Sunday, November 20, 2011

I believe...

Min kropp gråter ibland. Sparkar och skriker. När jag inte sköter mig.

Ibland har jag tänkt att "fan, jag skiter i det nu, jag er upp. Orkar inte mer."

Men sen tänker jag på allt jag älskar i den här världen. Alla jag älskar. Människorna. Då känns det bättre.

Det är klart det finns stunder när man inte orkar tänka så. När man bara vill vara själv. Gömma sig. Dra täcket över huvudet och bara önska att det där försvann.

På något sätt går det vidare. Efter tårarna, efter smärtan, efter att ha förbannat världen en stund. Vad har man för val, liksom?

Jag har den goda turen att ha förmågan att se lycka i små saker. Som haft turen att omges av människor som kan lyfta mig när jag faller och slår i. Något som säkerligen räddat mig många gånger.

Ibland har det kommit människor i vägen som stått för det motsatta. Som velat suga ut de goda energierna jag burit inom mig. Det är då kroppen bråkar. Gråter, skriker, sparkar och lever rövare.

Jag jobbar med människoöden. Det berör mig men tar ingen energi. Det enda som får mig på knä är människor som behandlar mig illa. På något sätt hittar de mig. Jag vet fortfarande inte hur och har fortfarande svårt att identifiera dem, innan skadan är skedd.

Men jag vet att jag kommer lyckas. Jag kommer klara det, och lyckan kommer ersätta det andra.

Kärleken ska vara varm, stor och vacker. Något annat vägrar jag tro.

Skönt. Då, som nu.

Livet är föränderligt. Det är vad jag tänker när jag läser gamla inlägg på den här bloggen.

Jag tänker på hur det kändes att skriva och att någon annan läste och kommenterade det. Någon jag inte kände. Aldrig hade träffat, aldrig sett.

Det är fem år sedan, och jag inser hur mycket det förändrat mitt liv. Att jag började skriva.

Det behöver inte vara så att jag inte hamnat där jag är utan skrivandet, men det öppnade på något sätt upp det jag låst in. Satte i nyckeln i låset och gav mig möjligheten att låsa upp. Om jag vågade.

En del saker undrar jag om det verkligen är jag som skrivit. Både åt det positiva och det ... andra hållet. Något som absolut slår mig, och som jag minns väldigt tydligt, är att jag verkligen skrev från hjärtat. Det var naket och hämtat från djupet av mitt inre.

Jag tror det är vad som saknats när jag började skriva på Aftonbladet. Den är känslan som fanns med när jag satt på nätterna i bara kalsongerna och skrev så svetten droppade och tårarna rann ... bara för att jag älskade att skriva. Att berätta.

Fan, jag älskade att berätta. Men någonstans blev det väl för mycket. Jag skrev ju flera timmar varje dag, i bokform. I övningssyfte. Men man kan ju inte gå bakåt. Bara att ibland kanske man passerar ett stadium så fort att man inte hinner stanna upp och känna hur det är, vad det betyder...

Just nu känns det skönt. Att ha lämnat ett avtryck här igen. På Nederbird.
Min första kärlek, i berättarvärlden.