Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.
Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.
Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.
Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.
Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.
Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.
För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.
Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.
Showing posts with label drömmar. Show all posts
Showing posts with label drömmar. Show all posts
Tuesday, November 13, 2007
Sunday, August 19, 2007
Drömvinsten.
Jag brukar spela på lotto. Jag gör det framförallt för att jag älskar att drömma om vad jag ska göra när jag vinner. I min fantasi skapar jag olika scenarion, från insikten att jag vunnit till vad jag gör sedan. Och det brukar vara rätt kul saker.
Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.
Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.
För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.
Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".
I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.
Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".
Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?
Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.
Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?
Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.
Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.
För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.
Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".
I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.
Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".
Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?
Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.
Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?
Wednesday, July 25, 2007
och hur är det med dig?
Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.
Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.
En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.
Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.
När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?
Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.
En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.
Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.
När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?
Tuesday, February 06, 2007
Nu jävlar
Har du funderat på hur det skulle vara att göra det där som du drömt om? Du som egentligen skulle köra långtradare nere på kontinenten, med Kiss på stereon och håret fladdrande i vinddraget från den nedvevade rutan. Eller att byta ditt stillasittande stirrande på en dataskärm mot att öppna eget gym, med proteindrinkar serverade i frostade papperskorgar av rostfritt stål. Dina drömmar om att starta ett hunddagis, istället för ditt prestationstvingande säljjobb, vad hände med det? Stress mot självförverkligande. Vågar du? De flesta av oss stannar vid vår läst. Vi har trots allt räkningar att betala, barn att försörja, hundar som behöver foder. Eller något annat. Jag har skrivit om det här förut, men nu har det plötsligt blivit högaktuellt. En lian har kastats till mig, vågar jag ta den och slänga mig ut? Utan att veta var jag ska hamna. Tänk om jag likt Djungel-George kraschar rakt in i en trädstam? Fast jag kan också landa på andra sidan, mjukt och elegant, med svikt i knäna. Jag kan landa på den sidan där jag äntligen känner igen mig, det jag hört andra kallat hemma. Där dofter och smaker får mig att minnas. Minnas vem jag är innanför den där yttre fasaden.
Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.
Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:
- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.
I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.
Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?
När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.
Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.
När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.
Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.
Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.
Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!
När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.
Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.
Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:
- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.
I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.
Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?
När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.
Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.
När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.
Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.
Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.
Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!
När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.
Subscribe to:
Posts (Atom)