Tuesday, January 02, 2007

Vad hindrar dig?

- Har du växel på en hundralapp?

Jag frågar den luggslitne mannen med det yviga skägget, och han börjar genast leta genom sina fickor. Efter en stunds rotande får han upp några skrynkliga tjugor och räcker mig tre av dem.

– Jag visste att jag hade dem liggande någonstans. Har så mycket bråte i fickorna bara, ibland tar det en stund. Ursäkta att du fick vänta.

– Inga problem. Jag har ingen brådska. Jag hoppas du får en bra jul nu.

- Tack så mycket, hoppas du får det med.

Det är några dagar innan jul och jag står utanför dörrarna till Coop Forum med ett antal kassar fyllda med mat, dryck och annat nödvändigt i juletid. Jag fick syn på Faktumförsäljaren på väg till min bil. Tänkte att jag kunde i alla fall bidra med något. Jag hoppas att jag gjorde det.

Jag sätter mig i bilen och tittar i backspegeln, ser hur människor bara passerar förbi mannen som visar fram sina tidningar och mycket vänligt talar om namnet på dem. Inget påstridigt, inte högljutt. Ändå ser jag hur människor tittar i marken och skyndar förbi, som om de sett en rånare eller ett spöke. Jag tänker att det är ju dessa människor som borde köpa tidningen. Jag är socionom och redan engagerad i människor, jag behöver knappast bevisas om människors utsatthet i samhället. Om jag vinner på Lotto så ska jag åka hit och köpa alla hans tidningar och dela ut dem till de som skyndar snabbast och gömmer sig mest. Fast å andra sidan så vet jag att de är svårast att få delaktiga. Men man måste ju börja någonstans, alltid fastnar något. Jag tror på att det går att förbättra tillvaron för de som hamnat lite på sidan av, jag gör det. Jag vägrar tro något annat. Jag startar bilen och börjar rulla ut från parkeringen. Bort från mannen, men med tankarna kvar. Jag tänker på att jag själv var lite rädd förut, rädd för det som är annorlunda. Tänk vad man skulle missa mycket då, om man inte vågade trotsa rädslan.

Min bäste vän kommer från Iran. Jag tänker att det måste ha hänt honom ibland, att folk tittat i marken och gått förbi. Stackars dem tänker jag. För de missade en fantastisk människa. Jag hittade honom. Eller om han hittade mig, det är ju egentligen helt oviktigt. Vänner blev vi, vänner är vi. Jag tänker att det har nog med min uppfostran att göra, att jag vågar vara öppen och ta in människor. Måste påminna mig att tacka mamma och pappa för det. Kommer att tänka på hur min mormor berättade om sin rädsla för invandrare. Men det fanns inga här när hon växte upp. Att hela byn gick ut för att se på ”negern”, den första färgade människan de någonsin sett. Det är obegripligt för oss, men världen ser så annorlunda ut nu mot då. Kommer ihåg när jag åkte spårvagn med min koreanska flickvän för många år sedan. Eftersom hon var adopterad hit innan hon fyllde ett år så tänkte jag aldrig på att hon såg annorlunda ut. Inte annat än att hon var ovanligt vacker. Men när vi går inåt i femmans spårvagn tar en äldre man tag i min arm och drar mig till sig. Min flickvän gick en bit före.

– Du ska ge fan i att blanda dig med såna där. Det passar sig inte.

Gubben väste sina ord med en oerhört obehaglig ton. Jag stod först helt oförstående, fattade inte vad han menade. Men när polletten trillade ner så blev jag rasande. Jag tryckte upp gubben mot rutan och skällde som en bandhund. Min tjej brydde sig mindre.

