Fint var det.

Vi drog våra optimistjollar på kärror ner till vattnet. Med vana händer riggade vi våra farkoster, lät dem glida ut i det svala havsvattnet, och sköt ifrån med en liten kick mot sandbotten. Kände hur vinden fyllde seglen och förde oss ut genom rännan i hamnen och vidare mot öppet hav.

Hade man riktig tur friskade det i så att man fick kränga över relingen, med fötterna spända i banden som löpte i båtens mitt. Det var en underbar känsla när havsskummet stänkte över mig och svalkade eller kylde ner, beroende på dagens temperatur.

Det var fina dagar, det var det.

Vi samlades på någons gräsmatta i stort sett varje kväll. Vi spelade fotboll, burken eller rövstå. Den sistnämnda tror jag var en lokal företeelse, där en boll skulle kastas på kroppen. Man satt på rumpan och försvarade sig med fötterna, därav namnet, rövstå.
Eller så cyklade vi runt området och lekte jage med cyklarna och tog fast någon genom att kasta en tennisboll på dem.

Det var fina dagar det med.

Ibland stack vi ut i skogen och byggde en koja. Lekte krig, indianer och cowboys, eller annat som barn gör.
Emellanåt satt vi bara tysta och åt hembakta bullar och drack O´boj.

Det hade sin plats det med.

Det kan hända att det regnade ibland, att cykeln fick punktering, eller båten kapsejsade, kanske förlorade man en fotbollsmatch där på Jonas gräsmatta.

Jag vet inte, för det är inget jag minns.

För det var fina dagar, det var det.

Mike Tyson

Det fanns en tid när Mike Tyson var större än störst. Bara namnet fick de flesta motståndare att känna hur benen började darra, och säkerligen känna en rätt stor tveksamhet när de klev in i samma ring. Öga mot öga tror jag de fick svälja ett par gånger extra.

Jag kommer ihåg Tyson mot Michael Spinks, om du inte gillar boxning kan du låta bli att titta(annars klickar du på namnet), men Spinks var den ende som ansågs kunna stoppa Iron-Mike. Efter ett par minuter stod det klart att så var inte fallet.

Jag var tonåring då, och vi som såg Tysons inledning på karriären kunde nog inte undgå att fascineras av den brutala urkraften hos den så vänligt läspande unge mannen.

Som så många andra togs hans hand av någon som ville leda honom vilse, och Tysons liv spårade ur likt ett skenande lokomotiv. Skandalerna avlöste varandra, och våldtäktsdomen som skickade honom i fängelse blev slutet på vad som borde blivit den mest framgångsrika karriären i boxningens historia.

Visst har han gjort ett antal comebacker sen den snöpliga förlusten mot Buster Douglas i Tokyo, men glöden är borta för länge sen. "Eye of the tiger Rock, eye of the tiger", som Apollo Creed försöker mata in i Sylvester Stallones förlorade rollfigur i Rocky 3. Utan den vinner man inga matcher, oavsett sport. När du har mer att förlora än att vinna, då är det dags att lägga av.

Just boxare verkar ha extremt svårt att göra det. Lägga av alltså. Bara en match till, en match till klarar jag. Men det gör dom inte. Alldeles för många slutar med hjärnskador.

Livet i rampljuset släpper aldrig sitt grepp, jag tror det kallar, lockar och pockar tills man ger upp och säger ja till den där matchen man vet att man inte borde. Mickey Rourke visar det bra i sin stora roll i The Wrestler.

Jag läste precis på Aftonbladet att Mike Tyson ska göra comeback. Det gör mig ledsen. Mot en okänd serb ska han bevisa...vad? Den enda som kommer tjäna på det är hans motståndare som kan skryta med att ha slagit den store Mike Tyson.

Han förlorade sin dotter för bara några veckor sedan. Kanske är det anledningen till att han väljer att ställa upp? Att han skiter i allt. Isåfall kunde man kanske förstå, men bara lite.

När jag kollar i den nuförtiden glesa besöksstatistiken, dyker det ofta upp någon som bor i Frisco, Texas. Det gör mig så nyfiken.

Who are you? Please...

