Sommar på landet.

"Herregud vilken tur jag hade", tänker jag när jag vadar ut i det sommarvarma vattnet, det är långgrunt som alltid, i färd med att kasta mig i det djupare, kallare havsvattnet utanför bryggan.
Tur som fick växa upp här, tacksam att mina föräldrar tog oss från stan och flyttade till landet. Till en plats där havet låg på minuters gångväg från hemmet, och där skogen var en nära vän, bokstavligt talat.


Jag stannar för en stund och spanar över havet. Många barn ute med sina optimistjollar idag. Det var en av de bästa sakerna jag minns från tiden här, att bara kunna rulla ner sin lilla båt och dra rakt ut på havet. Känna kraften från vinden ta tag i seglet, uppleva hur jag med hjälp av min kropp kunde motverka att båten slog runt. Det bästa var de dagar då vinden låg på extra hårt och man hängde över relingen och det kyliga havsvattnet stänkte upp i ansiktet. Jösses, då levde man verkligen!


Det känns som vi tillbringade i stort sett all tid från sista versen av "Den blomstertid nu kommer" tills uppropet på det nya läsårets första dag, vid havet. Så var det naturligtvis inte, men som tur är har vi ett selektivt minne som plockar ut godbitarna. Men många sköna timmar blev det, och jag vet inte om det är därför, men jag skulle tro att det är anledningen till att jag fortfarande älskar långa dagar vid havet. Dagar i solen, med bad och medhavd lunch i form av goda mackor, dricka och kanske frukt, kompletterat med bra läsning, det är kanske det jag gillar allra mest. Det är helt klart på min topp tre, utan tvekan.


"Du borde inte ha det intresset du har för psykologi och att hjälpa andra som du har, din bakgrund passar liksom inte för det", har jag fått höra ibland. Och det är sant, att jag fick på många sätt de allra bästa förutsättningarna som barn. Det har jag heller aldrig förnekat. Men som jag lärt mig och skrivit om, finns det många sätt att gå vilse utvecklingsmässigt, hur goda yttre förutsättningar man än må ha, och hur väl och hur mycket kärlek ens föräldrar än vill ösa över på sina barn.


Och även om min barndom var en skön dagsutflykt, blev vuxenlivet en annan historia. Hade det inte varit så kanske jag inte heller blivit den jag är idag, inte haft de intressen som jag trots allt har. Jag kanske hade suttit i Italien med en Ferrari eller två, en villa i varje världsdel och...snyft. Haha, nej, det var bara inte meningen. Jag ser det så. Jag kanske hade varit en dryg, självgod typ. En som tyckte att alla får klara sig bäst de kan. Som applåderade nedmonterandet av det svenska folkhemmet, det som förut gjorde mig allra stoltast över att vara svensk. Det som gjorde oss unika i världen, mer än att vi trots vår låga befolkningsmängd lyckats föda fram världens bäste tennisspelare och skidåkare, Borg och Stenmark. Men nej, så snett skulle jag aldrig gå, det är jag säker på.


Jag kastar mig raklång och det kalla vattnet omsluter min kropp. Det är inte direkt skönt. Jag simmar några simtag under vattnet och skriker ut chockeffekten från kölden som biter mig i skinnet. Jag har alltid simmat med öppna ögon under vattnet. Många avskyr det. Jag har svårare för flickvänner som inte gillar att bada eller skriker om de får sand mellan tårna. Med ett frustande skjuter jag upp genom vattenytan och ställer mig upp och skakar vattnet ur håret. Jag går den långa vägen in genom viken tillbaka till klipporna, och lägger mig på handduken.


"Var det kallt?" Min vän Linda ställer frågan som hon gjort så många gånger förr. Precis som vi ligger på samma plats vi alltid gjort. Kanske är vi bara bakåtsträvare, tänker jag. Rädda för förändring, rädda för att pröva något nytt. Så jag svarar:


"Ja det var iskallt, det blir inget mer badande för mig idag." Hon tittar på mig med en undrande blick.
Sen lägger jag mig ner och låter solen torka mig. Precis som jag alltid gjort. Vissa saker ska man låta vara, iallafall om de är bra, tänker jag innan jag somnar mot den hoprullade handduken.

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.