Thursday, March 29, 2007

Bättre förr?

Jag hör ljudet av Metallica ur högtalarna, eller vänta, Def Leppard tror jag, och jag lutar mig tillbaka, drar händerna genom det långa håret och sluter ögonen. Sitter i min gamla Toyota Celica med det färska körkortet i handen. Den vita vinylklädseln knarrar skönt under rumpan när jag sträcker mig framåt och höjer volymen. Aldrig mer ska jag vänta på en spårvagn i ösregn tänker jag. Jag vevar ner rutan och hänger ut armbågen på dörrkanten, fäller ner solglasögonen och rullar in på Burgårdens gymnasiums parkeringsplats. Stoltheten bubblar i kroppen när jag ser mina kompisar komma gående emot mig. Jag parkerar och kliver ur. Friheten är min, bilen symbolen.

Jag lyssnar på Christer i P3 och man får ringa in och prata om vuxen kontra ungdom, om hur det känns att bli vuxen och om det var bättre förr, typ. Hör en ung tjej prata om hur hon längtar efter att bli gammal och slippa vara vilsen och sökande.

Lycka till, tänker jag. För även om min inledning var för exakt halva mitt liv sedan, så söker jag fortfarande. Jag är förvisso vuxen enligt passet, men det innebär inte per automatik att livet blir så mycket enklare för det. Men annorlunda, ja visst. Men livets stora frågor fortsätter vara obesvarade. Kanske är det något enklare. Vissa dagar i allafall.

Jag tillhör dem som tycker att det var förbannat kul att vara ung. Glad, stark och med massor av energi. Det var en tid då man kunde partaja hela natten, sova två timmar och dra iväg och spela match dagen efter. När det var fotboll varje dag, och den blåvitrandiga tröjan var symbolen för den goda framtiden. Att spela fotboll sju dagar i veckan var bara kul, hela tiden. Konstigt kan jag tycka idag. Hur hann jag med allt annat? Kompisar, tjejer, partaj, skola...ja just skolan var väl det minst intressanta, men det fick plats. Jobbade extra också, hela gymnasiet. Går tiden fortare nu? Vet inte, men det känns så.

Att bli lite äldre har också sin glädje. Jag är glad att jag av naturen är positiv och tycker om livet, det gör att jag fortfarande är nyfiken och hoppar på intressanta erbjudanden. Som det jag gör nu. Och i mitt sinne kan jag snabbt glida tillbaka till den lille sprallige pojken, vara barnslig och flamsig. Det gör att jag om inte annat har lätt att umgås med barn. Och andra killar.

Så om det var bättre förr? Nä, men annorlunda. Om inte annat var det roligare att kunna äta vad som helst. Utan att det satte några spår. Och att det numera tar flera dagar innan man blir människa igen efter att ha spenderat hela natten på krogen. Det är inte direkt så att man funderar på att åka och spela match dagen efter, om man säger så. Men det finns ju andra saker som är viktigare än det. Jag tror ni vet vad jag menar.

Ungefär så hade jag sagt, om jag hade kommit fram till Christer, i P3.








Monday, March 26, 2007

Tack!

Dagens hjälte: Erik J.

För dina goda råd, ditt stora stöd och sist men inte minst, ditt stora hjärta.

Tack, min vän.

Sunday, March 25, 2007

Carl-Magnus, del 2

- Har du varit kär någon gång? Jag menar så där huvudlöst att man inte riktigt fungerar alltså.

Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.

Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.

- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?

- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.

Hans ansikte lyser upp när han säger det.

- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.

- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.

Han ser ledsen ut och sänker blicken.

- Vad hände då?

- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.

Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.

- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.

- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?

- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.

Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.

- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.

- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.

Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.

- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.

- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.

- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.

Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.

- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.

- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?

- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?

Han tittar på mig medan jag funderar.

- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.

Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.

- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.

Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.

- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.

- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!

Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.

- Du får inte skrämma mig så pojk!

Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.

På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.

Saturday, March 24, 2007

När orden tar slut...

Står och dansar med två tjejkompisar, när två överförfriskade gentlemän i femtioårsåldern bestämmer sig för att försöka sig på en framstöt. Dessa två korpulenta herrar försöker tränga sig mellan, men jag blockerar elegant deras dansrutt. Tjejerna har inte direkt lust att dansa med de två, om man säger så. De försöker en sväng till, men jag glider med och stänger ånyo dörren.

