Monday, July 30, 2007

Nederbird goes modeblogg...


På lördag är det dags för sommarbröllop. Ska bli riktigt kul faktiskt. Har blivit ombedd att hålla tal, har en riktigt kul idè gällande det. Idag hittade jag också en ny kostym och skjorta, så nu är det bara att putsa dansskorna...

Saturday, July 28, 2007

Ett stopp för mycket

När ljuset nådde hans ögon kom smärtan krypande som en mask som ringlade sig upp genom kroppen. När den nådde ansiktet gjorde den halt och la sig som ett massivt tryck från näsan och uppåt. Ögonen kändes svullna och han kunde inte se så mycket. När han skulle föra händerna uppåt för att känna på skadorna var det stopp. Kall metall i form av handbojor höll fast hans händer i en oskön ställning. Det var svårt att andas för näsan var helt täppt och han kände sig tjock i halsen. Han lyfte huvudet lite och kisade genom sina svullna ögon. En ambulans. Han låg i en ambulans, det satt en sjukvårdare vid hans sida som höll på att förbereda en spruta. Bakom honom såg han en kvinna i uniform. En polis.
"Bara ta det lugnt, du ska få något mot smärtan", sa killen med sprutan.

Han orkade inte kämpa emot. Nålen trängde genom huden och ganska omgående kände han hur den där masken började krypa tillbaka in i sin håla. Ögonen föll ihop och han slappnade av. Varför han hade handfängsel och det satt en polis i bilen orkade han inte tänka på. Just nu ville han bara sova.

Pipandet av något slags larm väckte honom till liv. Med det kom också smärtan tillbaka. Det var mörkt i rummet, men han kunde räkna ut att han befann sig på ett sjukhus. Det högra ögat fungerade bäst och han försökte fokusera med det. Han kände droppnålen i armvecket när han försökte resa sig upp på armbågarna. Smärtan i huvudet blixtrade till och han kände hur något var fel i revbenen. Resa sig var inte att tänka på. Han sjönk ner i sängen igen. Sträckte sig efter larmknappen och fumlade lite med den innan han kunde trycka in den röda knappen. Dörren svängde upp nästan direkt.

Finn tre fel

Sommarkalas med grilltema. Ösregn, hårda vindar och femton grader...

Friday, July 27, 2007

Ett stopp för mycket

Med regnet konstant smattrande mot rutan försökte han intensivt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Vindrutetorkaren slog i högsta fart fram och tillbaka över den stora vindrutan. Kvinnorösten på nionyheterna på p3 talade om svåra regnmängder och kraftiga vindar.
"Åh fan, berätta något nytt", sa han högt för sig själv. Han tryckte in Nrj istället och tog del av Mange Schmidts nya hit. Giftig. Han gillade den, något speciellt med låtar som innehåller visslingar. Billigt knep, men vadå, det funkar ju.

Det blinkande ljuset från bilen som stod vid vägrenen väckte honom ur musikens hypnotiska kraftfält. Instinktivt saktade han in och stannade bilen vid vägkanten. Han funderade en stund på om han skulle gå ut eller åka vidare. Det kunde vara vad som helst, någon i nöd eller en galning. Han funderade på om han skulle ringa någon, polisen, eller i alla fall någon kompis. I fall. Han gjorde inte det. Han öppnade bildörren och klev ut. Regnet öste ner och han drog jackan om sig och gick mot bilen. Det var märkligt öde ute. Tyst.

"Hallå"! Han ropade högt samtidigt som han knackade på rutan. Ingenting hände. Han tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Bilen var tom. När lampan i taket tändes lutade han sig in. Det var fortfarande varmt därinne. I det dunkla ljuset såg han det röda, kladdiga på sätet och övre delen av instrumentbrädan. Det var blod över större delen av inredningen i framsätet, och han stod som förstenad. Han fick panik och ryggade bakåt samtidigt som han smällde igen bildörren. Han tog några hastiga steg bakåt. Han var ur balans när en kraftig näve tog ett hårt grepp om hans nacke.

