Wednesday, December 31, 2008

Happy new year!

Jag...skulle bara önska Ett Gott Nytt År!

Kram på Er.

Monday, December 29, 2008

Tillbaka.

Han svängde in på vägen som så många gånger förr. Även om det var längesedan kändes det lika naturligt som det alltid gjort. Bilens hjul knastrade mot gruset som låg kvar på asfalten när han rullade sakta framåt, för att plötsligt stanna. Han hade bävat för den här stunden. Att närma sig huset bakom nästa häck, utan att dom väntade där när han klev ur. Det var en av anledningarna till hans plötsliga flytt till Miami. Att det skulle suddas ut, så att den här stunden inte skulle göra så ont. Fåfängt. För nu när han befann sig här var det lika jävla smärtsamt som om han aldrig rört sig utanför det lilla samhällets gränser. Fyra år i USA hade inte hjälpt ett skvatt. Fast, visst hade han haft roligt. Ja herre min gud, tänkte han och lät vänsterfoten bli lättare över kopplingspedalen, vilket fick den hyrda Volvon att sakta röra sig fram, för att slutligen stanna på vändplatsen framför huset.

Han hade stått parkerad där många gånger, men inte under de här premisserna. Då hade han antingen bott här, eller kommit för att hälsa på, som vuxen. Han kände hur pulsen ökade och andningen blev grund och stötig. Han slöt ögonen i ett försök att centrera sig. Det var lönlöst. Han öppnade bildörren, sträckte på sig och släppte ut lite gas som samlat sig i systemet på vägen dit. Han hade tros allt varit på väg i över ett dygn. Så länge sedan var det han lämnade värmen och famnen i Miami. Det krasade under fötterna på honom när han gick över den grusklädda uppfarten mot husets köksingång. Två cyklar och en silverfärgad V70 skvallrade om att de andra var på plats. Utan att se in genom garagefönstret tryckte han ner dörrhandtaget och steg in i hallen. Det såg precis likadant ut som han mindes det. Och luktade likaså. Ögonen fylldes upp och halsen blev till en tjock klump. Han bet ihop, svalde undan klumpen och förträngde tårarna, och sköt upp innerdörren till köket.

Där satt de, hans två bröder och den enda systern. Röken låg tät över bordet, det luktade illa av den. Han gick genom köket och ryckte upp fönstret för att vädra. Nu fick han en anledning till tårar. De tittade förvånat på honom, hade tydligen missat hans entré.
”Hej brorsan”, ropade Annika och flög upp från sin plats och slängde sig om halsen på honom. Hon hade alltid varit mest för det där, kramar och visa känslor. Han kramade hennes beniga kropp och tänkte att livet farit fram hårt med henne.

”Hej syrran, skönt att se dig”, svarade han. För det var det. Han hade alltid älskat henne, och hon honom.

”Hallå grabben”, sa Jonas och gav honom en kram. Mellanbrorsan hade alltid varit stabil, och deras relation var som alltid, bra.

”Tjena Jonas”, sa han och kramade honom hårt tillbaka.

Kvar vid bordet satt Anders, den äldste i syskonskaran. Deras relation var allt annat än bra. De hade egentligen aldrig riktigt fungerat ihop. Varför var svårt att säga. Vissa saker var bara som de var. Han var också avundsjuk på sin lillebrors framgångar. Att han valt att flytta till USA ansåg han vara ett svek av gigantiska proportioner. Johan gick fram och sträckte fram handen till sin äldste bror, som fattade den och kramade lite onödigt hårt. Som för att visa vem som fortfarande var kungen här. Oavsett om nu lillebror var framgångsrik författare och mångmiljonär, och bodde i Amerika, så var det inte så att han skulle komma här och tro att han var något. Vilket han aldrig påstått, men som ofta antyddes att så skulle vara fallet, från storebroderns håll. Han var ensam om att tänka så, men det struntade han i. Därför klämde han nu extra hårt runt sin lillebrors mjuka författarnävar, som såg nästan overkliga ut i hans grova, skitiga arbetarnävar, som trots ivrigt intvålande antagligen skulle behöva skrubbas i lut för att en gång för alla bli som i originalutförande. Slutligen släppte han, med ett belåtet leende efter att ha konstaterat att lillebror var medveten om vem som var herre på täppan.

Johan Rickard Magnusson, född den 15 april 1965, drog ut den lediga stolen och sjönk ner på den. Osäker på om det berodde på resan eller situationen, men ändå medveten om att rummet gungade. Han tog en av ölburkarna på bordet, öppnade den och drack nästan hela innehållet i ett svep innan han ställde ner den på bordet framför sig. Han öppnade en till, tog ett par klunkar och ställde ner den. När han tittade upp igen hade rummet stannat. Som genom ett trollslag kände han sig också vid mycket bättre mod, och vid en helt annan vigör. Fullt medveten om att det var lånat mod, men det struntade han högaktningsfullt i just nu. Den här stunden var vad den var, och den krävde så mycket av honom att det var på gränsen till hans kapacitet. Att fuska lite kändes inte på något sätt fel.

Saturday, December 27, 2008

Wow.

Ni visade precis vad jag menade, hur glad jag varit, och är, att jag började blogga. När jag läser era kommentarer blir jag alldeles varm och glad inombords. Ni är den allra godaste sidan av Internet som fenomen. Tack.

Och igår var en riktigt rolig dag. Jag var på stan med min dotter som ringde och ville ha med mig på rean. Efter det åkte vi hem till deras hus, och min före dettas man hjälpte mig stämma gitarren innan han, jag och min dotter jammade en god stund i hans musikstudio. Coolt va?

Kvällen avslutades med att jag åt middag tillsammans med hela familjen, där deras femåriga dotter absolut ska sitta bredvid mig, något min dotter storsint bjuder på. Jag passar på att leka av mig lite med den lilla lintotten när jag får chansen. Och min sjöjungfru var den bästa julklappen, så det så :-)

Trots allt är jag glad att vi kan umgås på det sättet, och eftersom vi inte kunde leva tillsammans så måste jag erkänna att jag inte kunde hittat på en bättre lösning om jag så fått skriva den själv. Hennes man och jag är riktigt goda vänner, min före detta och jag slåss förvisso ibland så stickorna ryker, men det finns ändå en ständigt närvarande kärlek och respekt. Om inte annat räcker det ju att kasta en blick på vår underbara dotter. Om man skulle glömma sig alltså.

Ha en skön dag.

Thursday, December 25, 2008

Okej.

"Pappa, mamma ringde och undrade när jag skulle komma, så jag åker dit ikväll."

"Okej", svarar jag.

Men det känns inte okej, utan jag börjar gråta därute i köket. Jag gör ett fåfängt försök att dölja det, men inser att det inte går, och jag har faktiskt inte heller någon lust att göra det. Så jag snörvlar en stund och när min dotter frågar, "Gråter du pappa?", så svarar jag "Ja, det gör jag."

När hon sedan undrar varför skulle jag kunna ange flera skäl, som mycket väl kunde vara anledningen: att jag är helt slut efter julruschen, efter all spänning inför beskedet om jobbet, att behöva ringa och göra en annan person som gav mig ett annat erbjudande väldigt besviken...Och säkert spelar alla de där skälen in, men sanningen är en annan. Så jag väljer den, och svarar:
"Jag är ledsen för att jag inte trodde du skulle åka till din mamma idag. För att jag älskar när du är här, och när du går längtar jag tills du kommer nästa gång. Om det är något fel i det säger jag förlåt, men det är trots allt sanningen."

Och naturligtvis börjar hon också gråta, och vi kramas, hårt och länge. Jag är helt enkelt trött och jag blir väldigt känslig då. Men det är inte många dagar hon sovit hemma hos mig den här hösten, och jag saknar henne. Förr hade jag bitit ihop för att inte ge henne dåligt samvete. Nu tänker jag, att om hon är stor nog att bestämma var hon skall bo, då borde hon vara stor nog att se sin pappa gråta. Jag låtsas inte längre. Jag spelar inte spel. Jag är ingen supermänniska, inte som pappa, inte som son, inte som partner, inte som vän. Men jag är den jag är, och jag gör så gott jag kan.