Det gör ganska ont när jag får en hård armbåge rakt i korsryggen, men jag ignorerar det och fortsätter dansa. Det gör ännu ondare när armbåge nummer två träffar mig på exakt samma ställe. Nu har jag tröttnat och vänder mig om skickar iväg honom som en projektil över dansgolvet så att han landar i en soffa invid väggen. Jag vänder mig om och fortsätter dansa. Över axeln ser jag något och hinner precis vända mig om när hans kompis flyger på mig och trycker upp mig mot väggen med ett struptag.

- Du ska ge fan i min kompis, fattar du det din jävel, skriker han så det stänker saliv i mitt ansikte.

- Absolut, svarar jag.
Jag är helt lugn och rör inte en fena.

- Du ska ge fan i min kompis, hörde du det, vrålar han ännu högre och trycker till lite extra.

- Ja jag hörde det, svarar jag, fortfarande utan att göra något mer.

Han börjar se förvirrad ut. Jag ser hur det tickar på därinne, men det verkar gå långsamt.

- Du ger fan i min polare nu då, för annars jävlar! Hör du det? Hans röst har tappat sin pondus och greppet börjar vekna.

- Ja jag hörde det. Var det något mer, undrar jag med samma röst som tidigare.

Nu ser han riktigt förvirrad ut. Han släpper greppet och börjar backa. Sen tar han ett steg fram mot mig och säger:

-Passa dig jävligt noga grabben.

- Okej, det ska jag, svarar jag.

Han stirrar på mig en stund innan han och herr kompis går. De ställer sig en stund vid utgången, kanske planerar de något. Sen går de. Och jag fortsätter dansa.

annorlunda semester

Idag kom jag att tänka på en person som jag har....låt oss säga en del negativa upplevelser tillsammans med. Men kanske var det solen som fick mig att tänka på ett riktigt fint minne.

Vi var på semester i Spanien, och jag blev magsjuk. Hela resan blev förstörd, jag kunde knappt gå utanför dörren. Det här är för övrigt enda gången jag blivit dålig utomlands, trots flitigt resande. Vår relation var ny och jag trodde det var kört när vi kom hem. Att ligga inne en och en halv vecka på rummet med magkramper var väl ingen höjdare, inte för mig, knappast för henne heller. Men när vi hämtat våra väskor och står utanför flygplatsen så säger hon:

- Det var jättemysigt att vara på semester med dig.

Det gjorde mig glad.

Friday, March 23, 2007

Dags att packa väskan, din arbetslöse fan!

- Teoretiskt sett innebär det att man från första dagen måste flytta upp till exempelvis Haparanda, säger Per Johansson, ansvarig handläggare för a-kassan på LO.

Från och med den andre juli ändras reglerna för a-kassan. Från dag ett måste man söka jobb i hela landet.

- Vi tycker det är en signal om att man inte bara kan sitta med armarna i kors och vänta de hundra första dagarna. Det säger Sven Otto Littorin.

Ja för så är det ju. Svenska folket sitter med armarna i kors. Och väntar.

Thursday, March 22, 2007

Äntligen!






" De e änna vår på gång i Götebårg"!
Om Du har vägarna förbi så ta gärna en tur till Botaniska Trädgården. Hör av Dig om Du behöver guide:-)















Wednesday, March 21, 2007

Carl-Magnus, rum 114. del 1

Jag hade funderat ett tag på att jobba som volontär på något äldreboende. Efter ett samtal med en kompis som gjorde det, och hade träffat en störtskön gammal dam hon besökte ibland, bestämde jag mig. Jag ringde och bokade in ett möte med föreståndaren. Hon hade en lämplig kandidat. Carl-Magnus hette han, 93 år.

Hjärtat bultar lite extra när jag står utanför hans dörr. Han är tydligen en riktig gottegris hade jag fått höra, därför har jag med en Twistpåse. Det är tydligen hans favorit. Jag tar ett djupt andetag och knackar på.

" Kom in, kom in", ropar han från insidan.

Jag skjuter upp dörren och kliver in. Hans ansikte ler mot mig samtidigt som han pekar på fåtöljen han ställt fram åt mig. Jag går fram och sträcker fram handen mot honom.

" Hej, Johnny heter jag, kul att se dig. Jag har sett fram mot att träffa dig"

" Tjenare grabben, Carl-Magnus", säger han och ger mig ett fast handslag. " Om du visste hur jag väntat på dig då! Sätt dig ner för jösse namn"!

Jag slår mig ner på fåtöljen och tar av mig jackan. Då kommer jag ihåg godiset och sträcker fram Twistpåsen.
" Jag har hört att du är en man som inte tackar nej till en bit choklad, stämmer det?"

