Tillsammans

Jag går och handlar med min dotter. Medan hon provar sig fram i butiken drömmer jag mig bort. Ungefär som när jag satte mig tillrätta i bänken för att ta del av ännu en sövande tråkig föreläsning under tiden på universitetet. Det tog inte många minuter innan jag mentalt var ute på golfbanan, spelade fotboll, funderade på vad jag skulle äta till middag eller om jag kom ihåg att borsta tänderna innan jag gick hemifrån. Missförstå mig inte, det händer så sällan nuförtiden att jag är jätteglad när jag får följa med henne och handla. Men kvinnor gillar att prova, men don't.

När jag tittar till ser jag inte ett barn framför mig. Det är en tjej, på väg att växa in i kvinnokostymen. Jag brukar slås av det där titt som tätt nuförtiden, men ibland häpnar jag. Men hon har vuxit i den så fint, rollen alltså. Egentligen har hon alltid varit som en vuxen i ett barns kropp, så jag antar att allt är som det ska.

Vi äter lunch och pratar om allt möjligt. Mystid som saknats mig det senaste, bara hon och jag, ingen tid att passa, inga måsten.

Vi satt sådär när hon var liten också. Vi var och fikade på kafé minst en gång i veckan, och redan då kunde man ha schyssta samtal, om allt möjligt egentligen. Jag är säker på att det hjälpt hennes språkliga och kommunikativa utveckling, det verkar så iallafall.

Vi brukade leka lekar där på fiket. Den vanligaste var att jag la fram lite saker på bordet, sen fick hon blunda medan jag gömde någon av prylarna. Sen skulle hon säga vilken det var och var jag gömt den. Det var kul. Kanske låter banalt, men hon älskade det. Jag med. Vi kunde hålla på hur länge som helst. Ja jävlar, det var länge sen nu, men jag tror ingen av oss kommer glömma det.