Tuesday, February 06, 2007

Nu jävlar

Har du funderat på hur det skulle vara att göra det där som du drömt om? Du som egentligen skulle köra långtradare nere på kontinenten, med Kiss på stereon och håret fladdrande i vinddraget från den nedvevade rutan. Eller att byta ditt stillasittande stirrande på en dataskärm mot att öppna eget gym, med proteindrinkar serverade i frostade papperskorgar av rostfritt stål. Dina drömmar om att starta ett hunddagis, istället för ditt prestationstvingande säljjobb, vad hände med det? Stress mot självförverkligande. Vågar du? De flesta av oss stannar vid vår läst. Vi har trots allt räkningar att betala, barn att försörja, hundar som behöver foder. Eller något annat. Jag har skrivit om det här förut, men nu har det plötsligt blivit högaktuellt. En lian har kastats till mig, vågar jag ta den och slänga mig ut? Utan att veta var jag ska hamna. Tänk om jag likt Djungel-George kraschar rakt in i en trädstam? Fast jag kan också landa på andra sidan, mjukt och elegant, med svikt i knäna. Jag kan landa på den sidan där jag äntligen känner igen mig, det jag hört andra kallat hemma. Där dofter och smaker får mig att minnas. Minnas vem jag är innanför den där yttre fasaden.

Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.

Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:

- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.

I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.

Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?

När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.

Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.

När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.

Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.

Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.

Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!

När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.

15 comments:

El said...

Gäller det den där hemlisen du anförtrodde mig?
Jump!
Det är det värt.

Det är du värd.

Anonymous said...

Klart du skall ta chansen. Själv tänker jag ringa dig för att reda på vad den innebär. Nicke "langri" Nyfiken

Anonymous said...

Aaaaaaaaah, Johnny!!! Vilken ljuvlig text, vilken underbar avslutning. Jag är journalist och författare och copywriter, jag vet vilka härliga kickar man kan få när flytet infinner sig; och sonen har spelat boll i drygt ett decennium, så jag vet vilken fantastisk glädje som finns på planen också - och nu känner du den igen: go for it; go, go, go!

Anonymous said...

ellen: ja det är det. och tack! hoppar nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu

langri: det har du ju precis gjort så jag skriver ingen kommentar. då.

skrivkramp: tack snälla du! jag är så glad för ditt stöd och ditt goda hjärta. I´m going!

Anonymous said...

Klart du klarar det - ditt bästa är gott nog! Du får ju nästan mig att förstå tjusningen med att spela fotboll.

Anonymous said...

johanna: du är go, tack så mycket! trodde din bror lyckats frälsa dig :-)

Visionary soul said...

Det låter som om du redan bestämt dig - men jag vill bara sälla mig i kören och säga JAAA, våga! :-) Jag tror att man står och väger, och rätt som det är så tippar det mer mot "livsglädje" än mot "trygghet"... och då är det lika bra att hoppa, man kommer ändå inte att våga mer än så... förrän man tagit språnget! :-)

Hals- och benbrott på dig! :-)

Johnny said...

v. soul: vet inte om jag ska svara tack på det:-) men jag fattar vad du menar så klart. båten är redan i sjön, ja.

Anonymous said...

jorid: bra, då har du fått lite att fundera på:-) kära du.

Anonymous said...

Härligt. Jag hör mina egna tankar här. Släpp stammen och svinga dig ut mot frukterna. Det ska jag också göra.

Anonymous said...

fredo: ja det tycker jag absolut! jag vet dessutom vad du menar så det finns ju ingen anledning att tveka för dig. Ös på!

Berit said...

Jag förundras ofta över hur många människor tycker att deras liv är hopplösa. De sitter fast i sociala nät och de omger sig med rädslor. De har barn, avbetalningar, åtaganden, pensionsplaner... De tvekar att söka hjälp för sina problem; det är antingen för dyrt eller förnedrande. De har blivit lärda att frukta förändring. Tänk om vi förlorar det vi har? Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag måste skämmas?
Alla dessa förbehåll och tveksamheter är förståeliga och även befogade. Men när allt kommer till kritan finns det faktiskt ett val.
Sök hjälp om det behövs, ta en risk om det är nödvändigt, förändra där det inte fungerar. Min erfarenhet visar att de människor som vågar har funnit mer lycka än de som inte gjort något.
Det finns inga garantier. De goda människorna kan förlora, risktagarna kan snubbla, men valet finns alltid. Risk gentemot försiktighet står där alldeles framför oss.
Lycka är målet för det mesta som vi gör. Om vi redan funnit lyckan är stillestånd ett bra val......om inte, är förändring och risk ibland det enda valet.

ovanstående skrev jag som sista inlägg på min blog.
Lycka till!

Anonymous said...

berit: kanon! jag tackar för din input, känns som du förstod vad jag var ute efter. ha det bra

Hobbyfilosofen said...

Kör hårt Johnny! Det är bättre att ångra något man gjorde, än att ångra att man inte gjorde det... (men det är inte jag den rätta att säja...)

Anonymous said...

hobbyfilosofen: det där gäller nog de flesta. att det är lättare att ge råd åt andra alltså. jag tackar för dina ord, uppskattat som alltid.