" Haha, ja det stämmer precis det! Verkar som du fått den viktigaste informationen först, det är bra." Han skrattar så att han guppar upp och ner i sin bädd. Sedan öppnar han påsen och rotar runt en stund. Han fastnar för Dajmchokladen, öppnar pappret och stoppar den i munnen. Jag tror aldrig jag sett någon njuta så, han smackar belåtet och rullar med ögonen.

" Nu pojk, ligger du på plus, det kan jag lova!" Vi skrattar båda gott. Det känns redan som jag tycker om honom väldigt mycket.

Efter att han berättat att hans barn bodde utomlands och ingen brukade hälsa på honom, försäkrade han att det var ingen fara med det. Han hade alltid fullt upp ändå. Han var nöjd med livet. Men han hade blivit väldigt glad när personalen sagt att jag skulle komma.

" Jag är ganska sällskapssjuk ibland vet du. Och ibland kan det vara roligt att prata om något annat än tanternas krämpor i fikarummet". Han skrattar åt sitt eget lilla skämt, och jag gör detsamma.

"Kan du inte berätta lite om hur det var när du växte upp", frågar jag.
Han nickar och blir tyst. Det ser ut som om han letar i minnesbanken.

" Min uppväxt var helt enkelt...underbar. Jag önskar att alla barn fick växa upp på det sättet. Havet runt knuten och skogen som granne. Det var full rulle från morgon till kväll. Vi var många barn som bodde i samma område, ett litet samhälle på landet. Mina föräldrar var helt vanliga människor, eller det låter fel, för de var mer än så har jag förstått. De var sådana föräldrar som alla barn borde ha, som alltid stöttade och fanns där när behövdes. Jag antar att det är ganska ovanligt. Men för dem kom alltid familjen först. Alltid. Så är det inte längre, alla verkar vara så upptagna av att göra akrriär och tjäna pengar. Men vad ska man med pengar och prylar till, om man inte har sina barns kärlek?" Han tittade upp på mig.

"Nej jag håller med dig, jag hade samma tur som du. Mina föräldrar är också så", svarar jag.

" Bra, det är ju jättebra!", utbrast han. Sedan fortsatte han berätta om sina tre bröder och vänskapen mellan dem. Nu var det bara han kvar. För första gången såg han lite ledsen ut. Han beskriver hur nära de varit, och hur mycket han saknar dem.

" Du vet, mellanbrorsan Christer, han var en riktig galenpanna. En gång byggde han en stor jäkla drake och skulle flyga från garagetaket. Haha, han hade så många knasiga ideér den pojken!"

" Men hur gick det då, kunde han flyga eller", frågar jag.

" Det kan du tro va? Nä, han landade pladask i gräsmattan nedanför. Fotspåren var djupa som om snömannen trampat fram där. Ja herregud, han har man skrattat så mycket åt att hälften vore nog".

Han tystnar lite igen, jag antar att han tänker på sin bror. Solen är på väg ner och de sista strålarna letar sig in genom fönstret och lyser upp rummet. Jag började fundera på om det var dags att gå. Kanske kände han på sig det, för han harklar sig och fortsätter att berätta.

" Jag hade en lite båt nere vid havet, en liten jolle. Den var blå och gul...Hoppsan! Ja så hette den, det minns jag nu. Vi var flera killar som hade likadana jollar, och vi tillbringade hela somrarna ute på havet. Vi cyklade ner på ett par minuter och slängde sakerna på berget där vi alltid höll till. Båtarna låg på små kärror som vi rullade ner i vattnet, sen var det bara att rigga och skjuta ut båten i vattnet. När man kommit ut ur den lilla hamnen tryckte man ner centerbordet och skotade hem. Vinden fyllde seglet och och jag hängde mig över relingen och båten forsade fram i vad som kändes som i minst tjugo knop. Vi grabbar tävlade mellan öarna, och som jag minns det var det bara solsken varje dag. Ja förutom när vi skulle lära oss simma. Jag och grannpojken var de enda som kom. Det var femton grader i vattnet och regnade småspik. Stackars simläraren, han stod där i fiskarbyxor och tjock jacka. Men vi kom varje dag. Han måste ha svurit över oss. Ja jävlar, det gäller att ligga i om man vill lära sig något".

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Jag tittade på klockan. Herregud, två timmar hade jag varit där redan! Tänk om jag tröttat ut honom helt, jag hade varit så inne i hans berättelse att jag helt glömt tiden.

