Sunday, May 17, 2009

Vinna?

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.

Sunday, May 10, 2009

Manligt förfall.

För första gången på många år har jag lyckats bli förkyld. Ordentligt också.

Kanske inte så konstigt då jag nuförtiden ständigt exponeras inför bakteriestammar en masse, både från elever och kollegor.

Att svettas som en gris, ha igentäppt näsa och rossligt bröst, med feber på toppen, det är ingen barnlek.

Speciellt inte för oss män.

Huvva!

Saturday, May 09, 2009

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."

Sunday, May 03, 2009

Please Mr Dyer, pick me.

Jag ser på Ellen deGeneres talkshow på femman. Inte för att det är någon högklassig underhållning i sig, nej, för dagens gäst är Wayne Dyer, och jag tycker han är helt underbar.

Jag har skrivit om honom flera gånger förut, men det kan inte göras nog.

Efter programmet satte jag mig och funderade på hur mycket Egot styrt mitt liv, för det var vad det handlade om. Att göra sig fri från andras åsikter och beteende, att vara mer tacksamma.

Och visst var det lätt att se hur hela min ungdomstid präglades av det, hur skulle man annars lyckas i idrott om man inte njöt av framgång. Och vem tycker inte det är roligare att skriva när någon tycker att det man säger betyder något för dem?

Det är naturligtvis inget fel i att drivas mot att utveckla sin potential så mycket det bara går. Men när vi kommer på oss själva med att ha förlorat glädjen i själva sysslan, när det istället blivit en pressande börda, då pengar eller andras kommentarer blir det som driver oss- då mår vi inte bra.

Wayne Dyer börjar varje dag med att ge tillbaka något, i tacksamhet för allt han fått. Han brukar dra ett namn ur högen av alla mejl eller brev, och sedan ringer han eller skriver till den personen. Ibland kanske mer. Enkelt, men fantastiskt. När ringde du själv någon senast, bara för att göra den personen glad?'

Fylld av tankar om att idag vara vänlig och kärleksfull mot alla jag möter, stöter jag på min granne i korridoren. Ja, min tränarkollega. Fortfarande exalterad efter gårdagens kanonmatch, där vi trots flera ordinarie spelare borta höll stången ända tills slutet då vi släppte in ett par skitmål, påtalar jag vilken underbar match tjejerna gjorde. Förra året förlorade vi med 11-0 mot samma lag...Trots att vi pressade dem i stort sett hela matchen, gjorde ett skitsnyggt mål och hade ett kanonskott i ribban, säger han: "Ja vi kunde ju gjort si, eller så, flyttat upp den och..."
Bara gnäll, som vanligt.

Alla de tankar jag gick hemifrån var genast långt borta. På grund av denne giftspridare. Hur man kan tycka så mycket när man har så lite kunskap är obegripligt. Och det har pågått länge nu. Jag kallade till möte förra veckan för att reda ut. Men hur reder man ut saker med någon som vägrar att ta en konfrontation, för att sekunden senare gå ut och prata skit om alla, bakom ryggen?

Jag har lagt ner en hel del tid på det också. Försökt att förstå, hålla ihop gruppen.

Hur ska jag lösa det, Mr.Dyer?

Jag tror jag ska skicka ett brev till dig. Kanske drar du mitt ur högen nästa gång.