"Det känns som det var länge sedan jag såg dina ögon lysa upp och glittra när du mötte min blick. Faktiskt är det länge sedan jag kände att det fanns kärlek i dina ord när du talade med mig. Och ännu längre sedan min omfamning gjorde dig varm och fnittrig.
Under lång tid, ja flera år egentligen, har jag varit måltavla för dina bittra pilar. Jag har tagit mot dem, och även om inte blodet synts på utsidan har jag alltid blivit sårad. Du har nog inte förstått det. Jag är medskyldig eftersom jag inte sagt ifrån, jag vet, men jag har hoppats att allt ska gå över, bli som förut igen. Vi har trots allt levt tillsammans så länge att du är en lika naturlig del av mig som vilken arm eller vilket ben som helst. I alla fall har det varit så.
Jag tycker jag har försökt prata med dig, få dig att förstå. Men du blir bara arg, tycker det är mitt fel. Och nu orkar jag inte längre. Den senaste tiden har jag insett att det nog inte handlar om att allt ska bli som förr. Jag tror inte det kan det. Förut älskade du mig. Det är jag säker på att du inte gör längre, därför ger jag upp nu. Jag har tagit med mig mina saker och har ordnat en tillfällig bostad. Nästa vecka hämtar jag resten. Är tacksam om du inte är här då.
Kram/R"
Hon stod i hallen och läste brevet hon funnit vid spegeln. Hon läste det om och om igen, men det var som om orden inte ville tränga in, inte fastna. Hon kände paniken komma, det tryckte över bröstet och klumpen i halsen bara växte. Hon rusade in i sovrummet och såg sig hastigt omkring. Det var verkligen sant, alla hans saker var borta. Hon flängde upp garderoben, vräkte ut byrålådorna...Det var tomt. Han var verkligen borta. Hon lade sig på sängen och begravde ansiktet i kudden. Tårarna rann nu, hon började inse vad som hänt, men kunde inte förstå varför. Vad hade hon gjort för fel? Ingenting. Hur egoistisk kan en människa vara? Efter allt hon gjort! Och barnen! Vad skulle hon säga till barnen?
"Förbannade svin", vrålade hon högt genom gråten. Hur kunde han göra så, hon som älskade honom över allt annat.
7 comments:
Är glad att du är tillbaka i sajbern, dina ord är målande.
rosa: tack så mycket, glad att du tycker så.
Aj - det gör ont att läsa detta. Vet ej för vem det är mest smärtsamt, att vara den som sviker svider också. Dessutom är man då lovlig måltavla för oförvanskat hat. Det gör ibland jävligt ont! Skuld och svek är två sidor av samma mynt.
Gillar att du är hemma igen.
johanna: du är klok som vanligt. tack så mycket:-)
Träffande beskrivning av en egoist, J. Bueno. Langri
Hur kan det bli så fel mellan två människor egentligen...? Jag kommer aldrig förstå det. Vackert skrivet.
langri: ursäkta, min kommentar till dig verkar inte ha kommit med. skumt! tack kära kompis!
therrorese: det undrar jag med. tack så mycket :-)
Post a Comment