Saturday, December 30, 2006

Tänk om jag bara...

Jag minns första gången det hände. Jag var femton år och befann mig på en campingplats på Öland. Jag var ung, vältränad och stilig. Jag var framgångsrik inom idrotten och hade bra betyg i skolan. Jag hade många vänner, och att träffa tjejer var inget problem alls. Ändå var jag inte tillräckligt bra. Inte i mina egna ögon. Inte tillräckligt bra för att tro att jag skulle duga bara som jag var. Jag var tvungen att krydda anrättningen lite. Men det är en svår balansgång det där, smaksättningen alltså. Det är lätt att slå på lite för mycket, sedan får man kasta hela skiten i soporna. Det går helt enkelt inte att få ordning på det igen, priset blir för högt. Förloraren blir Du. Eller jag i det här fallet.

Vi hade suttit hela dagen utanför tältet och druckit öl. Vädret var fantastiskt, strålande sol och vindstilla. Våra grannar var från norrland och tio år äldre. De tyckte vi var lite roliga tror jag, vi tyckte nog mer att de var rätt häftiga. Både jag och min kompis var ganska brådmogna, ingen hade trott annat än att vi var arton eller så. Men det var vi inte. Inte tålde vi så mycket heller. Vi hade varit där ett par dagar och allt var toppen. Men när vi står utanför tältet och pratar en kväll så kommer hon cyklandes där. Ja det var så att hela tältgången vände sig efter henne och bara gapade. I alla fall de som var av samma kön som jag och Lars. På ren instinkt rusar jag efter och ropar på henne. Till min förvåning stannar hon! Och jag går fram med Lars i släptåg. Hon heter Linda visar det sig och är sjutton år. Hon bor på campingen med sina föräldrar och storasyster. Jag tror hon sa det i alla fall, för det mesta bara passerade genom mina öron och ut igen. Jag var som förtrollad. Hon var inte bara vacker, hon var jättesnäll också. Det är inte oviktigt när man är femton. Inte senare heller förvisso. Vi bestämde att ses nästa dag. Både jag och Lars gick hem med huvudet fullt av fantasier.

Sedan följde några dagar av sol, bad och disco, frisbee, ja sådant man gör som tonåring på sommaren. Hon var med oss hela tiden. Det var omöjligt att avgöra vem av oss hon var intresserad av, eller kanske ingen alls. Hon tyckte kanske bara det var roligt att hänga med oss. Vi försökte nog både Lars och jag, men ingenting hände som kunde visa vart det lutade. Inte förrän sista kvällen. Vi hade ätit, badat och tagit en promenad. Det var dags att säga adjö. Lars kramade henne först. Jag stod bredvid och väntade, otåligt. När hon kramade mig så höll hon mig hårt, sedan viskade hon i mitt öra:

- Så här skulle jag kunna stå hur länge som helst.

Jag blev så lycklig att blodet stockade sig i hela kroppen, och jag lyckades nog bara mumla något till svar. När vi gick till vårt tält så funderade jag på om hon sagt samma till honom. Men jag bestämde mig för att det var bättre att inte veta isåfall. Det var svårt att somna sedan, tankarna snurrade och for.

Nästa dag åkte vi hem och jag och Lars satt tysta hela vägen, upptagna av våra egna tankar. Konstigt kändes det. Båda var lite kära, men ingen visste. Jag tyckte det var skönt när vi var framme och jag kunde gå in till mig. Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Jag tänkte att det var nog bara en sån där sommargrej. Det var okej. Jag var glad ändå. Då ringer telefonen.

Jag gick ut i hallen och svarade. Det var hon. Jag kände hur marken började gunga, yrsel och svettningar. Hon var så glad på andra sidan luren, hon frågade om det var okej att ringa. Självklart svarade jag! Vi pratade en lång, lång stund och hon berättade att det varit så jobbigt att inte kunna säga att hon gillade mig mest. Hon ville inte göra Lars ledsen, eller att vi skulle bli ovänner. Jag tyckte det var så fint av henne. Nåväl, vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. Hon bodde i Ulricehamn, jag skulle ta bussen dit. Jag trodde knappt det var sant när jag vi lagt på. Men det var det. Ibland är livet underbart.

Knappt en vecka senare sitter jag på bussen och är så fullproppad av förväntningar som man kan vara som tonåring. Inga bittra minnen som förhärdat lusten och gjort glädjens källa mindre tillgänglig. Inga ärr som minnen för att livet lärt oss läxor. Bara glädje och tillförsikt. Då kommer jag på det! När vi träffades på Öland så berättade hon hur gammal hon var. Eftersom hon var sjutton så antog jag att en femtonåring inte var mycket att hänga i granen. Så jag bestämde mig för att jag var arton istället. Jag gick på gymnasiet och läste till elektriker, el-telelinjen. Min bror hade precis gjort det, så det låg väl längst framme i pipen antar jag. Jag spelade också i Blåvitts juniorer. Det gjorde jag såklart inte. Inte då i alla fall. Jag blev helt iskall! Fan, det hade jag inte berättat för henne. Hur skulle jag säga det nu? Tänk om hon blev vansinnig och kastade ut mig, så pinsamt! Men jag bestämde mig för att berätta det så fort det gick. Om hon verkligen gillade mig så skulle hon förstå. Ja så måste det vara tänkte jag. Nu kändes det inte lika bra i magen längre.

Hon mötte mig på stationen och vi gick hem till deras hus. Och vilket hus! Omgärdat av murar låg en jättekåk, jag undrade var jag hamnat. Vi klev in och möttes av hennes föräldrar. Hennes far var en riktig sköning med guldtänder, det tyckte jag var lite speciellt. Han visade oss ut på baksidan och fram till verandan. Där stod middagen uppdukad. Det var bara att sätta sig till bords och se glad ut. Vi slår oss ner och börjar ta för oss. Pappan inleder konversationen såhär:

– Jaha du Johnny, du läser el-tele du? Det gjorde jag också i min ungdom. Vad tycker du om det? Ja plugget alltså.

Jag kippade efter andan, visste inte vad jag skulle säga. Hjärnan tickade på i superfart efter något att säga.

– Jo det är okej. Kanske lite mycket matte för min del. Men det funkar. Vad tyckte du själv om det?

Det var en fullträff! Han satte igång att berätta om det med liv och lust. Jag var av kroken för tillfället, men egentligen hade jag bara borrat in hullingarna ännu djupare. Hur skulle jag kunna ta mig ur det nu? Nu var jag tvungen att berätta för hennes föräldrar att jag ljugit också. Fan! Jag kunde lika gärna åka hem. Speciellt sedan han fortsatte med att fråga hur det gick i Blåvitt. Blä. Så kändes det.

Jag fick aldrig sagt det till henne. Jag var där några dagar innan jag reste hem. Hon ringde ganska många gånger, ville komma hem till mig och hälsa på. Men det hade ju inte fungerat om jag inte talat om sanningen. Jag tog den enkla vägen och gjorde slut. Feg jag vet. Men jag ville hellre lämna henne med den bilden hon hade av mig, istället för att hon skulle minnas mig som en idiot som ljög för henne. Det kändes rätt då.

Flera år senare sitter jag och pratar med en kompis flickvän som var mycket aktiv inom ridsport. Det var även Linda. De hade vid något tillfälle, på någon fest, börjat prata om var de kom ifrån. Linda hade frågat om hon kände mig då. När hon hörde att vi var goda vänner så berättade hon hur ledsen hon varit efter det tog slut. Hur hon hade undrat varför jag inte ville fortsätta, vad som gick fel. Min kompis berättade för henne, och hon såg först häpen ut. Sedan började hon skratta. Hon sa att hon hade misstänkt det, men ville inte fråga för att jag kanske skulle känna mig dum. Hon hade inte blivit arg om jag berättat. Hon tyckte det var synd att det tog slut på grund av det. Jag med när jag fick höra det.


