Sunday, July 22, 2007

En kväll för ... ett tag sedan.

Det var en sådan där kväll som man aldrig glömmer. Som aldrig kommer åter. Då när kropp och sinne var ljuvligt förenade, då förnuftet var förpassat till baksätet. Jag minns det fortfarande, Mr T. Jag tror du gör det också.

Efter att ha jagat oss själva halvt till vansinne på en tennisplan mellan husen i Guldheden, bestämde vi oss för en kväll på stan. Med alkohol i våra kroppar satte vi oss på våra cyklar och bestämde oss för att hinna med så många ställen som möjligt innan solen gick upp.

Från hotell Panorama var det perfekt att åka den sköna backen ner till stan. Göteborg med cykel är en fantastisk sommarkombo. Man tar sig från den ena sidan av stan till den andra på ingen tid alls. Eller hur mycket tid som helst. Valet står fritt.

Kvällen slutade med att vi fann den gråtande flickan på andra långgatan. Hennes chef hade lurat med henne från firmafesten med löfte om fria drinkar på en "häftig klubb". Hon fick skjuts på min pakethållare till sitt hotell. Vi stod där och pratade tills måsarna började skrika och solen spred sina strålar över himlen. Hennes ansikte var randigt av tårar och mascara, läppstiftet var rosa, precis som hennes Converse. Hon var inte särskilt vacker. Men hon skrattade igen, ett sånt kluckande, glatt skratt. Från hjärtat. Och nej, jag ville inte följa med upp.

Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt. Körde förbi kvinnor och män, pojkar och flickor. Sopbilar och tidningsbud. Det doftade av sommar i luften, men smakade öl i min mun. Mr T låg nog hemma i sin säng och snarkade. Det kunde han behöva. Tennismatch i morgon eftermiddag. Revansch. Aldrig att Wilander förlorade två dagar i rad. Mats alltså. Världsetta 1988. Fast han var nog inte bakis. Knappast. Fast han fick inte heller cykla genom Göteborg på nätterna. Det måste räknas på något sätt.

3 comments:

Anonymous said...

Cykla genom Göteborg...Brings back memories. Så många ljumma sommarkvällar jag cyklat lite halvpackad genom Göteborg och bara haft en fånigt leende på läpparna för att livet var så fantastiskt. Det var det där och då. Det blir det nog igen. Det är det fortfarande ibland. Även här i Stockholm, trots att Göteborg och sommar är speciellt. För mig.

Anonymous said...

Å det bästa med min historia var ju att den var sann =)

Har läst lite i din blogg nu och gillar det du skriver!! Jag blir tvungen att återkomma, det bara känns så!

Så...på återseende!

Anonymous said...

therrorese: tack för dina sköna minnen. jag är säker på att du gör nya. kanske just nu?

e:
ja det är alltid bäst då.
och tack, du är välkommen när du vill:-)och ses vi inte här så blir det väl hos dig.