Tuesday, August 07, 2007

Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!

8 comments:

Anonymous said...

Ha, ha: "bollsinne javisst men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden", det är ju lysande!

Och visst är det han som heter som chips i efternamn?

Anonymous said...

skrivkramp: tack så mycket. och ja, det stämmer:-)

Anonymous said...

Haha. Ja det var en fin historia. Killen bodde även under en period vid Selma Lagerlöfs Torg (Hisings Backa) om jag inte missminner mig. Det tycker jag visar på pondus, om något. Det var ett hårt område med många busar. Busen som sparkade honom onödigt hårt på benet hette förresten Dave Challinor ;)

Anonymous said...

langri: pondus, eller dumdristighet:-) okej, det visste jag inte. vilket lag spelade han i?

Anonymous said...

Underbart! Härligt att saker och ting inte alltid blir som man kanske trodde och att människor kan överraska, tycker jag. Ha en bra dag!

Anonymous said...

emma: Det har du helt rätt i. Önskar dig en bra dag tillbaka och en härlig sommarkväll.

Katie H said...

kul för honom! vi hade också minstingen på gatan som blev bäst av alla - kunde ju inte förlita sig på styrka, så det blev spelskicklighet istället.

Anonymous said...

swedette: ja visst är det gott när folk lyckas! man får ta det man har och göra det bästa av det, inte sant?