Kunde inte se, kunde inte höra. Det var mörkt. Mörkt och tyst. Jag trevade mig fram med handen längs en kall och skrovlig vägg. Under mina fötter krasade det av stenar som flyttades under mina sulor. Små, små steg, alla i rädsla att falla och inte veta vad som skulle vänta mig då. Rädslan höll på att få mig att frysa till is, förlama mig, göra mig oförmögen att ta mig vidare.
"Nej, jag måste vidare, får inte stanna", ropade jag högt. Mest för att övertyga mig själv om att jag måste vidare. Jag visste att om jag stannade skulle det vara slut. Det kändes som att det verkligen var så. Jag skulle inte ta mig härifrån, skulle bli kvar här, och det fick inte hända. Det fick bara inte hända.
Jag föll ner på knä och började krypa. Orkade inte längre stappla mig framåt, det kändes tryggare att befinna mig längre ner. Knäna värkte och mina handflator var blodiga, det började flimra för mina ögon. Det skulle inte gå. Jag visste det nu. Jag såg inte slutet och jag orkade inte mer. Med en suck föll jag på sidan, tungt och otympligt. Det blev tyst och mörkt.
I mitt jobb som socionom eller i rollen som terapeut har jag mött många som berättat osannolika historier. Ibland undrar jag hur vissa människor orkar fortsätta, att möta nya dagar med den tunna huden som finns kvar.
Jag pratade med en släkting igår som är just en av de där människorna. Hans historia är otrolig, innehåller till exempel överlevnad efter att ha fallit ut från tredje våningen efter att ha slagit en volt över balkongräcket. Utan större men idag. Personlig konkurs, alkoholmissbruk och vad som antagligen är det värsta, saknaden efter sin fru som dog denna dag, för tre år sedan. Men igår var han lycklig.
"Helt otroligt Johnny, hela livet har varit absolut stentufft. Men man måste fortsätta framåt, får inte ge upp. Till slut vänder det. Idag kände jag att nu, just nu, är det över. Allt är bra nu. Jag är lycklig".
Och jag säger grattis. Hoppas du kände så också idag, det är trots allt den värsta dagen du vet.
5 comments:
Hoppas verkligen att din släkting fortsätter vara lycklig!
Härligt, och så rätt... livet är inte så himla lätt alltid, så man får faktiskt passa på och vara lycklig ordentligt när man får chansen! :-)
All smärta är relativ, men det är svårt att sätta sin egen i relation till andras på allvar. Det är sin egen smårta man känner och som gör ont. Även om det finns andra som har det mycket, mycket värre.
Jag är också fascinerad över hur vissa människor orkar leva med det de har varit med om. Att de inte gett upp. Tanken slår mig ofta när jag hör om hemska livsöden, att hade det hänt mig, hade jag gett upp. Men i förväg kan man aldrig veta hur man reagerar vid motgångar och tragedier.
Jag trodde jag var starkare än vad det visade sig att jag var. Jag har varit svag. Vek. Liten. Men jag börjar växa igen. Och min tragedi är ingenting i jämförelse med så många andras. Men den är min.
johanna: ja jag hoppas och tror det.
v.soul: ja men det är inte alltid lätt att tänka så. men du har rätt, bäst att krama ur allt som går :-)
therrorese: du, jag vet inte vad jag ska skriva, det var så bra. så jag säger kram och fortsätt kämpa. jag tror du är allt annat än svag.
Kalla kårar. Vad kul!
Post a Comment