Saturday, December 30, 2006

Tänk om jag bara...

Jag minns första gången det hände. Jag var femton år och befann mig på en campingplats på Öland. Jag var ung, vältränad och stilig. Jag var framgångsrik inom idrotten och hade bra betyg i skolan. Jag hade många vänner, och att träffa tjejer var inget problem alls. Ändå var jag inte tillräckligt bra. Inte i mina egna ögon. Inte tillräckligt bra för att tro att jag skulle duga bara som jag var. Jag var tvungen att krydda anrättningen lite. Men det är en svår balansgång det där, smaksättningen alltså. Det är lätt att slå på lite för mycket, sedan får man kasta hela skiten i soporna. Det går helt enkelt inte att få ordning på det igen, priset blir för högt. Förloraren blir Du. Eller jag i det här fallet.

Vi hade suttit hela dagen utanför tältet och druckit öl. Vädret var fantastiskt, strålande sol och vindstilla. Våra grannar var från norrland och tio år äldre. De tyckte vi var lite roliga tror jag, vi tyckte nog mer att de var rätt häftiga. Både jag och min kompis var ganska brådmogna, ingen hade trott annat än att vi var arton eller så. Men det var vi inte. Inte tålde vi så mycket heller. Vi hade varit där ett par dagar och allt var toppen. Men när vi står utanför tältet och pratar en kväll så kommer hon cyklandes där. Ja det var så att hela tältgången vände sig efter henne och bara gapade. I alla fall de som var av samma kön som jag och Lars. På ren instinkt rusar jag efter och ropar på henne. Till min förvåning stannar hon! Och jag går fram med Lars i släptåg. Hon heter Linda visar det sig och är sjutton år. Hon bor på campingen med sina föräldrar och storasyster. Jag tror hon sa det i alla fall, för det mesta bara passerade genom mina öron och ut igen. Jag var som förtrollad. Hon var inte bara vacker, hon var jättesnäll också. Det är inte oviktigt när man är femton. Inte senare heller förvisso. Vi bestämde att ses nästa dag. Både jag och Lars gick hem med huvudet fullt av fantasier.

Sedan följde några dagar av sol, bad och disco, frisbee, ja sådant man gör som tonåring på sommaren. Hon var med oss hela tiden. Det var omöjligt att avgöra vem av oss hon var intresserad av, eller kanske ingen alls. Hon tyckte kanske bara det var roligt att hänga med oss. Vi försökte nog både Lars och jag, men ingenting hände som kunde visa vart det lutade. Inte förrän sista kvällen. Vi hade ätit, badat och tagit en promenad. Det var dags att säga adjö. Lars kramade henne först. Jag stod bredvid och väntade, otåligt. När hon kramade mig så höll hon mig hårt, sedan viskade hon i mitt öra:

- Så här skulle jag kunna stå hur länge som helst.

Jag blev så lycklig att blodet stockade sig i hela kroppen, och jag lyckades nog bara mumla något till svar. När vi gick till vårt tält så funderade jag på om hon sagt samma till honom. Men jag bestämde mig för att det var bättre att inte veta isåfall. Det var svårt att somna sedan, tankarna snurrade och for.

Nästa dag åkte vi hem och jag och Lars satt tysta hela vägen, upptagna av våra egna tankar. Konstigt kändes det. Båda var lite kära, men ingen visste. Jag tyckte det var skönt när vi var framme och jag kunde gå in till mig. Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Jag tänkte att det var nog bara en sån där sommargrej. Det var okej. Jag var glad ändå. Då ringer telefonen.

Jag gick ut i hallen och svarade. Det var hon. Jag kände hur marken började gunga, yrsel och svettningar. Hon var så glad på andra sidan luren, hon frågade om det var okej att ringa. Självklart svarade jag! Vi pratade en lång, lång stund och hon berättade att det varit så jobbigt att inte kunna säga att hon gillade mig mest. Hon ville inte göra Lars ledsen, eller att vi skulle bli ovänner. Jag tyckte det var så fint av henne. Nåväl, vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. Hon bodde i Ulricehamn, jag skulle ta bussen dit. Jag trodde knappt det var sant när jag vi lagt på. Men det var det. Ibland är livet underbart.

