Friday, September 28, 2007

Sommarnatt.

Hon tog i mig och jag vet inte vad som hände. Kanske var det musiken, spriten eller kombinationen. Hennes hud var varm och mjuk, hennes doft gjorde mig upphetsad. Vi dansade och log mot varandra, hennes höfter snuddade mot mina och fick pulsen att öka. Det kunde bara sluta på ett sätt. Det visste vi båda.

Jag rörde mig åt höger och kände hennes varma kropp mot min. Även om jag inte mindes hennes namn fanns fortfarande gårdagens smaker lika levande hos mig. Jag hörde hennes djupa andetag som gränsade till total avslappning. Mina läppar sprack upp i ett leende när jag kände värmen från hennes kropp samtidigt som gårdagens händelser spelades upp för mitt inre. Det var magi. Ren magi. Illusion. Det måste det varit. Kan inte vara så på riktigt. Eller kunde det?

Thursday, September 27, 2007

Åke och hans stora käft

Sitter i bilen på väg från jobbet och lyssnar på radion, Pontus Enhörning. Men det som fångar mitt intresse är ett inslag där författaren Åke Edwarsson pratar om en sak som skickar mig tillbaka i tiden.

Han berättar om en kille som inte var den mest begåvade killen i skolan, men som vid något tillfälle efter ett prov utropade något i stil med "jag var i alla fall bäst av de sämsta"!

Jag var själv ganska duktig i skolan. Jag ägnade ett minimum åt studierna eftersom idrott var min stora passion, men det var ändå tillräckligt för att tillhöra de bättre. Det jag hade svårast för var matematik. Och när vi började högstadiet fick vi göra prov för att de skulle dela in oss i grupper efter vår kompetens.

Jag hamnade i den bästa gruppen. Jag och tjugo mattesnillen. Som grädde på moset fick vi den mest fruktade läraren av alla, C O. Han var ökänd för sitt buffliga humör, men framförallt för sin förmåga att kraftigt perspirera. Mikebike uppmanade mig inför bröllopet i somras att dra på Absolut torr för att inte hålla tal med lp-skivor under armarna. Ja då fattar du va? Jag tyckte hemskt synd om honom, och gör det fortfarande. Men det var inte roligt för mig heller.

Jag hade svårt att hänga med och ville inte be om hjälp. Resultatet blev såklart att jag inte lärde mig någonting. Jag bönade och bad om att få byta grupp, men icke. "Du är tillräckligt bra, det ser du ju här på testet". Ingen brydde sig om att det där testet inte betydde ett skit för mig. Och i slutbetyget stod inte något om att jag gått i den högsta mattegruppen.

Där stod bara en tvåa. Och den log sitt skäggiga leende mot mig, och sa :
"Synd, du kunde haft en femma och varit bäst av de sämsta".

Tack så mycket Åke Edwardsson för att du påminde mig.

Wednesday, September 26, 2007

Mera Kay...

Idag skrev jag ett mail till Kay Pollak. Det kändes som det var dags. Och då är det bara att lyssna.

Till min stora förvåning fick jag ett svar bara en stund senare. Som jag svarade på. Och som han svarade på. Och som...ja du fattar. Vilken otroligt sympatisk person. Precis som jag trodde förvisso, men ändå. Ska bli spännande att se hur det är att mötas på riktigt. I november.

Det börjar fungera riktigt bra på det nya jobbet. Med tiden kommer det bli ännu bättre. Det känns bra, och det är trots allt det viktigaste. Bra människor omkring mig. Det är viktigt.

Sitter och lyssnar på Jose Gonzales nya. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Så jag avstår att tycka tills vidare. Förra plattan tyckte jag var grym. Kanske den här blir det också.

Undrar om dom sitter i Idoljuryn och tänker " ah va faan".

Jag och Kay

Jag har vid flera tillfällen uttryckt min...inte beundran, men gillande snarare, av Kay Pollak. Och jag gillade mycket i filmen Så som i himmelen. I en sekvens frågar Mikael Nykvist hur man vet att man är kär i någon. Svaret är i stil med " man blir glad när man ser han/hon".

Kanske är det inte svårare än så. Jag tänkte på en annan line i samma stil, "man saknar henne/honom innan man hunnit gå".

