Tuesday, February 20, 2007

Kärleken som aldrig blev

- Gå inte! Snälla, lämna mig inte. Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig!
Hon tittade på mig genom tårarna som rann ner längs hennes kinder. Det salta vattnet blandades med den mörka mascaran, och mot hennes ljusa hy blev ränderna tydliga.

- Jag är ledsen, men du måste gå vidare nu. Vi har dragit det här fram och tillbaka så många gånger. Jag orkar inte mer, jag har sagt det förut. Vi har redan gjort varandra mer illa än vad någon förtjänar. Jag älskar dig också. Men ibland räcker inte ens det.
Jag kände den kalla vinden som slet och ryckte i mina byxben. Tunna snöflingor trängde in förbi lagren av halsduk och jacka, ända in till nacken och nerför ryggen. Jag fick rysningar i hela kroppen, vet inte om det var av snön eller situationen. Att göra slut måste vara en av de svåraste sakerna vi människor ställs inför. Särskilt om det är någon man älskar.

- Du är så jävla feg! Hör du det? Du vågar inte ge det en chans till. Du säger att du älskar mig, men du kan inte ens ge mig en chans till. Du kan inte ha en jävla aning om vad det innebär att älska någon.
Den lilla späda kroppen skakade av alla känslor. Hon hade verkligen en imponerande hållning trots hennes litenhet. Nästan så att folk ryggade lite inför henne, hennes sätt att tackla världen. Rätt på. Ingen tvekan. Bra ibland, men inte alltid.

- Men snälla du, vi har försökt tre gånger nu. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Vi måste ge upp nu, inse det. Jag går nu, vi kommer inte komma någonstans. Jag håller på att frysa ihjäl, säkert du med. Vi kan höras på telefon senare om du vill. Okej?
Jag ville bara ta mina kassar och springa, men som vanligt väntade jag på hennes reaktion. Det kom ingen.

Efter några minuters tystnad lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon var tyst och stel som en pinne. Jag tog mina kassar och vände mig om och började gå. Bort från kvinnan jag aldrig skulle förstå, men antagligen heller inte kunna sluta älska. Förhoppningsvis kunde tiden göra det mer uthärdligt. Att inte känslorna skulle fortsätta vara så starka, mattas och suddas ut. Just nu kändes det som en utopi.

Inuti hoppades jag att hon skulle komma springande efter mig. Vi skulle kyssas och kramas, lova varandra att allt skulle bli bra nu. Den här gången skulle vi lyssna och förstå varandra. Inga mer bråk, inget gapande och skrikande. Jag skulle lämna kassarna med mat där på marken, lyfta upp henne i mina armar, och bära henne hela vägen hem. Vi skulle stänga in oss och dra ur telefonjacket, strunta i jobbet och bara beställa hämtpizza när vi blev hungriga. Kanske kebab någon gång, fast båda måste äta vitlökssåsen. Hon hatar när jag ätit det och inte hon. Då vill hon inte kyssas, och det skulle ju inte gå. Jag skulle stryka henne över ryggen tills hon somnade, jag skulle dra henne intill mig så att hon somnade på min arm. Jag skulle själv somna med mina läppar mot hennes nacke, med hennes långa hår över mitt ansikte. Jag kunde känna doften från hennes hud och hår när jag tänkte på det. Jag kände en lyckovåg skölja genom kroppen i det ögonblicket.

Det blev aldrig så. Hon kom aldrig efter mig. Det blev ingen pizza, inte kebab heller, ingen urdragen telefon, inga undrande meddelande på mobilen vart vi tagit vägen. Framförallt blev det inte allt det där underbara som vi kunde ha blivit. Tillsammans. Jag fick aldrig mer somna med näsan mot hennes hud, inte känna hennes varma kropp mot min på morgonen. Inte se hennes glada mun när jag vaknade. Hon brukade ligga där och titta på mig, bara le och glittra tills jag inte kunde hålla ögonen stängda.

Jag träffade henne idag, och trots att tiden gått kan jag inte säga att alla känslor suddats ut. Inte än iallafall. Hon har en annan nu, de är lyckliga, och jag är lyckligare än när vi var tillsammans. Så det blev väl rätt ändå. Men jag kan inte låta bli att undra ibland. Och hoppas att det suddas ut en aning till. Ibland tänker jag tanken: Om det inte räcker att älska varandra, vad krävs då?

17 comments:

Anonymous said...

Trots att du skriver om det näst värsta som kan drabba en människa, är det mest vackra bilder jag ser när jag läser. Den sanna kärleken är vacker, även när den gör ont.

Visionary soul said...