Jag kom att tänka på den här historien under ett samtal med en god vän. Det jag inledningsvis menade med "första gången det hände", var att jag inte tyckte att jag dög som jag var, att jag var tvungen att spela en roll. Jag tror att de flesta gör det i olika sammanhang. Men jag vill inte göra det längre. Jag är den jag är, varken mer eller mindre. Ibland tittar jag mig i spegeln och ler lite förtjust. Andra dagar släcker jag ljuset och går därifrån fort som f-n. Men det är ändå jag. Hela tiden.

Önskar alla ett gott nytt år!


Ps. Flickan i berättelsen heter egentligen något helt annat.

Friday, December 29, 2006

Now boarding at gate...


Yes! Sommarens tripp till min favoritplats utanför Barcelona är bokad och klar! Det blir midsommar i Spanien, och det är något jag längtar efter. Nu känns vinterns regn och dimma ganska obetydligt. Att ha kul saker att se fram emot är viktigt. Nu kommer jag visualisera mig själv med en kall öl och lite tapas på en skön bar...efter en lång dag med sol och bad. Bara shorts, t-shirt och sandaler, sand mellan tårna och en konstant doft av cocos från sololjan. Rosa engelsmän och skräniga tyskar. Parasoller så långt ögat når. Paella och vin. Konversationer med människor där ingen kan den andres språk, men det funkar ändå. Handla i den lokala affären där de bara kan spanska, i vissa fall bara katalanska. Vattenmelon på stranden. En kall öl och en toast på strandbaren mitt på dagen. Ta den långa promenaden till världens vackraste strand. En sen, sen natt på en av alla nattklubbar där det är tomt innan klockan två.

När jag var betydligt yngre än jag är nu, då upplevde jag några av mitt livs höjdpunkter på den här platsen. Vid några tillfällen innebar det att komma hem vid sjutiden på morgonen efter en lång, lång natt och möta människor på väg till affären för att köpa frukost.
Ibland handlade det om att uppleva saker som under OS -92. Eller glädjen att få visa upp det underbara stället för någon som var ny i gänget. Kunde vara flickvän, kompis eller släkting.
Hade många vänner där eftersom vi återkom år efter år. Får se om de finns kvar. Och om de minns mig? Får väl dra igång lite sång och dans annars. Det är nog så de minns mig bäst. Inte som den trevlige familjefadern jag är idag :-) Men ibland går ju även Fantomen på gatorna som en vanlig man...

Wednesday, December 27, 2006

Tomten kommer!

"Bank, bank, bank"

Tunga knackningar hörs mot dörren. Innanför hörs röster, fotsteg som tar sig ut i hallen. Spänningen och förväntan är så uppskruvad att det känns genom trävirket. Det börjar ryckas i dörrhandtaget och mixtras med låset. Det går inte upp och förtvivlan hörs därinne. Så går dörren upp, och ett kollektivt leende breder ut sig. Mannen för dagen står på trappan med säcken fylld till bredden. Iklädd en mycket varm dräkt, stövlar, halsduk, vantar samt en mycket tät ansiktsmask med skägg och röd luva. Inuti denna utstyrsel finns jag. Redo att byta behagliga minus en mot mindre behagliga plus tjugofyra.

- Finns det några snälla barn här?

- Jaaaa det gör det. Kom in snälla tomten!

Glada barn som vet att det är snälle farbror Johnny, men som tycker det är förbannat kul att någon vuxen orkar vara tomte.
Jag bjuds in i vardagsrummet där stolen står framställd och under muntra kommentarer tar jag mig fram till platsen, och slår mig ner.

- Jaha, då ska vi se vad som gömmer sig i säcken här då...

Jag bullrar på med hög röst med dialekt från Skåne. Sedan sätter jag igång och delar ut ett berg av klappar. Svetten droppar innanför masken, skägget åker in i munnen och jag önskar att jag druckit en öl till. Men det går bra. Alla klappar hamnar i rätta händer och stämningen är på topp. Jag reser mig upp, tackar för mig och drar mig snabbt undan. Nu är det inte lika noga, nu när alla fått sina klappar. Precis som det ska vara. Jag kommer ut ur huset och får av mig masken. Svetten rinner och jag är blöt i håret. Till saken hör att jag lovat min bror att vara tomte hos dem också. Fan att man ska vara så snäll! Eftersom jag druckit får jag cykla också. Som tur är bor han ganska nära så det är en lagom tur. Den kalla vinterkvällen kyler min kropp och det är skönt. För det nalkas varmare stunder!

Samma procedur utspelar sig hos brorsan innan jag sitter i rummet med alla klappar. Bredvid kaminen! Det gjorde han med flit tänker jag. Lika bra att sparka igång.

- Jaha, då ska vi se....God Jul till Matilda från mormor. Varsågod!

Jag sträcker paketet mot flickan och börjar ta upp en ny ur påsen. Det är då det händer!

- Nej nej, tomten måste läsa rimmet också! Det står där på lappen.

Min brors svärmor säger något som gör min julafton mindre angenäm. För under en alldeles för lång, alldeles för varm stund, tvingas jag läsa det ena rimmet efter det andra. Alla av mycket tvivelaktig karaktär. Alla utan rim eller reson. Jag svettas allt ymnigare och börjar nästan få yrsel. Så äntligen tar det slut. Jag reser mig hastigt och på ingen tid alls står jag utanför dörren med masken i handen. Den är pisseblöt. Jag är....inte helt glad. Nästa år kan kärringen sitta där själv med masken och läsa rim som inte rimmar. Jag sätter mig på cykeln och rullar hemåt.

Stjärnorna glittrar mot mig i den sena kvällen. Jag är ensam ute, möter ingen. Det har varit en härlig dag. Mycket glädje, god mat och trångt runt bordet. Jag vet att jag är lyckligt lottad, och jag försöker verkligen känna det. Och det gör jag, inga svårigheter alls. Lite svett och dåliga rim får man kosta på sig. Nu återstår bara julgröten innan den här dagen är till ända. Kanske det är min tur att få mandeln i år. Jag ägnar resten av cykelturen till att fundera ut vad jag ska önska mig isåfall. Ny digitalkamera eller världsfred.....

Saturday, December 23, 2006

God Jul!



Ville bara passa på att önska Er alla en riktigt God Jul.
Tack för alla underbara kommentarer, det har värmt gott i hjärtat! Nu blir det lite vila i familjens trygga näste, jag känner att det kan behövas. Jag önskar Er alla en skön helg med uppladdning och avkoppling. Och god mat.

Friday, December 22, 2006

Borta, men ändå kvar.

Tjena T P,

ville bara passa på att önska Dig en God Jul så här dan före dan före dopparedan. Eftersom jag inte kan säga det till Dig personligen så hoppas jag du läser det här, var du än må befinna dig. Du vet den där kvällen för tre år sedan när du ringde och frågade om jag kunde hjälpa dig dagen efter, du vet med alla saker och så? Jag insåg aldrig att det antagligen var sista gången vi sågs. Iallafall i det här livet. Efter att jag kom hem den dagen så frågade lill J om jag var ledsen för att du hade åkt. Jag var inte det då. För jag förstod inte. Ville nog inte förstå att vi inte skulle ses mer, ville inte känna det som följde med insikten. För vi hade ju inte kontakt dagligen precis. Det behövdes inte, vi kände varandra på ett sätt som man bara kan när man växer upp ihop. Koder som ingen utomstående kan förstå.

Efter jag fullständigt kraschade efter separationen med M så var du som vanligt den som behandlade mig allra mest naturligt. Jag minns min rädsla inför vår första golfrunda på lång tid. Jag hade gått ner tjugo kilo och kände mig allmänt olustig. Ditt varma sätt sopade bort alla tvivel och snart skrattade vi lika innerligt som vi alltid gjort. Tack för det min vän, det var så viktigt för mig. Speciellt sedan andra "vänner" lämnade min sida för att de inte kunde hantera att jag mådde dåligt. Egentligen mådde jag inte dåligt då, jag hade kommit ur det hela men det tog ett tag att äta upp sig :-) Men det jag ville komma fram till var att vår vänskap sett likadan ut genom tiden, hur våra liv än sett ut. För herregud, du hade det så tufft i många år, ekonomiskt framförallt. Men ditt humör var alltid lika fantastiskt. Du kunde alltid locka fram ett skratt, både hos oss omkring dig, såväl som hos dig själv. Jag högaktar dig för det. För det var alltid äkta, precis som du.