R&R

"Klä på dig din ljusblå kostym, och kyss henne, solen, din fagra mö!"
Den gamle mannen stod där på kullen och såg lustig ut när han hytte med den lilla krumma näven mot de regntunga skyarna. Hans taniga kropp, med den krokiga ryggen och blankpolerade skallen, hade för ett tag sedan passerat hundraårsgränsen, men det verkade inte påverka honom nämnvärt. Nä, farfar Rustan var en krutgubbe av den bästa sorten.

De flesta tyckte så. Han syster, Ragnhild, var av en annan åsikt.

"Titta, nu står han där och skämmer ut sig. Hela livet har jag fått skämmas för hans tramserier", sa hon och vred på munnen som om hon precis ätit en citron. " Gå hem och knip igen nu, gubbstrutt!" gapade hon åt Rustan, som inte brydde sig. Eller så hörde han helt enkelt inte. Risken för det sistnämnda var stor. Oftast fick man säga om det man nyss berättat, men ibland hörde han tydligen perfekt. Som regel när det handlade om honom. "Selektiv hörsel", som Ragnhild kallade det.

Det berättades många skrönor i byn om Rustan. Han var tydligen en sällan skådad talang när det handlade om boxning, i unga dar. Den mest omtalade var när han tydligen vid ett tillfälle fått chansen mot dåvarande svenske mästaren, i en träningsmatch inför det årets nationella mästerskap. Hur den chansen uppstått fanns det olika teorier om, men det kändes mindre viktigt att veta. Farfar Rustan berättade mer än gärna hur det gick till när han med ett högerslag med samma kraft som Tors hammare, så beskrev han det själv, skickade den flera kilo tyngre mästaren i canvasen. Mästarens chockade sekonder rusade in och avbröt tillställningen, förklarade det hela som ogiltigt och att man ifall pressen vidtalades, skulle förneka det hela fullständigt.

Farfar Rustan brydde sig inte. I byn var han efter det där känd som "Knockout-kungen" i många år. Svenska mästerskap och medaljer, det var trams. Bara för "stabor", som han själv sa.

Ragnhild satt och blängde surt varje gång Rustan drog igång den gamla storyn igen. Hon härmade hans ordval och gjorde grimaser bakom hans rygg. Den här gången reste hon sig upp, högröd i ansiktet och skrek så att saliven stänkte: "Hur vore det om du berättade vad som verkligen hände nån gång, jädra gubbtjyv!" Sedan for hon ut genom dörren och uppför trappan och in på sitt rum.

Rustan såg för ett ögonblick lite skakad ut, men fann sig snart. Han harklade sig högtidligt innan han reste sig upp med orden: "Nej det börja bli sent minsan. Och jag för min del har fått mer än önskvärt nog av hysteriska kvinnfolk. God afton." Han gick upp för samma trappa, men svängde åt höger istället för åt vänster.

Längre än så var de sällan från varandra. Rustan och Ragnhild.

För händig för mitt eget bästa.

"Vill du ha en säckkärra?" frågar min granne. Hon säger att hennes man inte kan få den att fungera, och om jag inte är intresserad åker den i soporna.

Av någon anledning har jag alltid velat ha en, kanske för att jag flyttat tillräckligt många gånger för att göra anspråk på släkttillhörighet med nomaderna. En sådan kärra kan göra livet så mycket enklare vid flyttar, det vet jag. Eller när man köper en tvättmaskin. Till exempel.

Vad som sedan sker gör mig förvånad, så mycket att jag får sätta mig ner och fundera på vad som hände. För tillbaka i lägenheten tar jag fram verktyg, och ett par minuter senare är jag stolt ägare till en fullt fungerande säckkärra.

Min händighet, eller självklarheten i mitt agerande snarare, gjorde mig smått chockad. I hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag inte kan sånt där. Kanske lätt att tro när jag sett till att leja bort tråkiga saker som tapetsering och dylikt.

Men när jag satt där kom jag ihåg hur uppfinningsrik och händig jag var som liten. Speciellt när mitt golfintresse väcktes av en kompis, men jag inte hade någon klubba att tillgå.

Jag gick ut i garaget, fullt av material, tillräckligt för att bygga en rymdfärja, och letade fram ett kopparrör som kapades i rätt storlek. Ur en hockeypuck sågade jag omsorgsfullt ut själva bladet till klubban, borrade ett passande hål i det hårda, svarta gummit, och limmade fast skaftet däri. Omsorgsfull lindade jag sedan ett skönt grepp, den svarta tejpen la sig i lager efter lager innan jag var nöjd med tjocklek och känsla.

