Kärleken som aldrig blev

- Gå inte! Snälla, lämna mig inte. Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig!
Hon tittade på mig genom tårarna som rann ner längs hennes kinder. Det salta vattnet blandades med den mörka mascaran, och mot hennes ljusa hy blev ränderna tydliga.

- Jag är ledsen, men du måste gå vidare nu. Vi har dragit det här fram och tillbaka så många gånger. Jag orkar inte mer, jag har sagt det förut. Vi har redan gjort varandra mer illa än vad någon förtjänar. Jag älskar dig också. Men ibland räcker inte ens det.
Jag kände den kalla vinden som slet och ryckte i mina byxben. Tunna snöflingor trängde in förbi lagren av halsduk och jacka, ända in till nacken och nerför ryggen. Jag fick rysningar i hela kroppen, vet inte om det var av snön eller situationen. Att göra slut måste vara en av de svåraste sakerna vi människor ställs inför. Särskilt om det är någon man älskar.

- Du är så jävla feg! Hör du det? Du vågar inte ge det en chans till. Du säger att du älskar mig, men du kan inte ens ge mig en chans till. Du kan inte ha en jävla aning om vad det innebär att älska någon.
Den lilla späda kroppen skakade av alla känslor. Hon hade verkligen en imponerande hållning trots hennes litenhet. Nästan så att folk ryggade lite inför henne, hennes sätt att tackla världen. Rätt på. Ingen tvekan. Bra ibland, men inte alltid.

- Men snälla du, vi har försökt tre gånger nu. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Vi måste ge upp nu, inse det. Jag går nu, vi kommer inte komma någonstans. Jag håller på att frysa ihjäl, säkert du med. Vi kan höras på telefon senare om du vill. Okej?
Jag ville bara ta mina kassar och springa, men som vanligt väntade jag på hennes reaktion. Det kom ingen.

Efter några minuters tystnad lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon var tyst och stel som en pinne. Jag tog mina kassar och vände mig om och började gå. Bort från kvinnan jag aldrig skulle förstå, men antagligen heller inte kunna sluta älska. Förhoppningsvis kunde tiden göra det mer uthärdligt. Att inte känslorna skulle fortsätta vara så starka, mattas och suddas ut. Just nu kändes det som en utopi.

Inuti hoppades jag att hon skulle komma springande efter mig. Vi skulle kyssas och kramas, lova varandra att allt skulle bli bra nu. Den här gången skulle vi lyssna och förstå varandra. Inga mer bråk, inget gapande och skrikande. Jag skulle lämna kassarna med mat där på marken, lyfta upp henne i mina armar, och bära henne hela vägen hem. Vi skulle stänga in oss och dra ur telefonjacket, strunta i jobbet och bara beställa hämtpizza när vi blev hungriga. Kanske kebab någon gång, fast båda måste äta vitlökssåsen. Hon hatar när jag ätit det och inte hon. Då vill hon inte kyssas, och det skulle ju inte gå. Jag skulle stryka henne över ryggen tills hon somnade, jag skulle dra henne intill mig så att hon somnade på min arm. Jag skulle själv somna med mina läppar mot hennes nacke, med hennes långa hår över mitt ansikte. Jag kunde känna doften från hennes hud och hår när jag tänkte på det. Jag kände en lyckovåg skölja genom kroppen i det ögonblicket.

Det blev aldrig så. Hon kom aldrig efter mig. Det blev ingen pizza, inte kebab heller, ingen urdragen telefon, inga undrande meddelande på mobilen vart vi tagit vägen. Framförallt blev det inte allt det där underbara som vi kunde ha blivit. Tillsammans. Jag fick aldrig mer somna med näsan mot hennes hud, inte känna hennes varma kropp mot min på morgonen. Inte se hennes glada mun när jag vaknade. Hon brukade ligga där och titta på mig, bara le och glittra tills jag inte kunde hålla ögonen stängda.

Jag träffade henne idag, och trots att tiden gått kan jag inte säga att alla känslor suddats ut. Inte än iallafall. Hon har en annan nu, de är lyckliga, och jag är lyckligare än när vi var tillsammans. Så det blev väl rätt ändå. Men jag kan inte låta bli att undra ibland. Och hoppas att det suddas ut en aning till. Ibland tänker jag tanken: Om det inte räcker att älska varandra, vad krävs då?