Värst vad jag babblar på nu då. Vi säger så.

Tuesday, September 25, 2007

I dagens inkorg

När jag slår på datorn har jag fått ett mail. Inget konstigt med det, men det här är ett sånt mail som gör att magen drar ihop sig till en klump, och jag drar mig för att klicka på det.

Vi var vänner förut. Eller kompisar. Vet inte hur jag ska uttrycka det. Vad jag däremot vet var att jag inte mådde bra av det. Att umgås alltså. Men självklart fanns det många saker jag tyckte jättemycket om, annars hade det inte blivit jobbigt. När jag valde att sluta umgås med honom innebar det också att jag inte kunde fortsätta träffa ett helt gäng andra kompisar. Då kändes det ändå som ett rätt beslut.

Det var också ett beslut som hade vuxit fram under flera år. Och påbörjats långt innan dess. Efter en intensiv mailkontakt där det skrevs saker som gjorde ont långt in själen blev det inte så svårt. Mest skönt.

Men tiden går. Och som det heter, "tiden läker alla sår", så vacklar jag nu.

För dagens mail var en öppen hand som bjöd upp till dans. Med helt andra regler och förutsättningar. Men jag vet inte om jag vill. Eller vågar.

Förvisso är det så att livet är för kort för att inte förlåta. Men man måste också fråga sig om det är värt det. Att väcka den björn som sover.

Sunday, September 23, 2007

Vi är nog rovdjur trots allt.

En flakbil har blivit påkörd av en spårvagn. Den står på spåret med elvans spårvagn intryckt i höger sida. Det ser otäckt ut.

Den filen jag står i ska rakt fram. Alltså har den ingenting med krocken att göra. Förutom att alla vill se. Se om någon är skadad. Om det finns blod.

Därför är det helt stopp i alla riktningar. Antagligen var det likadant redan på stenåldern. Att det var spännande med blod. Ja inte vet jag. Knäppt är det i allafall.

Fenomenet har till och med ett eget namn. "Titt-kö" tror jag är det korrekta uttrycket.

Friday, September 21, 2007

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.

Tuesday, September 18, 2007

Minsann!



"Idag är ingen vanlig dag, idag är Nederbirds födelsedag..."

Jo det är sant. Idag är det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Det har blivit 257 till.

Och mycket har hänt. Tack alla för era kommentarer. Tack alla som blivit mina vänner. Önskar er en bra dag!

Vi, det avundsjuka folket.

Sitter och väntar på en synundersökning och slöbläddrar i dagens Punkt se. På sidan 30 läser jag det oerhörda faktum att Kent säljer ut sin själ. De har varit så oerhört jävla fräcka att de haft mage att tacka ja till SonyEricssons erbjudande om att lansera det nya albumet via mobilen. En affär som antas vara värd 30 miljoner för bandet.

HUR kan dom?

Professor i musikvetenskap, Lars Lilliestam, säger med myndig stämma:
- Jag tror det här kan repa deras image. Att bygga upp en trovärdighet för en artist tar 20 år-att riva ner den går på fem minuter.

I dagens samhälle, där artisterna inte ens hinner släppa sina skivor innan de tankas ner i tusental från Piratebay och andra sajter, vem kan klandra dem för att tjäna pengar? Är det så moraliskt förkastligt att tjäna pengar?

Ja, i Sverige är det det. Gud nåde den nyblivne spelmiljonär som skulle yttra något annat än "ja vi kanske köper en ny gräsklippare eller målar om vedbon". Vad skulle grannarna säga och tro? " Se på den, gått och blivit fisförnäm nu, med ny Mercedes och allt".

, bäst att vara lagom. Be om ursäkt. Tror det är få länder i världen där det är så fult att vara framgångsrik, där vi tittar så snett på dem som lyckats. Får vi det själva bättre bara för att de andra inte heller har det bra?

Jag diskuterade i helgen med mitt trevliga sällskap, frågan om bostadsmarknaden. Jag hävdade att jag tycker det är rätt att det finns hyresrätter kvar, att alla ska ha möjlighet att få en bostad, även om man inte har eget kapital på banken. Jag är trots allt socionom, glöm inte det. På frågan om jag skulle tacka nej om jag fick erbjudandet att köpa min lägenhet, och därmed göra en mer än god affär, svarade jag först att det skulle jag. Tacka nej alltså. Iallafall önskar jag det. Men i verkligheten hade jag säkert inte haft råd att tacka nej till ett konkret erbjudande. Eller det hade jag inte.