Kommer du ihåg när vi sprang runt på gräset i bara kalsonger, två små killar som inte visste vad som komma skulle? När vi bara några år gamla slängde ut alla dina leksaker genom fönstret för vi tyckte ditt rum var för litet? Inte så populärt hos dina föräldrar! Men vi hade kul. Ja jävlar. Eller när vi drev min mamma till vansinne med vårt kiss och bajssnack. Till slut förbjöd hon oss att säga det, och då kom vi på det genialiska i att säga "kitt och batt" istället! 1-0 till oss.

Eller alla kojjor och hyddor vi byggde i bergen? Alla gånger vi smög där och fantiserade, låtsandes att vi var cowboys och indianer.
Eller alla fotbollsmatcher vi spelade på vår gräsmatta. Du fick alltid vara Öster och jag var Blåvitt. Resultatet kan man ju lista ut :-)
Jag kommer ihåg när jag jagade dig på Jonas baksida och du föll framstupa och begravde tänderna i trappan till deras altan. Har aldrig sett så mycket blod spruta och aldrig hört någon skrika så högt. Otroligt att du fick så grymma gaddar trots det. Kunde man inte tro då.

Ja det finns så mycket jag skulle kunna ta upp. Det skulle med lätthet gå att fylla en bok med alla våra äventyr. Ska fundera på det, tror det skulle bli en bestseller. Trettiotvå års vänskap, så nära släktskap utan att ha samma blod i ådrorna. Därför var det fullständigt naturligt att komma när du bad mig närvara vid din fars begravning för sex år sedan. Hur skulle jag kunna tacka nej? Och om du visste hur hedrad jag var att du ville ha mig där. Jag vet att du sa att min närvaro underlättade det hela för dig, och det kändes bra. Hoppas han har det bättre nu. Jag tyckte mycket om honom, en man med gott hjärta.

Jag var hemma hos din mamma och G för ett tag sedan De visade bilderna från ditt bröllop och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Jag insåg hur mycket jag saknade din vänskap, och hur konstigt det var att inte stå där bredvid dig på bilderna. Men Du såg lycklig ut, och hon likaså. Ni verkar passa bra ihop och jag skickar mina hjärtligaste gratulationer. Må det vara i evighet. Din mamma är fantastisk, men det vet du. Vi ringer varandra ibland, det har till och med blivit lunch ett par gånger. Din familj är ju som min extrafamilj, det är så härligt.

Nej, det börjar bli dags att runda av. Jag vet inte var du befinner dig, jag vet att du inte kan komma hem och jag vet varför vi inte kan höras av. Det är så tråkigt ändå. Jag vet att vi antagligen inte kommer ses mer heller. Våra barn kommer inte leka tillsammans som vi gjorde, och du kommer aldrig få mig att brista ut i ett asgarv igen. Jag önskar att jag kunde ringa dig ibland när det känns tungt. Men det går inte, jag vet. Så var rädd om dig käre vän. Må lyckan för alltid vandra i dina fotspår, vart de än må föra Dig.

Thursday, December 21, 2006

I signad juletid

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Det insåg jag när jag kom ut till bilen i morse och det inte gick att låsa upp. Fick låsa upp manuellt eftersom centrallåset inte ville vara med. När jag hoppar in och vrider om nyckeln så händer....ingenting! Då inser jag att jag igår kväll hade glömt att sätta tillbaka ljusknappen efter att jag stannade vid vägkanten och satte på parkeringsljuset. Parkeringsljuset stängs nämligen inte av när bilen stängs av. Förbannat också!

Bredvid bilen står min dotter i sin underbara julklänning vi köpte igår, med håret uppsatt och tvärflöjten i handen. Vi är på väg till skolavslutningen och repetition för klassorkestern, första framträdandet. Man vill inte komma försent då. Jag är en rådig man, ser mig omkring och där kommer en man som har bilen bara två rutor bort från mig. Följande utspelar sig:

- Ursäkta mig, skulle du kunna hjälpa oss, batterit har laddat ur men jag har kablar och det tar bara en minut. Min dotter är sen till skolavslutningen så det skulle vara kanon.

Jag tittar på honom med mina snällaste ögon och dottern likaså.

- Nej jag har inte tid!

Det är det enda han säger innan han öppnar dörren, hoppar in, startar och kör iväg. Jag och min dotter tittar på varandra, vi tror inte våra ögon. Vilken jävla tölp! Det ska jag komma ihåg din förbannade gris, tänker jag. Nu börjar goda råd bli dyra. Då dyker äntligen en gubbe upp. Han backar i godan ro ut sin bil från garaget. När han kliver ut går jag fram och frågar vänligt:

- Ursäkta mig, men skulle du kunna hjälpa oss? Mitt batteri har laddat ur och min dotter är sen till skolavslutningen. Jag har kablar så det går på en minut bara.

Han tittar på mig och min dotter.

- Du behöver väl inte puttas eller så, ja bogsera menar jag.

- Nej nej, jag har kablar, det går jättefort.

- Nä jag är ledsen men jag har inte tid.

Sedan sätter han sig i bilen, tar av sig sina handskar och börjar rulla iväg i sakta mak. Jag tror inte mina ögon! Nu börjar min dotter bli ledsen och och jag med, men mest på medmänskligheten i det här jävla överklassområdet. Har aldrig varit med om något liknande. Jag får ta till den sista utvägen och ringer min före dettas man. Inte för det, vi är jättegoda vänner, men han har ryggskott och kan knappt gå. Han kommer på fem minuter! Fan vilken kille han är. Säga vad man vill om mitt ex, men välja bra karlar, det kan hon :-)

Så min dotter kom iväg till slut, om än rejält försenad. Men jag vet att hon kan spela det hon ska, jag kan låtarna själv vid det här laget, så det var nog inte så farligt. Men det är ju alltid lite "pinigt" att komma in försent. Nu ska jag koppla av lite innan jag åker till kyrkan om en timme. Hoppas bilen startar då. Annars kanske man be en granne om hjälp....eller inte. Nej, jag vågar inte chansa. Det får bli cykel.

Må julefriden komma över Er alla i ofantliga mängder!

Tuesday, December 19, 2006

String i skolan, funkar det?

Igår hämtade jag min dotter efter skolan. Med i bilen var en annan tjej och hennes bäste vän i klassen. Han är kille och störtskön. Han är klassens tuffing med en rustning som består av idel märkeskläder, Replay, Diesel, D&G, och Lacoste, men inuti bankar ett hjärta så ömt och vackert. Det vet han att jag vet, därför spelar han inte någon annan roll när han är med oss. Tror han tycker det är skönt.

Men det var inte det jag skulle berätta. Det var nämligen tre fnissande förpubertala ungar som hoppade in i bilen. Jag frågade vad som var anledningen till denna munterhet.

- Vad tycker du om att lärare har stringtrosor i skolan?

Hans fråga utlöste en skrattsymfoni i bilen. De berättade i munnen på varandra hur den kvinnliga bildläraren kommit in under sista lektionen, gått längst fram till ett skåp för att stoppa in silverpapper där. Skåpet var i markhöjd, och när hon böjer sig fram visar det sig att hon har extremt lågt skurna jeans på sig. Och stringtrosor!

- Fan man såg hela röven på henne! Hon är ju fan sjuk ju!

Hans kommentar fick oss allihop att bryta ihop av skratt! Jag kunde för mitt inre se situationen och har svårt att förstå att hon inte skulle vara medveten om vad hon visade upp. Men det tänker jag inte ens försöka analysera. Vi hade förbaskat roligt åt det iallafall. Det får räcka så.