" Carl-Magnus, jag måste gå nu, klockan är mycket".

Han vände sitt ansikte mot mig. Hans hud var sådär vackert sliten, som hos en gammal man som varit ute mycket i livet, brunbränd och väderbiten, trots att det antagligen var längesedan han var ute nu. Han ser lite trött ut när han ler mot mig.

" Vet du, det här är den bästa dagen på många år. Jag vill verkligen att du ska veta det. Och det beror inte bara på Twistpåsen". Han blinkade med ena ögat, och vi skrattar båda.
"Allvarligt så hoppas jag du kommer tillbaka igen. Jag har mycket mer att berätta om du orkar lyssna. Och vill förstås, annars ska du inte komma". Han tittade på mig med allvarliga ögon.

" Det här var en toppendag för mig med ska du veta. Jag ser fram mot att komma nästa vecka, bara så du vet."
Jag reser mig och går fram till sängen, sträcker fram handen, och han kramar den med sin varma, torra hand.

" Då ses vi nästa vecka, samma tid?"frågar jag.

"Det ser jag fram emot. Och du, skulle du kunna ta med en sån då också tror du?" Han håller upp Twistpåsen och skakar den, samtidigt som han flinar brett.

" Du, jag tar med två", svarar jag. Han ser nöjd ut.

Jag går ut och stänger dörren, säger hej då till personalen och går ut genom entrén. På utsidan sjunger fåglarna en vacker vårsång, och det doftar gott i luften. Syrener gissar jag.

Tuesday, March 20, 2007

Jag är kär! Hon heter Nynne och kommer från Danmark och.....tyvärr finns hon bara i fantasin, men hon är fin, tycker Johnny. Kolla själv

Alltså, jag tyckte filmen var bra, det var det jag menade. Om någon undrade.

Monday, March 19, 2007

Du och Jag

Ingen kan fylla upp ett rum som Du. Ingen kan väcka min glädje och lekfullhet som Du. När jag är ledsen väcker minsta tanke på Dig min glädje och tacksamhet till livet, och jag kan le igen. Du som känner mig bättre än någon annan, Du som älskar mig så villkorslöst. Tiden vi har tillsammans är så fylld av värme och närhet, kärlek och trygghet. Du, mitt hopp och tro på det goda i världen.
När Du lämnar mig tar Du mitt hjärta med dig. Jag känner att det är något som fattas, något som saknas. Jag öppnar dörren men det är tomt därinne. Det luktar som Du, men DU är inte där. Du ropar inte hej och kommer inte och kramar mig. För Du måste vara någon annanstans, även om Du hellre skulle vara här, om Du själv kunde välja. Jag sätter mig i soffan, dina saker ligger där du lämnade dem. Jag är så trött idag, kunde inte sova inatt. Jag lade mig bredvid Dig en stund och drog handen genom ditt hår. Klappade Dig lite på kinden och viskade att jag älskar Dig. Du sov sådär tryggt och gott som bara Du kan. Det gör mig så glad att du gör det, att du är så trygg. Jag reste mig och lade tillbaka nallarna, Dina kära vänner.

Jag är så trött idag, på gränsen känner jag. Jag gråter som ett litet barn, för idag kan jag vara det. Tårarna rinner och näsan drar igen, jag gråter så att jag får svårt att få luft. Tror aldrig jag kommer vänja mig vid det här konstiga, ovana. Jag med min separationsångest, det gör inte saken lättare. Tanken på att Du kanske vill ringa och berätta något men inte får, det sliter i mig. Man vänjer sig med tiden säger folk. Men jag vet inte. Jag antar att det är olika.

Jag skrev det där för flera år sedan. Och när jag emellanåt läser om föräldrar som kämpar med alla känslor som följer med i en separation med barn, kan jag med lätthet förstå vad de går igenom. Jag avundas dem inte, det gör jag verkligen inte. Men jag är ganska säker på att det kommer kännas bättre, lite längre fram. Det är väl mest det jag vill säga. Häng i, håll ut. Man säger inom terapin att det tar fem år innan båda parterna har hittat hem efter en sådan separation. Det kan låta outhärdligt långt, men det är ju också upp till oss, vad vi gör av det.
Hur lång tid det tar för barnen vet man nog inte. Med vettiga, kärleksfulla föräldrar behöver det inte ta så lång tid innan barnen anpassar sig och mår bra. Det är bara det att det kan vara svårt att vara förståndig och förnuftig när känslorna smärtar i relationen mellan de vuxna. Men vi kan försöka, göra så gott vi kan. Det kan dom faktiskt kräva av oss, barnen är trots allt helt oskyldiga. På alla sätt.

