Skönt. Då, som nu.

Livet är föränderligt. Det är vad jag tänker när jag läser gamla inlägg på den här bloggen.

Jag tänker på hur det kändes att skriva och att någon annan läste och kommenterade det. Någon jag inte kände. Aldrig hade träffat, aldrig sett.

Det är fem år sedan, och jag inser hur mycket det förändrat mitt liv. Att jag började skriva.

Det behöver inte vara så att jag inte hamnat där jag är utan skrivandet, men det öppnade på något sätt upp det jag låst in. Satte i nyckeln i låset och gav mig möjligheten att låsa upp. Om jag vågade.

En del saker undrar jag om det verkligen är jag som skrivit. Både åt det positiva och det ... andra hållet. Något som absolut slår mig, och som jag minns väldigt tydligt, är att jag verkligen skrev från hjärtat. Det var naket och hämtat från djupet av mitt inre.

Jag tror det är vad som saknats när jag började skriva på Aftonbladet. Den är känslan som fanns med när jag satt på nätterna i bara kalsongerna och skrev så svetten droppade och tårarna rann ... bara för att jag älskade att skriva. Att berätta.

Fan, jag älskade att berätta. Men någonstans blev det väl för mycket. Jag skrev ju flera timmar varje dag, i bokform. I övningssyfte. Men man kan ju inte gå bakåt. Bara att ibland kanske man passerar ett stadium så fort att man inte hinner stanna upp och känna hur det är, vad det betyder...

Just nu känns det skönt. Att ha lämnat ett avtryck här igen. På Nederbird.
Min första kärlek, i berättarvärlden.