Monday, December 18, 2006

Ciao, ciao Italia

Jag stod ensam vid mittlinjen och såg hur mina lagkamrater kämpade frenetiskt för att stå emot den våldsamma anstormningen. De kom i våg efter våg, vår backlinje hann knappt slå ut bollen ur eget straffområde innan den var där igen. Vi ledde fortfarande med 1-0 och det var bara minuter kvar. Jag var ensam forward kvar däruppe, ifall det skulle komma någon förlupen boll att jaga på. Klockan tickade sakta, sakta.

Året är 1987 och jag är i Tyskland med IFK Göteborg och spelar en internationell cup för juniorer. Vi hade gått fram som ångvältar och hade utan problem nått semifinal. Vi mötte Verona från Italien, ett riktigt bra lag med ett massivt stöd från läktarplats. De hade många ungdomslag med, och alla italienare hade samlats för att se vår match. Stämningen var mycket hätsk från början. Efterslängar, fula tacklingar och ständiga könsord mötte oss hela matchen. Allt med fanatiskt understöd av publiken. Domaren var en mes som inte pallade trycket. En bit in i matchen gör min anfallskollega Alberto 1-0. Det blev kaos! Folk rusade in på plan och det gapades och skreks. Aberto var en jagad man resten av den matchen! Vid varje tillfälle gav de honom en eftersläng kombinerat med en rasistisk kommentar. Alberto kom från Brasilien. Pressen ökade och Verona tryckte på med alla spelare, bollen skulle bara in. Nu var det bara minuter kvar.

Plötsligt ser jag hur vår mittback slår en lång, hård boll upp mot mig där jag står. Jag bara vänder mig om och börjar springa. Jag får ner bollen och löper i maxfart mot målet. Vrålet från högra långsidan som bara består av italienare växer till ett dånande oväsen, men jag bara springer. I högra ögonvrån ser jag i sista stund den italienska backen som hunnit ikapp mig och vräker sig mot mina ben. Jag hoppar i sista stund och snubblar till, men återfår balansen. Jag är precis framme vid straffområdsgränsen när näste man kommer ikapp mig. Honom hinner jag aldrig se, jag märker det först när han begraver alla sin dobbar i mina hälsenor, och jag faller omkull. Smärtan får mig nästan att kräkas och jag skriker rakt ut! Jag rullar fram och tillbaka tills smärtan börjar avta. Då känner jag någon som klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och det är han, nedsparkaren själv. Han sträcker ut en hand mot mig, gör en gest att han ska hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han börjar dra mig upp. Halvvägs upp från marken, när vi möts ansikte mot ansikte, flinar han mot mig och spottar. Loskan träffar mig över hela ansiktet. Jag flyger på honom och vi brottas en stund innan mina lagkamrater lyckas slita mig loss. Vilket svin! Jag tar upp bollen och lägger den på platsen som domaren visar. Han vågade inte blåsa straff, men frispark passade mig bättre. Idioten ställde sig nämligen i muren.

Jag stod vid bollen och pekade på honom. Med gester visade jag var jag tänkte placera den. I ansiktet ! Mål eller inte kändes relativt oviktigt, men om jag satte den skulle matchen vara över. Jag tog fem meters sats, kropp och sinne var i total koncentration. Jag stirrade på honom där han stod med sitt dumma flin och sen tog jag fart. Jag träffade bollen med våldsam kraft, och den gick spikrakt mot honom. Han kastade sig rakt ner och bollen snuddade vid hans hårfäste,i sin bana på väg rakt upp i målvaktens högra kryss. Det var så vackert och så rättvist. Jag blev galen av lycka, jag sprang längs hela högra långsidan framför italienarna och viftade och vrålade. Mina lagkompisar stämde in i kören. Stämningen var uppretad för att uttrycka det milt. Strax efter blåste domaren av matchen och vi skyndade oss av planen, in i säkerheten i bussen. En underbar seger, så förbannat gött!

Dagen efter kom mina föräldrar på besök, de hade rest dit för att se finalen. Alla lagen hade gemensam matsal och det kändes lite kymigt att gå in där med mina föräldrar efter gårdagens drabbning. När vi kommer in händer följande: Alla italienare ställer sig upp och applåderar! Jag fattar först inte varför, men sedan visar det sig att det är mig de applåderar för. Stort ögonblick i mitt liv, lita på det. Jag blev videofilmad, fick skriva autografer och blev intervjuad. Jösses, vem hade kunnat tro det dagen innan!

Min tanke blir att det är inte långt mellan kärlek och hat. Idrotten kan för den oinvigde te sig som ett fånigt spektakel, men i många stycken kan den innehålla många av livets ingredienser. Jag har iallafall lärt mig oerhört mycket genom mitt sportande. Om inte annat att lära sig att fungera i grupp. Eller hur man fortast möjligt avreagerar sig på en spottande italienare (vilken nationalitet som helst funkar!) Viktiga saker båda två.

Jo, för de som undrar: vi förlorade dagen efter. Jag missade den avgörande straffen. Ena dagen hjälte, andra dagen...inte hjälte. Precis som livet är.

Sunday, December 17, 2006

utan avsändare

Innan jag somnade igår så kom jag på en kul grej jag hade tänkt skriva om idag. Så när jag vaknade låg orden redan klara på kudden bredvid mig, skulle bara ta och lägga dem på plats här. När jag tar mig ut i hallen för att först uppsöka toaletten så ser jag att det ligger något precis innanför dörren. Jag gnuggar sömnen ur mina morgontrötta ögon och plockar upp ett julkort. Eftresom det inte låg där igår när jag gick och la mig vid halv ett, så tänkte jag att nu jävlar kör posten hårt! Skicka ut sina stackars brevbärare innan halv åtta, det är lite väl grymt.
Jag vänder på kortet, och där står följande:

God Jul&Gott Nytt År, från huset mittemot! / M.

Inget mer. Ingen ledtråd.
Eftersom jag har en tendens att glömma av att jag har full insyn från just huset mittemot, börjar hjärnan ticka igång rejält! Jag känner bara en person i det huset och hon är en gammal tant som med 100 procents säkerhet skulle skriva ut sitt namn, om hon mot förmodan skulle gå över och lägga ett julkort i min brevlåda klockan sju på morgonen. Det har hon heller aldrig gjort tidigare. Ja jag känner en till, en mamma vars dotter min flicka lekt med några gånger. Men jag har ingen aning om vad hon heter...

Får väl helt enkelt vänta och se. Det kan ju vara den gamla damen som tycker att jag behöver lite juluppmuntran. Men jag tänker fantisera om något helt annat tills motsatsen bevisats.

vad vill jag egentligen?

Hur skall andra människor kunna förhålla sig till Dig om Du inte själv vet vad Du vill? Om Du inte talar om för världen vad som är viktigt för Dig, vad Du behöver för att må bra, hur skall någon kunna veta och respektera det då?
För många är det en fråga som är livsfarlig att ställa sig själv. För om man blir medveten om vad man själv behöver, då måste man kliva fram och ta plats. Stå för sina behov och känslor. Det är fruktansvärt skrämmande för många. Men om man avstår från det kommer det garanterat att innebära lidande i form av fysiskt och psykiskt illamående. Någon framgång i vare sig yrkesliv eller privatliv finns inte heller i sikte. Snarare en känsla av att aldrig bli lyssnad på, eller ibland helt enkelt känna sig överkörd. Det här är förödande för självbilden.

Vi ställer oss ofta frågan hur vissa i vår omgivning, oftast män, som har en väldigt tuff och rättfram attityd, ibland till och med lite farliga, kan vara så populära bland kvinnor? Kan det vara för att de är just tydliga? Man behöver inte gå runt och undra över vad de tycker, om de inte gillar det så lär de tala om det. Jag säger inte att det är såhär, men det är en tanke att fundera över.

