Monday, March 19, 2007

Du och Jag

Ingen kan fylla upp ett rum som Du. Ingen kan väcka min glädje och lekfullhet som Du. När jag är ledsen väcker minsta tanke på Dig min glädje och tacksamhet till livet, och jag kan le igen. Du som känner mig bättre än någon annan, Du som älskar mig så villkorslöst. Tiden vi har tillsammans är så fylld av värme och närhet, kärlek och trygghet. Du, mitt hopp och tro på det goda i världen.
När Du lämnar mig tar Du mitt hjärta med dig. Jag känner att det är något som fattas, något som saknas. Jag öppnar dörren men det är tomt därinne. Det luktar som Du, men DU är inte där. Du ropar inte hej och kommer inte och kramar mig. För Du måste vara någon annanstans, även om Du hellre skulle vara här, om Du själv kunde välja. Jag sätter mig i soffan, dina saker ligger där du lämnade dem. Jag är så trött idag, kunde inte sova inatt. Jag lade mig bredvid Dig en stund och drog handen genom ditt hår. Klappade Dig lite på kinden och viskade att jag älskar Dig. Du sov sådär tryggt och gott som bara Du kan. Det gör mig så glad att du gör det, att du är så trygg. Jag reste mig och lade tillbaka nallarna, Dina kära vänner.

Jag är så trött idag, på gränsen känner jag. Jag gråter som ett litet barn, för idag kan jag vara det. Tårarna rinner och näsan drar igen, jag gråter så att jag får svårt att få luft. Tror aldrig jag kommer vänja mig vid det här konstiga, ovana. Jag med min separationsångest, det gör inte saken lättare. Tanken på att Du kanske vill ringa och berätta något men inte får, det sliter i mig. Man vänjer sig med tiden säger folk. Men jag vet inte. Jag antar att det är olika.

Jag skrev det där för flera år sedan. Och när jag emellanåt läser om föräldrar som kämpar med alla känslor som följer med i en separation med barn, kan jag med lätthet förstå vad de går igenom. Jag avundas dem inte, det gör jag verkligen inte. Men jag är ganska säker på att det kommer kännas bättre, lite längre fram. Det är väl mest det jag vill säga. Häng i, håll ut. Man säger inom terapin att det tar fem år innan båda parterna har hittat hem efter en sådan separation. Det kan låta outhärdligt långt, men det är ju också upp till oss, vad vi gör av det.
Hur lång tid det tar för barnen vet man nog inte. Med vettiga, kärleksfulla föräldrar behöver det inte ta så lång tid innan barnen anpassar sig och mår bra. Det är bara det att det kan vara svårt att vara förståndig och förnuftig när känslorna smärtar i relationen mellan de vuxna. Men vi kan försöka, göra så gott vi kan. Det kan dom faktiskt kräva av oss, barnen är trots allt helt oskyldiga. På alla sätt.

10 comments:

El said...

Det är bra. Det är vackert.

Och precis så känner min pappa för mig. Det kunde ha varit hans ord. Till punkt och pricka.

Det är bra.

baby said...

vackert så vackert

Anonymous said...

Ellen: Då tycker din pappa om dig väldigt mycket. och det är riktigt bra.

baby: tack.

Helena said...

Johnny, vilken otrolig känsla du förmedlar här. Hon känner det du känner. Det är jag övertygad om... och du, i min värld är det bland det viktigaste. Tryggheten och känslan av att vara älskad. Oavsett om någon hindrar henne från att ringa, från att träffa dig eller säga det hon vill så kan ingen, INGEN, ta ifrån henne känslan av att vara älskad. Glöm inte det. Det är ert och det är unikt. Ingen kan beröva er det.

Anonymous said...

Svårt med separationsångest! *krama*

Anonymous said...

Så vackert...smärtsamt, men ändå härligt. Hoppas mina barns far innerst inne känner som du och bara saknar förmågan att visa det i ord och handling.

Blir förbannad när jag läser att din dotter inte får ringa dig, det är inget som man ska vänja sig vid.

GIS-mormor said...

Försöker skicka dig lite styrka...

Anonymous said...

Höres jobbigt ut, håper det blir bedre etter hvert. Kan hun bestemme selv hvor hun vil bo når hun blir eldre?
Kram :-)

Katie H said...

Man har tur som har människor hos sig som man tycker så mycket om. Jag brukar påminna mig hur lycklig jag är som har separationsångest än dom som åker utan att bry sig alls. Eller bara lite.
Och dom man bara är helt avslappnad och glad tillsammans med, är med en forever. Tror nog som du att Emil sa det bäst...

"Du och jag, Alfred. Du och jag."

Anonymous said...

helena: tack kära du. jag ska tänka på det.

therese: tack, kramar gillar jag.

Johanna: det gör han säkert. vi har bara olika sätt att uttrycka det.
gis-mormor: tack, jag känner det.

jorid: det kan hon säkert, men hon har det nog trots allt ganska bra där med.
swedette: ja jag håller med. bättre att kunna känna ordentligt, även om det gör ont ibland.