Sagan om ringen

Det hade redan gått ett år sedan gymnasiet var avklarat, och det skulle firas. Alla avgångsklasser var inbjudna, många skulle komma. Jag var på kanonhumör. Min sambo, tillika fästmö, hade lyckats tjata sig med trots att hon aldrig gick färdigt skolan. Hon kände å andra sidan lika många som jag, men saken var den att jag hellre gick utan henne. Det slutade alltid med att hon blev asförbannad och svartsjuk, antagligen för att hon aldrig drack alkohol. Det gjorde jag. Vi hade en stund in på kvällen alltid olika referensramar angående vad som var roligt och inte. Den här kvällen blev inget undantag.

Vi hade oerhört roligt, det var ett kalasparty med massor av drinkar och god mat. Vi dansade, sjöng och drog upp gamla pinsamheter. På festen fanns en tjej som hade ett gott öga till mig, Elisabeth. Hon var jättesöt med sitt mörka, lockiga hår och vackra leende. Men jag var inte intresserad. Jag älskade min flickvän och var mer än nöjd som det var. Men min tjej hatade den här Elisabeth! Bara hon såg henne sköt det blixtar ur ögonen och började ryka i näsborrarna. Eftersom vi alla tre befann oss på samma fest var det upplagt för trubbel.

Ganska sent på natten stod jag och dansade med några kompisar mitt på dansgolvet. Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel, och jag vänder mig om. Elisabeth! Hon ler mot mig och börjar dansa precis framför mig, lägger huvudet bakåt samtidigt som hon roterar höftpartiet. Jag känner hur svettpärlorna börja bryta fram i pannan, jag letar efter en reträttväg, men det är försent. När jag vänder mig om står min flickvän där, hennes blick är så våldsam att jag känner hur knäna vill ge vika.

- Men älskl......jag hinner inte längre innan hon rusar ut ur rummet.
Jag löper efter och hinner ikapp henne på utsidan. Hon är vansinnig och vägrar köpa min historia, som också är sann, att vi inte alls dansade, att det var hon som kom fram till mig.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Jag såg ju hur ni stod och flinade och höll på. Synd att jag kom just då va? Hon stirrar på mig och väntar på svar.
Ja det var det verkligen. Fan om du varit hemma istället så hade det kunnat bli en kanonkväll! Ville jag säga.
- Men älskling kom igen, jag bryr mig inte om henne, det vet du. Hon kom fram precis innan du dök upp. Jag hann inte ens säga till henne att jag inte ville dansa. Så svarade jag istället. Mes, jag vet.

En lång diskussion som eskalerade i aggressivitet och elakheter. Till slut orkade jag bara inte mer. Jag drog av förlovningsringen och höll fram den.
- Nu får det för fan vara nog! Du är inte klok någonstans, man kan fan aldrig ha kul utan att du ska förstöra det. Lägg för fan av nu, annars kan du ta ringjäveln och gå hem!

- Jag vill inte ha den. Men kasta den då om du vill, det vågar du inte ändå. Hon flinade åt mig, så äckligt självsäker.
- Gör inte jag? Jag tog ringen i högerhanden, tog sats och kastade den allt vad jag orkade rakt ut i skogen. Jag hörde hur det klingade till i muren som gick runt tomten.
- Vad fan gör du? Nu är det slut, det ska du ha klart för dig! Hon var lika delar förvånad som förbannad.
- Skönt! Jag går hem nu. Jag vände mig om och gick hemåt i natten.

Dagen efter ångrade jag mig. Hon utnyttjade min bakisångest och meddelade att om jag hittade ringen skulle vi kunna diskutera saken. Jag skyndade mig till brottsplatsen och började leta. Och jag letade. Och letade. Med tårar i ögonen började jag inse att det inte skulle gå. Löven täckte hela marken, snacka om nål i höstack. När jag precis bestämt för att ge upp så bryter solen igenom molnen. En solstrimma tränger igenom molnen, trädkronor och löven, för att slutligen landa på en ring av guld. Det är sant! Den låg där, alldeles bredvid muren som den studsat mot. Triumferande åkte jag hem till min flickvän, klev in med vänsterhanden framför mig och ett leende på läpparna. Hon såg mest förvånad ut. Så kunde vi fortsätta ett tag till. Varför? Ja du, det har jag frågat mig många gånger.