För inte länge sedan hade inte vilda hästar kunnat släpa henne härifrån. Nu, medan hennes far kämpar med att inse att den lilla flickan börjar bli en ung dam, gläds hennes mamma över att ha fått en mer jämlike som delar fler av hennes intressen. Intressen som hennes far inte alls kan eller vill matcha. Smink och kläder till exempel. Brr.

Sedan jag kommit närmare mig själv har jag också allt svårare att hålla inne med vad jag tycker. Vad som förr varit omöjligt att uttrycka med risk för att göra någon ledsen eller besviken, förefaller nu nästintill omöjligt att hålla tillbaka. Vilket ledde till att jag lyckades att tillfälligt sabotera julstämningen vid två tillfällen, bara för att jag sa vad jag tyckte. Kanske bör tilläggas att i min familj skyr man konflikter i största möjliga utsträckning.

Men eftersom jag är jultomte vid två tillfällen i full mundering under julaftonskvällen, samt det faktum att jag är lillebror, så kommer jag undan med det. Och eftersom jag kunde argumentera för vad jag menade blev det bra. På riktigt.

Jag vet att jag lovade henne att det skulle gå över, men det stämde inte. Inte ännu. Därför tänkte jag att jag skriver lite här istället. Det kanske fungerar. Jag hade sett fram mot en mysig kväll med godis och Johhny Deppteven, men det är inte samma sak när den man älskar inte sitter bredvid. Barnsligt va? Kanske, men det är ändå så det är.

Tuesday, December 23, 2008

God Jul, kära vänner.

Jag vet inte varför jag fortfarande har kvar bloggen. Eller jo, det gör jag, för det är för att hålla kontakten med er som hälsar på. Jag tycker om Er.

Det är inte så att jag inte har inspiration att skriva. Tvärtom. Sedan i somras har jag skrivit ungefär 190ooo ord. Eller drygt 1 miljon tecken.

Jag säger inte det för att tuta i mitt eget horn, bara det att det kanske förklarar varför lusten att blogga inte riktigt finns. Men å andra sidan känns det skönare att ha en blogg nu, när det bara är ett skönt sätt att kommunicera med goda människor.

I övrigt:

I morgon är det julafton. Gran, ljus och paket är på plats. Bara snögubben kvar. Och han med skägget.

Igår var jag på en otroligt rolig spelkväll. Inte sällskapsspel som jag kan tycka är riktigt tråkigt. Nej, Guitar Hero 3. Med hela bandet, gitarr, bas, trummor och sång. Tillsammans med tre musiker kunde det kännas lite kymigt. Men jag greppade micken och körde Bon Jovi och Lenny Kravitz så svetten stänkte. "Måste ha, ge mig", som det brukar heta på modebloggarna.

I fredags fick jag ett nytt jobb. Efter flera intervjuer och många sökanden var det riktigt, riktigt roligt. En väldigt uppskattad julklapp, kan jag säga. På skola, med gymnasieungdomar.

Så, där har vi det. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt hår. Kram.

Thursday, December 11, 2008

Legenden om cykeln

Hans glada ansikte och upphetsade förtjusning borde jag naturligtvis delat, jag, hans bäste vän. Men trampandes strax bakom och seendes hans lilla rumpa åka från sida till sida, en nödvändighet då det annars är omöjligt att nå tramporna, är jag mest irriterad och störd.

Vi är tio år och min bästis T har precis fått sin nya cykel. Eller cykel, nej det skulle jag nog inte kalla det, framför allt inte då. Det är som om han svängt in och parkerat en Ferrari på vår uppfart; en 10-växlad racercykel med bockstyre. Större kunde det inte bli, inte på den tiden. Att den var minst ett par storlekar för stor kunde vem som helst med någorlunda ögonmått snart räkna ut, men det brydde han sig föga om. Bara han fick lite hjälp att komma upp på sadeln så.

Efter vår lilla tur runt området i den nedåtgående solens skuggor, svängde jag in på min gata och vinkade hej. När jag ställde in min cykel i garaget blängde jag surt på den. Ett par månader tidigare var jag stolt som en tupp, då när jag tog jungfruturen på min blåmetallic Mustang, även den med bockstyre faktiskt. Men bara tre växlar. Jag slängde en föraktfull blick på den och släckte lyset och gick in.

Något senare var vi mer eller mindre tvingade att delta i Tjörn Runt på cykel, fem vidriga mil i konstant motvind. Det hade något med vårt fotbollslag att göra, kanske sponsring eller så. Mr T var segerviss, med all rätt. Med sin tioväxlade racermaskin skulle han antagligen köra skiten ur oss andra. Om hans röv skulle orka med glidandet fram och tillbaka förstås.

Efter knappt femhundra meter blev det klungstopp, och T gick i marken. Hårt. Det blev inget mer cyklande för honom den dagen. Faktiskt inte alls. Ja inte på den cykeln åtminstone. På något mystiskt sett försvann den och sågs aldrig till igen. Ibland har vi andra frågat oss om det bara varit en illusion, något vi drömt. Men nej, för många minns den. Men dess öde vet vi fortfarande inget om.

Och jo, jag kom i mål, till slut. Antagligen var det där min aversion mot cykling föddes. På en karg, bohusländsk stenklump kallad Tjörn.

Monday, December 08, 2008

På en måndag.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Monday, December 01, 2008

Tandis och jag.

"Fy fan, det här var mycket värre än vad jag trodde!"

... Vill man inte höra när man ligger i tandläkarstolen med en spiralsug nertryckt i halsen, och bomullstussar som en jätteprilla under överläppen.

"Syster, hämta en bedövningsspruta till, det tar aldrig slut det här hålet" .

... Är en annan fras man inte vill höra sin tandläkare säga.

Man vill inte heller se sin tandläkare stanna upp och klia sig i huvudet, och säga: "Jag får nog lägga ett tillfälligt bandage, han klarar nog inte att göra färdigt det här på en gång."
Varpå jag säger:"Ge jö ja vicht", och han ser skeptisk ut, men fortsätter.

Det första som kommer ur hans mun som gör mig glad, är när han ropar in systern med orden, "kan du komma in och suga här."
Men det visar sig inte alls vara vad jag hoppats på. Hade det varit det, kanske det känts bättre att punga ut med 1200 spänn.

Nu lommar jag hem på darriga ben efter en timmes omild behandling, istället för vad jag minns utlovades förra gången som: "Bara det där lilla kvar då, det gör vi på en kvart."

Så kan det gå.

Saturday, November 29, 2008

400.

Hey, 400 inlägg! Det måste firas lite tycker jag.

Här kommer därför två favoriter:

No.1, Jim Carrey som Morrison

No.2 , Jack Black - Dude (Okej, Tenacious D, jag vet, men Jack är ändå leadsinger, så det så:-)

Ja, det var väl det då.

Hej.

Thursday, November 27, 2008

Och i julklapp önskar jag mig en ryggmassage.

Helst om man kunde få öppna den i förskott. Säg idag...typ. Vore bra.

Tack.

Tuesday, November 25, 2008

Sanningens sketprogram

Jag undrar varför, Pontus Gårdinger? Jag skulle kunna förstå det om det vore en ung människa som fick sitt stora brejk och leda ett eget teveprogram. Då skulle man kanske kunna tänka sig att sänka sitt omdöme till den nivån, förneka vad timman i teve leder till för dom som ställer upp.

Men när man är etablerad, hur kan man frivilligt sitta där och utsätta människor för offentlig förnedring? Det är obegripligt. Helt obegripligt.

Att se partners, syskon och föräldrar, vänner och arbetskamrater till den stolsbesuttne, sitta och vrida sig i plågor inför vad som kommer fram när Gårdinger vänder på de allra smutsigaste stenarna, får mig att tvivla på tillståndet i mediavärlden. Finns det inget ansvar alls längre? Handlar allt bara om tittarsiffror och pengar? Till vilket pris som helst?