Jag tror att det är en förutsättning för att ett förhållande ska fungera. Att våga känna efter vad som är viktigt för mig, och att den jag är tillsammans med tar reda på vad som är viktigt för henne. Ett förhållande innebär alltid att kompromissa, men man får akta sig så att man inte kompromissar så mycket att man tappar det som är viktigast för sitt eget välmående. Det är väldigt lätt hänt, speciellt i början. Men det kommer i slutändan bara leda till bitterhet och anklagelser. Stå för vad du anser viktigt. Och gör det när allt är bra och vackert , för sedan blir det så mycket svårare. Det kan till och med innebära att det är försent, och det är ju onödigt.

Saturday, December 16, 2006

Kärleken är inte alltid rosa

Jag väcktes ur mina tankar av mobilen som pep till. Ett sms i inkorgen. Det var från dig, och det stod så här:

"Hej gosis, du sitter väl och mediterar nu. Hoppas din resa blir jättefin och jag tänker på dig. Glöm aldrig vilken otroligt fin kille du är. Kram E"

Mina tårar rann i strida strömmar nerför kinderna. Först lite långsamt, men i takt med att alla känslor kom ikapp mig så blev det ett allt ymnigare flöde. Jag försökte sansa mig men det var ingen idè. Jag hade heller ingen bredvid mig så det fanns ingen anledning att kämpa emot.

Två dagar tidigare hade jag suttit på tåget på väg åt motsatta hållet. Jag var full av förväntan och för en gångs skull riktigt nervös. För även om vi haft kontakt ett tag och visste ganska mycket om varandra, så hade vi ändå inte träffats. Inte i verkliga livet. Jag har varit på en del blind dates, men brukar sällan vara nervös för det. Det får bli vad det blir. Och jag har aldrig svårt att fika en stund med vem det än må vara. Men nu åkte jag till en annan stad, det kändes lite vågat, det kan jag erkänna. Men va fan, man måste chansa ibland. Jag hade också säkrat upp med en kompis som bor i staden ifall det skulle kännas för besvärligt, och det var för bådas skull. Ville inte sätta onödig press på henne heller. Men det skulle bli bli bra, det intalade jag mig.

Jag klev av tåget och såg mig omkring. Ingen där som såg ut att vänta på mig. jag väntade lite och gick uppför trapporna mot stora byggnaden. Då kom hon springande!
"Hej, förlåt att jag blev försenad, det blev stopp på min linje på vägen hit". Hon gav mig en kram som var öppen och varm.

"Det gör ingenting, jag kom precis. Och hej själv förresten". Jag log med hela mitt ansikte, hon var så vacker och go, precis som jag föreställt mig. Visst hade jag sett kort och vi hade pratat mycket, men verkligheten kan vara annorlunda ibland. Den här gången var det dock till det bättre.

Vi gick bort mot tunnelbanan och åkte hem till henne. Vi lagade lunch och skrattade och pratade. Jag var lite spänd men det flöt på bra. Vi bestämde oss för en långpromenad in till stan på kvällen för restaurangbesök och ett par öl. Det var landskamp på tv när vi åt middag, men jag brydde mig inte så mycket om fotboll. Inte just då.
Vi bröt upp ganska tidigt och gick hem. Köpte lite godis och satt i soffan och pratade till sent. Jag erbjöd mig som en gentleman att sova på soffan, men den var väldigt liten, så det blev hon som sov där. Jag gick och lade mig med blandade känslor. Okej tänkte jag, vi får se imorgon, behöver ju inte kasta in handduken än.

När jag vaknade på morgonen låg jag och kikade bort mot soffkanten. Jag hade inte sovit många timmar, brukar ta några dagar innan jag känner mig hemma. Men plötsligt vaknade hon och log mot mig över kudden.

"Godmorgon! Har du sovit gott? Hon blinkade mot mig med sina bruna ögon.

"Javisst, jättegott!" Jag ljög förstås, hennes lägenhetsväggar var antagligen gjorda av papp eller liknande, för man hörde precis allting i huset.

"Jag sätter igång med frukosten så kan du duscha om du vill så länge"

"Javisst, låter som en bra deal! Men bara om jag får ta hand om disken efteråt". Jag tänkte att man får ju skärpa sig lite nu.

"Haha, absolut, låter som en bra idè"

Efter en skön dusch och frukost kände jag mig som en ny människa. Vi drog ner på stan för sightseeing och diverse inköp. Jag hade lovat hjälpa henne att fixa lite saker i hennes nya lägenhet efter vi kom hem, så Claes Olsson fick ett besök. Vi gick runt i ett bedårande höstväder, åt glass i Kungsträdgården i t-shirt, och det var i mitten på oktober. Vi hade otroligt mysigt ihop, men inget hände. Inget romantiskt alltså. På eftermiddagen gick vi hem, jag borrade upp gardinstänger och hon kollade om det blev rätt. Jag är inte speciellt praktisk men det gick bra till slut. Vi satte oss i soffan och vilade. Hon skulle iväg en stund på kvällen med sitt jobb, det var någon premiär eller liknande, något mingel. Jag skulle träffa min kompis och äta middag och ta en pilsner. Hon låg i soffan och jag berättade om hypnosjobbet som hon var intresserad av. Jag strök henne på ryggen och talade i lugn ton, och till slut somnade hon med ett leende och en försäkran om hur skönt det var. Tiden kunde stannat ett tag där och då. Allt var perfekt. En halvtimme senare vaknar hon till, tittar på klockan och säger att hon måste skynda sig till jobbet. Jag lade mig ner på soffan själv, tänkte ta igen några timmars sömn från tidigare natten. Strax efter kommer hon in i nya kläder och ställer sig bredvid soffan och tittar konstigt på mig. Jag känner olusten välla upp på en nanosekund. Sen säger hon:

"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men.....Du är den finaste kille jag någonsin träffat, men du är inte min typ, jag är så ledsen"

Orden träffade mig med samma kraft som en höger från Mike Tyson kunde gjort.

"Okej. Ja det var en chansning, det sa vi ju innan. Det är inget att göra åt, jag packar ihop mina saker och sover hos Henke inatt, det är lugnt". Det kändes inte lugnt, men det var inte hennes fel. Men just nu ville jag bara springa därifrån, bort från det jobbiga. Att bli avvisad gör alltid ont.

"Nej det behöver du inte alls, det är så roligt att ha dig här...förlåt, förlåt"! Hon började gråta och la sig på mig i soffan och kramade mig hårt. Hon grät mot min kind.

"Du behöver inte be om ursäkt, man känner vad man känner. Det kunde gå såhär, det visste både du och jag." Jag menade vad jag sa.

Sedan händer något. Samtidigt som hon gråter förklarar hon hur mycket hon tycker om mig, att det inte finns så många fina killar därute, och så vidare. Helt plötsligt är hennes mun alldeles ovanför min, jag kan känna värmen från hennes andedräkt. Våra läppar möts och världen exploderar! Hennes gråtande ögon förvandlas till uttryck av lust och åtrå. Jag är inne på samma linje men är fortfarande förvirrad. För några minuter sedan blev jag dumpad, eller? Men just nu skiter jag i vilket. Jag lyfter upp henne och bär henne till sängen. Vi kastar av oss kläderna och våra kroppar är som gjorda för varandra. Tid och rum försvinner, för en stund är det bara vi två.

När vi ligger och pustar ut, svettiga och rödmosiga, säger hon följande:

"Jag menar fortfarande vad jag sa förut. Hoppas att jag inte gjort dig illa nu, det gick bara inte att hejda".

"Nej, jag får skylla mig själv isåfall." Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Det som var så fantastiskt alldeles nyss kändes bara smutsigt och dåligt nu.

"Herregud, jag måste rusa till jobbet! Jag skulle redan varit där! Ta mina extranycklar och kom hit ikväll. Snälla gör det, vi kan inte skiljas såhär! Hon rättade till kläderna, gav mig en puss och sprang ut genom dörren.