Sunday, March 18, 2007

Hon och jag

Det börjar bli sent, och jag frågar henne för kanske tionde gången:

" Kan du inte säga vad det är? Hela kvällen har gått nu och du har bara suttit tyst och varit sur. Jag måste sova nu, börjar ju sju imorgon"
Hon tittar inte ens upp där hon sitter.

"Nej , det är inget!
Svaret är lika kort som hennes ton

"Okej, då lägger jag mig nu. God natt då"
Jag går in i det mörka sovrummet och kryper ner. Lika delar ledsen som förbannad. Somnar med allt annat än glädje i kroppen.

"Vi måste prata. Vakna då!"
Jag dras ur min sömn av hennes händer som ruskar i mig. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen.

" Är du fan inte klok eller! Jag spenderade halva söndagen med att försöka få reda på vad det var, vad jag sagt eller gjort. Sen väcker du mig mitt i natten. Är du helt rubbad eller?"
Jag tittar på hennes sura ansikte och undrar vad som pågår därinne.

"Jag orkar inte ha det så här längre, vi måste göra något."
Hon tittar ner i madrassen, inte på mig.

"Vad är problemet? Säg vad du vill, jag orkar inte heller ha det så här längre"
Jag är arg. Ledsen, och lite rädd.

"Jag vet inte. Vi kanske skulle flytta isär. Känns som vi håller på att förlora varandra."

Hon säger ord som betyder sorg men visar inga tecken på att känna något. Jag tittar på klockan. Kvart i fyra. Om två timmar ska jag gå upp, åka till jobbet och räkna mina förbannade skruvar och muttrar. Jag är så trött på allt att jag vill kräkas. Jag kliver ur sängen och klär på mig.

" Vart ska du?"
Hon tittar upp på mig med undrande ögon.

"Ut. Jag måste få luft. Vi får prata mer senare"
Jag går ut i hallen och tar på mig jackan och skorna, går ut och stänger dörren.

Natten är kall och det är tyst ute. Inga bilar, inga människor. Jag går över gatan bort mot parken. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner vinden som rycker i mina byxben. Fan, hur blev det såhär? Jag sparkar till en stor sten som studsar mot trottoarkanten och träffar mig strax under knät.

" Förbannade jävla skit", skriker jag rakt ut. Ingen som hör mig ändå. Under gatlampans sken drar jag upp byxbenet och ser att stenen slagit upp ett sår som blöder. Jag orkar inte bry mig utan går vidare. Det här kan inte fortsätta tänker jag. Jag håller på att brytas ner, mitt goda humör har försvunnit alltmer på senaste tiden. Men jag vet inte om jag vill lämna henne. Fast nu kanske jag måste. Om hon bestämt sig. Jag får lite panik och börjar gå hemåt. Sätter nyckeln i dörren och går in. Det är tyst och mörkt därinne. Jag klär av mig och kryper ner i sängen. Hon sover. Jag lägger mig bredvid och somnar.

Friday, March 16, 2007

Bara en tanke

Satt på vägen hem och tänkte på en sak som Deepak Chopra berättade när jag var på en kurs med honom. Det var en historia från när han gick på college. Deepak och hans bäste vän satt varje lektion bakom en söt flicka, och vännen var ordentligt förälskad i henne. Varje dag sa han att han skulle berätta för henne vad han kände och ville. Men det gjorde han inte. Vågade inte. Skolan tog slut och de sa hej då utan att han någonsin vågade ta mod till sig. Trots att hon visade att det fanns känslor hos henne också.

Han kunde aldrig glömma henne och lång tid efteråt bestämde han sig för att söka upp henne. När han fick tag på henne så visade det sig att hon aldrig glömt honom heller. Bara det att hon hade cancer och dog strax efter att de äntligen fått berätta för varandra.

För många år sedan var jag i Spanien i tre veckor med en kompis. Varje dag gick vi förbi en affär där det jobbade en jättesöt tjej. Varje dag kom hon ut på gatan och vinkade till mig. Min kompis tjatade och tyckte jag skulle prata med henne. Jag gjorde aldrig det.

Vad herr Chopra ville säga var att vi är så rädda för att få ett nej, att vårt ego hindrar oss från att uppleva saker som kanske skulle leda till fantastiska stunder. Om vi bara vågade. Varför är vi så rädda? Det är ju bara ett ord. Nej. Få saker skrämmer oss mer. Sparka egot i arslet och fråga. Det kan ju bli ett JA.