Svaret är naturligtvis Ja. Och får mig att längta tillbaka till censurerad public serviceteve. Men var det inte dom som startade trenden med reality-teve, med Robinson? Jo, det är ju sant.

Kanske en tevevärld som bara består av UR då? Jättekul.


I övrigt undrar jag vad det var som fick Guns n'Roses platta att dröja så länge?

Och om jag börjar bli gammal, för jag blev gladare av att få fatt i Anna Ternheims nya. (Och tyckte den var bättre.)

Apropå teve, som ändå fick inleda den här posten, så kan jag säga att jag spenderat oförsvarligt många timmar framför den, oftast för att följa någon serie jag fastnat för. Favoriten har varierat genom åren, Seinfeld och Frasier tillsammans med Vänner har alltid sin givna plats. En annan serie jag följde slaviskt var Melrose Place. För att inte tala om Miami Vice.

Men fan vet om inte Californication tar priset. Just nu är det åtminstone min absoluta favorit. Utan tvekan.

Friday, November 14, 2008

Varför?

Det finns stunder i livet då inte solen skiner lika starkt. När dess strålar inte riktigt förmår tränga igenom och värma oss, så som vi behöver. För att kunna fungera, vara människor som ser och hör, känner och ja, lever. Man kan fråga sig varför, men det kanske är nödvändigt. För frågan är, om det alltid vore vackert väder, skulle vi uppskatta det då, på samma sätt? Att känna stark smärta är ett utomordentligt sätt att separera sig, inte bara från solen, utan det mesta av glädje. Tankar blir mörka, energin slutar pulsera och lusten gör sig osynlig. Varför? En berättigad tanke, men som sällan leder till något svar. Bara längre bort från solen.

Sunday, November 09, 2008

Grattis pappa.

Jag sitter och skriver iklädd endast mina nya Salmingkalsonger och äter ekologisk choklad. Det är trots allt Fars dag, och ibland har marknaden sina ljusa stunder:-)

(Om inledningen skapade bilder i ditt sinne som får dig att må dåligt ber jag om ursäkt. Jag är mest varm, och du kan prova att tänka på något annat. Det finns bilder på både Brad P och Marcus Schenk om du letar på bloggen:-)

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna...vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

Wednesday, November 05, 2008

The Big O.

YES!!!

Tack Amerika. Hope is restored.

Monday, November 03, 2008

Vaknade klockan fem. Det är väldigt tidigt det. Tror jag går och lägger mig lite till. Jo, jag gör det. Herrå.

Friday, October 31, 2008

Sängkamrater

Det finns ganska många kort på mig som barn, vissa med rufsigt hår och sömndruckna ögon. Det finns faktiskt ett sånt från varje år på dagen 14 april, nämligen min födelsedag.

Där finns tårta, kakor, saft, två extremt trötta tonårsbröder, en alltid lika irriterande morgonpigg pappa...och ett paket som alltid innehöll samma sak: fotbollsskor. Visst fanns det några andra paket också, men det där var det som alltid fanns där. Inklusive benskydd.

Eftersom min födelsedag inföll i samklang med den årligt stundande seriepremiären var det väldigt förnämligt att få nya, svarta, läderdoftande dobbskor att beträda den nyklippta gräsytan med. Nya skor, nya förväntningar.

Jag brukade sova med skorna bredvid mig i sängen första natten. Kanske lite konstigt, men det kändes rätt då. Och som barn struntar man ju i vad som anses rätt. Man gör det som känns bra.

Även om det var längesen jag spelade själv tycker jag fortfarande väldigt mycket om att besöka sportaffärerna och plocka ner, vrida och vända på årets modeller av fotbollsskor- Stoppa ner näsan i och känna doften. Sluta ögonen och se sig själv springa ut på den gröna planen, doften av nyklippt gräs och liniment i näsan, det underbara ljudet av vristen som träffar bollen med ett lätt smaskande och se den flyga genom luften och hänga för en kort sekund i nätmaskorna innan den retfullt trillar ner på marken bakom den svärande målvakten...

Idag gick jag dit, vände och vred, och tog ett par. För nu har jag en anledning igen. Visst, jag är tränare, men vadå, man måste visa dem, eller hur? Då krävs bra utrustning så det inte blir fel naturligtvis. Viktiga saker.

Får se om de får sova i dubbelsängen i natt...

Sunday, October 26, 2008

Det spelar ingen roll vad vi fått lära oss är rätt eller fel sätt att reagera på,

känslomässigt är vi ändå dom vi är.

Våra sanna känslor går inte att förtränga, lura eller inte låtsas om. Inte utan att vi tar stryk fysiskt.


Så idag har jag varit avundsjuk, bitter och känt mig avvisad. Grinat. Svurit.


Om det känns bättre? Fan vet.

Friday, October 24, 2008

"Burn ticket before buying it"




Jag skulle kunna tänka mig att lista mina tre favoritskådisar på följande sätt:


1. Brad Pitt

2. George Clooney

3. John Malkovich


Okej, jag är inte helt säker, men allihopa finns med i toppen. Ja, jag sa på min lista, så det så.


Så när en cineast som jag med stor förväntan slår sig ner för att se alla tre spela stora roller i bröderna Coens senaste rulle, ett faktum som bara det brukar borga för en helgjuten stund framför vita duken, konstaterar jag tyvärr att högt ställda förväntningar i stort sett alltid innebära att man lämnar filmen ...otillfredsställd


Brad Pitt har garanterat aldrig varit töntigare och blekare, Clooney likaså, och Malkovich...ja han är väl okej. Han kan nog inte vara sämre än okej. Hög lägsta-nivå som töntiga fotbollstyckare brukar uttrycka.


Även i övriga roller finns många kompetenta namn som Frances McDormand och Tilda Swinton. Men det hjälper inte. Tilda är förvisso ganska rolig som stiff, engelsk känslokall bitch. F D spelar över som alla de andra.


Jag vill tillägga att jag var på riktigt gott humör när jag såg den, alltså inget sådant att skylla på. Jag ville nog mest tipsa dig om att det finns bättre saker att slösa bort en hundring på. har du en annan åsikt hör jag gärna den.


Ha en trevlig helg. Oavsett om du ser den här pajasfilmen eller gör något annat kul i höstrusket.

Thursday, October 23, 2008

Kiss my big, white ass, biatch!

Nä. Det blev torsk igen. 2-o i baken. Spelet var absolut jämnt, vi hade två målchanser, det andra laget likaså. Men det gäller att sätta dem också. Och att rädda dem. Det är största problemet just nu.


Det var kallt, halv storm, nästan november, mörkt, i en Göteborgs tristaste förorter. Kortedala. På samma plan blev jag nästan idrottsinvalidiserad av ett sjukt gäng som trodde fotboll handlade om att göra mos av dem med randiga tröjor.


Jag tappade lusten idag. Antagligen handlade det till en del om mina känslor efter ett samtal med min före detta under dagen. Vid konflikt=när jag inte håller med, drar hon fram sitt ständiga ess ur den exklusiva rockärmen; Pengakortet. Pinsamt, barnsligt, småaktigt...jag kan komma på många etiketter att klistra på hennes panna. Men vad hjälper det?


Det märkliga är bara att man fortsätter orka bry sig, bli upprörd. Tänka tanken att om situationen var omvänd skulle jag aldrig bete mig så mot dig, det ligger bara inte för mig. Och det gör mig så glad. Det gör mig så rik. Och dig, ja dig behöver jag inte längre bry mig om. Det är jag så obeskrivligt tacksam för.

Tuesday, October 21, 2008

Rosa.

Klockan är halv två på natten, och jag vaknar av ett barn som gråter och ropar så där hjärtslitande efter sin mamma som bara förtvivlad längtan kan åstadkomma. Jag drar mig ur den koma jag lyckats uppsöka under åtminstone två timmar.

Vi har min dotters femåriga lillasyster på nattbesök. Hon har tjatat i evigheter om att få sova över hos oss, och idag blev det äntligen av. Men som alltid när kvällen övergår till natt och det är dags att sova, då är det inte lika roligt längre. Då längtar man ibland efter mamma. Jag vet.

