Sunday, April 26, 2009

Talang 2009

Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

En soccerdads diary

Lördag.

Äntligen ledigt efter en tuff men rolig vecka.

Ledigt? Nja, vet inte om man kan säga det. Seriepremiär borta mot Häcken, start 10.00, samling kvart i nio.
Hemma igen kvart i tolv för en smörgås och klädbyte.

Samling med tjejerna igen kvart i ett på invigningen av Gamla Ullevi, för att arbeta som volontärer. Hemma 21.30. Somnade gott.

Vädret var exceptionellt bra, vi fick träffa kändisar och springa på Gamla Ullevis nya gräsmatta, krama Amy Diamond och Pia Sundhage, otroligt sympatiska.
Fick också njuta av ett gäng överförfriskade damer som vrålade "vinka Järka vi vill se", med en frenesi endast alkohol kan uppbringa. I det läget är göteborgska en av de fulaste dialekter jag kan komma på. Men endast då :-)


Det som från början var ett skönt sätt att umgås otvunget med fotbollen igen, har vuxit likt en deg med för mycket jäst. Tio stycken har blivit i dagsläget 24, och det är svårt att få till en vettig träningsform. Men det jag har jobbigast med är det faktum att vi bara får vara 14 på matcherna, vilket innebär att många får stå över. Förra året fick vi knappt ihop fullt lag flera gånger. Vi ska fundera ut ett bra system för att alla ska få känna sig delaktiga. Tyvärr är rättvisa inte helt möjligt i idrotten i alla lägen. När man är tretton är det inte alltid lätt att förstå.

Men vi får väl ta det som ett tecken på att det är en bra verksamhet. Ingen har slutat, flera kommer till hela tiden. Roligt naturligtvis.

En dag i idrottens tecken ska naturligtvis också följas av god och sund mat för att orka.

Menyn igår:

Mackor till lunch.

Middag på Max.

Chokladboll och dricka.

Korv med bröd.

Idag: Närhet till toaletten, inte en önskan, ett krav.


Ha en skitbra söndag.

Wednesday, April 22, 2009

Big helmet

"Har du köpt ny cykel Johnny? Den var riktigt fin du".

En av mina grannar följer mig och cykeln ut på väg mot en liten tur i solskenet. I handen håller hon sin son, Nils. Vi småpratar över gården om ditten och datten, till exempel hur skönt det är att cykla. Plötsligt säger hon:

"Men varför har du ingen cykelhjälm för?"
Jag hummar lite och muttrar något ohörbart. Då följer hon upp med: "Jag brukar säga att dom som inte har hjälm har inte något att skydda."
", där slog du nog huvudet på spiken", säger jag och hoppar upp på cykeln och drar iväg, för att slippa konfronteras med Nils frågande blick.

En halvtimme senare ligger jag blödande på asfalten. En hastigt uppdykande bil, skymd sikt och rullgrus. Dålig kombo.

Det blev att ta sig hem och skölja rent blodiga kroppsdelar. Inget brutet, men rejäla skrapsår och en söndersliten vårjacka.

Men cykeln klarade sig utan en repa.

Och som tur är, även mitt lilla huvud.

Imorgon ska jag köpa hjälm. Jag lovar Nils.

Sunday, April 19, 2009

"Rabatt? Nä det har vi inte här."

Jag gillar egentligen inte böcker om skräck.

Men jag gillar Stephen King. Hans sätt att skriva, att berätta historier, att bygga meningar. Det är anledningen till att jag väljer att trotsa min rädsla för rysare och ge mig på ännu en "tjockis" av skräckmästaren själv.

I fredags skulle jag hämta min cykel, en produkt av min födelsedag som gick av stapeln i tisdags. (Tack K för att du kom ihåg mig. Och Anders naturl-ja just det, du glömde ja...:-)

I alla fall, jag åkte dit på lunchen för att förvissa mig om att den skulle vara monterad och klar till eftermiddagen. "Ja det är lugnt, vi har trettio stycken färdiga på lagret", säger killen med stora frisyren. "Är du helt säker, för jag kommer ta bussen hit", säger jag.
"Absolut, inga problem."