Strax efteråt stod jag på gräsmattan, med en golfboll jag kommit över någonstans, upplagd på en liten jordhög som peg. Jag var inte lite stolt när jag efter första slaget kunde konstatera att min ingengörskonst fungerade. Och jag slog igen. Och igen, och igen.

Jag bestämde mig för ett sista slag. Med lite extra kraft skulle det bli dagens bästa, det hade jag bestämt. Och det blev det. Det blev så bra att det flög i en hög, vacker båge som aldrig verkade vilja ta slut, över häcken, över grannens garagetak, och bollen slutade inte flyga förrän grannens treglasfönster stoppade den. Med en krasch.

Kanske var det den traumatiska upplevelsen som låste uppfinnarglädjen i mina fingrar? Eller bara vanlig lathet...

Hur det gick med rutan? Jo, jag valde den smala vägen och motstod impulsen att springa som vinden, gick fram erkände. Det var uppskattat fick jag höra. Vet inte om pappa tyckte detsamma. Honom kostade det 800 kronor.

Vinna?

Jag spelade för att vinna. Det var bara det som fanns, inga alternativ.

Där jag växte upp hade antagligen någon blandat något bra i vattnet, för traktens ungdomar var fenomenala idrottsmän. Och kvinnor, sorry.

Bara i undantagsfall kom vi tvåa i serien, majoriteten av åren där fick man sin guldmedalj att lägga till samlingen hemma i vitrinskåpet.

Att vinna matcher med 19-20-0 var inte helt ovanligt när man svängde upp i Bohusläns mörkaste trakter. Grohed, Rabbalshede...En gång i skogen utanför Lysekil åkte vi hem med 15-0, och en rejäl spark i pungen som extra minne.

På två säsonger i Blåvitt var jag med och förlorade tre matcher, ingen under andra året.

Jag vill nog tro att jag åtminstone var med och påverkade det. Jag hatade att förlora, så intensivt att jag kunde gå ut och springa en mil efter en dålig match. Vid ett tillfälle när vi kom tvåa i en turnering slängde jag medaljen rakt ut i skogen, till min mammas stora förtret. Hon letade, men jag tror aldrig den kom tillrätta.

Och jag minns att glöden inom mig försvann när jag insåg att jag inte skulle bli så bra som jag hade föreställt mig. Som jag drömt så länge jag kunde minnas. Jag kommer fortfarande ihåg den tomma känslan när jag lommade av planen, utbytt i min sista match på Gamla Ullevi i Häckens gul-svarta tröja. Det fanns ingenting kvar. Det var tomt. Jag slutade, inte för att någon ville det, eller bad mig om det, tvärtom. Men det var slut. Över.

Även om jag fortsatt från och till att pröva min kärlek till den runda bollen, har det inte riktigt varit som jag mindes det. En anledning är säkert att en rusch på femtio meter nuförtiden...gör ont. Nej, kanske inte, men det är inte samma sak, naturligtvis.

Men med tjejerna kom lusten tillbaka. Det där som väckte min kärlek en gång i tiden. Det spontana, lekfulla, som en dans i ystert sommarsinne. Det jag däremot inte förstår, är att det inte längre spelar så stor roll om vi vinner eller inte. Jag ska inte säga att det är så för mig hela tiden, men bara ett fåtal av tjejerna verkar bry sig. Dom bara kör på. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis se att vi vann matcherna. Men det ger lika mycket att se en av dom som knappt kan trixa en på foten, lyckas med något, och se hennes ansikte lysa upp när man ropar hennes namn över planen, med ett "bra jobbat" innan. Det känns bra på något sätt.

Jo, vi fick storstryk igår. Men snart vinner vi. Eller inte.

Manligt förfall.

För första gången på många år har jag lyckats bli förkyld. Ordentligt också.

Kanske inte så konstigt då jag nuförtiden ständigt exponeras inför bakteriestammar en masse, både från elever och kollegor.

Att svettas som en gris, ha igentäppt näsa och rossligt bröst, med feber på toppen, det är ingen barnlek.

Speciellt inte för oss män.

Huvva!

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."