Carl-Magnus, del 2

- Har du varit kär någon gång? Jag menar så där huvudlöst att man inte riktigt fungerar alltså.

Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.

Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.

- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?

- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.

Hans ansikte lyser upp när han säger det.

- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.

- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.

Han ser ledsen ut och sänker blicken.

- Vad hände då?

- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.

Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.

- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.

- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?

- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.

Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.

- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.

- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.

Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.

- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.

- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.

- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.

Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.

- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.

- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?

- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?

Han tittar på mig medan jag funderar.

- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.

Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.

- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.

Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.

- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.

- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!

Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.

- Du får inte skrämma mig så pojk!

Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.

På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.