Proud, I am.

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)

Första gången är godast.

Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.

Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.

Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.

Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.

Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.

Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.

Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.

Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.

Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!