Saturday, May 09, 2009

Hon satt vid vattnet, med en blomma i sin hand. Det långa, mörka håret hängde fram över hennes bara axlar, tjockt och blankt i skruvade lockar. För en stund verkade det som om hon stelnat till, likt en skulptur man kan se i parker. Aldrig hade jag sett någon så stilla, så upptagen av något, att allt annat föreföll oväsentligt. Hennes ljusa linne fladdrade lite i vinden, men det var också den enda rörelse som kunde anas.

Jag kände mig lite fånig som satt där och bara stirrade, men det gick inte att undvika, kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Hon fascinerade så gränslöst med sin uppenbarelse, vacker ja visst, men det var något mer. Något annat.

Så helt plötsligt, utan förvarning, svängde hon sitt huvud i min riktning, låste sin blick i min, och behöll den där. Betraktandes mig lika intensivt som blomman hon just varit försvunnen uti. Jag kände mig förlägen, dels av att en vacker kvinna så intensivt tittade på mig, men också för att jag kände mig ärligt talat ganska dum eftersom jag insåg att hon blivit medveten om mitt ohämmade stirrande. Det fanns inget utrymme för tvivel. Det var bara vi där. Utan att säga något, reste hon sig upp och gick de femton steg som skiljde oss åt, ställde sig framför mig utan att säga någonting, fortfarande iakttagande. Jag kom på fötter och sträckte fram min fuktiga, nervösa hand, och sa: "Hej, jag heter Johnny."

Hon tog min hand, höll den en lång stund, fortfarande med blicken fast förankrad i min, innan hon svarade: "Intressant."

3 comments:

Anonymous said...

Bra och målande text, som en tavla, och med fin närvararo. Ett förslag i all ödmjukhet: Behåll samma tempus även i slutet så blir texten ännu finare.

/Anders

Anonymous said...

Anders: Tack min gode vän! Jag funderade en stund där hur jag skulle göra, men du har nog rätt. Tack för tipset!
//Johnny

stella sweden said...

..starkt