Nu jävlar

Har du funderat på hur det skulle vara att göra det där som du drömt om? Du som egentligen skulle köra långtradare nere på kontinenten, med Kiss på stereon och håret fladdrande i vinddraget från den nedvevade rutan. Eller att byta ditt stillasittande stirrande på en dataskärm mot att öppna eget gym, med proteindrinkar serverade i frostade papperskorgar av rostfritt stål. Dina drömmar om att starta ett hunddagis, istället för ditt prestationstvingande säljjobb, vad hände med det? Stress mot självförverkligande. Vågar du? De flesta av oss stannar vid vår läst. Vi har trots allt räkningar att betala, barn att försörja, hundar som behöver foder. Eller något annat. Jag har skrivit om det här förut, men nu har det plötsligt blivit högaktuellt. En lian har kastats till mig, vågar jag ta den och slänga mig ut? Utan att veta var jag ska hamna. Tänk om jag likt Djungel-George kraschar rakt in i en trädstam? Fast jag kan också landa på andra sidan, mjukt och elegant, med svikt i knäna. Jag kan landa på den sidan där jag äntligen känner igen mig, det jag hört andra kallat hemma. Där dofter och smaker får mig att minnas. Minnas vem jag är innanför den där yttre fasaden.

Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.

Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:

- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.

I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.

Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?

När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.

Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.

När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.

Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.

Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.

Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!

När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.