Saturday, January 27, 2007

En farmor som få

Vi satt i det trista rummet på vårdcentralen och väntade på läkaren. Vi pratade som vanligt, jag och min äldsta bror. Vi var inte oroliga, vi väntade bara på besked om vi kunde ta med henne hem. Men det fick vi inte. Min bror mötte läkarens torra konstaterande, att det inte funnits något att göra, utan hon var avliden vid ankomst, med att rusa ut ur rummet och gråta hejdlöst. Jag satt kvar, antagligen chockad, och fick lite mer torr information av den stela doktorn. Han förklarade att hon fått en hjärtinfarkt och antagligen aldrig förstod vad som hände.
- Hon hade inte ont om det kan trösta er, sa han.
Ja det kunde det kanske senare, men inte just nu. Vi ringde pappa som var mitt uppe i en föreläsning när han fick beskedet. Vi satte oss ner och väntade på att han skulle komma. Jag lade armarna om min gråtande bror.

När jag vaknade den morgonen så hade jag ingen lust att gå till skolan. Jag hade redan börjat spela fotboll i Blåvitt och åkte buss fram och tillbaka fem dagar i veckan. Skolan hade ingen högre prioritet med två veckor kvar av nian. Jag ringde farmor och sade att jag inte skulle komma idag.

- Åh vad synd svarade hon. Jag har redan gjort maten, men jag får ställa den i kylen då. För du kommer väl på måndag igen?
Jag drabbades av dåligt samvete, men det var redan försent nu.
- Klart jag gör. Jag var bara så trött idag, kom inte hem förrän efter tolv igår. Men jag kanske kommer förbi i helgen.

Jag var så lyckligt lottad att min farmor bodde bara några hundra meter från skolan. Hon hade jobbat som kock på herrgårdar och älskade att laga mat. God mat. Och hon älskade att laga mat till oss, hennes barnbarn. Mina bröder hade ätit där hela högstadiet innan mig, och nu var det bara två veckor kvar innan jag, den siste i ledet av matgäster, skulle äta den sista av antagligen världens bästa skolluncher. Varje dag gick jag till det lilla vita trähuset som min farfar byggt på 30-talet, öppnade grinden och gick uppför grusgången och in i det lilla varma köket med sin speciella lukt. Där satte man sig till bords med mat uppdukad som antagligen hade räckt för att mätta halva min klass. Men den var bara till mig. Det var ryggbiff med potatismos, stuvade makaroner med falukorv, köttbullar med mer mos, ja jag kan inte komma ihåg någon gång jag inte tyckte det var gott. Det var istället gudomligt, underbart. Samma sak utspelade sig varje måltid: jag åt så jag höll på att sprängas, och min farmor undrade om jag inte skulle ha mer? Mitt "nej tack, jag är proppmätt", följdes alltid av "nähä, du kanske inte tyckte om det?" Efter att ha övertygat henne om att så icke var fallet, då ställde hon fram efterrätten! Chokladpudding med vispgrädde, ostkaka, ja allt gott man kan tänka sig. Vad som alltid ingick var dock vispgrädde. Till allt. Tur att jag tränade som jag gjorde. När jag klädde på mig och skulle gå, så stack hon alltid till mig ett gäng kolor att äta på vägen till skolan. Sedan vinkade hon till mig från trappan när jag styrde mina steg tillbaka mot skolan. Där möttes jag varje dag av frågan:

" Vad fick du idag då?" Mina klasskamrater suckade och kallade mig fula saker när de hörde matsedeln för dagen. Goda tider var det. För mig.

När jag hade lagt på luren efter samtalet med farmor knackade det på dörren. Min äldste bror ville fika, han var ledig en stund från jobbet. Vi drack kaffe och åt mackor. Då ringer telefonen och jag svarar. Det är min farmors granne som undrar om pappa är hemma. Hon berättar att ambulansen varit och hämtat farmor. De hade sett henne ligga i trädgården och ringt. Hon hade hängt tvätt och bara fallit ihop. Men det var nog ingen fara trodde hon, Svea var ju en tuffing. På henne verkade det inte så allvarligt, så jag och min bror hade inget annat i tankarna än att vi skulle hämta henne på vårdcentralen och köra hem henne igen. Det var vad vi trodde.

Min pappa svängde in på parkeringen. Jag mötte hans blick, han försökte att le, men det höll inte. Jag kramade honom och vi grät hejdlöst där vi stod. Jag, pappa och min bror. När vi samlat oss lite gick han in och pratade med läkaren. Jag och min bror åkte före ner till huset. Det kändes som om jag var med i en film, allt var som en hemsk dröm. Dörren stod öppen och ett öppet fönster gjorde att det var tvärdrag i hela huset. Gardinerna fladdrade när vi klev in i hallen. Tårarna rann konstant och jag bara väntade på att farmor skulle komma ut ur något av rummen. I köket stod maten kvar på bordet. Hon hann inte ställa in den tänkte jag. Tänk om jag hade gått dit och ätit, då kanske det aldrig hade hänt? Jag grät ännu mer vid den tanken. Jag rusade ut ur huset och satte mig i trädgården. Jag hoppades pappa skulle komma snart, jag ville bara åka hem.

