Friday, August 31, 2007

"2"

(Kanske skulle skrivit att det här var fortsättningen på förra posten. Men så är det iallafall. Och det här är början på något som ska bli något...längre fram. När den är klar så säger jag till. Och även om den nu är skriven i jagform, så är det inte jag...om du förstår. Puh, ibland är det svårt att förklara:-).



Jag lät telefonsvararen ta samtalet och gled ner i den bruna läderfåtöljen. Den unge mannen hade redan sjunkit ner i den andra.
-Vill du ha något att dricka förresten, kaffe eller the, frågade jag när jag insåg att jag glömt det.

- Ja en kopp kaffe skulle vara okej, svarade han.
Jag studsade upp ur stolen igen och gick ut i köket. Under tiden jag hällde upp kaffe i två rejäla muggar vandrade mina tankar iväg till det tidigare mötet. Det var konstigt hela grejen, varför skulle han berätta det just för mig? Jag hade ingen lust att gå runt och fundera på hans situation. Fast å andra sidan kanske jag räddade hela situationen genom att han fick pysa ur sig det värsta trycket. Jag bestämde mig för att lämna tankarna på "golfklubbemannen" i köket.

- Varsågod, sa jag och räckte honom kaffemuggen. Jo, vi gör så att jag berättar lite om mig själv och sedan kommer jag idag att ställa lite frågor, lite formalia som jag behöver. Låter det okej?

- Javisst, jag litar på att du vet vad du gör, svarade han med ett snett leende.

- Haha, ja det gör du rätt i, svarade jag. Okej, men då kör vi då. Jag heter som du vet Gustav Andersson och har jobbat här i ungefär tjugo år. Eftersom du sökt dig hit själv så vet du också att jag jobbar med lite speciella metoder. Men det kan vi ta mer om sen. I vilket fall som helst så kommer jag göra en rejäl utvärdering på dig, den kommer ta cirka fem timmar. Ja alltså inte på en gång, utan fem tillfällen då. Efter det har vi en riktigt bra bild av vad det är som orsakar störningar i ditt liv. Hur låter det?

- Det låter bra. Som sagt, jag litar fullkomligt på dig, svarade han.

- Kanon. Då börjar vi helt enkelt, sa jag och tryckte fram blyerts i pennan.

Han svarade lugnt och ordentligt på alla mina frågor om personuppgifter, föräldrar, syskon, om hans sjukdomshistoria under uppväxttiden. Jag iakttog honom hela tiden och jag kände hur han ansträngde sig för att ge bra svar. Han ville vara en duktig klient. Och det var han.

- Tack så mycket, sa jag till slut. Kan du kort berätta om varför du söker dig hit och vad du vill ha hjälp med.
Han skruvade sig lite i stolen och drog handen genom håret, lite som för att tänka igenom vad han skulle säga.
- Jo, jag har inte mått så bra på...ganska länge. Eller det är några år faktiskt nu som jag mått dåligt, började han. Jag har ont i magen och kroppen, men läkarna kan inte hitta någonting. Jag har försökt jobba fram till för ett litet tag sedan, men nu går det inte längre. Smärtan är för stor, för intensiv.

Han tittade ner i marken nu när han berättade, och jag väntade och sökte hans blick. När han tittade upp nickade jag åt honom att fortsätta.

- Jag har gjort alla undersökningar som finns, men dem hittar ingenting. Nu tror dem väl att jag är någon slags hypokondriker. Det känns så. Det var därför jag sökte upp dig. Jag läste din bok och nu kan man nog säga att du är mitt sista hopp.

Han tittade på mig med en blick som bad om hjälp. Jag var redan där övertygad om att jag kunde ge honom det. Hjälp.
- Nu är tiden redan slut för idag, men jag kan säga dig redan nu att jag är säker på att jag kommer kunna hjälpa dig. Men bara om du själv vill. Fast det behöver jag inte oroa mig för, inte sant?
Jag tittade på honom samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter almanackan och tidblocket.

- Självklart inte, jag är supermotiverad, svarade han med bestämd röst.
Jag skrev ner en tid nästa tisdag klockan 14 utan att fråga om han kunde.

