På en måndag.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.