Där låg jag. Vad fan hände egentligen? Jag fattade ingenting. Skulle jag komma tillbaka hit ikväll och bara ha sex, eller ville hon något mer? Nä, jag bestämde mig för att åka hem. Det var det enda rätta. Hon skulle inte tro att hon kunde utnyttja mig hur som helst. Jag gick upp och bokade biljett hem nästa dag, klockan elva var första tåget med ledig plats. Sen duschade jag och gick för att möta min vän.
Vi käkade jättehamburgare och drack öl, det var skitkul att ses igen. Jag berättade hela storyn och han hade en bra förklaring. Han kände till i vilka kretsar hon umgicks, och jag började inse vad hon menade med "inte min typ". Det kändes skönt, jag fick lite logik i det hela. Vi skrattade och drack några öl till innan vi gick vidare. Någonstans på vägen insåg jag att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till henne. Min vän bara log och sa att det hade han vetat hela tiden. Vad gör det, man lever bara en gång var hans ord. Vi hade under middagen diskuterat varför det är så svårt att bli kär nu när vi blivit äldre. Vågade vi inte släppa ner garden? Jag började inse att det var det som hänt. Min gard var nere, jag var sårbar för första gången på länge.

Några timmar senare öppnar jag hennes dörr och går in i hallen. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Hon har inte hört mig och blir jätterädd när jag säger hej precis bakom henne.

"Herregud vad du skräms! Jag höll fan på att dö!" Hon kramar mig hårt och kysser mig, varmt och länge.
Vi sätter oss i soffan och gosar och berättar vad vi haft för oss under kvällen. Just då och där, speciellt när vi stod i köket precis när jag kom in då....då...ja det kändes så starkt, som om vi varit ihop ett tag, som vi kände varandra. Som om det var på riktigt.

Den natten blev sen. Till slut somnade hon på min arm. Jag sov inte en blund på hela natten för jag ville inte väcka henne. Min mage var i uppror efter kvällens begivenheter, men jag ville inte gå upp och väcka henne. Till slut somnade jag med ett leende på läpparna.

Jag vaknade av att jag kände hur hon tittade på mig. När jag öppnade ögonen låg hon fortfarande hopkurad mot mig på min axel. Hon lutade sig mot mig och vi kysstes, och passionen var så stark att den gick att ta på. Vi låg kvar i sängen och pratade och jag sa att mitt tåg gick klockan elva. Jag had självklart önskat att hon skulle be mig stanna kvar. Det gjorde hon inte. Jag sa ingenting. Jag insåg att det var lönlöst. Hon hade inte heller sagt något annat så jag fick skylla mig själv. Hon gick ut i duschen och jag gjorde frukost. Jag var i något slags bedövat tillstånd, lycklig men ändå förtvivlad. Vet inte hur jag ska förklara.

Efter frukost började jag packa mina sista saker och gjorde mig redo att gå. Jag hade bara en kort stund kvar innan jag var tvungen att rusa iväg. Hon satte sig bredvid mig på sängen och drog mig intill sig. Hon kysste mig så innerligt att jag nästan kände mig yr, blodet rusade men jag såg klockan på väggen och var tvungen att ställa mig upp! Jag tog på mig skorna och det var sista chansen för henne att be mig stanna. Jag önskade det av hela mitt hjärta, men det kom aldrig. Jag fick slita mig loss, öppnade dörren och vände mig om. Hon stod där och tittade med ledsna ögon, men det kom inga ord. Jag gick ut och stängde dörren efter mig. Med väskan i handen sprang jag nerför trapporna och ner till t-banan. Jag hann precis innan vagnen gick. Jag var strax framme vid tåget och jag insåg att det skulle bli precis. Med en minuts marginal tillgodo slängde jag mig genomsvettig ner på sätet. Sakta började jag andas normalt igen, samtidigt som tåget rullade ut från stationen. Jag sjönk ihop på sätet.

Tågets dunkande mot rälsen vaggade mig in i en avslappnande känsla. De senaste dagarnas känslomässiga tumult i kombination med brist på sömn började komma ikapp mig. Jag kunde inte värja mig. Jag insåg att jag antagligen aldrig skulle se henne mer. Jag hade tillåtit mig att känna saker som jag inte trodde jag kunde längre, och så blev det så här, det kändes så jävla orättvist. Det var då det pep till i min mobil.....

Thursday, December 14, 2006

Lunch med langri

Det är skönt att träffa min länk mellan verkligheten och bloggandets universum. Langri och jag möttes upp för en skön långlunch, vi fick diskuterat både det ena och det andra. Vi har känt varandra i....jättemånga år, men av olika....nja, egentligen bara en anledning, så har vi inte umgåtts bara vi två. Men de senaste åren har vi fått upp farten rejält, och inte bara för att langri sökte min expertis som förälder när han gick i väntans tider :-) Och på något sätt är det häftigt att få nya vänner när man är vuxen. De gamla från uppväxt och skola har sin självklara plats, men kompisar i vuxen ålder förvärvar man ju som ett bevis på att man fungerar relativt väl i samhället. Eller kanske inte. Känner mig lite osäker på den formuleringen. Kul är det med vänner iallafall.

Det är kul att sitta och diskutera känslor och tankar kring sitt skrivande, speciellt när man har tur som jag att ha någon som man själv tycker skriver så bra, som bollplank. Jag tror vi hjälper varandra, iallafall hoppas jag det. Jag är ganska säker på att det är så. Langri, du är en stor man. Jag högaktar dig för din ödmjukhet, du kunde varit en riktig gris, om du fattar vad jag menar. Du är så långt ifrån det som går att komma. Jag är inte kär, men jag gillar dig som fan :-)

Tyvärr fick jag ett telefonsamtal som tvingade mig att abrupt avbryta vår trevliga samvaro. En språngmarsch uppför avenyn, in i bilen och full fart hemåt. För samtal av mindre glädjefull karaktär. Det är tufft i skolvärlden, jag säger bara det. När jag ett par timmar senare kom hem så blev en dags lyssnande till andra människors problem och sorger övermäktigt. Framförallt det sista givetvis. Jag grät som ett barn. Länge, innerligt.
Förut jobbade jag som skolkurator. Det gick bara inte. Inte när man har barn i samma ålder, det är ingen bra idè. Inte för mig i allafall.

Nu ska jag stänga av datorn, lägga mig i soffan och se på Munchen, Spielbergs drama om OS i Munchen 1972. Kuddar, täcke och julmust får bli mitt sällskap. Ibland är det trist att vara singel. Idag är en sådan dag. Fast jag fick välja film själv, det är ju bra.

"Sluta tjöta där bak, filmen har börjat"

Okej, okej! Lights out.

Wednesday, December 13, 2006

Nu är det jul igen, nu...

" Vi vill ha ett bättre Sverige, åh fan?"

Lars Winnerbäck sjunger på min bilstereo om hur trött han är på all valpropaganda. Jag ler åt hans fyndiga texter samtidigt som regnet smattrar mot rutan. Göteborg har den senaste veckan förvandlats till ett enda gigantiskt Skara sommarland. Skillnaden är att vattnet är kallt och att det inte på något sätt är kul. Jag är glad att jag tog bilen, glad att jag bestämde mig för att inte dricka något. Jag har nämligen varit på julbord. En företeelse som inte ligger långt från grisfesten på Kanarieöarna. Vet inte vad det är som får oss svenskar att gå igång så förbannat på ett bord dukat med saker vi äter i stort sett hela året? Köttbullar, korv, sill, ja janssons frestelse kanske man inte äter varje vecka, men potatis är ju basen. Mat som står på värmning i timmar, där alla hänger över grytorna för att se vad för spännande som ryms här i då! Jaha, det var den lilla köttbullen! Åh fan. Nä, jag tror att det som vanligt är en anledning att dricka snaps och bli full. Likheten med midsommarfesten är slående. Plockmat och snaps. Dyngrak och magsjuk. Och aldrig skiljas de två. Jo sen är det ju gratis, det får man inte glömma! Då stiger helt plötsligt värdet med orkanstyrka. Ta dig till något av ställena i stan på fredag eftermiddag när det är After Work, och se folket köa för att äta kycklingvingar och tacobuffe på minimala papperstallrikar. Eller utmana ödet och träng dig i kön. Då är chansen stor att du får prova på Sahlgrenska sjukhusets matsedel istället. Förvisso inte helt gratis, men det serveras på en liten vagn direkt till din säng, vad sägs om det?

