett tag insåg jag att hon ville egentligen inte ha mig. Bara att ingen annan skulle få mig, säger Robert och skakar på huvudet. Men hon fick som hon ville. Det blev inget mer mellan mig och den andra tjejen.

Bara ett år efter att läkaren föreslagit steloperation av nacken började Robert spela ishockey igen. Ungefär fyra-fem gånger i veckan. Han tränade på gym och var snart i bättre form än innan det hela började. Fysiskt. För även om medicinen hävde inflammationen kunde den inte ta bort ärret i hans själ. Rädslan för att det skulle bli så igen fanns alltid hos honom. Han började en ny utbildning, reste runt i världen på egen hand, men inom honom fanns alltid den gnagande rädslan över att bli sjuk igen. Eller finns. För det är så fortfarande, tjugo år senare.

– Jag tror ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig hur det är. Jag har alltid fått höra att jag ser så frisk ut, eller att jag är så ung, men vad då, kan man inte bli sjuk bara för att man är ung? Jag har mött så mycket misstro och sett så mycket nedlåtande blickar från människor. Precis som man skulle vilja vara sjuk, säger Robert och skakar på huvudet.

För även om den akuta inflammationen i lederna blev bra då, har hans liv kantats av prövningar. Han har kämpat på, skaffat sig en högskoleutbildning och försökt leva familjeliv. Men den där perioden har kastat långa skuggor över hans livsföring och gjort honom till en känslig man. I perioder har han tvingats till längre sjukskrivningar och sedan åter fått kämpa sig tillbaka. Men det har varit i samband med händelser i hans privatliv. Saker som han inte vill ta upp med hänsyn till de personer det berör. Men frånvaron från arbetsmarknaden har fått en negativ konsekvens: svarta hål i hans cv.
– Det är svårt att förklara bort. Att säga som det är känns inte heller som ett alternativ. Då klassas man direkt som någon ej värd att satsa på.

Till skillnad mot många andra tycker Robert att han fått hjälp av arbetsförmedlingen. Försäkringskassan har inte pressat honom för hårt heller. Och han hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka i full styrka. Han jobbar, men har inte fått någon fast anställning. Han vill inte ställa upp på bild eftersom det knappast skulle hjälpa honom på arbetsmarknaden.

– Jag har funderat på att skriva en bok. Då kunde jag visa den för folk och slippa förklara varför mitt liv ser ut som det gör, varför jag gör som jag gör. Kanske kunde det också hjälpa andra. Visa vad som händer en människa som hamnar i kris. Jag vet att jag inte är ensam, säger Robert.

Wednesday, August 08, 2007

Dream Team


1992 satte jag mig på en buss med destination Barcelona. Efter att ha älskat fotboll hela mitt liv hade jag en ny kärlek. Basket. Amerikansk basket alltså. Michael Jordan, Larry Bird, Patrick Ewing...tvåmetersmän som var superatleter och bollgenier i skön harmoni. Den här sommaren skulle alla superstjärnor för första gången förenas i samma lag, Dream Team. Det ville jag inte missa.


Så trots att jag bara varit hemma två veckor efter att ha spenderat en månad i Spanien, kunde jag inte motstå frestelsen. Det är jag glad för. Det blev två veckor mitt i Barcelonas underbara sommar med alla möjliga idrottsliga och andra höjdpunkter.


Jag och min vän tog bilen in till Badalona, platsen för basketens dittills största skådespel. Klädd i full basketmundering promenerade vi runt bland mer eller mindre seriösa svartabörshajar, de flesta tillhörande sistnämnda kategori. Till slut slog vi till, fick de i stort sett sista biljetterna och betalade glatt 1000 spänn, och klev in i hallen.


Stämningen var galen, det kokade därinne och det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Dream Team vann med +40 poäng, och de brasilianska spelarna bad om autografer av sina motståndare. Vi satt precis bakom deras bänk och kunde känna svettlukten från deras linnen. För dig som inte gillar sport kanske det låter obegripligt. För dig som gillar sport är det antagligen precis tvärtom.


Idag är det femton år sedan. Om du är intresserad kan du läsa om det här. Själv lutar jag mig tillbaka, blundar och befinner mig där. Och det är lika underbart nu som då. Nästan iallafall.