Fredag.

Ja så var det fredag igen. Men idag blir det ingen after work, nä det det blir pizza och Lasse Brandeby. Och coca-cola. Ha en trevlig helg!

Thursday, March 15, 2007

14 mars




Idag var en bra dag.
Har läst några kommentarer på mina kommentarer och ler lite åt vad jag anar att jag framstår som. Och jag tänker också på hur mycket mitt liv förändrats, vad som är viktigt nuförtiden. Men intressant att känna hur jag reagerade. Nä, sorry, men någon bad boy lär jag aldrig bli. Men det kan jag leva med.

Wednesday, March 14, 2007

Psalmer och blommor, gråt och skratt.

Läpparna formar orden, men de stannar i halsen. Hur jag än försöker så vill de inte komma ut. Tårarna smakar salt i munnen och mina ögon blir suddiga. Jag försöker samla mig, men ger upp. Bara att släppa fram det, ut med tårar och olust. Jag tittar snett åt höger och ser min kusins ansikte i profil. Han kramar sin mamma och jag ser hur deras ansikten färgas röda av känslor av sorg. Kantorn spelar "så skimrande var aldrig havet". En vacker sång som leder min morbror någon annanstans, bort från oss. Mannen som älskade havet tyckte om den melodin. Men jag klarar bara inte att sjunga den. Inte idag.

En begravning är en föreställning som är allt annat än njutbar. Förutom att den står för sorgen av att ha förlorat en människa man tycker om, så väcker den också så mycket andra känslor. Och tankar. Jag fann mig brottandes med massor av tankar jag inte hade lust att känna. När min blick vandrade till min kusin så tänkte jag på att vi är lika gamla. Våra föräldrar är lika gamla. Det kunde varit jag som satt där längst fram och kämpade för att klara av dagen och möta alla människor som vill väl, men som ändå kostar på. Får lite dåligt samvete att jag sitter och tänker egoistiskt. Men så tittar jag upp på mamma och pappas grånande nackar, och känner hur olusten trycker på från solar plexus, och jag gråter igen. Fan vad dom blivit gamla tänker jag, jag vill inte att de ska försvinna. Jag sveper med blicken över min samlade släktskara och inser att alla blivit gamla. Herregud, vart tog tiden vägen? Jag tittar på min bror och vi gråter. Kanske tänker vi samma sak.

Efteråt får jag äntligen krama min kusin. Länge. Ord är överflödiga, jag vet inte heller vad jag ska säga. Förutom att påminna att jag finns där om han behöver mig. Men det visste han sa han. Glöm inte det bara, sa jag. Det skulle han inte. Det tänker jag inte tillåta heller.

Vi går vidare till församlingshemmet. Spänningen släpper och vi skrattar en hel del under mumsandet av smörgåstårta. Vi brukar ha så roligt, och det är så tragiskt att vi nuförtiden bara träffas allihop när det är sånt här. Som vanligt bestämmer vi att det ska bli ändring på det. Det är också bröllop på gång till sommaren. Det ska bli riktigt underbart.

I bilen på vägen hem så gråter jag igen. Jag tycker det känns bra att släppa ut det, för det var en del kvar. Jag sätter på stereon och vrålar med till Bob Dylan och börjar komma tillbaka till mig själv. Solen skiner och värmen återkommer i kroppen. Jag stannar bilen utanför min dotters skola, och kliver ur. Hennes glädje för mig tillbaka till ett tillstånd som känns bättre. Hon säger att jag inte alls är gammal. Det är väl hennes sätt att säga att hon vill ha kvar mig länge till. Mamma och pappa, ni är inte heller gamla, förstår ni det?

Monday, March 12, 2007

Allt är inte vad man tror.

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

>> Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?<< Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

>> Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!<<

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok 0ch tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

>> Det är din son va? Niklas, hette han inte det?<<

>> Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att...att...han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.<<

>> Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.<<

Jag räkcte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

>> Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.<<

>> Det gör jag. Verkligen.<<

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Sunday, March 11, 2007

Leo´s bästa?


Få saker är i mitt tycke lika skönt som att sjunka ner i en biofåtölj och lämna världen utanför en liten stund. Om filmen är bra så är det inte många saker jag gillar mer att lägga ett par timmar på. Idag var en sådan dag, då filmen var grym, platserna perfekta och humöret på topp. Om du har en hundring över och inte vet vad du ska göra med den, då föreslår jag ett besök på den här filmen. Till och med Leo var bra.

