Det hade redan gått ett år sedan gymnasiet var avklarat, och det skulle firas. Alla avgångsklasser var inbjudna, många skulle komma. Jag var på kanonhumör. Min sambo, tillika fästmö, hade lyckats tjata sig med trots att hon aldrig gick färdigt skolan. Hon kände å andra sidan lika många som jag, men saken var den att jag hellre gick utan henne. Det slutade alltid med att hon blev asförbannad och svartsjuk, antagligen för att hon aldrig drack alkohol. Det gjorde jag. Vi hade en stund in på kvällen alltid olika referensramar angående vad som var roligt och inte. Den här kvällen blev inget undantag.
Vi hade oerhört roligt, det var ett kalasparty med massor av drinkar och god mat. Vi dansade, sjöng och drog upp gamla pinsamheter. På festen fanns en tjej som hade ett gott öga till mig, Elisabeth. Hon var jättesöt med sitt mörka, lockiga hår och vackra leende. Men jag var inte intresserad. Jag älskade min flickvän och var mer än nöjd som det var. Men min tjej hatade den här Elisabeth! Bara hon såg henne sköt det blixtar ur ögonen och började ryka i näsborrarna. Eftersom vi alla tre befann oss på samma fest var det upplagt för trubbel.
Ganska sent på natten stod jag och dansade med några kompisar mitt på dansgolvet. Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel, och jag vänder mig om. Elisabeth! Hon ler mot mig och börjar dansa precis framför mig, lägger huvudet bakåt samtidigt som hon roterar höftpartiet. Jag känner hur svettpärlorna börja bryta fram i pannan, jag letar efter en reträttväg, men det är försent. När jag vänder mig om står min flickvän där, hennes blick är så våldsam att jag känner hur knäna vill ge vika.
- Men älskl......jag hinner inte längre innan hon rusar ut ur rummet.
Jag löper efter och hinner ikapp henne på utsidan. Hon är vansinnig och vägrar köpa min historia, som också är sann, att vi inte alls dansade, att det var hon som kom fram till mig.
- Tror du jag är dum i huvudet eller? Jag såg ju hur ni stod och flinade och höll på. Synd att jag kom just då va? Hon stirrar på mig och väntar på svar.
Ja det var det verkligen. Fan om du varit hemma istället så hade det kunnat bli en kanonkväll! Ville jag säga.
- Men älskling kom igen, jag bryr mig inte om henne, det vet du. Hon kom fram precis innan du dök upp. Jag hann inte ens säga till henne att jag inte ville dansa. Så svarade jag istället. Mes, jag vet.
En lång diskussion som eskalerade i aggressivitet och elakheter. Till slut orkade jag bara inte mer. Jag drog av förlovningsringen och höll fram den.
- Nu får det för fan vara nog! Du är inte klok någonstans, man kan fan aldrig ha kul utan att du ska förstöra det. Lägg för fan av nu, annars kan du ta ringjäveln och gå hem!
- Jag vill inte ha den. Men kasta den då om du vill, det vågar du inte ändå. Hon flinade åt mig, så äckligt självsäker.
- Gör inte jag? Jag tog ringen i högerhanden, tog sats och kastade den allt vad jag orkade rakt ut i skogen. Jag hörde hur det klingade till i muren som gick runt tomten.
- Vad fan gör du? Nu är det slut, det ska du ha klart för dig! Hon var lika delar förvånad som förbannad.
- Skönt! Jag går hem nu. Jag vände mig om och gick hemåt i natten.
Dagen efter ångrade jag mig. Hon utnyttjade min bakisångest och meddelade att om jag hittade ringen skulle vi kunna diskutera saken. Jag skyndade mig till brottsplatsen och började leta. Och jag letade. Och letade. Med tårar i ögonen började jag inse att det inte skulle gå. Löven täckte hela marken, snacka om nål i höstack. När jag precis bestämt för att ge upp så bryter solen igenom molnen. En solstrimma tränger igenom molnen, trädkronor och löven, för att slutligen landa på en ring av guld. Det är sant! Den låg där, alldeles bredvid muren som den studsat mot. Triumferande åkte jag hem till min flickvän, klev in med vänsterhanden framför mig och ett leende på läpparna. Hon såg mest förvånad ut. Så kunde vi fortsätta ett tag till. Varför? Ja du, det har jag frågat mig många gånger.
