Bröllop, frågor och annat

- Men varför är du singel Johnny, du som är så trevlig?

Vad svarar man på det? "Jo men hemma är jag en sadistisk psykopat som gärna sparkar katten och slår barn"? Ibland skulle jag vilja dra till med något sånt. För det är en så otroligt dum fråga. Stressande. Vadå, jag har både varit förlovad och har barn. Låt mig vara ifred. Tack.

På bröllop där hela släkten befinner sig får man finna sig i att frågan kommer upp. Jag råkar nämligen vara den ende av alla kusiner och övriga medlemmar av klanen som inte är "lyckligt" sammanboende med någon. Vi har en långtgående tradition av att träffa någon innan tonåren är över och sedan hålla ihop resten av livet. Så det kanske inte är så konstigt att frågan kommer upp. Men ändå.

Bröllopet blev synnerligen lyckat. Kalasväder, glada människor och klackarna i taket. Lite annorlunda var det eftersom brudgummen är serb, och det blev någon slags kombo, om inte annat när det gällde musiken. Men det vara bara ett extra kul inslag.

Min släkt umgicks väldigt mycket förr. Men när mormor och morfar la skidorna i vädret tog de med sig det stadiga umgänget. De var den naturliga sammanhållande länken. Varje gång vi träffas så har vi så otroligt roligt, och pratar om att "vi måste ses snart igen". Men det sker inte förrän det blir begravning eller bröllop. Tragiskt, men så är det. Min närmaste kusin bor tjugo minuter bort. Vi har så sjukt roligt ihop. Ändå träffas vi aldrig. Och man vet att om man ringer så tar det flera timmar, för vi har så mycket att prata om. Tid. Som vanligt saknas den. Eller gör den det egentligen?

Funderade igår på om jag kommer stå där framme i kyrkan någon gång. Om jag får trä på ringen och kyssa bruden. Kliva ut och få grynen kastade på mig. Jag tror det. Men det känns avlägset.