Ciao, ciao Italia

Jag stod ensam vid mittlinjen och såg hur mina lagkamrater kämpade frenetiskt för att stå emot den våldsamma anstormningen. De kom i våg efter våg, vår backlinje hann knappt slå ut bollen ur eget straffområde innan den var där igen. Vi ledde fortfarande med 1-0 och det var bara minuter kvar. Jag var ensam forward kvar däruppe, ifall det skulle komma någon förlupen boll att jaga på. Klockan tickade sakta, sakta.

Året är 1987 och jag är i Tyskland med IFK Göteborg och spelar en internationell cup för juniorer. Vi hade gått fram som ångvältar och hade utan problem nått semifinal. Vi mötte Verona från Italien, ett riktigt bra lag med ett massivt stöd från läktarplats. De hade många ungdomslag med, och alla italienare hade samlats för att se vår match. Stämningen var mycket hätsk från början. Efterslängar, fula tacklingar och ständiga könsord mötte oss hela matchen. Allt med fanatiskt understöd av publiken. Domaren var en mes som inte pallade trycket. En bit in i matchen gör min anfallskollega Alberto 1-0. Det blev kaos! Folk rusade in på plan och det gapades och skreks. Aberto var en jagad man resten av den matchen! Vid varje tillfälle gav de honom en eftersläng kombinerat med en rasistisk kommentar. Alberto kom från Brasilien. Pressen ökade och Verona tryckte på med alla spelare, bollen skulle bara in. Nu var det bara minuter kvar.

Plötsligt ser jag hur vår mittback slår en lång, hård boll upp mot mig där jag står. Jag bara vänder mig om och börjar springa. Jag får ner bollen och löper i maxfart mot målet. Vrålet från högra långsidan som bara består av italienare växer till ett dånande oväsen, men jag bara springer. I högra ögonvrån ser jag i sista stund den italienska backen som hunnit ikapp mig och vräker sig mot mina ben. Jag hoppar i sista stund och snubblar till, men återfår balansen. Jag är precis framme vid straffområdsgränsen när näste man kommer ikapp mig. Honom hinner jag aldrig se, jag märker det först när han begraver alla sin dobbar i mina hälsenor, och jag faller omkull. Smärtan får mig nästan att kräkas och jag skriker rakt ut! Jag rullar fram och tillbaka tills smärtan börjar avta. Då känner jag någon som klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och det är han, nedsparkaren själv. Han sträcker ut en hand mot mig, gör en gest att han ska hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han börjar dra mig upp. Halvvägs upp från marken, när vi möts ansikte mot ansikte, flinar han mot mig och spottar. Loskan träffar mig över hela ansiktet. Jag flyger på honom och vi brottas en stund innan mina lagkamrater lyckas slita mig loss. Vilket svin! Jag tar upp bollen och lägger den på platsen som domaren visar. Han vågade inte blåsa straff, men frispark passade mig bättre. Idioten ställde sig nämligen i muren.

Jag stod vid bollen och pekade på honom. Med gester visade jag var jag tänkte placera den. I ansiktet ! Mål eller inte kändes relativt oviktigt, men om jag satte den skulle matchen vara över. Jag tog fem meters sats, kropp och sinne var i total koncentration. Jag stirrade på honom där han stod med sitt dumma flin och sen tog jag fart. Jag träffade bollen med våldsam kraft, och den gick spikrakt mot honom. Han kastade sig rakt ner och bollen snuddade vid hans hårfäste,i sin bana på väg rakt upp i målvaktens högra kryss. Det var så vackert och så rättvist. Jag blev galen av lycka, jag sprang längs hela högra långsidan framför italienarna och viftade och vrålade. Mina lagkompisar stämde in i kören. Stämningen var uppretad för att uttrycka det milt. Strax efter blåste domaren av matchen och vi skyndade oss av planen, in i säkerheten i bussen. En underbar seger, så förbannat gött!

Dagen efter kom mina föräldrar på besök, de hade rest dit för att se finalen. Alla lagen hade gemensam matsal och det kändes lite kymigt att gå in där med mina föräldrar efter gårdagens drabbning. När vi kommer in händer följande: Alla italienare ställer sig upp och applåderar! Jag fattar först inte varför, men sedan visar det sig att det är mig de applåderar för. Stort ögonblick i mitt liv, lita på det. Jag blev videofilmad, fick skriva autografer och blev intervjuad. Jösses, vem hade kunnat tro det dagen innan!

Min tanke blir att det är inte långt mellan kärlek och hat. Idrotten kan för den oinvigde te sig som ett fånigt spektakel, men i många stycken kan den innehålla många av livets ingredienser. Jag har iallafall lärt mig oerhört mycket genom mitt sportande. Om inte annat att lära sig att fungera i grupp. Eller hur man fortast möjligt avreagerar sig på en spottande italienare (vilken nationalitet som helst funkar!) Viktiga saker båda två.

Jo, för de som undrar: vi förlorade dagen efter. Jag missade den avgörande straffen. Ena dagen hjälte, andra dagen...inte hjälte. Precis som livet är.