9 comments:
Du också? Det är ju nästan roligt i sin sorglighet, hur vi båda hållit fast i kvinnor som ändå inte var menade för oss. För att ni hålla sig till innehållet i denna vidunderliga historia, berättad med samma brio som vanligt. Håller man sig till det berättartekniska i stället, kanske du skulle ha satt punkt när du konstaterat hennes förvirring, men då hade jag å andra sidan missat det som var poängen för mig.
Å andra sidan: vem har sagt att det ska vara enkelt att vara berättare?
Jag hade aldrig accepterat att jag måste tjata för att få gå med min pojkvän på fest. Då hade nog jag också kunnat bli svartsjuk - varför vill han inte att jag ska med? Inget smart drag!
Galet dramatisk historia, men slutet är ju fantastiskt vackert. Ser liksom det hela som en slutscen i en film...den glittrande ringen bland löven...å sen försoningen...The End
skrivkramp: ja vi får väl fråga oss varför en dag, men kärlek är inte enkelt. och precis som du säger hade jag tänkt stanna där, men jag ville ha med det sista. Nä, enkelt är det nog inte.
johanna: vi var alltid tillsammans, jämt. men det var så trist att hon alltid blev arg och det mer än en gång slutade med att jag fick gå ensam hem. faktiskt är historian sann, det var precis så, jag lovar. det var det jag tyckte var lite kul. med titeln alltså:-)
Wow.
Hade hoppats att du tog ringen och flydde!
Kanske till Elisabeth, vem vet?
Äsch, det kanske bara är jag som har fått nog av dåliga relationer. Visst är det fint att man växt upp och inte skulle stå ut med sånt längre?
Take the ring and run!
Där satt den. Själv hade jag en kompis som vid ungefär samma tid såg att den flickvännen jag hade då inte skulle vara min flickvän. Och han såg bättre än jag. Det var en galen tid av svartsjuka och missförstånd. Det måste vara hormonerna som ställer till det. Idag är det ju som bortblåst...
Fler härliga berättelser, tack. Jag fnular på att starta en novell i flera delar och sortera dem i marginalen på min blogg. Något att återkomma till mellan varven av ”meningen med livet” och lila rök.
swedette: jag hoppas jag växt upp också...jo det har jag, har inte stannat i dåliga relationer. inte på länge iallafall. jag har inte kvar ringen. nästa gång det beger sig ska det vara ny ring och nya upplevelser. med rätt person!
fredo: jag ror också det har med ungdomens hormonsvall att göra. eller den där första kärleken som vi inte kan riktigt hantera. bortblåst här med!
tycker det låter som en bra idè! dina skriverier blir bara bättre och bättre. och bättre.
ojojoj...:O!
Om det är något jag avskyr är det svartsjuka och kontrolldraman. Har själv hamnat i liknande situation när min dåvarande pojkvän skällde ut mig på en studentskiva för att jag tog en dans med hans vän som suttit hela kvällen i ett hörn och sett allmänt uttråkad ut. Jag sa aldrig "förlåt" men förlät honom för hans utspel vilket säkerligen var lika korkat... Hade han pratat med mig om hur han kände och inte skällt ut mig så hade vi kunnat förstå varann men börjas det med drama så är det taggarna utåt direkt.
Men slutet gott, allting gott! Det tog slut mellan oss 3 månader senare. Så förbannat skönt. =)
fusion o f:
skön inställning:-) svartsjuka är för jävla trist. hoppas vi slipper det i fortsättningen!
Post a Comment