Generation...

Enligt Wikipedia är jag en del av generation X, eller den ironiska generationen. Det känns mer och mer som vi alla är den del av generation utopia. Vi som ständigt letar efter något bättre som kan finnas bakom hörnet, om det så gäller yrke, eller för all del relationer. Och media gör sitt bästa för att blåsa under den där elden.

Följden blir att många människor går runt och känner sig missnöjda. Missnöjda för att inte deras liv är så där rosa och lyckligt som det tydligen ska vara. Åtminstone enligt den bild som presenteras för oss.

På ganska kort tid har livet förändrats ganska drastiskt. När jag växte upp fanns inte dator, dvd, kabel-tv, mobiltelefon...fan det fanns inte ens video. Och det är inget fel på att alla dessa prylar finns, jag gillar själv teknikprylar. Men det har skapats en massa behov. Saker som vi egentligen inte behöver är nu en nödvändighet. Hur känner du själv om du råkar glömma mobiltelefonen hemma?

Förra veckan skrev jag en artikel om tiggarna som blivit en del av gatubilden i Göteborgs innerstad. De som sitter där med sina uppsträckta händer och ledsna ögon samtidigt som de vaggar fram och tillbaka. Enligt den rapport som presenterades då visade det sig att det verkligen är fattiga människor, nästan uteslutande romer från Slovakien. Efter kommunismens fall har verkligen för dessa människor blivit stenhård, med en arbetslöshet mellan 40-50 procent. I vissa ghetton 100. Och samtliga uppger att det var bättre då. Under kommuniststyret fick alla jobb och en lön de kunde leva på. Nu reser de runt i Europa och tigger.

Så trots allt har vi det nog ganska bra här hemma. Men uppskattar vi det vi har? Hur länge stannar känslan av glädje från det senaste inköpet?

Inte särskilt länge om vi inte är nöjda med livet på insidan. Om vi tycker om oss själva och dem som finns i vår närhet. När vi lever med någon vi älskar och som älskar oss tillbaka. Så egentligen har nog inte så mycket hänt. Och ja, vi är fortfarande ironiska. Fast inte just nu.