Wednesday, July 22, 2009

Minnen som känns



Jag brukade cykla här när jag var liten. Med benen fulla av spring och bröstet av förväntan. Lite längre fram finns en liten stig som leder in i en skog som hämtad ur en sagobok. Vi kallade den trollskogen. Min mamma brukade berätta spännande historier när vi var små och tog den vägen hem från havet. Om troll, små väsen och morrande monster. Vi lät oss luras, för det kändes så skönt. Att vara liten och hålla sin mamma i handen en lagom skrämmande skog.

Man ser det inte, men bara femtio meter genom skogen ligger havet. På en liten gisten träbrygga går man försiktigt ut och hoppar i båten. Den tar oss med glädje ut till någon av alla underbara öar som vilar på havet alldeles utanför. Det är lugn. Tystnad. Igenkännande.

Mina bröder bor där fortfarande, och ibland känns det bra att ta en liten tur längs minnenas alle'. Jag tror vi behöver det. Det får oss att minnas bakåt och se framåt. Vi må ha blivit äldre, men inte värre än att vi fortfarande minns.

Hur skulle vi kunna? Känslorna finns ju fortfarande där, lika starka, lika tydliga.

Nu, som då.

5 comments:

Visionary soul said...

Mmm... vilken underbar bild... man känner verkligen att det väntar något trevligt, längre bort längs stigen... :)

Johnny said...

V.soul: Och det gör det:-) Min bror bor nuförtiden där framme, och havet är inte långt borta heller.

Lisbeth /londongirl said...

Det ser så skönt ut...och visst är det så att man mår bra av att vara där på sina barndoms stigar och skogsvägar ibland. Man minns vem det där lilla barnet var som var en själv och det är alltid bra att minnas...för barn är så fantastiska. Då ägde man världen eller hur? :-)

Känslan är bra att få tag i så och då...nu äger vi sommaren Johnny eller hur? :-)

Kram från Lisbeth

På Tankevågor

Kate said...

Dags att flytta? Låter ju helt underbart!

Johnny said...

Lisbeth: det gör vi, självklart:-) Kram på dig.

Kate: Det är det faktiskt. Lustigt att du nämner det...