Han kastades mot den hårda plåten, slog i huvudet och föll omkull. En hård spark träffade honom i sidan och han kände luften gå ur honom. Han försökte komma på fötter men träffades av en hård knytnäve rakt över näsbenet. Ögonen fylldes av tårar och blodet fyllde näsan och munnen. Med ansiktet mot asfalten kände han hur händer rotade runt i hans jackfickor. Rasslandet av nyckelknippan och ljudet av snabba steg noterade han i sitt halvt medvetslösa tillstånd. Han hörde ljudet från den egna bilen som startades, motorn som varvades upp innan den försvann med skrikande däck. Smaken av blod var intensiv och obehaglig.

Från cyberspace till IRL


Jag har haft besök. Ett besök som varit på gång länge, men av olika anledningar inte blivit av. Under tiden har han hjälpt mig med min begynnande skrivarkarriär, ställt upp med goda råd, klokhet och erfarenhet. Helt utan krav på motprestation. Unikt idag och ovärderligt under min ganska kämpiga start på en "riktig" tidning.


Igår dök han så upp, min vän från "bloggosfären". I sällskap med våra underbara döttrar har vi spenderat lite tid tillsammans, druckit gott och ätit likaså. Det var jättekul att äntligen ses. Jag hoppas vi kan göra om det snart igen. Jag pratar förstås om Erik J.

Wednesday, July 25, 2007

och hur är det med dig?

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.

Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?

Tuesday, July 24, 2007

Broder Tuck

Fan. Det där känns inte bra. Och nej, jag vill inte säga vad. Bara att det gör lite ont. Och det där med munklivet klättrar allt högre på listan över tänkbara framtidsplaner.

Balle.

Typ.

Sunday, July 22, 2007

En kväll för ... ett tag sedan.

Det var en sådan där kväll som man aldrig glömmer. Som aldrig kommer åter. Då när kropp och sinne var ljuvligt förenade, då förnuftet var förpassat till baksätet. Jag minns det fortfarande, Mr T. Jag tror du gör det också.

Efter att ha jagat oss själva halvt till vansinne på en tennisplan mellan husen i Guldheden, bestämde vi oss för en kväll på stan. Med alkohol i våra kroppar satte vi oss på våra cyklar och bestämde oss för att hinna med så många ställen som möjligt innan solen gick upp.

Från hotell Panorama var det perfekt att åka den sköna backen ner till stan. Göteborg med cykel är en fantastisk sommarkombo. Man tar sig från den ena sidan av stan till den andra på ingen tid alls. Eller hur mycket tid som helst. Valet står fritt.

Kvällen slutade med att vi fann den gråtande flickan på andra långgatan. Hennes chef hade lurat med henne från firmafesten med löfte om fria drinkar på en "häftig klubb". Hon fick skjuts på min pakethållare till sitt hotell. Vi stod där och pratade tills måsarna började skrika och solen spred sina strålar över himlen. Hennes ansikte var randigt av tårar och mascara, läppstiftet var rosa, precis som hennes Converse. Hon var inte särskilt vacker. Men hon skrattade igen, ett sånt kluckande, glatt skratt. Från hjärtat. Och nej, jag ville inte följa med upp.

Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt. Körde förbi kvinnor och män, pojkar och flickor. Sopbilar och tidningsbud. Det doftade av sommar i luften, men smakade öl i min mun. Mr T låg nog hemma i sin säng och snarkade. Det kunde han behöva. Tennismatch i morgon eftermiddag. Revansch. Aldrig att Wilander förlorade två dagar i rad. Mats alltså. Världsetta 1988. Fast han var nog inte bakis. Knappast. Fast han fick inte heller cykla genom Göteborg på nätterna. Det måste räknas på något sätt.

Fysiologi

På promenad idag hörde jag följande meningsutbyte mellan två medelålders damer:

" Men herregud, jag är faktiskt över 50 år nu"!

" Ja, då borde du ju verkligen hunnit bygga upp din kondition vid det här laget"!