- Bra, men då ses vi nästa vecka då, sa jag och sträckte fram högerhanden.
- Det gör vi, svarade han utan att ens ha tittat på tidlappen.
Han tryckte min hand med ett fast grepp, lite kall hand, och sedan sa vi hej då.

Jag gick runt skrivbordet och tog fram pärmen för att sätta in mina anteckningar, och satte mig på snurrstolen samtidigt som jag tryckte på "spela upp".

Thursday, August 30, 2007

Har du tid att lyssna?

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
- Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

- Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
- Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
- Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
- Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

- Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

- Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

- Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

- En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att...Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag slet upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom. Men det minns jag inte.

- Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

- Han överlevde. Och han tog över min fru. Dem är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
- Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

- Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dem fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

- Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Samtidigt som jag hängde av mig kavajen ringde det på telefonen.
Bästa kommentaren hittills på mitt besök hos frisören häromdagen:

"Varför gjorde du det, det var väl onödigt. Du såg ju precis ut som MacGyver!"

Vad svarar man på det?

Wednesday, August 29, 2007

Generation...

Enligt Wikipedia är jag en del av generation X, eller den ironiska generationen. Det känns mer och mer som vi alla är den del av generation utopia. Vi som ständigt letar efter något bättre som kan finnas bakom hörnet, om det så gäller yrke, eller för all del relationer. Och media gör sitt bästa för att blåsa under den där elden.

Följden blir att många människor går runt och känner sig missnöjda. Missnöjda för att inte deras liv är så där rosa och lyckligt som det tydligen ska vara. Åtminstone enligt den bild som presenteras för oss.

På ganska kort tid har livet förändrats ganska drastiskt. När jag växte upp fanns inte dator, dvd, kabel-tv, mobiltelefon...fan det fanns inte ens video. Och det är inget fel på att alla dessa prylar finns, jag gillar själv teknikprylar. Men det har skapats en massa behov. Saker som vi egentligen inte behöver är nu en nödvändighet. Hur känner du själv om du råkar glömma mobiltelefonen hemma?

Förra veckan skrev jag en artikel om tiggarna som blivit en del av gatubilden i Göteborgs innerstad. De som sitter där med sina uppsträckta händer och ledsna ögon samtidigt som de vaggar fram och tillbaka. Enligt den rapport som presenterades då visade det sig att det verkligen är fattiga människor, nästan uteslutande romer från Slovakien. Efter kommunismens fall har verkligen för dessa människor blivit stenhård, med en arbetslöshet mellan 40-50 procent. I vissa ghetton 100. Och samtliga uppger att det var bättre då. Under kommuniststyret fick alla jobb och en lön de kunde leva på. Nu reser de runt i Europa och tigger.

Så trots allt har vi det nog ganska bra här hemma. Men uppskattar vi det vi har? Hur länge stannar känslan av glädje från det senaste inköpet?

Inte särskilt länge om vi inte är nöjda med livet på insidan. Om vi tycker om oss själva och dem som finns i vår närhet. När vi lever med någon vi älskar och som älskar oss tillbaka. Så egentligen har nog inte så mycket hänt. Och ja, vi är fortfarande ironiska. Fast inte just nu.
När jag intervjuar en läkare säger han följande:

"Om det är så att en patient ber om en speciell medicin eller behandling och vi har två att välja på, varav den ene är inte riktigt lika bra men billigare, då väljer vi den. Det handlar om kostnadseffektivitet. Så enkelt är det".

Tuesday, August 21, 2007

Rast

Friends and lovers, sinners and bloggers...Jag tar en paus.

Monday, August 20, 2007

Skolstart.

Jag sitter på min cykel, en blåmetallic Mustang, och min taniga kropp är klädd i shorts och t-shirt. På fötterna sitter inte crocs utan hederliga trätofflor. Över axeln hänger den då så vanliga sportväskan i någon form av fuskläder med axelrem. Motivet på väskan är givetvis Blåvitt.

Jag plockar ut det gamla kortet ur albumet och håller det i handen. Det är 1977 och jag ska cykla iväg till min första skoldag. Det är slutet på sommaren och det ska dröja länge innan jag själv åter får bestämma över vad jag ska göra med mitt liv igen. Men det tänkte jag självklart inte på då. Nej, jag såg fram mot att börja skolan. Tyckte det skulle bli kul. Riktigt kul.

