Hon och jag

Det börjar bli sent, och jag frågar henne för kanske tionde gången:

" Kan du inte säga vad det är? Hela kvällen har gått nu och du har bara suttit tyst och varit sur. Jag måste sova nu, börjar ju sju imorgon"
Hon tittar inte ens upp där hon sitter.

"Nej , det är inget!
Svaret är lika kort som hennes ton

"Okej, då lägger jag mig nu. God natt då"
Jag går in i det mörka sovrummet och kryper ner. Lika delar ledsen som förbannad. Somnar med allt annat än glädje i kroppen.

"Vi måste prata. Vakna då!"
Jag dras ur min sömn av hennes händer som ruskar i mig. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen.

" Är du fan inte klok eller! Jag spenderade halva söndagen med att försöka få reda på vad det var, vad jag sagt eller gjort. Sen väcker du mig mitt i natten. Är du helt rubbad eller?"
Jag tittar på hennes sura ansikte och undrar vad som pågår därinne.

"Jag orkar inte ha det så här längre, vi måste göra något."
Hon tittar ner i madrassen, inte på mig.

"Vad är problemet? Säg vad du vill, jag orkar inte heller ha det så här längre"
Jag är arg. Ledsen, och lite rädd.

"Jag vet inte. Vi kanske skulle flytta isär. Känns som vi håller på att förlora varandra."

Hon säger ord som betyder sorg men visar inga tecken på att känna något. Jag tittar på klockan. Kvart i fyra. Om två timmar ska jag gå upp, åka till jobbet och räkna mina förbannade skruvar och muttrar. Jag är så trött på allt att jag vill kräkas. Jag kliver ur sängen och klär på mig.

" Vart ska du?"
Hon tittar upp på mig med undrande ögon.

"Ut. Jag måste få luft. Vi får prata mer senare"
Jag går ut i hallen och tar på mig jackan och skorna, går ut och stänger dörren.

Natten är kall och det är tyst ute. Inga bilar, inga människor. Jag går över gatan bort mot parken. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner vinden som rycker i mina byxben. Fan, hur blev det såhär? Jag sparkar till en stor sten som studsar mot trottoarkanten och träffar mig strax under knät.

" Förbannade jävla skit", skriker jag rakt ut. Ingen som hör mig ändå. Under gatlampans sken drar jag upp byxbenet och ser att stenen slagit upp ett sår som blöder. Jag orkar inte bry mig utan går vidare. Det här kan inte fortsätta tänker jag. Jag håller på att brytas ner, mitt goda humör har försvunnit alltmer på senaste tiden. Men jag vet inte om jag vill lämna henne. Fast nu kanske jag måste. Om hon bestämt sig. Jag får lite panik och börjar gå hemåt. Sätter nyckeln i dörren och går in. Det är tyst och mörkt därinne. Jag klär av mig och kryper ner i sängen. Hon sover. Jag lägger mig bredvid och somnar.