Vi, det avundsjuka folket.

Sitter och väntar på en synundersökning och slöbläddrar i dagens Punkt se. På sidan 30 läser jag det oerhörda faktum att Kent säljer ut sin själ. De har varit så oerhört jävla fräcka att de haft mage att tacka ja till SonyEricssons erbjudande om att lansera det nya albumet via mobilen. En affär som antas vara värd 30 miljoner för bandet.

HUR kan dom?

Professor i musikvetenskap, Lars Lilliestam, säger med myndig stämma:
- Jag tror det här kan repa deras image. Att bygga upp en trovärdighet för en artist tar 20 år-att riva ner den går på fem minuter.

I dagens samhälle, där artisterna inte ens hinner släppa sina skivor innan de tankas ner i tusental från Piratebay och andra sajter, vem kan klandra dem för att tjäna pengar? Är det så moraliskt förkastligt att tjäna pengar?

Ja, i Sverige är det det. Gud nåde den nyblivne spelmiljonär som skulle yttra något annat än "ja vi kanske köper en ny gräsklippare eller målar om vedbon". Vad skulle grannarna säga och tro? " Se på den, gått och blivit fisförnäm nu, med ny Mercedes och allt".

Nä, bäst att vara lagom. Be om ursäkt. Tror det är få länder i världen där det är så fult att vara framgångsrik, där vi tittar så snett på dem som lyckats. Får vi det själva bättre bara för att de andra inte heller har det bra?

Jag diskuterade i helgen med mitt trevliga sällskap, frågan om bostadsmarknaden. Jag hävdade att jag tycker det är rätt att det finns hyresrätter kvar, att alla ska ha möjlighet att få en bostad, även om man inte har eget kapital på banken. Jag är trots allt socionom, glöm inte det. På frågan om jag skulle tacka nej om jag fick erbjudandet att köpa min lägenhet, och därmed göra en mer än god affär, svarade jag först att det skulle jag. Tacka nej alltså. Iallafall önskar jag det. Men i verkligheten hade jag säkert inte haft råd att tacka nej till ett konkret erbjudande. Eller det hade jag inte.

Har jag isåfall rivit ner min trovärdighet? Bara för att jag får en chans som skulle ge mig ett bättre liv. Skulle jag bli en sämre människa bara för att jag har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa mig? Vad tror du?

Drömvinsten.

Jag brukar spela på lotto. Jag gör det framförallt för att jag älskar att drömma om vad jag ska göra när jag vinner. I min fantasi skapar jag olika scenarion, från insikten att jag vunnit till vad jag gör sedan. Och det brukar vara rätt kul saker.

Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.

Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.

För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.

Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".

I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.

Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".

Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?

Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.

Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?