Och det blev det. Vi var elva stycken i min klass och hade en suverän lärarinna. Barbro hette hon. I andra klass chockade hon oss åttaåringar genom att helt plötsligt slita av sig håret under en lektion. Nu var det förvisso en peruk, men i andra klass hade man inte sett så många peruker precis. På den tiden hade till och med pappa hår. Läskigt var det hur som helst.

När mellanstadiet började fick vi helt plötsligt lämna det lilla samhället och åka buss in till det något större samhället. Jag tyckte det var kanon. Jag kände redan många där, så det var inga problem. Bussåkandet fortsatte även under högstadiet. Jag var glad att befinna mig på den större orten, och bussen var inget som störde mig.

Jag kan faktiskt inte påminna mig någon period då jag inte ville gå till skolan. Inte förrän i slutet på nian, men vem var inte trött på skiten då? Jag tyckte det var kul att börja skolan efter varje sommarlov, livet var spännande. Och gott. Det är väl det som var grejen. Det var gott omkring mig. Jag hade många vänner, var bra på sport och hade inga problem att träffa tjejer. Jag hade bra betyg utan att anstränga mig. Det är klart att skolan är ett bra minne för mig.

Som förälder står skolan för något helt annat. En miljö tvärtom den jag upplevde, de där goda uppskattande ögonen, har istället varit mörka och letat efter fel att slå ner på. En miljö där ingen vågar misslyckas. Att "dissa" någon ger status. Personligen tycker jag det borde innebära ett kok stryk. Men jag bestämmer inte.

Så är det nu karma som kommer och sparkar mig röven? Att jag hade det så bra då, när jag gick i skolan, att jag minsann ska få känna på det på det här sättet istället. Nej, det vill jag inte tro. Det är kanske inte ens tuffare i skolan nu. Jag vet att det var många som upplevde sin skoltid som för jävlig på min tid också. Och innan dess. Och innan dess.

Jag tror också att det är stor skillnad mellan hur tjejer och killar umgås. Det verkar så mycket svårare som tjej att slå sig in i redan etablerade två-eller tresamheter. Vi killar är mer okomplicerade, vi kan gärna släppa in en till i leken. Det är inget hot i det. Eller så är det helt enkelt olika beroende på vilka man hamnar ihop med. Eller både och.

Sunday, August 19, 2007

Drömvinsten.

Jag brukar spela på lotto. Jag gör det framförallt för att jag älskar att drömma om vad jag ska göra när jag vinner. I min fantasi skapar jag olika scenarion, från insikten att jag vunnit till vad jag gör sedan. Och det brukar vara rätt kul saker.

Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.

Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.

För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.

Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".

I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.

Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".

Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?

Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.

Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?

Saturday, August 18, 2007

Friday, August 17, 2007

Partytricks och annat

Jag undrar vad Du har för dolda talanger? Jag tänker på saker som är rätt kul, men inget man tar upp i sitt cv direkt. Okej då, jag börjar:

1. Jag är en jävel på att imitera, Kurt Olsson, Ernst-Hugo, ja du fattar.

2. Om jag tappar något är jag fena på att hinna fånga det i luften innan det träffar marken och kraschar. Eller, jag har bra reflexer. Inte krångligare än så.

Det får räcka med två:-)

Kom igen nu, ser fram mot att läsa vad som gör er unika.

Wednesday, August 15, 2007

Vanja, Rollx, langri och emma: Tack för era kommentarer, men jag kände mig nödgad att ta bort den förra posten. Vill inte få skit imorgon.

Sunday, August 12, 2007

Jag älskar dig

Du var så liten när jag och mamma flyttade isär. Du fattade inte varför, tyckte bara att det var tråkigt när inte jag bodde där. Men du kommer fortfarande ihåg att vi bara var arga på varandra, det har du sagt. Så på så sätt blev det ju bättre.

När du var knappt tre år och jag skulle komma och äta middag med dig och mamma, så satt du framför dörren hela dagen. Mamma berättade att varje gång det smällde i ytterdörren så kikade du ut genom brevinkastet, men tittade upp med besviken min när det bara var en granne eller så. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick uppför trappan och såg dina stora ögon genom brevinkastet, och du flög upp och skrek" nu kommer han, nu kommer pappa"!