Friday, March 09, 2007

Fredagstankar

Fredag! Ibland är det bara så skönt att säga. Fredag. Dags att stänga av datorn, hänga väskan på axeln och ge sig ut i regnet. Men ärligt talat så skiter jag i att det regnar, ja även blåsten, och inte bara för att jag är göteborgare och vid det här laget borde utvecklat simhud och gälar. Nej, för jag har andra saker att tänka på. Som hur kul den här veckan varit. Eller att det känns som jag äntligen hittat rätt. Vad jag ska prova för drink på after worken sedan. Mitt nästa skrivprojekt har jag redan som ligger och brinner inuti, det vill bara ut, pockar på uppmärksamhet. Men jag får be att du behärskar dig en aning, men konservera för guds skull den där entusiasmen. Den ska snart få fritt spelrum, jag lovar.

Med min nya favorit Simon Webbe i lurarna kliver jag ut i eftermiddagstrafiken. Jag vet inte varför, men alla jag möter ler mot mig. När jag ser mig själv i ett skyltfönsters reflektion förstår jag varför. Jag har glömt att dra upp gylfen. Och jag som trodde det var min nya frisyr.

En fantastisk helg är Er önskad.

Wednesday, March 07, 2007

Hipp hipp, hurra,hurra,hurra,hurra


Idag är det en speciell dag. Två av mina bästa vänner fyller år, båda är lika vackra såväl inuti som utanpå. En av dessa supermän är den fenomenale bloggaren Langri. Ta dig gärna en svängom i hans virtuella hem, och om du ändå är där så passa på att skrika ett "Grattis". Eller hurra, eller vad du nu föredrar. Själv ringer jag, det är inte varje gång det händer att jag kommer ihåg dylika händelser. Bäst att passa på att samla lite plusspoäng.

Vad händer, vad göra?

Jag ville skriva något riktigt kul idag! Jag ville förmedla den glädje jag känner över den fantastiska grupp av människor jag nu har förmånen att umgås med dagligen. Det är skratt och glädje, högt och lågt, trots att det ofta är allvarliga ämnen vi behandlar. Eller kanske just därför. Utan möjligheten att få skratta åt det absurda och sjuka skulle vi nog gå under. Jag menar på ett större plan, som människor i en värld av förändring. Det blir bara så tydligt för mig i just den här konkreta situationen, i denna grupp av unika individer.

Igår var första gången jag fick nöjet att umgås privat med gänget. Det var femkamp med sumobrottning, bågskytte, mekanisk tjur och några till. Det var superkul, trots att jag misslyckades rejält i de flesta grenarna. Krossade M i sumobrottningen och det var viktigast:-). Middag med alkohol till följde på det. Ledig förmiddag för alla idag var en förmån det jublades åt. Riktigt kul var det iallafall och jag skrattade mer än jag drack, därför är det en skön förmiddag.

Fick nöjet att intervjua en av våra mer kända politiker på en rasslig mobiltelefon, och var inte helt förberedd kan man säga. Eller jag var förberedd, men inte på attityden hos ett proffs som svarar på frågor dagarna i ända. Hon fick mig ur balans, jag var nere för räkning, men kom upp på tio och det blev bra. Jättebra. Eftersom jag är ny så har jag bara gått in och kört. Finns liksom ingen annan väg tror jag.

Egentligen skulle jag vilja skriva om våldet i samhället. Om män. Ja jag är man, men jag snackar inte om den typ av män som jag räknar in mig i. Nej jag tänker på de som slår, våldtar och förtrycker. De som skapar ett samhälle som skrämmer så, som använder sin makt i det ondas tjänst. De som gör att iallafall jag bara vill lägga ifrån mig Metro på vagnen, begrava ansiktet i mina händer och bara gråta. Igår var ett sådant tillfälle, när jag läste om rättegången som inletts mot krögarna som våldtagit i grupp. Tänkte skrivit som djur, men de behandlar inte varandra så illa som vi gör.