Har jag isåfall rivit ner min trovärdighet? Bara för att jag får en chans som skulle ge mig ett bättre liv. Skulle jag bli en sämre människa bara för att jag har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa mig? Vad tror du?

Sunday, September 16, 2007

forts..

Jag lät mina ögon sakta öppnas och släppa in ljuset från den gryende dagen. Min blick mötte hennes där hon låg bredvid med sitt ansikte som upptogs av ett brett leende.

"God morgon älskling", sa hon. " Du ler som ett helt sommarlov när du ser på mig" Hon såg nöjd ut med sin första mening den här tidiga morgonen.

"Ja man kan inte göra annat när man vaknar bredvid dig", svarade jag.
Jag hade inga problem med att bjuda på det. Jag var alldeles för varm inombords för att spela spel, eller att tänka på vad saker och ting betydde eller varför. Jag visste att hon snott den där meningen från en bok, jag hade själv läst den, men hon menade vad hon sa.

Ibland kan det vara nödvändigt att låna ett uttryck för att beskriva sin egen känsla. Och jag tyckte om att hon ville uttrycka sig. Det var en av de saker jag gillade mest med henne. Viljan att försöka, en önskan att ge. Att ge av sig själv.

Jag satt där med fotalbumet i knät och en gin&tonic i handen. Korten på henne gjorde fortfarande ont att se, men jag orkade inte bry mig. Speciellt inte nu när hjärnan var lite gott marinerad i sprit.

Det började bli dags för sängen. Jag slog igen albumet och gick in på toaletten. En snabb tandborste senare kröp jag ner mellan lakanen. Orkade inte fundera mer utan släckte lampan och lät mig omgående föras till drömmarnas land.

Friday, September 14, 2007

Lycka

Lycka kan vara att sitta i bara t-shirt i mitten av september och äta lunch i Sveriges vackraste park.

Lycka kan också vara att träffa en riktigt god vän och se hur underbart han har det med sin familj.

Lycka kan vara att sitta med ett fånigt flin och inse att man varit vaken en hel natt utan att sova en blund, och ändå inte vara trött.

Lycka kan vara att svara i telefon och en röst på andra sidan säger, "du får jobbet, välkommen ombord."

Lycka kan vara att se sitt barn stråla av lycka på grund av förändringar man kämpat länge för ska ge effekt.

Om allt det där inträffar på samma gång, då kan man skriva in det som en bra dag.

Wednesday, September 12, 2007

På en vårdcentral i götet.

Åh vad segt det är när man sitter och väntar på ett besked. Och ska man ringa och kolla själv? Eller inte? Jag väntar lite till tror jag. Jo det gör jag. Så. Nu gör jag något annat.
(Hade inte med vårdcentralen att göra. Ville bara säga det.)

Idag var jag tillbaka på vårdcentralen där jag fick det där fantastiska citatet, det där om kostnadseffektivitet.

En tanke som slår mig är att det måste var ett av få yrken där man kan komma 45 minuter sent utan någon särskild ursäkt och smulor från fikabrödet i mungipan. Läkare alltså. Resten av vårdpersonalen har andra regler. Helt andra.

När jag sitter där och väntar öppnas en dörr till ett mottagningsrum. Jag hör läkaren säga med hög röst:
"Okej, ha det så bra nu"!

Ut genom dörren kommer en medelålders kvinna med krycka och storgråter så snoret rinner.
"Jag ska försöka", snyftar hon fram. Hennes gråt ekar genom korridoren hela vägen ut tills entrèdörren slår igen bakom henne.

Jag gissar att hon fick ett besked som handlade om att den närmaste framtiden skulle vara allt annat än det som farbror doktorn pratade om.

Han tvättade sina händer och ropade in nästa patient. Vad hon gjorde vet jag inte. Men jag hoppas att gråten stillades och att framtiden blir bättre. Kanske så bra att nästa gång hon går från doktorns rum så kan hon svara, " jajjamen, det kan du ge dig f-n på att jag ska!"