Det var sommarens första riktiga dag när det var dags. Vi åkte till sjukhuset och jag fattade fortfarande ingenting. Inte förrän sent på natten, när sköterskan la dig i min famn och sa "nu får pappa hålla dig så mamma kan duscha". Då insåg jag vad som hänt. Jag hade blivit pappa. Du var mitt barn. Som tur var satt jag ner, annars hade jag säkert svimmat.

När jag stod på spårvagnen och den närmade sig hållplatsen för ditt dagis så kunde jag knappt hålla mig. Jag rusade alltid av och sprang in på dagis och mötte alltid dina varma kramar och glada rop. Jag visste inte vad livet var innan du visade mig.

Att ständigt behöva skiljas från dig är något som aldrig blir naturligt. Aldrig enkelt eller bekvämt. Men mamma älskar dig också, så det måste ju vara så. Men jag behöver inte tycka om det. Och det gör jag inte.

Nu är du stor och saker händer. Idag kom du hem efter att varit på din första semester utan mig, eller mamma. Med en familj som du känner sådär, men din kompis är fantastisk. Och jag är glad och stolt, de tyckte det var underbart att ha dig med. Och det förstår jag, för underbar, det är ordet som beskriver dig bäst.

Så när jag stod där idag och såg båten lägga till, då kände jag den där starka kärleken igen, den som lätt kan blekna i all stress och allt annat som pågår i livet. Inte för att jag någon dag glömmer att jag älskar dig, men du fattar nog. Det är ju inte riktigt på samma sätt med ett litet barn och ett som håller på att göra sig fri och redo för livet. Men idag kom det några tårar. Tårar av glädje, tårar av kärlek. Fast det såg inte du. Du fick kramarna och pussarna. Jag tror det var bäst så.

Saturday, August 11, 2007




N`uff said.

Thursday, August 09, 2007

Fokus

Jag gjorde en intervju med en kille häromdagen. Så mycket av våra liv styrs av vad vi riktar vårt fokus på. Att allting startar i våra huvuden. Att tankarna styr våra liv. Allting startar där. Intervjun finns nedanför. Läs den om du vill.



När Robert Andersson var tjugo år förändrades hans liv. Fram tills då hade han alltid betraktat sig som odödlig. På kort tid förändrades hans liv från en tillvaro som innehöll lysande framtidsutsikter, till en verklighet som handlade om smärta, sjukhus och dödsångest. Men det var bara början.

När Robert gick och la sig den kvällen hade han lite ont i kroppen. Men det var inget som oroade honom, han hade haft ont någonstans i stort sett hela sitt unga liv. Han hade börjat spela ishockey redan som sjuåring, så intensivt och mycket att han redan vid fjorton års ålder var aktuell för operation av sina ljumskar. När han nu börjat spela igen efter sex månaders total vila, hade han gjort det med samma intensitet som tidigare. Att det gjorde ont var en del av idrottandet. Åtminstone tyckte han det. När han fortfarande spelade i pojklaget och som vanligt drabbades av inflammation i ljumskarna, fick han starka receptbelagda mediciner av klubbens läkare. Han var då sexton år. Tre år senare slutade han spela helt efter att ha tränat eller spelat match i stort sett varje dag i hela sitt unga liv. Han orkade inte ha ont längre.

När han vaknade på natten rusade hjärtat i bröstet och han hade svårt att andas. Hans sambo ringde ambulans som körde honom till akuten. En sömndrucken läkarkandidat tittade snabbt över honom och gav ett lugnande besked:
- Ingen fara med dig grabben, bara åk hem och ta det lugnt ett par dagar, sa den trötte doktorn.
Några dagar senare spelade han match igen. På natten hände samma sak, och en ny resa till akuten, med samma svar:
– Ingen fara med dig, du är ung och stark. Åk hem och ta det lite lugnt bara.

Först fjärde gången togs han in för undersökning. Då var han ett nervvrak som dessutom hade så svåra smärtor, framför allt i nacken, att han knappt kunde köra bil.