Jag lägger mig på madrassen bredvid och berättar en historia, som för övrigt finns här på bloggen, om när jag och TP blev mörkrädda mitt i natten och fick sticka hem med båten i månens klara sken. Lillasyster låg bredvid storasyster och storasyster höll sin pappa i handen. Efter en stund hördes tunga, avslappnade andetag igen. Den stora flickan lutade sig lite över sängkanten, kramade min hand, och viskade "du är världens bästa pappa, jag älskar dig mest i världen." Då spelar inte sömnbrist så stor roll.


På morgonen låg vi och pratade lite allihop, jag ville inte att hon skulle känna sig dum eller ha det som ett jobbigt minne den lilla, och då sa hon att "Ja men jag sa så för att jag tycker så mycket om min mamma, och när jag blir rädd vill jag ha henne." Underbar liten flicka, och värmande att höra.


I övrigt lyfter jag på hatten för Marcus Birro. Jag har under åren haft blandade åsikter om honom, men i debatten kring Katrin, Alex x, har jag läst några strålande inlägg av honom. Äntligen någon som tar upp det sjuka faktum att vissa, nämnda Katrin är väl det mest lysande exemplet tillsammans med bröderna S, gjort en karriär på att vara elaka och vidriga mobbare. Deras respektive bloggar har t o m varit störst i Sverige. Inte för att någon av dem kan skriva bra, med undantag för Alex, utan för att de är elaka och spyr galla över andra människor. Vilket arv att lämna efter sig. För första gången har någon sagt ifrån, och det verkar ärligt talat som om hon inte fattat att det varit fel. Förrän nu. Tack Marcus.


Eftersom helgen bestod av prinsessor och Barbies, och en kraftig överdos av färgen rosa, ser bloggen ut som den gör. Åtminstone idag.

Friday, October 17, 2008

Okej, jag fattar.

Jag fick ett refuseringsbrev idag, med följande innehåll;

"Hej, jag har läst ditt manus till "Märkes....". Tyvärr. Sällan har jag önskat mer att jag valt ett annat yrke, att jag spenderat min tid på annat än att läsa sån här skit. Det får mig att åldras i förtid. Jag kunde se hur de antalet grå hårstrån ökade under tiden plågan pågick, rynkorna i ansiktet blev tydligare och jag är tacksam för att jag redan börjat äta antidepressiva.

Det enda som var positivt var att den inte var så överdrivet lång. Det tycker jag du ska ta med dig i din fortsatta skrivarkarriär. Fast skriv då ännu kortare. Helst inte alls. Då kommer du komma till din fulla rätt.

Och om du ändå skulle få för dig att göra det; skicka det inte till mig. Tack.

Med vänliga hälsningar

.....

Thursday, October 16, 2008

Eller?

Jag såg Johan Plate på teve. Han är mental tränare, flitigt anlitad bland elitdrottare i Sverige om inte annat.

Han sa en väldigt intressant sak, nämligen ; "Den bästa mentala träningen är den fysiska träningen."

Att när vi är i bra fysisk form mår vi också bättre psykiskt och presterar bättre på alla plan.

Jag vet en läkare som sa till en patient som gick i terapi hos en psykolog för 700 kr i veckan, att "köp dig ett golfset och lägg pengarna på att spela några rundor i veckan. Jag lovar att du får mer för pengarna."

Vad tror du?

Sunday, October 12, 2008

Flintis är ju bra. Liksom.

Efter att ha sett två avsnitt av singelmammorna som söker en ny lekkamrat till sig och barnen konstaterar jag två saker:

1. Ett ord har förstört det svenska språket och låter mer obildat och störande än en göteborgare på uppåttjack; Liksom.
Jag försökte räkna hur många gånger ordet användes idag. Det var en chanslös uppgift. Jag har aldrig varit språkpolis eller försökt rätta människor som inte ber om hjälp. Men i stort sett varenda mening avslutas med...liksom. "Han är jättetrevlig och snygg liksom."
"Hon är glad, pigg...sen ser hon ju bra ut liksom." Det låter så förbannat dumt. Vad betyder det? I de flesta meningar ingenting. Bara ett utfyllnadsord. Bara bajs.

2. Det är ett plus att ha så lite hår som möjligt. Måste vara rena drömtiden att leva i för alla män med tidigt håravfall. För alla som säljer peruker och liknande bör det vara tvärtom. Bättre blank än pank.

Thursday, October 09, 2008

Proud, I am.

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)

Tuesday, September 30, 2008

Sa du något?

"Du snackar bara så förbannat mycket skit!" skrek han.
"Vem fan är du, att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig" svarade hon. Hon ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

"Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig" sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

"Ursäkta, jag måste gå på toaletten" försökte hon.

Han flinade åt henne. "Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig" sa han. Med ett fast grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä, slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

"Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!" Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade hennes skrik på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

"Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!" vrålade han, 0ch vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner hennes huvud i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

"Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet" skrattade han.
"Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu," sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

Sunday, September 28, 2008

B S

Kan inte någon bara skriva en vanlig låt till Britney? Utan stönanden och plipp-plopp och massa skit.

Jag tror det hade blivit bra.

Thursday, September 25, 2008

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaAAAAA!

Fram till i våras hade jag glömt varför idrott är världens bästa sysselsättning. Ett gäng tjejer i tolvårsåldern har visat mig vägen tillbaka. Och förbi.

Sedan mitten på maj har jag tränat dessa tjejer, de flesta helt nybörjare utan varken kunskap eller i vissa fall känsla. Ibland har vi, det är två ledare till med, men jag håller i träningarna, nästan bara velat ge upp. Ge upp och inse att dem är för gamla för att börja nu. Att alla andra lag har för långt försprång.

De första matcherna slutade 16-0, 14-0, 11-0, 10-0...Och även om raden gick åt rätt håll undrade vi hur länge de skulle fortsätta. Hur länge vi skulle fortsätta. Jag och den ene tränaren har båda idrottat på elitnivå och är inte den typen som gillar att förlora, om man säger så.

För förlorat har vi gjort. Men som jag tidigare skrivit om har tjejerna varit lika glada för det, och gruppen har vuxit med nya, lika goa tjejer. Alla kommer på lördagmorgnarna och är positiva och suger i sig som svampar av det som lärs ut.

Idag var det sista hemmamatchen. Solen strålade och alla de som kommit längst i utvecklingen var med. För första gången. Varje match har vi vrålat ut besvikelsen, inte över att vi förlorat, nej för att det där första målet lyst med sin efterlängtade närvaro. Trots att det varit så nära, så nära.

Och jag springer längs sidan, skriker direktiv, säger vad de ska göra och sen...gör dem inte det. Men de försöker.

Så idag, i strålande solsken går vi in och verkligen hoppas. Och efter första halvlek ligger vi under med 2-0. Samma visa som vanligt. Trots att vi tränat jättebra och har vårt absolut bästa lag. Inte ens jag kände mig positiv då.

Så, som den berömda blixten från en klarblå himmel kommer "Pysen" loss och krutar in den vid vänster stolpe. Alla som har någon beröringspunkt med vårt lag fullständigt exploderar i eufori! Jag rusar in på planen och kramar henne, alla kramas och matchen får avbrytas en stund, Vad då, sånt måste firas!

Och helt plötsligt går den kanske ännu mer berömda proppen ur, för en minut senare skjuter långa M ett underbart skott i krysset! Vi har kvitterat och nu spelar dem som änglar, och min alldeles egna pussgurka spelar fram till nästa underbara strut, och vi leder. Vi leder! Stämningen är nog mest jämförbar med en ravetillställning, bara att vi inte behöver några vita piller. Vi har lika kul ändå.

Tyvärr fick vi inte fira vår första seger. Med ett par minuter kvar släpper vår målvakt in årets lösaste pastej, men trots allt, vi gör inte bara vårt första mål, vi gör tre! Och tar vår första poäng.

