Midsommar, lantisar, terapi, och annat.

Mycket oväntat ändrade jag mina midsommarplaner kvällen innan. En sen inbjudan till en fest med gamla vänner från förr, från där jag växte upp. Jag tackade ja efter att ha konsulterat mina känslor, och de som hade sett fram mot mitt sällskap.

Det var otroligt roligt. Så mycket värme, alla gamla grejer vi hittade på som små, och förvisso inte så små, men alla roliga. Jag har ärligt talat nästan inga negativa minnen från den tiden, bara roligt och full fart framåt. Kompisar, tjejer, sport.

Jag har trots att jag bott över tjugo år i Göteborg aldrig riktigt känt mig hemma. Jo på platsen, men inte med människorna. Inte dem som är riktiga "citycats". Jag är i grund och botten en riktig lantis, det förstår jag nu. Enkelheten, det genuina, att bara acceptera att det finns ingenstans att köpa cigg när macken stängt. Att inte bli vansinnig för att hela områdets enda taxi inte svarar för den är fullbokad sen två veckor, och att det innebär att det inte går att ta sig till Stenungsbaden för mer party och dans.

Förr gjorde det mig otroligt störd och irriterad. Jag blev stressad bara av tanken på att efter 22 var det tyst och släckt. Vad gjorde man då?

Nu frågar jag mig, varför behöver jag något efter den tiden. Har jag inte handlat innan dess får jag väl skylla mig själv. Kanske handlar lantlivet om planering. Och acceptans. Något som varit två av mina sämsta egenskaper.

Men de har blivit bättre. Kanske därför jag trivs så mycket bättre där nu.

Jag är trots allt inte redo att lämna min kära stad. Det innebär ju inte att man inte kan njuta av landet när man väl är där, eller hur?

Jag fick också chansen att arbeta lite. Sprit har som du vet en tendens att locka fram de mindre roliga känslorna som gått och gömt sig. Men det var efter festen, och jag hade absolut inget emot det. Vi fortsatte också dagen efter. Eftersom det är någon jag tycker om, som jag vet har en enorm potential som hindras av en ganska uppenbar orsak, som av henne dock är lika osynlig som tydlig för mig. Eftersom hon bad mig om hjälp, så...gjorde jag det.

Och det byggde på en sanning som Kay Pollak ofta trycker på: "Du är nästan aldrig irriterad eller arg av den orsak du tror".

Den stackars killen eller tjejen som spelar upp rollen i ditt livsdrama, är bara just det, en skådespelare som du tillsatt för att spela upp något du gillar, men enbart för att du känner igen det.

Om du kan själv så prova det här: (Jag vill dock rekommendera dig om du känner motsånd eller andra känslor att göra det här i samband med att du går hos en terapeut eller liknande. Tyvärr är det dock så att väldigt många terapeuter inte själva kan det här.)

När du känner en känsla som i den situationen är inte adekvat, alldeles för stark, och det är uppenbart för dig att det är så, försök att slappna av så mycket det går. Släpp sedan all logik och rationellt tänkande. Låt känslan ta dig med till sitt ursprung, där den för första gången uppstod. Även om du inte kommer ihåg den så gör kroppen det. Känslor försvinner aldrig. Och kroppen glömmer inte.

Det är inte säkert att du hittar det. För många krävs det lång terapi för att ens våga förstå och känna. Men det behöver inte vara så allvarliga saker.

Ofta kan det handla om att du bara inte blev sedd som liten. Att pappa inte orkade titta upp från tidningen när du visade din fina bil du byggt av glasspinnar. Därför har du kämpat hela livet efter uppmärksamhet, men ständigt känt att ingen ser hur duktig du är. Då är det väl dags att ta makten från det lilla barnets upplevelse? Du är ju vuxen nu. Som barn var vi ju hänvisade till föräldrarna för bekräftelse. Nu kan vi faktiskt välja.

Ett val vi inte hade då.

På landet lyfter man handen...

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.