Han blev kvar på sjukhuset i fyra veckor. Det visade sig att han hade hjärtsäcksinflammation. Men inte nog med det, han hade också en reumatisk sjukdom. Och den galopperade i hans kropp. Utredningen tog lång tid och för första gången upplevde han djup ångest. Kroppen som tidigare var hans bäste vän, hade förvandlats till något han inte kände igen. Ett värkande monster, med mängder av symtom.

– Det var flera nätter som jag låg där på sjukhuset och inte vågade somna. Jag visste inte om jag skulle vakna igen på morgonen, säger Robert.

Till slut var han så dålig att en kvinnlig läkare förklarade för honom att han skulle steloperera nacken. Det var nog enda utvägen.
– Jag minns att jag bara stirrade på henne, tänkte att det måste vara en dröm. En ond jävla dröm. Aldrig i livet att jag skulle göra det, då fanns ju inget hopp kvar, säger Robert.

Han fick en chans. Ett halvår med kraftig medicinering kunde kanske häva inflammationen, som nu spritt sig till de flesta lederna i kroppen. Han bestämde sig för att prova.

Det blev ett halvår av svåra magsmärtor, näsblod och allmänt illamående. Men inflammationen gav med sig. Medicinen ihop med kortisonsprutor fick sjukdomen på knä. Femton kilo tyngre och med en väldigt sargad självbild skulle han nu börja om igen. Men utan sin sambo. Hon lämnade honom under behandlingsperioden.

– Hon kom hem en dag och sa att hon pratat med sin mamma och kommit fram till att hon inte ville leva med en så sjuk kille. Det var nästan mer än vad jag kunde klara, säger Robert tyst.

Men han tog sig samman, slog upp tidningen och skaffade sig ett nytt jobb. Han kände sig långtifrån redo, men insåg att han måste tillbaka. Snabbt. Rädslan över att fastna i en mörk tillvaro, i kombination med en på nytt gryende tro på framtiden knuffade honom framåt. Nästan omgående fann han också kärleken på det nya jobbet.

– Jag kunde inte tro det. Hon var jättevacker och var intresserad av mig, jag som såg ut som en svullen gris. Jag fattade ingenting, skrattar Robert.
Han berättade sin historia för henne, men det avskräckte inte henne. De blev ett par. Och när Roberts förra sambo fick reda på det ville hon ha honom tillbaka. Och det fick hon.

– Jag älskade henne trots allt. Men efter ett tag insåg jag att hon ville egentligen inte ha mig. Bara att ingen annan skulle få mig, säger Robert och skakar på huvudet. Men hon fick som hon ville. Det blev inget mer mellan mig och den andra tjejen.

Bara ett år efter att läkaren föreslagit steloperation av nacken började Robert spela ishockey igen. Ungefär fyra-fem gånger i veckan. Han tränade på gym och var snart i bättre form än innan det hela började. Fysiskt. För även om medicinen hävde inflammationen kunde den inte ta bort ärret i hans själ. Rädslan för att det skulle bli så igen fanns alltid hos honom. Han började en ny utbildning, reste runt i världen på egen hand, men inom honom fanns alltid den gnagande rädslan över att bli sjuk igen. Eller finns. För det är så fortfarande, tjugo år senare.

– Jag tror ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig hur det är. Jag har alltid fått höra att jag ser så frisk ut, eller att jag är så ung, men vad då, kan man inte bli sjuk bara för att man är ung? Jag har mött så mycket misstro och sett så mycket nedlåtande blickar från människor. Precis som man skulle vilja vara sjuk, säger Robert och skakar på huvudet.

För även om den akuta inflammationen i lederna blev bra då, har hans liv kantats av prövningar. Han har kämpat på, skaffat sig en högskoleutbildning och försökt leva familjeliv. Men den där perioden har kastat långa skuggor över hans livsföring och gjort honom till en känslig man. I perioder har han tvingats till längre sjukskrivningar och sedan åter fått kämpa sig tillbaka. Men det har varit i samband med händelser i hans privatliv. Saker som han inte vill ta upp med hänsyn till de personer det berör. Men frånvaron från arbetsmarknaden har fått en negativ konsekvens: svarta hål i hans cv.
– Det är svårt att förklara bort. Att säga som det är känns inte heller som ett alternativ. Då klassas man direkt som någon ej värd att satsa på.