Förra veckan åkte jag förbi min farmors hus. Det bor någon annan där nu, men huset ser exakt likadant ut som det gjorde då. Jag svänger förbi, och åker den korta vägen ner till skolan som jag gick varje dag. Många minnen trängs inom mig när jag sitter där i bilen och tänker på hur lyckligt lottad jag var. Jag önskar att alla kunde få en sådan farmor som jag hade. Och jag önskar att jag hade fått säga till henne hur mycket jag tyckte om henne, och att det var synd att hon inte fick se mig i min vita kostym på avslutningen. Men det gjorde hon nog. Fast hon undrade antagligen om jag verkligen hade ätit ordentligt.

11 comments:

malin said...

Ååh, vilken idylllisk miljö att tillbringa sin skolluncher =) Din farmor måste ha känt sig prioriterad som hade en så viktig uppgift som att föda växande pojkar.

Och givetvis såg hon dej på skolavslutningen. Precis som hon varit med under alla andra viktiga tidpunkter i ditt liv.

Anonymous said...

Underbart att du bara tog en kort paus! Tillbaka med en text som både värmer å svider i hjärtat. Så härligt med villkorslös kärlek - det är den vackraste. Blir lycklig av att läsa om dess existens. Din farmor hade om hon kunnat förhindra det, inte låtit dig känna någon skuld, det är jag säker på. Klart hon kände hur mycket du tyckte om henne, du gick ju dit varje dag. Det gör man inte bara för att få mat o godis.

Tack för att du åter skriver här. Du skriver om det enkla så att det känns som det viktigaste...och det är kanske så det är. Kram

Anonymous said...

Åh Johnny min vän, du är tillbaka! Så glad jag blir. Lika glad, trots tårarna, som jag blir av din berättelse.

Johanna kallar det villkorslös kärlek, och du har beskrivit den förr, med samma ljuvliga resultat hos oss läsare.

Vet du vilket försprång du har till många av dina jämnåriga? Du vet vad den där kärleken är, hur den känns och hur du ska känna igen den när den står bredvid dig en dag. Många av oss andra har bara hört talas om den.

Anonymous said...

Så fint, Johnny. *snyft*

Langri

Anonymous said...

Du är tillbaka vilken tur!!

Väldigt fin text. Jag har en mormor som är så där, hon är ovärdelig!

// Ess

Visionary soul said...

Roligt att du skriver igen! :-)

Ja, den där villkorslösa kärleken har nog faktiskt inte ens de flesta fått uppleva... jag gissar att den ligger som en trygg betongplatta i botten av dig. Kanske är den så självklar att du inte ens kan definiera den? Men jag tror att upplevd villkorslös kärlek gör en till en annan slags människa, än om man inte ens kan påminna sig att man någonsin fått höra "jag älskar dig" av någon närstående under uppväxten... något som många, många har erfarit...

Hermann Dill said...

Underbart att du gjort comeback. Det är bara att inse, när man får fans får man också fiender...
...och som sagt, Johnny. Du skriver förbannat bra och väljer nästan alltid ämnen som berör.

Johnny said...

malin; ja jag tror hon var glad över det. och jag vill tro att det är så också.

johanna: jag läser din kommentar med ett stort leende. Tack själv!

jorid: hoppas det gick att äta ändå:-)

skrivkramp: jag blir lika glad av din kommentar! ja, du har nog rätt, men den är inte lätt att hitta. men jag vet hur det ska kännas. iallafall för mig. Tack min vän.

langri: tack käre vän.

Ess: grattis, glöm inte att tala om för henne hur betydelsefull hon är.

v. soul: ja jag tycker det är roligt igen, och det är skönt.
och du har rätt, visst är det så. och vanligast kanske det är att gestalta den andra sidan, den som du beskriver. men jag kan bara dela med mig av min verklighet, det som format mig.

m-hermann: roligt att du tycker det hermann! och visst är det så att man inte kan vara älskad av alla, även om det hade varit underbart :-) tack för dina fantstiska ord. jag uppskattar det mycket.

Vanja said...

:) Välkommen tillbaka! Jag ville bara säga att dina ord passar bra till högläsning, jag har precis slukat hela din berättelse med min allra bästa berättarröst.

Anonymous said...

Det finns inget värre än att åka förbi huset som farmor och farfar bodde i. Det är omgjort, ommålat och rabarberna är uppgrävda. De vi åt med socker från en kaffekopp.

Johnny said...

vanja: tack så mycket. hade varit kul att få höra den uppläst med den där rösten:-) har fått höra att jag sjunger som en präst, så vi kanske kan ta ett stycke tillsammans?

fred: det förstår jag, men jag antar att du har bilden på hur det ska se ut kvar inom dig? jag hoppas det iallafall.