Saturday, July 21, 2007

Empati

Ser på en gammal westernfilm, och inser att på den tiden skaffade man sig ryktbarhet genom att vara en farlig jävel. Den som drog snabbast och dödade flest. Och kanske har det varit så genom hela historien.

Idag blir man kändis genom att blogga och skriva taskiga och vidriga saker om andra. Jo, man kan skriva om mode också, men då blir man inte lika stor. Inte på samma sätt. Och man får också räkna med att bli utsatt för någon halvkändis vidriga påhopp. C. Schulman blandade in mordet på John Hron i Kode i sin hatkampanj mot modebloggaren Engla. Då vill man bara lägga ner hela skiten. I alla fall jag. Små töntar blir kändisar genom att vara vidriga människor. Fy fan!

Människor som tar sig fram genom att pissa på andra, oftast utan anledning, är något av det värsta jag vet. Mobbare. När det sker i vuxen ålder finns överhuvudtaget inget försvar. Som barn kan man skylla lite grand på oförstånd och grupptryck. Jag sa lite.

Tvåa på Bloggtoppen ligger andre broder Schulmans flickvän. Med drygt 90000 besökare på några veckor. Elaka påhopp utan finess. Och uppenbarligen går det hem. Var i ligger finessen med att skriva på det sättet? Är det för att alla vi andra är så hämmade att vi sitter hemma och tycker det är fräckt med någon "som vågar säga det alla tycker men inte vågar uttrycka"? Ungefär det var väl innebörden i dagens intervju i Aftonbladet. Hoppas det inte är så.

Ibland skrattar jag högt när jag läser en del bloggar som kan kritisera fenomen i vår tid. Men med glimten i ögat. Med stil och humor. Inte bara i syfte att väcka uppmärksamhet. Utan klass. När man skiter i att det finns en människa bakom det där man sågar. Då blir det bara platt. Och fult.

Empati. Det är väl det som saknas. Synd.

Thursday, July 19, 2007

Danmark, hur gör ni?












Fantastisk film.

Tuesday, July 17, 2007

And I won`t back down

Kunde inte se, kunde inte höra. Det var mörkt. Mörkt och tyst. Jag trevade mig fram med handen längs en kall och skrovlig vägg. Under mina fötter krasade det av stenar som flyttades under mina sulor. Små, små steg, alla i rädsla att falla och inte veta vad som skulle vänta mig då. Rädslan höll på att få mig att frysa till is, förlama mig, göra mig oförmögen att ta mig vidare.
"Nej, jag måste vidare, får inte stanna", ropade jag högt. Mest för att övertyga mig själv om att jag måste vidare. Jag visste att om jag stannade skulle det vara slut. Det kändes som att det verkligen var så. Jag skulle inte ta mig härifrån, skulle bli kvar här, och det fick inte hända. Det fick bara inte hända.

Jag föll ner på knä och började krypa. Orkade inte längre stappla mig framåt, det kändes tryggare att befinna mig längre ner. Knäna värkte och mina handflator var blodiga, det började flimra för mina ögon. Det skulle inte gå. Jag visste det nu. Jag såg inte slutet och jag orkade inte mer. Med en suck föll jag på sidan, tungt och otympligt. Det blev tyst och mörkt.

I mitt jobb som socionom eller i rollen som terapeut har jag mött många som berättat osannolika historier. Ibland undrar jag hur vissa människor orkar fortsätta, att möta nya dagar med den tunna huden som finns kvar.

Jag pratade med en släkting igår som är just en av de där människorna. Hans historia är otrolig, innehåller till exempel överlevnad efter att ha fallit ut från tredje våningen efter att ha slagit en volt över balkongräcket. Utan större men idag. Personlig konkurs, alkoholmissbruk och vad som antagligen är det värsta, saknaden efter sin fru som dog denna dag, för tre år sedan. Men igår var han lycklig.
"Helt otroligt Johnny, hela livet har varit absolut stentufft. Men man måste fortsätta framåt, får inte ge upp. Till slut vänder det. Idag kände jag att nu, just nu, är det över. Allt är bra nu. Jag är lycklig".