Till skillnad mot många andra tycker Robert att han fått hjälp av arbetsförmedlingen. Försäkringskassan har inte pressat honom för hårt heller. Och han hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka i full styrka. Han jobbar, men har inte fått någon fast anställning. Han vill inte ställa upp på bild eftersom det knappast skulle hjälpa honom på arbetsmarknaden.

– Jag har funderat på att skriva en bok. Då kunde jag visa den för folk och slippa förklara varför mitt liv ser ut som det gör, varför jag gör som jag gör. Kanske kunde det också hjälpa andra. Visa vad som händer en människa som hamnar i kris. Jag vet att jag inte är ensam, säger Robert.

Wednesday, August 08, 2007

Dream Team


1992 satte jag mig på en buss med destination Barcelona. Efter att ha älskat fotboll hela mitt liv hade jag en ny kärlek. Basket. Amerikansk basket alltså. Michael Jordan, Larry Bird, Patrick Ewing...tvåmetersmän som var superatleter och bollgenier i skön harmoni. Den här sommaren skulle alla superstjärnor för första gången förenas i samma lag, Dream Team. Det ville jag inte missa.


Så trots att jag bara varit hemma två veckor efter att ha spenderat en månad i Spanien, kunde jag inte motstå frestelsen. Det är jag glad för. Det blev två veckor mitt i Barcelonas underbara sommar med alla möjliga idrottsliga och andra höjdpunkter.


Jag och min vän tog bilen in till Badalona, platsen för basketens dittills största skådespel. Klädd i full basketmundering promenerade vi runt bland mer eller mindre seriösa svartabörshajar, de flesta tillhörande sistnämnda kategori. Till slut slog vi till, fick de i stort sett sista biljetterna och betalade glatt 1000 spänn, och klev in i hallen.


Stämningen var galen, det kokade därinne och det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Dream Team vann med +40 poäng, och de brasilianska spelarna bad om autografer av sina motståndare. Vi satt precis bakom deras bänk och kunde känna svettlukten från deras linnen. För dig som inte gillar sport kanske det låter obegripligt. För dig som gillar sport är det antagligen precis tvärtom.


Idag är det femton år sedan. Om du är intresserad kan du läsa om det här. Själv lutar jag mig tillbaka, blundar och befinner mig där. Och det är lika underbart nu som då. Nästan iallafall.

Tuesday, August 07, 2007

Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!

Sunday, August 05, 2007

Bröllop, frågor och annat

- Men varför är du singel Johnny, du som är så trevlig?

Vad svarar man på det? "Jo men hemma är jag en sadistisk psykopat som gärna sparkar katten och slår barn"? Ibland skulle jag vilja dra till med något sånt. För det är en så otroligt dum fråga. Stressande. Vadå, jag har både varit förlovad och har barn. Låt mig vara ifred. Tack.

På bröllop där hela släkten befinner sig får man finna sig i att frågan kommer upp. Jag råkar nämligen vara den ende av alla kusiner och övriga medlemmar av klanen som inte är "lyckligt" sammanboende med någon. Vi har en långtgående tradition av att träffa någon innan tonåren är över och sedan hålla ihop resten av livet. Så det kanske inte är så konstigt att frågan kommer upp. Men ändå.

Bröllopet blev synnerligen lyckat. Kalasväder, glada människor och klackarna i taket. Lite annorlunda var det eftersom brudgummen är serb, och det blev någon slags kombo, om inte annat när det gällde musiken. Men det vara bara ett extra kul inslag.

Min släkt umgicks väldigt mycket förr. Men när mormor och morfar la skidorna i vädret tog de med sig det stadiga umgänget. De var den naturliga sammanhållande länken. Varje gång vi träffas så har vi så otroligt roligt, och pratar om att "vi måste ses snart igen". Men det sker inte förrän det blir begravning eller bröllop. Tragiskt, men så är det. Min närmaste kusin bor tjugo minuter bort. Vi har så sjukt roligt ihop. Ändå träffas vi aldrig. Och man vet att om man ringer så tar det flera timmar, för vi har så mycket att prata om. Tid. Som vanligt saknas den. Eller gör den det egentligen?