Knappt en vecka senare sitter jag på bussen och är så fullproppad av förväntningar som man kan vara som tonåring. Inga bittra minnen som förhärdat lusten och gjort glädjens källa mindre tillgänglig. Inga ärr som minnen för att livet lärt oss läxor. Bara glädje och tillförsikt. Då kommer jag på det! När vi träffades på Öland så berättade hon hur gammal hon var. Eftersom hon var sjutton så antog jag att en femtonåring inte var mycket att hänga i granen. Så jag bestämde mig för att jag var arton istället. Jag gick på gymnasiet och läste till elektriker, el-telelinjen. Min bror hade precis gjort det, så det låg väl längst framme i pipen antar jag. Jag spelade också i Blåvitts juniorer. Det gjorde jag såklart inte. Inte då i alla fall. Jag blev helt iskall! Fan, det hade jag inte berättat för henne. Hur skulle jag säga det nu? Tänk om hon blev vansinnig och kastade ut mig, så pinsamt! Men jag bestämde mig för att berätta det så fort det gick. Om hon verkligen gillade mig så skulle hon förstå. Ja så måste det vara tänkte jag. Nu kändes det inte lika bra i magen längre.

Hon mötte mig på stationen och vi gick hem till deras hus. Och vilket hus! Omgärdat av murar låg en jättekåk, jag undrade var jag hamnat. Vi klev in och möttes av hennes föräldrar. Hennes far var en riktig sköning med guldtänder, det tyckte jag var lite speciellt. Han visade oss ut på baksidan och fram till verandan. Där stod middagen uppdukad. Det var bara att sätta sig till bords och se glad ut. Vi slår oss ner och börjar ta för oss. Pappan inleder konversationen såhär:

– Jaha du Johnny, du läser el-tele du? Det gjorde jag också i min ungdom. Vad tycker du om det? Ja plugget alltså.

Jag kippade efter andan, visste inte vad jag skulle säga. Hjärnan tickade på i superfart efter något att säga.

– Jo det är okej. Kanske lite mycket matte för min del. Men det funkar. Vad tyckte du själv om det?

Det var en fullträff! Han satte igång att berätta om det med liv och lust. Jag var av kroken för tillfället, men egentligen hade jag bara borrat in hullingarna ännu djupare. Hur skulle jag kunna ta mig ur det nu? Nu var jag tvungen att berätta för hennes föräldrar att jag ljugit också. Fan! Jag kunde lika gärna åka hem. Speciellt sedan han fortsatte med att fråga hur det gick i Blåvitt. Blä. Så kändes det.

Jag fick aldrig sagt det till henne. Jag var där några dagar innan jag reste hem. Hon ringde ganska många gånger, ville komma hem till mig och hälsa på. Men det hade ju inte fungerat om jag inte talat om sanningen. Jag tog den enkla vägen och gjorde slut. Feg jag vet. Men jag ville hellre lämna henne med den bilden hon hade av mig, istället för att hon skulle minnas mig som en idiot som ljög för henne. Det kändes rätt då.

Flera år senare sitter jag och pratar med en kompis flickvän som var mycket aktiv inom ridsport. Det var även Linda. De hade vid något tillfälle, på någon fest, börjat prata om var de kom ifrån. Linda hade frågat om hon kände mig då. När hon hörde att vi var goda vänner så berättade hon hur ledsen hon varit efter det tog slut. Hur hon hade undrat varför jag inte ville fortsätta, vad som gick fel. Min kompis berättade för henne, och hon såg först häpen ut. Sedan började hon skratta. Hon sa att hon hade misstänkt det, men ville inte fråga för att jag kanske skulle känna mig dum. Hon hade inte blivit arg om jag berättat. Hon tyckte det var synd att det tog slut på grund av det. Jag med när jag fick höra det.


Jag kom att tänka på den här historien under ett samtal med en god vän. Det jag inledningsvis menade med "första gången det hände", var att jag inte tyckte att jag dög som jag var, att jag var tvungen att spela en roll. Jag tror att de flesta gör det i olika sammanhang. Men jag vill inte göra det längre. Jag är den jag är, varken mer eller mindre. Ibland tittar jag mig i spegeln och ler lite förtjust. Andra dagar släcker jag ljuset och går därifrån fort som f-n. Men det är ändå jag. Hela tiden.

Önskar alla ett gott nytt år!


Ps. Flickan i berättelsen heter egentligen något helt annat.

14 comments:

Moster Mjölgumpa said...

Du är helt fantastiskt duktig på att skriva. Jag har nog bränt maten på spisen vid detta laget misstänker jag, det gick ju inte att sluta läsa!

Anonymous said...

Hejsan, har läst din blogg i smyg ngn månad nu, du är otroligt bra på att skriva!
Ang " Tänk om jag bara"..haha, jag har gjort likadant en gång, men då hade jag hittat på ett annat namn! Jag var dock tvungen att berätta sanningen tillslut och misstaget har aldrig upprepat sig :)

Gott Nytt År!
// Stina

Visionary soul said...