Stämningen efteråt är oslagbar. För ingen ska säga att det inte är kul att vinna. Idag fick dem smaka på det, känna vittringen, och jag tror de vill ha mer. Tack tjejer, ni är bäst. Eller som ni själva uttrycker det, "tjejerna är vassa, killarna är kassa!" Ibland håller jag med. Idag är en sån dag.

Wednesday, September 17, 2008

Anasisanasstill

"Jag tycker Albert och Janne ska spela där framme. Det är mitt lag i allafall" Thomas Pettersson sitter och drar den laguppställning han anser ska starta i första matchen. Vi är sjutton år och sitter på nattåget med destination Tyskland och ska representera IFK Göteborg i en internationell cup. Och faktiskt, vi dricker öl. Tillsammans med ledarna. Idrott är bra på många sätt, men inte håller det en borta från alkohol, det kan jag försäkra.

Men det var inte det historian handlar om. Nej, den här Thomas Pettersson var nämligen min store antagonist, en orm hal som nyspolad is med oslipade skridskor. Som var din bäste vän framför dig, men snackade ner dig så fort du vände ryggen till. Brrr.

Den där natten i tåget mot Tyskland, hade vi precis fått laguppställningen till första matchen. Han hade blivit kaxigare då, och vågade alltså inför mig och alla andra säga att han inte tyckte att jag skulle spela. Det var faktiskt riktigt skönt. Fast ännu skönare när tränaren, Tony, replikerade med "Tur att det inte är du som tar ut laget då" som svar på hans uttalande.

Jag hade en riktigt dålig säsong bakom mig. Skador och annat hade gjort att jag inte alls spelat på normal standard. Tränarna hade trots allt fortsatt förtroende för mig, och visade det genom att utse mig till kapten. Jag tackade för förtroendet och gjorde tre mål i första matchen. Till unge herr Petterssons förtret.

Kom att tänka på honom i helgen. Eller, det var egentligen farsan som tog upp ämnet. Min far har en stor faiblesse för att prata om min alltför tidiga avgång från idrottsscenen. Men det roliga var att efter tiden i Blåvit hamnade vi återigen i samma lag, BK Häcken. Inför första matchen med nya laget frågade tränaren om det var någon som brukade slå frisparkar? Thomas Pettersson hojtar högt: "Johnny tog alla frisparkar i Blåvitt, han är grym på det."

Det sa duns när min haka slog i golvet av förvåning. "Okej,"sa tränaren, "hur är det med straffar då, någon van strafflägare här?"

Thomas säger återigen, "Johnny slog alla straffar också, han är grym på det."
"Okej, då kan du göra det idag med Johnny" säger tränaren till mig.

Jag tittar förvånat på Thomas och undrar vad fan han är ute efter. Han bara flinar.

Det gjorde jag med lite senare, för vi vann med tre noll och jag satten frispark och en straff. Men det spelar ingen roll. He´s still an ashole.

Och att jag tänkte på honom när jag hörde den här låten är väl symtomatiskt...

Volbeat-Still

Monday, September 15, 2008

So far...

Okej. Hittills tycker jag så här:

Årets bästa filmskurk:

Jokern, det vill säga Heath Ledger i Batman. Sanslöst bra insats, och för en gångs skull någon som levde upp till förväntningarna.

Bästa action:

"Taken." Liam Neeson, en riktigt bra skådespelare i en extremt spännande, adrenalinstinn jakt på sin kidnappade dotter. Han är hårdare än både Granit och Gnejs.

Hårdast arbetande skådis:

Morgan Freeman. Är det någon film han lyckats undgå? Tror inte det. Det sjuka är att åtminstone jag fortfarande inte tröttnat på honom...

Mest skrattframkallande:

Helt oväntat ligger "Get Smart" högst på min lista. Steve Carrel är helt enkelt förbannat rolig. Hade ont i magen efteråt. På ett positivt sätt.
"Love Guru" hade också några roliga moments. Framförallt Mike Myers underbara kopiering av hela Deepak Chopras uppenbarelse.

Bästa bok:

"Pagan babies". Elmore Leonard. På originalspråket. Omöjlig att lägga ner.

Bästa skiva:

Tack vare Anders blir det slagsmål här. Fleet Foxes, The Verve och The National är tre plattor som gått hetast här. Just nu är det Metallicas nya som börjar sätta sig. Men det är mest för att jag fortfarande vill känna mig som femton, tror jag.

Mest frånvarande:

Johnnys kärleksliv. Han säger själv på frågan om vad som händer: "No comments" You do the math.

Monday, September 08, 2008

Plötslig lycka.

Jag kom att tänka på den där känslan när man gick i skolan, och något helt plötsligt blev inställt. Eller en lärare hade blivit sjuk, kanske något annat, men helt plötsligt fick man flera timmars frigång. Skoldagen var helt plötsligt över, och man bara rusade ut och...var fri!

Det var lycka.

Men det kanske bara är jag som minns det så.

Friday, September 05, 2008

(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.

Fredagssköj.

Lite fredagsunderhållning.

Ha en skön helg.

Kolla in.

Tuesday, September 02, 2008

Latmask.

Jag brukar hävda att jag inte är någon bokläsare. Det är inte sant. Jag är bara lat.

Jag framhärdar alltid i att det är mycket bättre att se på film. Och det är det ju, om man har bråttom. Fast frågan är vad jag har så förbannat bråttom till?

Jag har läst så många böcker genom åren att jag omöjligt kan räkna dem. Men allt för få bara för att kittla mina sinnen, bygga på min inre värld. När jag väl har gjort det har det alltid varit en stor upplevelse. Sällan lämnar en bok oss utan något att ta med på färden. Om än bara en liten sak, som senare kan visa sig vara väldigt betydelsefull.

Att jag inte har läst mer skönlitteratur hänger säkert ihop med allt studiematerial jag fått tvinga mig igenom. Att läsa under pistolhot är inte kul. Inte kul alls.

Men de som vet, hävdar att man kan inte själv bli en bra skribent om man inte läser mycket på egen hand. Sånt fastnar hos mig. Och eftersom jag vill bli bättre på att skriva, då gör jag just det. Läser. Okej, och skriver förstås.

Jag har en favoritförfattare. Elmore Leonard. Otroligt rapp och vass dialog, och ett driv i klass med Usain Bolt. Han berättar historier som fångar mig. Precis så som jag hoppas jag ska göra en dag. Fast dig då.

Sunday, August 31, 2008

Hissmusik

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."


Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.

Thursday, August 28, 2008

Första gången är godast.

Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.

Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.

Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.

Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.

Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.

Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.

Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.

Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.

Saturday, August 23, 2008

Tack Jörgen,varsågod Pia.



Tack Jörgen, du är de senaste dagarnas stora hjälte! Jag följde din åttondelsfinal på radio och skrek rakt ut när du slog in matchbollen.

Jag såg kvartsfinalen på teve, och det var magiskt. Din 42-åriga kropp flöt fram som en tjugoårig gasells.

Tyvärr spelade du alldeles för tidigt i morse, och jag läste att du fick stryk. Synd, men inte oväntat. Och även om du förlorade bronsmatchen alldeles nyss, så säger jag bara tack. Fy fan så vackert, vilket spel! För oss alla som spelat på fritidsgårdar, uppehållsrum och sura källarlokaler lovar jag dig att vi till fullo inser vad du gjorde med den lilla vita bollen, vad det krävs att få tillbaka de där stenhårda smasharna från den elegante Wang.

Så till slut blev det alltså Kina, Kina, Kina och...Sverige. Vem hade trott det? Och om de till nästa OS inför en pingisklass för +45 år, ja då lär vi se en helsvensk final mellan Jörgen och J-O.

När jag nu ändå är igång och skriver här så passar jag på att svara på Pias utmaning.

Just nu är en speciell tid. På ganska många sätt, men framförallt när det gäller min relation med min dotter. Sedan vi flyttade isär för snart tio år sedan har jag varit henne allra närmast. Jag har i stort sett valt bort det mesta i mitt eget liv för att vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig vara. På gott och ont, men jag visste inte bättre då.