Och jag säger grattis. Hoppas du kände så också idag, det är trots allt den värsta dagen du vet.

Sunday, July 15, 2007

Jorå

Blev så förbannad på en person igår. Jag har svårt för när folk är nonchalanta och respektlösa. Men å andra sidan ledde det till att det blev en helkväll på stan, så egentligen kanske det blev som det skulle. Det brukar ju vara så.

Party on

Visst förstår man att kronprinsessan behöver ta sig snabbt mellan alla gratulanter på 30-årsdagen. Så till den milda grad bråttom var det att efter firandet på slottet kördes familjen Kung till Bromma flygfält, där det väntade inte bara ett, utan två flygplan. Victoria och Carl Philip fick ta regeringsplanet medan Kungen och Drottningen fick nöja sig med ett lite sämre plan. När de landat väntade två helikoptrar på att föra dem till Solliden där folket köat sedan arla morgon för att gratulera kronprinsessan. Och alla delade vi med glädje på notan för att genomföra detta storslagna firande...

Efter att förra helgen vigdes åt att öka miljömedvetandet i och med Live Earthgalan så måste man också vara stolt över att kungafamiljen föregår med gott exempel även i det hänseendet. Att flygplan är en av de största miljöbovarna måste ha undgått våra betalda representanter. Fast å andra sidan vad är väl en bal på slottet...

Thursday, July 12, 2007















Kom igen nu då.....

Friday, July 06, 2007

farväl till kärleken

"Det känns som det var länge sedan jag såg dina ögon lysa upp och glittra när du mötte min blick. Faktiskt är det länge sedan jag kände att det fanns kärlek i dina ord när du talade med mig. Och ännu längre sedan min omfamning gjorde dig varm och fnittrig.

Under lång tid, ja flera år egentligen, har jag varit måltavla för dina bittra pilar. Jag har tagit mot dem, och även om inte blodet synts på utsidan har jag alltid blivit sårad. Du har nog inte förstått det. Jag är medskyldig eftersom jag inte sagt ifrån, jag vet, men jag har hoppats att allt ska gå över, bli som förut igen. Vi har trots allt levt tillsammans så länge att du är en lika naturlig del av mig som vilken arm eller vilket ben som helst. I alla fall har det varit så.

Jag tycker jag har försökt prata med dig, få dig att förstå. Men du blir bara arg, tycker det är mitt fel. Och nu orkar jag inte längre. Den senaste tiden har jag insett att det nog inte handlar om att allt ska bli som förr. Jag tror inte det kan det. Förut älskade du mig. Det är jag säker på att du inte gör längre, därför ger jag upp nu. Jag har tagit med mig mina saker och har ordnat en tillfällig bostad. Nästa vecka hämtar jag resten. Är tacksam om du inte är här då.

Kram/R"

Hon stod i hallen och läste brevet hon funnit vid spegeln. Hon läste det om och om igen, men det var som om orden inte ville tränga in, inte fastna. Hon kände paniken komma, det tryckte över bröstet och klumpen i halsen bara växte. Hon rusade in i sovrummet och såg sig hastigt omkring. Det var verkligen sant, alla hans saker var borta. Hon flängde upp garderoben, vräkte ut byrålådorna...Det var tomt. Han var verkligen borta. Hon lade sig på sängen och begravde ansiktet i kudden. Tårarna rann nu, hon började inse vad som hänt, men kunde inte förstå varför. Vad hade hon gjort för fel? Ingenting. Hur egoistisk kan en människa vara? Efter allt hon gjort! Och barnen! Vad skulle hon säga till barnen?

"Förbannade svin", vrålade hon högt genom gråten. Hur kunde han göra så, hon som älskade honom över allt annat.

Börjar längta tillbaka lite...trots allt...

Monday, July 02, 2007

Någon där?

