Min farfar

En dag gick han bara. Min pappa har berättat hur han vinkade när han ledde sin cykel ut genom grinden, med läderväskan på pakethållaren. Han flyttade inte särskilt långt, men ifrån sin familj. Jag fick aldrig frågat hur det kändes. Kan bara gissa.

Året var 1948 och min pappa var bara tio år. På den tiden var skilsmässa lika ovanligt som att vinna högsta vinsten på lotto. I ett samhälle med 500 invånare blev det inte lättare.

Min farfar var en charmig man med glittrande ögon fulla av liv. Jag tyckte om att åka till honom när jag var liten. Han bodde med "tant Aina", orsaken till att han tog sin väska och flyttade den där sorgliga dagen i min fars liv. Han var busschaufför och på den tiden sov man över. You do the math.

Trots att han bodde knappt två timmar bort träffades vi bara en gång om året. De bodde i Bohusläns kustband och han hade, händig som han var, byggt huset själv. Jag vet inte var jorden var ifrån, men allt som växte där var gigantiskt. Hallonen var som jordgubbar, pumpor som medicinbollar, och...ja du fattar. Och till middag var det stek med potatis och sås. Måste varit söndagar vi var där.

Jag träffade eller pratade med mormor, morfar och farmor i stort sett varje dag tills de dog. Farfar kom inte in i mitt liv på riktigt förrän de var borta. Då började jag ringa honom ganska ofta. Han var så positiv, så full av liv. Det bodde ingen rädsla i hans bröst. Han sa att han var nöjd med livet, och om något skulle hända kunde han inte göra något åt det.

En dag åkte jag upp till honom, det var första gången vi var ensamma. Vi fikade, pratade och han körde runt mig i sin bil och visade mig Hamburgö. När jag skulle åka hem blev han ledsen. Jag med.

Han var kristallklar i huvudet tills han var 93 år. Då var hans fru redan borta. En natt försvann han. Inte fysiskt, men en hjärnblödning kom och tog honom, svepte in honom i en tung slöja. Han kände inte igen mig längre.

Efter en ovärdig avslutning på ett sjukhem så lämnade han oss. Det var sorgligt. Inte bara för att jag tyckte så mycket om honom, men han var också den sista av mina mor-farföräldrar.

Vilken tur att jag åkte upp till dig den dagen.

Och vilken tur att just du var min farfar.

och hur är det med dig?

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.

Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?