Med tiden har jag blivit allt bättre förälder i takt med att min självkänsla ökat och mina grändser blivit allt tydligare. Oavsett, jag har varit så betydelsefull för mitt barn.

Senast för mindre än ett år sedan ville hon bara bo här. Hon var trött på att packa sin väska varje vecka, glömma saker, oroa sig för saker. Något jag har all sympati för. Det alternativet bekämpades från annat håll, och åtgärder vidtogs för att göra situationen bättre. Och det har blivit bättre, ganska mycket.

Men hon är ganska stor nu. Och hennes andra hem är ett stort rymligt hus, nära skolan och alla kompisar. Så när hon häromdagen grät för att hon glömt sina nycklar hos mig och inte kunde låsa dörren hos sin mamma och därmed kom för sent till skolan, tog jag ett beslut. Ett jobbigt, tråkigt vuxenbeslut.

Så det blev jag som fick brottas med mitt eget ego, min egen sorg och separationsångest. Och efter det erbjuda henne möjligheten att bo större delen av tiden hos sin mamma. Och hon tackade ja. Något som aldrig hade varit ens tänkbart för mindre än ett år sedan.

Så det har blivit en del tårar den här veckan. Men det här är inget spel som har vinnare eller förlorare, och min dotter finns inte till för att fylla mitt eller hennes mammas liv. Vi ska se till att hennes liv fungerar så bra som möjligt. Jag tror och hoppas att jag gjorde rätt. Det verkar så, för hon är glad. Det är allt jag begär.

Så därför väljer jag den här sången, av en man som med sitt yttre inte alls utstrålar det som han kan skapa med sin penna. Jag älskar denna lille knarrige mans sätt att uttrycka det största vi möter som människor, kärleken.

Och antagligen är det vad det hela handlar om här för oss. Inte vem hon helst vill vara hos, eller vem som betyder mest. She´s a big girl now. It´s as simple as that.

Bob Dylan-Yoù re a big girl now

Tuesday, August 19, 2008

Hej, hej då.

Jag visste det redan när jag såg dig. Du stod där på trottoaren och väntade. Dina ögon log, din kram sa någonting annat.

Jag satt där mitt emot dig på den hårda, vita gjutjärnsstolen, och jag hörde dig prata om hur du tyckte den här tiden isär visat att vi mådde bättre utan varandra. Att du behövde gå vidare för att hitta dig själv, det här velandet hade nästan knäckt dig. Ibland var allting jättebra, och nästa dag kunde allt kännas tvärtom. Du orkade bara inte längre.

Jag kände hur halsen drog ihop sig, det var som en boll som växte till sig för varje mening du sa. Till slut kändes det som jag inte kunde andas, fick svårt att svälja, harklade mig och kände hur det brände i ögonen också. Och du pratade på, som om ingenting annat fanns. Ord. Det var ditt försvar.

Till slut blev det tyst, och du sa:

- Vad tycker du då?

Jag visste inte var du var i ditt långdragna avslutningstal. För det var allt det var. Du hade redan bestämt dig, så varför du helt plötsligt ville veta vad jag tyckte förvånade mig.

- Spelar det någon roll? Du har ju redan bestämt dig. Eller hur?
- Ja det har jag. Men håller du inte med?
- Nej, det gör jag inte. Jag älskar dig, jag vill försöka fixa det här.

Du tittade på mig med ögon som sa "fan att du ska göra det besvärligt hela vägen in, kan du inte bara hålla med så vi kan gå hem".

- Ja men det går inte, vi har försökt. Ge upp nu, snälla.
- Du frågade vad jag tyckte.
- Ja, men...okej, jag går nu. Lämna nycklarna i brevlådan när du åker förbi någon dag. Sköt om dig nu.
- Okej, visst. Hej.

Det skrapade i marken när du sköt den tunga stolen bakåt och reste dig upp. Du vände dig om och gick, och jag såg din rygg med den mörka tofsen dinglande fram och tillbaka mot den ljusa jackan försvinna i folkmassan längre ner på gatan.

Jag såg dig några månader senare. Du gick i Vasaparken, hand i hand med en kille. Du såg glad ut, han också. Jag tänkte ett tag på om han var anledningen till att du inte ville fortsätta.

Men vad spelade det egentligen för roll? Du hade bestämt dig, och du gjorde det som behövdes för att du skulle må bra.

Antagligen skulle jag också göra det. Det skulle bara ta lite längre tid.

usb-uttag i skallen, tack.

Tänk om man kunde stoppa in ett usb-minne i skallen.

Då skulle jag ha skrivit ett par hundra böcker vid det här laget.

Det är så roligt att skriva, men hur fort man än hamrar så går det inte...så fort ändå. Det är frustrerande tycker jag.

Det är därför jag inte läser mer än vad jag gör heller. Det tar för lång tid att komma fram till poängen.

Därför kommer nog inte det jag skriver heller i framtiden bli några tegelstenar. Under sommaren har jag skrivit två manus, och de är i den storleken jag själv tycker om. Såna som kan bli klara inom överskådlig framtid.

Men man vet ju aldrig. Med åren kanske tålamodet växer, och böckerna med det. Får väl helt enkelt vänta och se.

Thursday, August 14, 2008

Första gången.

Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette...låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna...det var ju inte så kul att få höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: "Men slå mig då, slå mig då om du vågar".
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: "Slå den jäveln!"
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.


Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: "Okej, jag gör det själv då"
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.


Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.


Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.


Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.


Fast idag ringde min kusin och sa att han läst hela min bok utan att lägga ner den. På natten. I ett svep. Det var ett bra betyg. Och han är en riktig bokslukare av rang.

Men han sa att det ibland var lite läskigt att läsa en del, eftersom han känner mig och kände igen det som är sant, och karaktärerna däri. Det var bra. Då var jag lika modig som jag tänkte.

Sunday, August 10, 2008

Det luktar gott...

Jag vet inte varför, men ända sen jag var liten har jag älskat lukten av regnvåt asfalt på sommaren. Det och nyklippt gräs. Mina näsborrar skickar signaler som får mig att vilja dansa hambo. Fast jag kan inte det. Men det verkar roligt.


Idag gick jag till affären, och det regnade lite lätt och jag kände den där ljuvliga doften nå min näsa ända däruppe på en och nittiofyra.

En minut senare var det som om någon tömt den olympiska simbassängen över mig. Jag har aldrig varit så blöt tror jag, till och med kalsongerna var genomvåta.

Men det torkar ju. Och luktade gott, det gjorde det.

Friday, August 08, 2008

Smelly.

Det luktar sopjuice i trapphuset.

Någon har spillt.

Det luktar skit.

Thursday, August 07, 2008

Ha det.

Det sitter fyra personer runt ett gammalt slitet köksbord. Cigarettröken ligger så tät i det lilla rummet att en person med nikotinotränade lungor får svårt att andas. Det hostas till emellanåt, annars är det tyst.



Kanske sitter de där och funderar på hur allt kunde bli så tokigt? Hur alla deras drömmar de hade när de var små inte blev annat än just det, drömmar.



Och hur kunde det gå så , att trots att de på nära håll bevittnade hur destruktivt det kan vara med alkohol, minst två av dem kommer lämna livet alldeles för tidigt på grund av ett för stort intag av just det. Alkohol.



Två av dem kan inte längre säga någonting. De är inte kvar där, bara i våra tankar och minnen sitter de där med sina leenden och vänliga ansikten. Men det ser fortfarande ut som om dem drar i sig röken från ännu en Prince och låter nikotinet färga deras fingrar och tänder en nyans ytterligare åt påskgult.



De andra två verkar inte ha så mycket att säga, även om de skulle kunna. Det kanske inte finns något att säga, det kanske bara blev som det skulle? Vad var det som gjorde att just de två valde att inte låta sig dras ner i det där, det nedbrytande, det som började som roligt och socialt och slutade i förnedring och fysiska sjukdomar i en kropp som till slut inte hade något kvar att försvara sig med? Det vet de kanske inte själva.