Jadu, det är något som inte jag fattar heller... hur kan man lämna om man VERKLIGEN älskar? Det är något jag själv aldrig kommit i kontakt med, i mig alltså. Har inte lämnat någon jag älskar. Bara när jag INTE älskat. Däremot har jag blivit lämnad och fått höra att han älskar mig. Det är något jag inte förstår... inte tror på. Kanske kan du förklara...?

Katrine K said...

En nydelig historie. Jeg har aldri vært i den situasjonen at jeg har måttet forlate noen jeg elsker, men det er jo noe som heter: Hvis du elsker noen, sett dem fri.

Anonymous said...

johanna skönt att du ser det så. vackert beskrivet, jag tackar dig.

v.soul: trots att man älskar varandra kan det ju hända att man inte fungerar ihop i en kärleksrelation. så var fallet i den här historian. sedan var det andra saker som kom emellan, men det tar för lång tid. starka känslor var det iallafall.

katrine k: ja jag vet hur du menar. men då är förhoppningen att de ska komma tillbaka, inte sant? fast det var det ju här med, det har du rätt i. bra tänkt :-)

Anonymous said...

Jag vet inte vad jag ska skriva som kommentar. Men låt säga att jag håller min arm om din virtuella axel. Sen går vi till den virtuella baren och tar en virtuell öl. Sen ler du ett virtuellt leende.

Anonymous said...

Både underbart som fan och uschligt att läsa. Precis som de känslor och minnen som nu väcktes, underbara och uschliga.

Får jag ockå följa med till den virtuella baren?

Berit said...

Jag skulle nog vilja skilja på kärlek och passion. Om båda verkligen älskar varandra fungerar de ihop; passionerat attraherad har jag varit fast det inte fungerat så bra utanför det sexuella. Är jag ute och cyklar nu?

Anonymous said...

Sorgligt...men ändå vackert

Hermann Dill said...

Pust... har varit på båda sidorna själv - och att bli lämnad är tveklöst sämre än att vara den som lämnar. Med det sagt, att lämna någon är sjukt jobbigt också.

Fabbe said...

you got to be kidding me, fan va bra skrivet, det berör hela vägen in,

Anonymous said...

fredo: jag ler mitt virtuella leende när jag ser det för mitt inre! skickar ett stort virtuellt tack, men menar det från hjärtat.

glykofag: du är självklart välkommen!fredo, när öppnar baren?

berit: jag förstår hur du menar och tänker(tror jag). Vanligtvis vill jag hålla med dig, men som i det här fallet kan andra omständigheter stå i vägen.

therese: skönt att du kunde se det.

hermann: ja det är ingen rolig situation, och alla hamnar vi väl där förr eller senare. på båda sidor. och du har rätt, det gör ont som fan.

fabbe: tack så mycket! även om det inte är en så glad historia, är jag glad om jag lyckades nå dig.

Kanalisera said...

Fint skrivet. Och kred för att du vågade säga Nej och stå kvar vid det. Det är det som är det svåraste. Att orka stå kvar. Förmodligen var det bra att det inte blev nån gemensam vitlökssås.

Kom och hälsa på hos mig. Jag tror att du skulle gilla inlägget om min farfar. Välkommen.

Katie H said...

Att bli kär är som att skjuta sig själv i foten. Och varför skulle någon vilja göra det?

Varför söka en helhet till en hälft man själv har skapat? Sedan hoppar man runt där som en galen fågel, på ett ben, och provar alla möjliga proteser. De flesta passar dåligt. Och sedan är man på ålderdomshem. Haltandes, dessutom.

Nej, jag lägger nog undan geväret ett tag. Sätter mig i baren och ler virtuellt mot er på andra sidan. Med armarna om varandras axlar.

Skickar ändock en kram till en vän.

Fröken Lund said...

Kärleken är inte enkel. Jag har själv bara blivit besviken hittills. Bränd och dumpad. Jag vet inte ens om jag kan bli kär igen.

Jag har valt att älska mina vänner och mina syskon istället. Allt annat är minerad mark och jag vet inte om jag orkar få mitt hjärta krossat igen.

Anonymous said...

kanalisera: ja det är så lätt att gå tillbaka, igen och igen. vitlökssås smakar bra i ensamhet också.

swedette: jag tror jag hängde med i ditt fantastiska resonemang, och du är välkommen i gänget runt baren :-)skickar en kram tillbaka.

fröken lund: ja det är verkligen ett område som kan medföra stor smärta, och jag hoppas att du får uppleva den stora, sanna kärleken, utan det andra. Hoppas att du inte ger upp.

Anonymous said...

Sitter här med tårar i ögonen. Tyvärr har jag varit med om ngt liknande och minnet försvinner aldrig helt.

Johnny said...

anonym: jag hoppas den stora kärleken kommer till dig!