Då känns det lite mer passande på något sätt.

Tuesday, September 11, 2007

Ble glà

Tänk vad ett telefonsamtal kan göra mycket. Fick precis ett samtal om en artikel jag skrivit och det var bara positivt. Eftersom det var en intervju med en person som jag har stor respekt för och tycker mycket om, kändes det extra skönt.

Nu ska jag sätta mig i solen och läsa lite. Och gotta mig i lite självkärlek. Bäst att passa på.

Monday, September 10, 2007

Ord på olika sätt

"AAAAIIIIIAAAAAIIAAAAAAIAIAIAAAAAAAA!!!!!"

Okej, det är bara jag som övar på mitt Tarzanvrål. Om ni undrar alltså. Och anledningen till det...behåller jag för mig själv. Sorry.

Men det får mig också att tänka på en annan sak. Att du som läser vet hur jag skriver, men inte hur jag låter. Och för mig är det där med röster intressant.

När jag var yngre hade jag svårt för skånska, men nu tycker jag det är fantastiskt. Skulle till och med kunna bo där. Eller i Danmark.

Jag tycker det är underbart när man träffar någon man tycker om och de har en sån där röst som gör att man bara vill höra mer. Och aldrig lägga på. Någonsin.

Saturday, September 08, 2007

Allvarligt talat

"Wow, det är blod! Det rinner blod i fejjan på honom! Nu jävlar är han skakad, det är jobbigt att ha blod rinnande sådär. Själv bröt jag näsan, fick käken avslagen, bröt ett revben och fick sy tjugo stygn i fejjan i min första titelmatch."

Jag säger grattis Paolo Roberto till den erfarenheten, och grattis till tv4sport för att ni sänder sån fin underhållning som slagsmål i en stålbur.

Thursday, September 06, 2007

Vänner i www-världen

Nej! Först försvinner Fredo iväg på ett uppehåll. Sedan stänger Langri sin blogg. På mindre än en vecka försvinner två av mina favoriter. Trist. Minst sagt.

Det börjar dra ihop sig till ettårsfirande i den Nederbirdska vrån. Och Jag kan villigt erkänna att motivationen att skriva gått upp och ner. Som roligast var det innan jag tog min första paus efter att ha hamnat i någon slags kontrovers med en av de personer( hade skrivit fel här, det var inte den jag gillade mest, utan en av dem, okej:-) jag gillade allra mest i bloggosfären. Då var det lite russel och jag hade ett snitt på runt 100 besökare per dag. Men det dalar fort när man är inaktiv. Och hur det är så tycker nog ingen att det är kul att skriva för...ingen alls.

Sen menar jag inte att man ska skriva saker för att andra ska tycka om en eller läsa, det tror jag snart lyser igenom. Själv sätter jag mig och skriver om det kommer upp något jag gillar. Tror det är så för de flesta.

Och på senare tid har det kommit flera nya som kommenterar och läser. Det är jätteroligt. Och det är lika härligt att få en skön kommentar från någon av "di gamle".

Vill nog komma fram till att jag förstår mina vänner som pausar eller trycker på deleteknappen. Även om jag tycker det är trist. För jag har funderat på det själv några gånger. Radera. Starta om på nytt. Göra något annat.

Men inte ännu.

Och Langri och Fredo: Jag ser fram mot Er återkomst.

Wednesday, September 05, 2007

Vad?

Vad tycker Du mest om att läsa i en blogg? Vad är det som får dig att återvända dag efter dag? Är det innehållet eller formen...eller både och? Eller beror det på personen som skriver?

Bara nyfiken. Inget annat.

Monday, September 03, 2007

Running man

Ända tills jag flyttade hemifrån vid sexton års ålder brukade jag springa samma löprunda i stort sett varje dag. Den var sex kilometer lång och jag tror jag kunde sprungit den med ögonbindel. Och det gick alltid till på samma sätt, jag tävlade i fantasin mot dåtidens löparstjärnor och refererade loppet inuti mitt huvud. När jag kom till kiosken mitt i den lilla avkroken innebar det full fart framåt, för jag ville gärna förbättra min bästa tid. När jag nådde vår gräsmatta föll jag ihop likt en slutkörd Sven Nylander, och blev liggande tills det återigen gick att andas. Galet? Ja, antagligen.