Jag besökte biblioteket för några dagar sedan. Inne på ungdomsavdelningen låg några tjejer, kanske tolv-tretton år, och snackade som man gör i den åldern. Bara det att vad som sades gjorde att jag kände isvatten i ådrorna. Det lät ungefär såhär:

>> Ja men han skrek åt mig du vet, att om jag inte gjorde som han sa så skulle han våldta mig. Han är fan helt störd. Jag vågar inte vara ihop med honom. Jag har hört att han är farlig.<<

>> Ja han går runt och kallar de han gjort slut med för jävla hora och sånt. Och jag har hört att han är våldsam mot dom också. Bli inte ihop med honom, lova det.<<

När jag var i den åldern....jag vet inte var jag ska börja. Att hota någon med våldtäkt? Eller kalla tjejer för hora, det borde fan inte vara acceptabelt. Redan där måste det ta stopp, för vi kan väl inte bara sitta och se på hur gränserna suddas ut till obefintlighet för vad vi kan säga och göra?
Har inget färdigt recept, men jag tänker på det. Någon annan som har något att bidra med i frågan?

Sunday, March 04, 2007

Ännu en stor man stämplar ut

I ett litet grått rum med kala väggar pågår en kamp. Den är inte spännande, för vinnaren är redan utsedd. Han heter Cancer. Hans motståndare ligger i sängen med slangar kopplade till en kropp som värker vid varje rörelse. En kropp som värker även om han inte rör sig. Den enda hjälpen heter morfin, men lämnar honom så dåsig och borta att han inte kan kommunicera. Därför blir det inte så mycket morfin, smärtan till trots. Viljan att få vara medveten om vad som händer och sägs är viktigare. För nu är det inte långt kvar. Vetskapen om att döden är på intåg gör att han inte vågar somna. Varje gång ögonlocken går igen rycker han till. Som om han måste se efter om han fortfarande är kvar.

Det här är ingen historia med ett lyckligt slut. För även om alla runt omkring önskar att det ska ta just slut, att smärtan ska ge vika för den eviga sömnen, så finns det inget vackert i det här. En man som alldeles för tidigt tas ifrån sin fru, sina barn och barnbarn, hur kan det vara något bra i det? Vad är det för mening i att se den de älskar brytas ner och avsluta sina dagar i det där trånga, gråa rummet, utan att ens kunna kontrollera sina kroppsfunktioner. Att efter många, långa nätter av vakande vid sidan av sängen, gråta hejdlöst av utmattning och ångest, att be att han ska få somna in och slippa plågas mer. Nej sjukdomens ansikte är inte vackert. Inte på något sätt.

Personalen gör ett stort arbete. Med empati och värme tar de sig an uppgiften, trots att de har sett det förut. Den känslan infinner sig aldrig, att det skulle vara rutin. För det kunde lätt bli så, när man ständigt ser nya människor rullas in där på den sista hållplatsen. Hur mycket kan de ta, hur stora hjärtan ryms det i våra sjukhuskorridorer? Svaret verkar vara oändligt. Oändligt stora hjärtan som hjälper de sjuka under den sista tiden, men också de anhöriga. Undrar om de känner att de får tillräcklig uppskattning? Förhoppningsvis får de så mycket tillbaka ifrån de människor de hjälper, för att orka vidare. De gör ett fantastiskt jobb, med ofta små resurser. Men att hjälpa en människa i nöd kräver oftast inte stora budgetar, bara stora hjärtan. Lyckligtvis verkar det inte vara en bristvara.

För en stund sedan kom beskedet att kampen var över. Väntat, men ändå oväntat. På något sätt kommer det alltid som en överraskning. Det går inte att förbereda sig.

Jag lyfter på hatten för dig idag. Mitt minne av dig blir ditt varma och goda sätt. Den personen som låg där i sängen i det där rummet och väntade, det var inte du. Min bild är en annan. Jag hoppas vi ses igen.

Friday, March 02, 2007

konken

FlyMe i konkurs. Det var vårt färdmedel till Spanien i sommar. Kul. Jävligt kul.

Thursday, March 01, 2007

behov av sömn

Storpisk två dagar i rad på super smash bros ( tv-spel, nintendo) av min tioåriga dotter. känns inte bra, skyller på saker, försöker att inte låta sur. barnslig, jag? jepp. dålig förlorare? jepp. skickade henne i säng utan kvällsmat? je...nä, självklart inte.

Massor av nya intryck och saker att lära. det innebär att kvällarna blir korta och dagarna startar tidigt. inget gnäll, bara konstaterar det. hinner inte kommentera som jag skulle önska, trist men sant.

Nu är tydligen John Blund på ingång, bäst att krypa ner då. imorgon ska jag träffa langri och luncha, det ska bli kul. vår första lunch tillsammans då vi båda lämnar en arbetsplats där man skriver som yrke.

Hej då bloggen, vi ses i morrn!