Men beskedet att han med det röda håret och yviga skägget, han som bodde i ett annat land, hittats drunknad, ensam, efter ett dygn i vattnet, det känns. Trehundra mil bort slutar det som började i en liten lägenhet på Hisingen, Göteborg för länge sedan.



Han fimpar sin cigarett, reser sig upp och ger sina syskon en sista kram innan han reser sig upp och lämnar det rökiga rummet. I dörröppningen vänder han sig om och öppnar munnen som för att säga något, men det kommer inget. Han ler och vinkar.



Ögonen ser gladare ut, tänderna vitare. Rummet flera nyanser gråare. Det blir aldrig samma plats för de som är kvar.



R I P.


George Michael-You have been loved.

Wednesday, August 06, 2008

Som 2.40 för Stefan Holm.

Jag vet inte hur många böcker jag börjat skriva. Och efter tjugo-trettio sidor har det tagit slut. Jag har en del inledningar på lager kan man säga.

Därför bestämde jag mig den här gången för att bara skriva färdigt den här, för att få känslan innanför västen, att det går.

Det känns bra, och efter det har det fortsatt. Det är väl som så många andra saker här i livet, att man måste över ett hinder, en tuva, eller vad det nu må vara som står i vägen.

Jag läste ett nytt ord i en den där tidningen jag skrev om häromdagen.

"Shopping-detoxa".

Smaka på den.

Thursday, July 31, 2008

Färdig.

Jag är färdig. Med boken. Tills vidare finns den bara på vulkan.se, men jag återkommer vid förändring på den fronten.

Jag är nöjd. Och stolt. Tycker det blev ungefär som jag tänkt mig, och jag hoppas fler ska gilla den.

Så vill du köpa en bok, varför inte prova min debut? Klicka här i så fall.

Lite nervöst är det såklart. Men det är så det ska vara. Och om du köper den får du gärna höra av dig om vad du tycker. Min mail finns på sidan.

Nu är det dags för den här killen att sova. God natt, dröm sött.

Wednesday, July 30, 2008

Skräp.

Med en flicka som snart är tonåring i huset får man ta del av saker som normalt skulle passerat mig som singelman.

Jag tänker idag på vad som möter dagens ungdomar i form av påverkan när det gäller hur vi ska se ut, och egentligen vilka vi ska, eller bör, vara för att vara "rätt".

En av mina stora saker jag kämpar för är som du kanske förstått, vikten av en sund självkänsla och att lära känna sina egna personliga gränser och att uttrycka dem.

Det är svårt nog för vem som helst som växer upp, för de flesta får lära sig att man måste anpassa sig och inte ställa till med konflikter genom att vara annorlunda, antingen genom att uttrycka det på utsidan, eller verbalt.

För längesedan skrev jag om att det nästan var omöjligt att komma undan kvällspressens löpsedlar om "Nya ställningar för ett bättre sexliv", eller "Tantrasex för heta stunder", när man gick till mataffären för att handla. Något som förr beskrevs i tidningar som stod i tidningshyllan där de som var intresserade kunde skaffa sig en sån. Det kanske inte är helt nödvändigt för sex-sjuåringar att få den informationen i ansiktet. Säkert inte för alla vuxna heller.

Okej, tillbaka till tonårsvärlden. Tillbaka till skapandet av en sund självbild, där man väljer attribut efter vad som känns rätt för sig själv, inte efter vad andra tycker.

När min dotter kom tillbaka efter tre veckor med sin mamma, var Julia-tidningen utbytt mot Frida och...CHIC. Här är De två huvudrubrikerna på framsidan på CHIC:

Gwyneths designerdiet:"Jag grät av hunger".

Och:

"Posh har lärt henne spendera: Zlatans Helena köpte lyxväska för 110 000kr."

När jag läser igenom den är jag nästan lika glad som Karolina Gynning var över att slippa vara man, att jag inte är kvinna. Inte för att jag inte tycker om er, men det verkar så...svårt. Och dyrt.

Fridatidningen är utan tvekan det värsta jag läst. Okej, jag menar i form av negativ påverkan på unga människor. Köp den och titta igenom den. Eller nej gör inte det. Låna den på biblioteket eller av någon som har den.

Nu kan man så klart hävda att dessa tidningar inte är för så unga tjejer och killar. CHIC är det inte, men om man läser insändare och annat i Frida är många i tretton-fjortonårsåldern. Spelet som ingick i det här numret var Memory. Hunk-memory. Ett annat spel som också är med fyra killar som huvudingrediens, där är Iglesias junior (33 år), och Patrick Dempsey(42 år) lockelsen. Jag hade verkligen blivit orolig om min dotter satte upp en bild av Mr.Dempsey på sin vägg. En snubbe som är äldre än sin egen pappa, som jag såg på bio när jag var bara lite äldre än hon var.

Naturligtvis går det bara att slänga tidningarna och säga att de inte är välkomna här. Men jag kan inte skydda henne från det här, och det enda jag kan göra är att se till att prata om det. Och det gör vi. Så jag är inte orolig för egen del, men det finns så många andra därute. Och det som gör mig förbannad är att en tidning satsar så lite på kvalitet, där varenda mening avslutas med!!!!, och så uppenbart bidrar till att göra redan vilsna ungdomar ännu vilsnare och osäkra, och dessutom tjänar pengar på det.

Asså, man blir bara sååå himla trött liksom!!!!!! Man vill typ skriva ett mejl eller nåt, men hallå, orka!!!!!

Sunday, July 27, 2008

Sommar va?

Thursday, July 24, 2008

Eller?

"Människor är som dem är,
inte som vi önskar att de vore."


Men visst fan hade det varit mycket enklare?

Wednesday, July 23, 2008

Ett steg framåt.

Ralf la ner de lösa papperssidorna och tog en klunk av det varma kaffet. Vinden blåste lite lätt in på honom där han satt i den varma vårsolen med fönstret öppet. Han älskade de här första vårdagarna som alltid överraskar oss efter en lång, mörk, blöt vinter. Han tände en cigarett och tog upp en av sidorna igen och läste igenom den på nytt. Han tog ett djupt bloss och sög in både röken och orden som han med ovanlig lätthet fått ner på pränt. Det här hade potential, det tyckte han själv. Visst, det var våldsamt och lite obehagligt, men det verkade ju fungera, åtminstone om man skulle se till vilka böcker som sålde. Det var nästan bara deckare fyllda med mord och andra vidrigheter.

Han ville inte skriva på det sättet, men det var ju inte speciellt kul att skriva saker som ingen ville läsa. Och det var vad han längtade efter, att skriva något som folk ville läsa, som de tyckte var bra. Hans dröm var att kunna livnära sig på att skriva. Visst trivdes han okej med jobbet som nattskötare på Gråbergets sjukhem, han hade varit där länge, och han gillade gamlingarna.


Men ändå, han hade andra drömmar för sitt liv. Att få belöning för sin nyfikenhet och kreativitet, att få användning för sin stora fantasi. Men hittills hade han aldrig kommit längre med någon bok än till sidan tjugo. Sen tog allt slut. Då blev han matt och kastade drömmarna i den vita papperskorgen bredvid skrivbordet. Ända tills veckan efter när nästa idé kom och knackade på och bad om uppmärksamhet. Någon dag skulle han komma över den där tröskeln och skriva färdigt boken. Och den skulle bli bra, det visste han inombords.


Hans tankar avbröts av ljudet av klackar mot asfalten nedanför. Han flyttade undan koppen och askfatet och lutade sig framåt i fönstret. Och ja, det var hon. Ralf log både utanpå och inuti när hon vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka, men idag hade han bestämt sig för att göra något mer.

Tuesday, July 22, 2008

Kind of blue.

Häromdagen satte sig min pappa i bilen och åkte till vårdcentralen för en rutinkontroll av blodtrycket. Han kliver in i lokalen och sätter på sig de blåa plasttossorna över sina skor innan han slår sig ner i en av sofforna och väntar på sköterskan.

Det går bra, blodtrycket ligger på en bra nivå, och han tackar för sig och lämnar vårdcentralen på gott humör.