Man undrar ju hur många gånger man blivit dumpad av helt idiotiska skäl...? Ojojoj, vadan denna överdimensionerade, felriktade osäkerhet... hur många, som egentligen varit skapta för varandra, har tappat bort varann pga sådana här... onödiga rädslor...?

Jag tror att priset aldrig kan vara för högt, för att det ska vara värt att åtminstone försöka ställa till rätta. Jösses, jag har också gjort riktiga självmål (för att prata ditt språk), så dumma att det faktiskt inte gick att laga förtroendet, men inte hindrade det mig från att i alla fall försöka! Kärlek är oftast mycket starkare än så... vilket jag alldeles nyss skrivit om. Min bild av kärlek, alltså.

Gott nytt år på dig! Må det nya året ge dig... vad det nu är du vill ha! :-)

Katrine K said...

En historie til ettertanke...
Ønsker deg et godt nytt år, Johnny!

Anonymous said...

Vad du än gör, min vän, så flytta inte på dig: du har hittat en guldåder. Du inte bara skriver bra, du tar tag i hjärtat på oss från första stycket och så håller du det i näven hela vägen.

Fortsätt och skriv så mycket du hinner och vågar just nu och bry dig inte om huruvida det hänger ihop. Bara skriv tills fingertopparna blöder1

Anonymous said...

Wow. Älskar dina ord. Du fångar mig vid första stavelsen. Skriv en bok!!

Johnny said...

moster m: hoppas maten klarade sig! och tack så jätte mycket!

stina: man lär sig av sina misstag, ibland iallafall. kul att du hittat hit. och tack så mycket!
Jag önskar dig också ett Gott nytt år!

v.soul: som vuxen håller jag med dig. det är värt att försöka att fixa det, iallafall om känslorna är starka.
Önskar dig ett år med glädje och kärlek!

katrine k: Tack och jag önskar dig detsamma!

skrivkramp: jag bara bugar och bockar när jag läser dina ord. verkligen, jag blir så glad. jag skall producera så gott det går:-) får skaffa ett tangentbord som tål blodspill:-)

annan: Tack så mycket, jag blir otroligt glad! kul att du hittat hit. Gott nytt år på dig!

Tankevågor said...

Åh, vad jag är glad att jag hittade hit till dig! Du förflyttade mig till min egen tid när jag var i den åldern och var ute och tältade med kompisar.

Tack för att du så fint och fängslande delade med dig av den här historien i ditt liv!
Jag kommer tillbaka.

Anonymous said...

Fuxxing great, man!
Jag blir glad av att läsa det här. Känner igen storyn från mitt eget liv. Hmm, vad hette hon nu igen?

Mycket bra. Mer, mer, mer.

Anonymous said...

jag blir nyfiken, vad var anledningen till att du inte dög i samtalet med din vän och (tursamt för oss läsare) kom o tänka på en charmigt tänkvärd historia?
Jag vill också vara mig själv (vem nu det är?) i alla lägen, men det är f-n inte lätt. Man vill ju vara till lags också - eller hur?!Ytterligare ett nyårslöfte blir att vara snällare mot mig själv - inte döma så hårt.
Gott nytt år - igen!

Johnny said...

londongirl: tack för dina fina ord! Och du är så välkommen tillbaka! Gott nytt år önskar jag dig.

fredo: min vän, jag tror vi får ta och reda ut det här :-) och tack! Gott nytt år också!

catwoman:den anledningen tar för lång tid att berätta för att platsa här. men jag berättar gärna, men inte här.
Låter som ett mycket bra löfte!
Gott nytt år till dig med!

Anonymous said...

Vilken fantastiskt berättad barndomsanekdot! Den där sommaren lät onekligen som något som lika gärna skulle stå att läsa i någon svenskidyllisk roman.

Och härligt för dej att få en liten upprättelse i framtiden genom en skrattande Linda :)

Anonymous said...

Hihi... Vad man kunde göra det komplicerat för sig när man var yngre, ändå känns det som saker och ting var lättare då. Inte så allvarligt, inte så mycket konsäkvenser... Hoppas du får ett nytt bra år!

Johnny said...

malin: jag hoppas den blir del av en sådan en dag. Och visst var det gott att hon skrattade :-)

therese: visst var det enklare då på vissa sätt. men det är rätt okej nu med, eller hur. Önskar dig ett fantastiskt år tillbaka!