Efter jobbet åker jag hem, ställer bilen, tar bussen in till stan, byter till spårvagn och går resten av vägen. Glad i sinnet och inställd på en härlig cykeltur i solskenet möts jag av en väldigt ung man och ber honom hämta fram cykeln jag vill ha. Han försvinner ut på lagret, dröjer länge, men dyker upp tomhänt. "Var det en herr eller damcykel du ville ha?"

Jag försöker vara vänlig och svarar: "En herrcykel, tack."
Han vänder på klacken och försvinner in på lagret igen. För att dröja ännu längre.

Och slutligen stå han där. Utan cykel. "Det finns inga."
Jag känner hur det börjar pulsera i min fredagströtta kropp.
"Vad fan säger du? Jag var här tidigare idag och din kompis sa att det fanns 30 cyklar klara." Jag fortsätter med att förklara hur jag tagit mig dit och hur det kommer kännas att åka hem tomhänt. Han får en idé

"Vi kollar därute, det kan finnas någon där." Och det gör det. En visningscykel som antagligen fått sina växelreglage mer hanterade än...ja, hur som helst, väl begagnad tror jag den är.

"Du, då får du ge mig en bra rabatt om jag ska ta den där", säger jag.

", det kan jag inte", flinar han.

Jag står på mig. Han med. Alla mina förslag till kompensation skjuts ner från höften.

Min resa hem går till på samma sätt som dit. Fast mindre upprymd och förväntansfull.

Nåväl, nu ska jag ut och cykla. Igår köpte jag en annan cykel. På ett annat ställe.

Med rabatt.

Tuesday, April 07, 2009

Bara så.

Ibland tar orden slut.

Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? tänker man. Eller jag gör det, men skulle nog gissa att det finns fler som känner så.

Och så, helt plötsligt kommer det tillbaka igen, lusten att dela med sig. Lustigt.

Jag har sedan i somras skrivit så himla mycket att det inte funnits något bläck kvar i pennan. När jag också började på mitt nya jobb, ja då fanns det inte mycket varken tid eller energi över. För jag är ju också fotbollstränare. Om du missat det.

Det är ren lycka att bara vara där. Att se dessa flickor, inte bara utvecklas i racerfart som spelare, utan även som människor.

Men visst blir man stolt när de spelar så fint som de gör nu. Emellanåt kan jag nästan få en liten tår av stolthet.

Annars är jag väldigt engagerad, försöker fylla dem med positiva saker när målen trillar in, peppar, tjoar, instruerar. Det ger inga pengar, men jag har aldrig fått mer ut av något annat jag gjort. Snart börjar serien, det ser jag fram emot.

Nu är det lov, och eftersom jag jobbar på en skola är det lugnt. Väldigt lugnt. Därför passar jag på att skriva lite, innan jag ska gå och träffa rektorn...oj, om fem minuter!

Ha en bra dag.

Monday, April 06, 2009

Kärlek eller vår?

Tänk om kärlek vore lite enklare. Om det fanns ett sätt att lära sig. Att älska. Hur man blir älskad.

Det finns böcker om kärlek. I mängder, hyllmeter efter hyllmeter.

Filmerna är knappast färre till antalet. Vet inte om jag sett någon film, oavsett genre, som inte någonstans stannar till vid sökandet och finnandet, förhoppningsvis, efter kärleken.

I den fiktiva världen ter det sig så enkelt. Visst, det börjar alltid med olika former av förvecklingar och hinder, men till slut står de där och tittar varandra djupt i ögonen innan det hela förseglas med en kyss. Ridå. Happy ending.

I det vi kallar verklighet är det inte alltid lika lätt. Det är bara att titta på hur alla datingsiter lever på alla ensamma människor som också vill vara så där lyckliga. Som på film, eller i boken.

Tillsammans. DÅ blir vi lyckliga och hela. Men är det så?

För när vi väl träffat någon och bildat ett par, står det inte länge på innan gnället börjar. Letandet efter fel. Är det bara ett sätt att hitta en väg ut? Jag har en god vän som gör precis så. Varje gång någon kvinna visar intresse börjar han stapla alla fel och brister i en allt annat än otydlig hög.

Jag tror jag längtar efter kärlek. Kanske till och med är det så att jag saknar den. Som sagt, jag tror det. Och jo, det finns ett föremål för mina känslor. Eller så är det bara den spirande våren som pockar på uppmärksamhet.