Han kör till Kungälv och går in på Mekonomen för att köpa bromsdelar till bilen, det är dags för byte av bromsskivorna. Det är rätt mycket folk i affären så det dröjer innan han får sina saker och kan åka hem igen. På väg hem stannar han och tankar.

Han kliver in genom dörren hemma i villan och ropar in till mamma att han är hemma. Hon kommer ut i hallen och möter honom med ett gapskratt.

- Vad är det? Vad skrattar du åt, undrar han.

Mamma fortsätter att skratta och pekar på hans fötter. Han tittar ner och inser att han glömt att ta av sig de blå tossorna innan han lämnade vårdcentralen.

Vet inte om de saknar de där tossorna på vårdcentralen. Lika lite som jag vet om kunderna inne på Mekonomen undrade om han rymt från någon inrättning i närheten.

Men att jag tyckte det var j-ligt roligt, det vet jag.

Saturday, July 19, 2008

Lyssna...eller känn.

Jag vet väldigt många som tycker att terapi bara är onödig skit, varför hålla på att rota runt i barndomen, vad ska det leda till?

Jag är ganska säker på att dessa människor verkligen skulle behöva göra just det. Men för de flesta är det väldigt skrämmande, och det kan behöva något som verkligen skakar om oss för att söka orsakernas ursprung.

Ganska omgående snärjs vi in i våra familjers uppfattning om vad som är rätt och fel. Vi får våra värderingar från en väldigt liten uppsättning människor. De kan vara hur kloka som helst, men det är ändå bara deras sätt att se på världen. Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

För många innebär uppväxten också att lära sig att bara vissa sätt att reagera och uttrycka sig( läs; känslor) är riktiga och tillåtna. Det är här många problem uppstår.

När vi blir större och ska ut i vuxenlivet, kanske vi upptäcker att många av de där sakerna vi inprogrammerats med, inte stämmer med hur vi egentligen känner. För hur mycket vi än älskar våra föräldrar så är de inte vi.

Många går genom livet och undrar varför de mår så dåligt. Och de flesta letar på fel ställe. I huvudet. Man letar efter en logisk förklaring till varför kroppen inte mår bra.

Det är ganska dumt. Om vi gjorde tvärtom skulle det fungera mycket bättre och vi skulle må så mycket bättre.

Om vi gjorde så här istället, att när vi ställs inför något, att vi vänjer oss vid att ställa frågan till oss själva : Hur känner jag inför det här? Och sedan vänjer oss vid att känna efter i kroppen vilket svaret är, då skulle problemen minska drastiskt.

Låter det konstigt? Du gör ju redan det, bara att du inte lyssnar. Om någon ringer dig och frågar något du tycker är riktigt kul, då svarar du utan att tänka Ja! och hela kroppen känns bra, ingen tvekan där. Men om någon frågar något du egentligen inte vill, då känns det inte så bra i kroppen eller hur?

Det är så här barn fungerar. De tänker inte , de känner efter och agerar. Ända tills någon klok vuxen talar om för dem att man kan inte bara säga si eller så, eller göra på det sättet. (Nu pratar jag inte om uppenbart farliga saker.)

I vuxen ålder missar vi massor av glädjeämnen för att vi hindrar våra naturliga impulser från våra känslor. De börjar i magen och stiger uppåt. Om inte det där inlärda filtret i hjärnan fanns skulle de få komma upp och vi skulle agera därefter. Men vår inlärning tillåter inte det, och då skickar vi från hjärnan ner signaler som hindrar det vi egentligen inte vill.

Fråga människor om varför så få följer sina livsdrömmar. "Man kan ju inte bara sticka iväg", eller"Jag har ju saker här jag måste sköta, vattna blommorna och sånt". Ursäkter som skapas i våra hjärnor.

Vi går fel väg. Lyssna på känslorna och låt intellektet fundera ut hur du ska kunna utföra allt det där underbara. Istället för att använda hjärnan till att förklara bort de där vägvisarna som känslorna är.

Det som hindrar är nästan alltid någon annans rädslor. Kanske sagda i välmening, men som knappast gjort det. Eller gör. Väl alltså.

Tuesday, July 15, 2008

Ur en bok.

Hittad.


- Hej Lotta, kan vi ses på fiket, sa jag när hon svarade. Jag har hittat henne.

Det var alldeles tyst på andra sidan. Jag hörde hennes tunga andhämtning medan hon tog in det jag hade sagt.

- Jag går dit med detsamma. Kom så fort du kan, sa hon till slut.

Jag var redan klar så jag gick omedelbart. Mer än spänd på vad som skulle hända nu.
Hon satt där vid fönstret när jag klev in genom dörren. Hon hade mörka solglasögon på sig noterade jag när jag gick fram och drog ut stolen och satte mig tillrätta. Vi tittade på varandra, eller jag tittade på hennes mörka solglas, hon på mina ögon.

- Okej, sa hon till slut, vad har du fått reda på?

Jag tog fram lappen jag fått av Janne. Jag vecklade ut den och räckte den till henne. Hon tog emot den med en försiktighet som om jag sträckte en kobra över bordet. Jag såg att hon kämpade med massor av motstridiga känslor inför det som fanns att läsa framför henne. Hon behöll solglasögonen på, men jag såg att hon börjat ta in informationen. Det kändes som det var helt tyst i hela lokalen, jag kunde höra våra andetag och känna hennes spänningar i kroppen. Jag var själv spänd på hur hon skulle reagera. Hon satt och stirrade på lappen länge, och jag ville inte lägga mig i. Men till slut tänkte jag fråga vad hon tyckte, men då såg jag att det droppade ner från bordet. Det rann i små strimmor från sidorna av glasögonen, ner längs hennes kinder och vidare ner på bordet.

- Linda Aronsson. Hon har inte kvar namnet jag gav henne, sa hon till slut med låg röst. Hon kanske inte ville vara sån som jag.

- Det kanske inte ens är hon som har bestämt det. Det kanske var adoptivmamman som bestämde det, det vet du ju inte, svarade jag.

- Den jävla häxan! Hon for plötsligt ut i ett häftigt känsloutbrott. Hon såg själv förvånad ut.

- Ursäkta, men jag avskyr den människan, sa hon samtidigt som hon lyfte lite på glasögonen för att torka bort tårarna.

- Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, inte för mig, sa jag. Jag tycker du är jättestark som orkar ta itu med det här nu.
Jag log mot henne och sträckte fram min hand och la den på hennes.

Monday, July 14, 2008

Com Hem.


Så mycket har förändrats sen jag var liten. Istället för att gå och ringa på hos varandra och fråga om det går att leka, ringer man på telefonen och frågar om man kan höras på msn om en stund. Framför datorn, inne i ett stängt rum.


Hemma på landet där jag växte upp är det mycket som hänt. Det har byggts hus så det knakat i kommunens väggar, områden har rivits och ersatts av annat. Nytt.


Men ett område är i stort orört, och det är på den sidan mina föräldrar bor, i vårt gamla hus. När man kommer runt en krök dyker den här vyn upp. jag blir alltid glad av den. När jag var tio år stod vi där och såg den raserade Tjörnbron i bakgrunden. Eftersom vår fröken bodde på Orust och inte kom till skolan var vi väldigt oroliga. Men Barbro hade klarat sig. Det var skönt.

Jag har varit där ovanligt mycket i sommar. Kanske är det så att jag börjar bli äldre trots allt och börjar längta hem? Nej, men en stuga hade varit perfekt. Får se om det går att lösa. För jag vill inte lämna stan, men gärna åk ut och andas ibland. ta båten ut till öarna och dyka från klipporna.

Sen vill jag åka hem. Hem till stan igen. Men varför inte, det bästa av två världar.

Just nu sitter jag och väntar i en evighetslång Com Hem-telefonkö. Det är inte kul vare sig i stan eller på landet.

Men å andra sidan kunde jag passa på att skriva det här. Och jag som skulle vila från datorn idag. Hmm, ska nog gå och ringa på och fråga om någon vill leka sen istället.