Psalmer och blommor, gråt och skratt.

Läpparna formar orden, men de stannar i halsen. Hur jag än försöker så vill de inte komma ut. Tårarna smakar salt i munnen och mina ögon blir suddiga. Jag försöker samla mig, men ger upp. Bara att släppa fram det, ut med tårar och olust. Jag tittar snett åt höger och ser min kusins ansikte i profil. Han kramar sin mamma och jag ser hur deras ansikten färgas röda av känslor av sorg. Kantorn spelar "så skimrande var aldrig havet". En vacker sång som leder min morbror någon annanstans, bort från oss. Mannen som älskade havet tyckte om den melodin. Men jag klarar bara inte att sjunga den. Inte idag.

En begravning är en föreställning som är allt annat än njutbar. Förutom att den står för sorgen av att ha förlorat en människa man tycker om, så väcker den också så mycket andra känslor. Och tankar. Jag fann mig brottandes med massor av tankar jag inte hade lust att känna. När min blick vandrade till min kusin så tänkte jag på att vi är lika gamla. Våra föräldrar är lika gamla. Det kunde varit jag som satt där längst fram och kämpade för att klara av dagen och möta alla människor som vill väl, men som ändå kostar på. Får lite dåligt samvete att jag sitter och tänker egoistiskt. Men så tittar jag upp på mamma och pappas grånande nackar, och känner hur olusten trycker på från solar plexus, och jag gråter igen. Fan vad dom blivit gamla tänker jag, jag vill inte att de ska försvinna. Jag sveper med blicken över min samlade släktskara och inser att alla blivit gamla. Herregud, vart tog tiden vägen? Jag tittar på min bror och vi gråter. Kanske tänker vi samma sak.

Efteråt får jag äntligen krama min kusin. Länge. Ord är överflödiga, jag vet inte heller vad jag ska säga. Förutom att påminna att jag finns där om han behöver mig. Men det visste han sa han. Glöm inte det bara, sa jag. Det skulle han inte. Det tänker jag inte tillåta heller.

Vi går vidare till församlingshemmet. Spänningen släpper och vi skrattar en hel del under mumsandet av smörgåstårta. Vi brukar ha så roligt, och det är så tragiskt att vi nuförtiden bara träffas allihop när det är sånt här. Som vanligt bestämmer vi att det ska bli ändring på det. Det är också bröllop på gång till sommaren. Det ska bli riktigt underbart.

I bilen på vägen hem så gråter jag igen. Jag tycker det känns bra att släppa ut det, för det var en del kvar. Jag sätter på stereon och vrålar med till Bob Dylan och börjar komma tillbaka till mig själv. Solen skiner och värmen återkommer i kroppen. Jag stannar bilen utanför min dotters skola, och kliver ur. Hennes glädje för mig tillbaka till ett tillstånd som känns bättre. Hon säger att jag inte alls är gammal. Det är väl hennes sätt att säga att hon vill ha kvar mig länge till. Mamma och pappa, ni är inte heller gamla, förstår ni det?