Kind of blue.

Häromdagen satte sig min pappa i bilen och åkte till vårdcentralen för en rutinkontroll av blodtrycket. Han kliver in i lokalen och sätter på sig de blåa plasttossorna över sina skor innan han slår sig ner i en av sofforna och väntar på sköterskan.

Det går bra, blodtrycket ligger på en bra nivå, och han tackar för sig och lämnar vårdcentralen på gott humör.

Han kör till Kungälv och går in på Mekonomen för att köpa bromsdelar till bilen, det är dags för byte av bromsskivorna. Det är rätt mycket folk i affären så det dröjer innan han får sina saker och kan åka hem igen. På väg hem stannar han och tankar.

Han kliver in genom dörren hemma i villan och ropar in till mamma att han är hemma. Hon kommer ut i hallen och möter honom med ett gapskratt.

- Vad är det? Vad skrattar du åt, undrar han.

Mamma fortsätter att skratta och pekar på hans fötter. Han tittar ner och inser att han glömt att ta av sig de blå tossorna innan han lämnade vårdcentralen.

Vet inte om de saknar de där tossorna på vårdcentralen. Lika lite som jag vet om kunderna inne på Mekonomen undrade om han rymt från någon inrättning i närheten.

Men att jag tyckte det var j-ligt roligt, det vet jag.

På en vårdcentral i götet.

Åh vad segt det är när man sitter och väntar på ett besked. Och ska man ringa och kolla själv? Eller inte? Jag väntar lite till tror jag. Jo det gör jag. Så. Nu gör jag något annat.
(Hade inte med vårdcentralen att göra. Ville bara säga det.)

Idag var jag tillbaka på vårdcentralen där jag fick det där fantastiska citatet, det där om kostnadseffektivitet.

En tanke som slår mig är att det måste var ett av få yrken där man kan komma 45 minuter sent utan någon särskild ursäkt och smulor från fikabrödet i mungipan. Läkare alltså. Resten av vårdpersonalen har andra regler. Helt andra.

När jag sitter där och väntar öppnas en dörr till ett mottagningsrum. Jag hör läkaren säga med hög röst:
"Okej, ha det så bra nu"!

Ut genom dörren kommer en medelålders kvinna med krycka och storgråter så snoret rinner.
"Jag ska försöka", snyftar hon fram. Hennes gråt ekar genom korridoren hela vägen ut tills entrèdörren slår igen bakom henne.

Jag gissar att hon fick ett besked som handlade om att den närmaste framtiden skulle vara allt annat än det som farbror doktorn pratade om.

Han tvättade sina händer och ropade in nästa patient. Vad hon gjorde vet jag inte. Men jag hoppas att gråten stillades och att framtiden blir bättre. Kanske så bra att nästa gång hon går från doktorns rum så kan hon svara, " jajjamen, det kan du ge dig f-n på att jag ska!"

Då känns det lite mer passande på något sätt.