Det blev en tidig sorti från spektaklet. Jag har heller aldrig känt mig hemma bland den typen av människor som tillhör den här kretsen. Men jag är en väluppfostrad kille och vet vikten av att vara socialt kompatibel. Eftersom min bäste vän var där så hade vi som vanligt riktigt kul ändå. Ända tills coverbandet började spela. Det var signalen att kvällens belevade uppträdande officiellt hade upphört att existera. Jag tänker på killen som jag sett tidigare under kvällen så artigt sitta och konversera med några kvinnor vid sitt bord, men när coverbandet börjar spela så flyger han ut på dansgolvet med en öl i näven och går fullständigt i spinn! Han vrålar och hoppar till en trött Gyllene Tiderlåt. Själv så slås jag av tanken att det är antagligen första spelningen för dessa killar. De står som stenstoder och stirrar i marken medans händerna gör sitt mekaniska arbete på strängar och trummor. Publikens spritglada kärleksbemötande får dock sångaren att inte riktigt veta hur han ska bete sig. Han är så glad att han inte vet till sig, han drar en Ledinklassiker och den går också hem! Han är så glad att han nästan kissar på sig, han skuttar och svänger okontrollerat. Allt flyter på tills han blir övermodig och skriker åt publiken att vifta med armarna i luften. Inga armar kommer upp. Han försöker igen, men resultatet blir detsamma. Han byter taktik och drar igång en Beatleslåt. Publiken är lycklig, sångaren är lycklig. Jag är lycklig för hans skull. Jag tycker det är jobbigt att se folk hamna i såna situationer, när det inte funkar. Nu kan jag gå hem i lugn och ro, det känns tryggt.

Det är modigt ändå tänker jag. Att gå upp på scenen och spela inför en massa okända människor. Fast å andra sidan har jag trängt mig i kön på After Worken en gång. Sug på den Herr coverband!

Tuesday, December 12, 2006

Det hade jag inte trott

Jag startade mitt bloggande för några månader sedan. Min gode vän langri inspirerade mig, tyckte jag skulle sätta igång med mitt skrivande. Jag var tveksam, kände mig osäker. Hade ju ingen erfarenhet av att skriva. Tänk om ingen ville läsa? Eller om de som läste tyckte att det var kasst. Som jag skrivit tidigare har jag närt en dröm om att någon gång få mina ord på pränt och kanske rentav publicerade. Det vore riktigt kul. Jag tänker på att det vore häftigt att lämna något efter mig. En bok som kommer tas ut ur hyllan långt efter jag tagits ut på min sista promenad. Jag har börjat flera gånger, men det har inte blivit något riktigt. Jag kommer ihåg när vi hade besök på skolan av Marianne Fredriksson. Hon beskrev hur hon bara lät alla bilder komma till sig inför sitt inre och rinna ner på pappret. Historierna berättade sig själva. Inget krystat eller på något sätt ansträngt. Så jag väntar på det. Under tiden övar jag mig här. Och vilken fantastisk plats det är. Jag har på något underligt sätt fått flera nya vänner som jag förvisso aldrig träffat, men de känns som mina gamla vänner.

Här kommer de mest underbara kommentarer från Norge, Stockholm, Malmö, Götet, ja till och med USA. Helt fantastiskt. Vill bara passa på att säga att jag uppskattar det oerhört, och det är så roligt att läsa alla suveräna kommentarer. Jag kommer ihåg att jag läste på bullshit bulletin om hur några bloggare träffats däruppe och tagit en krogrunda. Det måste varit skitkul! Att se ansiktena bakom alla tankar och åsikter. För det är väl det som saknas här. Det har såklart både för och nackdelar. Kan vara skönt att vara lite anonym ibland. Men vi människor är nyfikna av naturen, iallafall jag. Jag älskar möten. Möten med nya människor, att känna sig fram och hitta gemensamma beröringspunkter. Möten med gamla vänner, hitta nya saker hos varandra. Men jag har behov av att vara med mig själv också. Det var svårare förr. Men om man inte kan umgås med sig själv i ensamhet, ja då har man nog problem att vara med sig själv tillsammans med andra också.

Det börjar bli sent och min dotter har till slut somnat. Vi skrattade ända fram till hon somnade, alldeles för sent. Hon låg och läste i sin kalender och hittade vem som har namnsdag på min födelsedag: Tiburtius! Det var riktigt roligt tydligen....Jag blev retad av min granne för det när jag var liten, det har jag inte glömt, grrrr :-) Sedan var jag hund och hon råtta i de kinesiska tecknen, och jag hade betydligt lättare att hitta på roliga rimverser på råtta, så nu känns det lite bättre!

Jag säger godnatt fellow bloggers, och önskar er alla en god natt, var Ni än må befinna Er.

Sunday, December 10, 2006

Thanks, but no thanks

För ett par år sedan hände något som skakade om släkten lite. Min morbrors son, min kusin med andra ord, flyttade ihop med en annan kille. Inget konstigt med det, tyckte inte jag iallafall. Men det ringde andra kusiner och "undrade om jag hört"! Precis som det var någon världsnyhet. Ja jag hade hört, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag har till och med jobbat i dörr/garderob på en gayklubb under skoltiden. Har aldrig varit attraherad av män så varför skulle det vara konstigare än att jobba på en vanlig klubb? Men min morbror hade jobbigt med detta. Han är en ganska macho man som jobbat på byggen i hela sitt liv. Ni kan ju tänka hur jargongen går där. Inte precis lätt att berätta på morgonfikat att sonen köpt en villa ihop med en annan kille. Men nu har allt lagt sig, och den här mannen som bor med deras son visade sig vara en riktigt underbar människa. Och varför skulle han inte vara det? Precis som om de sexuella preferenserna skulle bestämma ens människovärde. Sjuk tanke.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att vi träffades hela gänget igår, min mamma fyllde pensionär och hade kalas. Jag är alltid ansvarig för de roliga talen, och den här gången hade jag lyckats få med ett bögskämt. Presenten bestod nämligen av biljetter till Cabaret med Peter Jöback och däromkring hade jag skojat till det. Men det här är människor med underbar humor. Det blev kanon.

Jag har genom åren vid ett antal tillfällen haft förmånen att få avböja inviter från homosexuella män. Tydligen har jag något de gillar. Speciellt en historia kommer till ytan:

1992 sitter jag på min favoritstrand på jorden. Den ligger i norra Spanien, 45 minuter utanför Barcelona. Jag har rest tillbaka för andra gången denna sommar, var bara hemma några dagar och packade om. Det är olympiska spel i Barcelona, och det tänker jag inte missa för alla pengar i världen. Det var en fantastisk upplevelse, två otroliga veckor. Vädret, människorna, tävlingarna, partajen. Men okej, det var inte det den här historian handlade om. Den handlar om en liten, obehaglig man som inte var van vid att folk sa nej.

Jag sitter på min handduk med fötterna i sanden. Svettpärlorna droppar från min näsa, ner på min mage. Det är över 35 grader och jag funderar precis på att hoppa i vattnet när någon sätter sig bredvid mig. Alldeles för nära. Jag tittar upp och ser en man med ett brett leende. Min första tanke är: fan, det är Danny de Vito! I stort sett en kopia. Och han bara sitter där. Det tar en stund innan han säger:
- Its very warm today.
-Yes, very warm.
Jag tycker det känns konstigt och har ingen lust att prata. Han ger mig dåliga vibbar.