Funderade igår på om jag kommer stå där framme i kyrkan någon gång. Om jag får trä på ringen och kyssa bruden. Kliva ut och få grynen kastade på mig. Jag tror det. Men det känns avlägset.

Saturday, August 04, 2007

Loaded

Jag är full. Full som en kastrull. Tänkte skriva något bra, men inser att det är omöjligt. Förbannade kusiner. Såna som man älskar, fast det var alldeles för länge sen man sågs.

Mitt tal blev en veritabel homerun. Fast det roligaste var såklart att både brud och brudgum kom fram efteråt och tackade för ett grymt bra tal. Men skit samma. Jag måste lägga mig. Ni har ingen aning om hur lång tid det tog att skriva dessa rader.

God natt, sov så gott. I dag är en sån dag som man önskar att man var två. Men det går säkert bra ändå.

Thursday, August 02, 2007

Ungefär så

Det har snart gått ett år sedan jag började skriva. Att Nederbird föddes var på grund av min gode vän Langris övertalningsförmåga. Vi skulle gå en copykurs tillsammans och han hade börjat blogga, som träning. Jag gjorde detsamma. Skrivit hade jag väl gjort, men inget som någon utanför skolvärlden eller familjen fått läsa. Det kändes konstigt. Läskigt. Med en prestationsångest som kunde få en fiskmås förstoppad kändes det nästan omöjligt. Men jag var nyfiken.


Langri började utbildningen. Inte jag. Hade inte ekonomin för det. Så skrivandet på bloggen fick bli min övningsplats. Och det var så förbannat kul! De första kommentarerna som Langri bistod med, känslan när någon helt okänd kom in och skrev något. Till mig. Det kändes overkligt. Men spännande. Kittlande. Vem var den där personen som satt bakom en dator och läste vad jag kramade ur mig? Gick in och läste deras bidrag till världen, kommenterade och tänkte vidare.


Att komma på saker att skriva om var lättare än vad jag trodde från början. Dels har jag ett bra minne, men mitt liv har också varit...händelserikt. Men hur mycket skulle man våga lämna ut? Min dotter, min familj och gamla flickvänner, det är ju känsliga saker. Fotbollshistorier och döda släktingar är tydliga minnen, men inte lika benägna att ha åsikter.


Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.


Jag fick också chansen att genomföra en dröm, att skriva för en betalande läsarskara. Att se sitt namn som författare av artikeln var en nästan ofattbar glädjekick. Har fortfarande svårt att tro det när jag läser genom tidningarna som ligger där i hyllan. Oglamorösa, men det är ändå mina. Att åka och intervjua gamla idoler var svettigt, men jag gjorde det. Och det gick bra.


Men jag känner också att det blev svårare att skriva på min kära blogg. Energin har gått till det andra, inspirationen likaså. När jag förut fick en idè mitt i natten skrev jag den på bloggen. Nu handlar det om den artikel jag håller på med. Antagligen är det väl naturligt, men det känns ändå tråkigt. Tanken att sluta blogga har fladdrat förbi många gånger. För när inspirationen tryter och man slutar bli personlig, då blir det inte kul. Inte bra.


Trots allt har jag fortsatt. För det är så förbannat kul. Många gamla vänner hänger kvar, nya sköna människor kommer till. Jag hittar nya saker varje dag att inspireras av genom att läsa om era liv. Då är det svårt att sluta.


Jag får helt enkelt försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan, skriva det som jag själv tycker om, och hoppas att jag kan fortsätta beröra. När det kändes som tyngst i början på den nya "karriären" var det kommentarerna på bloggen som höll mig på banan. Jag minns när jag skrev en post om självkänsla och slog på datorn på jobbet, samtidigt som chefen återigen tyckte att det jag skrivit inte höll måttet, så stod det en kommentar, ungefär "jag ryser när jag läser, du är helt grym", då kändes det okej igen. Eller mer än så. Och den kommer i nästa nummer av Faktum, om någon i Göteborg brukar köpa den. Gör det om du kan. Inte för artikeln, men för att hjälpa de hemlösa.

Sådär, klockan är tjugo över fem på morgonen. Jag borde sova. Eller skriva på en artikel. Idag gick inspirationen till bloggen. Det känns helt rätt.

På landet lyfter man handen...

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.