Ännu en stor man stämplar ut

I ett litet grått rum med kala väggar pågår en kamp. Den är inte spännande, för vinnaren är redan utsedd. Han heter Cancer. Hans motståndare ligger i sängen med slangar kopplade till en kropp som värker vid varje rörelse. En kropp som värker även om han inte rör sig. Den enda hjälpen heter morfin, men lämnar honom så dåsig och borta att han inte kan kommunicera. Därför blir det inte så mycket morfin, smärtan till trots. Viljan att få vara medveten om vad som händer och sägs är viktigare. För nu är det inte långt kvar. Vetskapen om att döden är på intåg gör att han inte vågar somna. Varje gång ögonlocken går igen rycker han till. Som om han måste se efter om han fortfarande är kvar.

Det här är ingen historia med ett lyckligt slut. För även om alla runt omkring önskar att det ska ta just slut, att smärtan ska ge vika för den eviga sömnen, så finns det inget vackert i det här. En man som alldeles för tidigt tas ifrån sin fru, sina barn och barnbarn, hur kan det vara något bra i det? Vad är det för mening i att se den de älskar brytas ner och avsluta sina dagar i det där trånga, gråa rummet, utan att ens kunna kontrollera sina kroppsfunktioner. Att efter många, långa nätter av vakande vid sidan av sängen, gråta hejdlöst av utmattning och ångest, att be att han ska få somna in och slippa plågas mer. Nej sjukdomens ansikte är inte vackert. Inte på något sätt.

Personalen gör ett stort arbete. Med empati och värme tar de sig an uppgiften, trots att de har sett det förut. Den känslan infinner sig aldrig, att det skulle vara rutin. För det kunde lätt bli så, när man ständigt ser nya människor rullas in där på den sista hållplatsen. Hur mycket kan de ta, hur stora hjärtan ryms det i våra sjukhuskorridorer? Svaret verkar vara oändligt. Oändligt stora hjärtan som hjälper de sjuka under den sista tiden, men också de anhöriga. Undrar om de känner att de får tillräcklig uppskattning? Förhoppningsvis får de så mycket tillbaka ifrån de människor de hjälper, för att orka vidare. De gör ett fantastiskt jobb, med ofta små resurser. Men att hjälpa en människa i nöd kräver oftast inte stora budgetar, bara stora hjärtan. Lyckligtvis verkar det inte vara en bristvara.

För en stund sedan kom beskedet att kampen var över. Väntat, men ändå oväntat. På något sätt kommer det alltid som en överraskning. Det går inte att förbereda sig.

Jag lyfter på hatten för dig idag. Mitt minne av dig blir ditt varma och goda sätt. Den personen som låg där i sängen i det där rummet och väntade, det var inte du. Min bild är en annan. Jag hoppas vi ses igen.