Det blir tyst en stund igen. Det börjar kännas konstigt. Han sitter fortfarande för nära. Och den närmaste kvarten vrider han igång samtalet, och börjar leda det mot sin ursprungliga avsikt med att slå sig ner alldeles för nära en intet ont anandes ung svensk man. Slutbudet handlade om att jag skulle komma hem till honom i hans jättevilla han ägde längre bort på stranden. Där han bodde med sin allt-i-allo, Hans från Tyskland. Hans var två meter lång och bodybuilder. Om jag var intresserad så var jag bjuden på pålkransfestival senare på kvällen. Med Danny de Vito och Hans. Detta trots att jag redan flera gånger försäkrat honom om att jag inte var intresserad av män på det sättet. Och nej, jag hade inte provat, och hade inte för avsikt att göra det heller. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till inbjudan. Nu började stämningen bli hotfull. Jag reste mig upp, sa att det var dags att bada och adjö. Jag tog några snabba steg ner till vattnet och kastade mig raklång i havet. Likt Lars Frölander simmade jag med kraftfulla tag en bit ut i vattnet. Efter en stund vänder jag mig om. Då står Danny boy där vid strandkanten med armarna i kors och en bister uppsyn! Jag simmar snabbt åt höger, jag börjar bli riktigt rädd. När jag tittar inåt så går han längs strandkanten och följer efter mig.... Nu börjar det bli obehagligt. Men till slut ger han upp och går därifrån efter några mindre vackra ord.

Jag bor ensam i en liten stuga som jag hyr av en gammal tant. Det enda som finns runtomkring är en gammal åker. I Spanien blir det kolsvart klockan tio. Jag var rädd. Resten av veckan var jag rädd för att jag skulle vakna och se Danny de Vitos svettiga ansikte, och samtidigt se hur den blonderade jättetysken Hans skramlar med handbojor och mumlar otydligt på Schwartzeneggerdialekt. Ingen skulle komma och hjälpa mig, tanten jag hyrde av hade inte hört om det landat en jumbojet på gräsmattan. Men jag klarade mig. Har dock fortfarande svårt att se filmer där Danny de Vito är med i rollistan.

Saturday, December 09, 2006

Vad vi lämnar efter oss

Jag funderar på en frågeställning som poppade upp när jag läste någon bok för ett tag sedan.
Vad vill du att folk ska säga om dig när du inte är kvar här?
Eftersom jag alltid fått höra att jag är så snäll, tänkte jag att det skulle nog bli det. Om det tog slut nu alltså. Men är det vad jag egentligen vill?

"Ja han va la snäll, men annars hade han väl inte så mycket att komma med".

Nä, det känns inte bra. Jag vill att folk ska säga att:

"Ja han var en man som lyssnade på sitt hjärta och följde sina drömmar. Sen var han en riktigt schysst snubbe också. Och världens bäste älskare". (vadå, man måste väl få drömma lite :-)

Thursday, December 07, 2006

Morfar, Mormor och den"lelle goe"

Idag var det födelsedagskalas. Min dotters mormor fyllde år och vi gick dit med lite väldoftande blommor. Min mamma, alltså farmor, hade varit och hälsat på oss precis innan, och kontrasterna blev så tydliga att det gjorde ont i ögonen. Min mamma är varm, omtänksam och... ja vafan, en sån där farmor som man kan se på tv ibland, när de gör en utstuderad önskefarmor med nybakta bullar i varje hand. Mormor är inte sån. Men det är helt okej, vi gillar henne ändå. Hennes kramar är så stela och komplicerade att det brukar sluta med att man skallar ihop, alternativt ger upp och klappar varandra på axeln med ett milt leende. Ändå gillar jag den här lilla damen så otroligt mycket. Hon är som ingen annan jag någonsin träffat. Det jag gillar är att hon är äkta, försöker inte förställa sig och hon är medveten om vem hon är. Att sätta gränser är något hon är riktigt bra på. Och att få saker och ting gjorda. Ja sen att hon älskat mig från första gången vi träffades, det gör ju inte henne till en sämre person! Trots att vi är så otroligt olika. Hon tycker min familj har det så underbart med all värme, och hon har flera gånger ringt och tackat mig för allt jag ger till min dotter, hennes barnbarn. Sånt värmer. Hon är också medveten om att min dotter väljer farmors sällskap framför hennes sju dagar i veckan, men hon tycker det är helt okej. Hon hade gjort samma val som hon själv säger. Skön inställning. Att veta vem man är. Det är inte så vanligt.
Det kanske är konstigt att vara vän med sin x mamma? Jag tänker inte så. Hon är min vän, och alla tycker det är bra. Basta.

Men vad som egentligen hände idag var att jag började tänka på min egen mormor och morfar. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg när jag var sexton så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda "jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig"!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem och vilka de var. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
- När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen."
Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

Om Du bara kunde se mig

Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.


Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus.

Monday, December 04, 2006

Come fly with me

Ahh, igår fick jag äntligen hämta min älskling på flygplatsen igen! Hade bara pratat med henne i cirka 45 sekunder under vistelsen på Kanarieöarna, vilket är betydligt mindre än normalt kan jag säga. Hennes mor är...hur ska jag uttrycka det...ekonomisk. Skitsamma, det var kul att se dem allihop. Min f.d:s man hade åkt på ryggskott och legat på hotellet fyra dagar, inte kul. Men det blir ju ofta så när man lever ett superhektiskt liv och sen plötsligt landar. Med ett brak.

Men vad jag egentligen ville skriva om var känslan som infinner sig när man besöker en flygplats. Jag erbjuder mig alltid att köra när någon ska iväg. Det är jättebra, för alla tycker man är så snäll och hjälpsam, fast egentligen är det en egotripp. Nej, självklart är det en kombination. En win-win situation som man populärt säger nuförtiden. Men iallafall, jag har ibland funderat på att söka något arbete på Landvetter flygplats. För varje gång jag är där så fylls jag av så mycket känslor. Det händer så mycket om man bara ser sig omkring. Speciellet när man inte ska iväg själv, då är man så fokuserad på att hitta vart man ska, om man har passet m.m. När man bara är där som besökare kan man beskåda allt som utspelar sig runtomkring. Paret som kysser varandra så innerligt med tårar som ber den andre att inte åka, stanna kvar annars brister mitt hjärta! Eller föräldrarna som skickar iväg sin tonårsdotter på språkresa till England som för en hård kamp med sig själva att inte uttrycka sin ångest till flickan. Affärskillen som världsvant för sig i alla moment inför ännu en rutinresa för att kamma hem ännu ett par miljoner, i en deal på en annan kontinent. Eller lumpargänget som varit fulla sedan frukost, på väg mot Cypern och en vecka på Aiya napa.

Om man går till andra sidan är det helt andra känslor som utspelar sig. Ankomsthallen är full av förväntansfulla människor den med, men en helt annan sorts förväntan. Här står alla som väntar på att få återse sina nära och kära. Där jag befann mig igår. Ibland kan man känna vilka känslor folk kämpar med på den här platsen. Den ensamma tjejen som väntar på att sin partner ska komma hem efter två veckor i Magaluf med "grabbarna", ett långt förhör väntar efter de första kyssarna! Barnen som ivrigt väntar på att se sina föräldrar komma ut genom dörrarna och få sina presenter som de egentligen längtar mest efter. Och så jag. Som längtar så det gör ont i kroppen. Aldrig är man så nära som efter att ha varit isär.

Om Du som jag har en kärlek till flygplatsen, eller snarare vad den symboliserar, kan jag rekommendera dig att se "The Terminal" med Tom Hanks. Underbar historia.

Nej nu ska jag sätta mig och drömma lite. Drömma om vart nästa resa ska bära hän. Jag hoppas och tror det blir Barcelona, så är det iallafall tänkt. Om Barcelona drömmer jag gärna. Om Du inte varit där så rekommenderar jag ett besök. Sen ska jag fila lite på min önskelista. Hade visst glömt att skriva regnställ och sydväst.

Sunday, December 03, 2006

bra information

Fick tips av min gode vän om en bra sida. Kolla in själv på det här stället .

Friday, December 01, 2006

Jag, som är en snäll man?

Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetarna i Liberia och Tahiti som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män. Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som de jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag.

När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.

Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.