Hemma i min lägenhet så slår jag upp min tidning. Ett antal personer har blivit intervjuade angående deras julplaner. Jag blir ledsen, svårt att inte gripas av människor som på grund av olika omständigheter hamnat så snett att de inte längre har vare sig bostad eller kontakt med sina anhöriga. Men det är inte farligt att bli berörd. Jag tror det är det som skrämmer de där som tittar i marken och skyndar förbi när de ser en människa i nöd. De vill inte se, de vill inte känna, inte veta, inte bli berörda. Fega jävlar kan man tänka. Men gör inte det, för det hjälper inte. Om vi alla blev lite bättre på att vänta med att döma människor runt omkring oss, ja då skulle vi vara en bit på väg. På väg mot något bättre. Vad var det socialdemokraterna sa, ”alla ska med”, var det inte så? En bra tanke. Men vad innebär det? Vad det betyder för sossarna fick vi aldrig veta. Jag tyckte det var en bra slogan, men ord räcker inte alltid till. Ibland behövs det handling. Det kan innebära att som den här dagen handla en tidning. Imorgon kanske du får chansen att hjälpa en främling. Hoppas Du tar den.

6 comments:

Anonymous said...

Du är allt vis du. Det är bra.
Vid Konsum där jag bor finns en himla trevlig Faktum-försäljare, en del skyndar sig förbi men många stannar också för att snacka lite, och köpa en tidning. När jag ser det blir jag lite extra glad.

Sov gott!

Anonymous said...

Jorid! Det där är greit (heter det så?). Det du gör kommer samhället varken att kunna eller vilja göra, och det betyder all för henne.

Johnny däremot; jag tycker fan (förlåt kraftuttrycket, men det gör mig så ... förbannad) att det är samhällets uppgift att hålla våra utslagna under armarna. Självklart är just det här med tidningarna ett underbart initiativ, eftersom det engagerar de utslagna, hemlösa etc själva, men att inte vi, med vår skattenivå, kan ge alla människor ett drägligt liv är generande.

Själv jobbar jag mitt i city, och efter ett tag orkar jag inte längre titta alla i ögonen som säljer de utslagnas tidning, samlar in pengar till Greenpeace, IM, Röda korset, regnskogarnas bevarande eller Stadsmissionen, eller de med en till maniskhet gränsande envishet som delar ut Metro, punkt-se eller den där tredje skittidningen som jag inte ens kommer ihåg namnet på, som samlar in namn för syndikalisternas "kamp" eller resebidrag till någon resande folkhögskola eller ..., well you get the picture.

Vad jag försöker säga att även snälla omtänksamma människor drabbas av overload och stänger av.

Möjligen hjälper det en smula med människor som öppnar ögonen på oss igen. Som du. Sluta inte!

Anonymous said...

Jag brukar också köpa faktum ibland, men det kan kännas lite fjuttigt när man har en otroligt medmänsklig väninna. Hon spenderade 6 v i Guatemala som engelska-lärare på ett barnhem med sjuka, bl a aids i somras. I julas jobbade hon tils m sin man i ett soppkök för hemlösa. Jag tycker
att hon är fantastisk! Har funderat på att följa hennes exempel nästa jul då jag inte har mina barn hos mig, men då blir det ju delvis av egoistiska skäl. Lika bra att inse att jag inte är o aldrig kan bli lika god som min vän...men man får göra så gott man kan!

Anonymous said...

Det finns hopp. Jag trodde jag var ensam.... att tycka som du. Jag säger bara; Groundhog day (Måndag hela veckan). Se den om du inte gjort det. Men det har du såklart. Den är riktigt bra. Den borde alla som tittar ner i backen titta på.

Johnny said...

ellen: det är vad jag menar. det kan räcka att stanna och snacka lite. jag förstår att du blir det. sov gott du med, fast idag:-)

jorid:fantastiskt helt enkelt. och jag ärsäker på att folk kommer stå i kö för att få putta din rullstol!

skrivkramp: jag har redan meddelat dig mina tankar om det. jag är verkligen ingen moder teresa själv. men ett vänligt ord kostar inte mycket.

johanna: att göra så gott man kan är den sanna måttstocken. att sluta jämföra sig med andra. hon är säkert avundsjuk på dig för andra saker.

Johnny said...

fredo: det har jag, och jag kan bara instämma. jag tror att vi ofta tycker lika.