- Min man och jag flyttade hit för 32 år sedan. Vi har bott i lägenheten i bottenvåningen hela tiden sedan dess och skött om huset för våra hyresgäster. Men nu vet vi inte vad som kommer hända. Titta, bara två lägenheter uthyrda. Jag vet inte hur vi ska klara det här!

Den lilla damen gestikulerar våldsamt medan hon berättar hur allt har förändrats för dem som bor i den lilla fiskebyn i norra Spanien. När pesetasen blev till euro blev det helt plötsligt dyrare för till exempel svenska turister att leva och äta i Spanien än hemma.

Den underbara kustbyn S´agaro ligger nio mil utanför Kataloniens huvudstad Barcelona. Av en enda anledning har den här lilla, näst intill obefintliga punkten på kartan dominerats av svenska turister ända sedan mitten av 70-talet. Anledningen stavas Bengta K. Denna göteborgsbaserade kvinna har sedan dess hyrt ut bostäder här under sommarmånaderna till semestertörstande svenskar. Själv har jag varit där 21 gånger. Galet? Ja kanske. Men jag är inte ensam. Under 1980 och 90-talet mötte jag år efter år samma människor i denna lilla spanska avkrok. Varje år sa vi alla samma sak, att det var sista gången. Året efter satt vi där på Frankfurterbaren och skålade. Ja jävlar, det var tider det.

Det var tolv år sedan jag var där senast. När bussen svängde in på den välbekanta gatan i centrum såg jag mig omkring. Men jag kände inte igen mig. Husen var omgjorda, nya hade byggts. Ansiktena på barerna och i affärerna var inte de som brukade hälsa mig med glada tillrop. En hel busslast med svenskar var där. De hade åkt dit tio år i rad. Men ingen av det gamla gänget var där. Min hållplats i tillvaron var inte kvar. Den var ersatt av en annan variant. En jag inte kände igen. Ungefär som den där kattungen föräldrarna skaffade för att dämpa sorgen över den överkörda favoritkatten.

Men naturligtvis träffade jag nya människor, som den underbara kvinnan som var vår hyresvärdinna. Lärde känna nya människor, några som jag kommer hålla kontakten med även här hemma. Och det är vad resandet är för mig. Mötena med nya människor, att lyssna på deras spännande levnadsöden, glädjen över att de vill öppna sig och dela med sig till mig. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så. Av någon anledning tycker människor om mig. Jag vet inte varför, är bara tacksam för att det är så.

Bengta K är 85 år. Hon kramar mig hårt där på gatan med den nedåtgående solen i bakgrunden.
- Hur längesedan var det du var här nu Johnny, frågar hon mig.
- Tolv år, svarar jag.
- Det är alldeles för längesedan, det förstår du väl, säger hon och tittar mig i ögonen. Kommer du ihåg när du bodde i min stuga på tomten den där sommaren, och vi åkte in och tittade på OS på kvällarna?
- Ja, svarar jag. Klart jag kommer ihåg, det var en fantastisk sommar.
- Var har du din fru någonstans då? frågar hon.
- Ah, du vet att jag inte har någon fru, svarar jag.
- Ja, men du vet att jag tycker det är slöseri med en sån stilig karl som du!

Vi skrattar högt båda två. Vi tar farväl och hon går ner längs gatan. Plötsligt stannar hon och vänder sig om.
- Du kan väl ringa mig? Hemma i Göteborg menar jag.
- Klart jag kan, svarar jag.
Den gamla damen ler och fortsätter sin vandring längs vägen. Jag gör samma sak.

Jag kunde skrivit om de underbara stränderna, alla goda middagar, kalla öl på strandbaren, solen som inte ville sluta skina på oss. Eller hur mycket jag gillar den galna staden Barcelona, denna gång kompletterad av en parad med nakna män med påmålade kalsonger. Men det var inte det viktiga den här resan. Den var som ingen annan gång jag varit på denna plats som högre makter strödde lite extra socker över någon gång för länge sedan. Och jag tror aldrig jag kommer resa dit igen. Men man ska aldrig säga aldrig.