Det spelade inte heller någon roll om jag hade spelat match eller tränat den dagen. Eller ja, om det gått bra så kunde jag nog avstå. Tvärtom, ja då blev det löpning. Och jag älskade det, tro inget annat. Jag älskade att känna hur min vältränade kropp inte kunde finna någon övre gräns för vad den tålde, hur mycket jag än prövade den. Och som jag prövade den.

När jag läser om vissa afrikanska löpare som springer till skolan, hem på lunchen och tillbaka och sen hem igen, då blir jag full i skratt. Inte för att det är så roligt, och inte för att jag gjorde precis så heller. Men lite åt det hållet. Jag och några kompisar sprang ofta hem till varandra. Det var en sträcka på cirka åtta kilometer. En gång minns jag att jag tog bussen hem till Peter och hans mamma sa att han stuckit hem till mig, men jag kunde komma in och vänta. En stund senare kom han. Han hade sprungit hem till mig. Och tillbaka! En sträcka på 1,6 mil. Ja herregud.

Med åldern blev det roligare att springa efter tjejer. Att jaga osynliga kenyaner eller britter i slaskiga löparspår tappade med tiden sin charm. Men jag kan sakna det ibland. Särskilt nu när jag börjat träna igen. Och inser hur förbannat långt före de ligger, spökspringarna från förr.

Sunday, September 02, 2007

"3"

Fortsättning på den tidigare storyn...ifall du vill läsa alltså:-)


"Hej pappa, ville bara säga hej och att allting är bra. Du är väl upptagen med någon patient eller nåt. Men vi är framme nu och det verkar faktiskt riktigt bra. Huset är jättefint fast det ligger lite längre från stan än vad dom sa...men det ligger vid en sjö och det går säkert att bada där. Och fiska. Det blir nog bra...eller det blir bra. Tror du inte det pappa? Okej, jag måste gå nu, men jag ringer snart igen. Du kan inte ringa mig just nu, vet inte vad det är för nummer och så. Okej...saknar dig...ha det bra...hej."

Jag hörde att hon grät. Trots att hon befann sig på andra sidan jorden kändes hennes tårar lika nära som om hon haft ansiktet tryckt mot mitt bröst. Det gjorde ont i själen och luften kändes instängd och kvav. Öppnade de stora fönstren ut mot den larmande gatan och den kyliga höstluften svepte in, och jag öppnade munnen och drog några djupa andetag. Sjönk sedan tillbaka ner i stolen, tryckte på rewind och släppte sedan upp knappen. Lyssnade säkert på det där meddelandet tio-femton gånger innan det fick vara nog. Det måste gå bra. Det blir bra som hon själv sa. Det måste bli det intalade jag mig själv och torkade mina tårar med en av pappersservetterna som låg där på bordet.

Det var tyst och mörkt i det stora huset när jag öppnade dörren och klev in. En hög med post hade jag plockat upp ur brevlådan på vägen in. Mest räkningar, inget kul i alla fall tänkte jag vid en första anblick, och slängde högen på diskbänken. Gick fram till kylen och plockade fram resten av spaghetti Carbonaran från igår och la in den i mikron. Jag tog ut en kall Corona och smätte av korken med nycklarna. Den flög i en vid båge och landade perfekt i diskhon. Min mun sprack upp i ett brett leende, ganska nöjd med mig själv. Blir nog aldrig annat än en förvuxen tonåring tänkte jag på vägen mot köksbordet.

Saturday, September 01, 2007

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Efter att ha ätit en riktigt god middag hemma hos min Iranske väns mamma, som inte kan ett ord svenska men är helt underbar, var det bowling inplanerat på kvällen. Men så blev det inte. Jag fick helt enkelt hoppa in och lösa en situation. Nu får det bli teve istället. Klockan är för mycket och jag är ganska seg. Men ibland känner man sig riktigt nöjd med sig själv.

Idag är en sådan dag. Kram på dig Johnny. Eller klapp på axeln iallafall.

Det är lördag och solen skiner. Jo det är sant! Underbart, eller hur? Åker på utflykt i solen. Ha en skön dag.

01-Lars Winnerbäck feat. Miss Li - Om Du Lämnade Mig Nu.mp3