När du växte upp så fick du en karta och kompass som blev din vägvisare på färden genom livet. Med det i din hand så skulle du kunna navigera dig fram på en lycklig färd mot framgång och glädje. Om du fick rätt saker med dig alltså. Om du fick det, grattis! Då har du antagligen kunnat följa ditt hjärta och gjort det som ditt innersta önskat, rest dit du velat och umgåtts med de som fört dig framåt. Så lyckligt blev det inte för alla. Det visade sig att vissa fick fel riktning, vilket istället innebar att de gjorde tvärtom. Lyssnade på andras önskningar och såg till att förverkliga dem, och umgicks med människor som hindrade dem istället för att lyfta dem framåt. Den sociala inlärningens makt är stor. Många är de som gjort sig en förmögenhet på att utnyttja detta. Jag tänker på alla "självhjälpsböcker". Jag har själv läst många, många, och visst plockar man upp goda saker från en del. Men de skapar också ett stort, tungt dåligt samvete hos många människor.
" Herregud, nu när jag vet bättre, hur kan jag fortfarande göra så då?"
Om du tänker på att det kanske tagit dig 30-40 år, ibland mer, ibland mindre, att lära dig ditt sätt att möta världen, tror du då att det är rimligt att tro att du kan ändra dig totalt på en dag bara för att du läst en bok? Visst, det händer ibland. Men det räknas snarare in i kategorin mirakel och är något helt annat. Nej oftare är det så att det börjar med insikten, sedan börjar grovjobbet. Det hårda arbetet med att lära om. Och det kommer innebära besvikelser när du trillar på ändan och går tillbaka till ditt gamla mönster. Men det kommer också innebära glädje och stolthet när du inser att du gjorde precis tvärtom mot förut, ett kvitto på att det nya börjar ta plats och form.
Vad jag vill säga är att det är så lätt att sparka på sig själv och tycka att man är värdelös. Men ofta beror det på att vi sätter upp för höga mål. Berget blir så högt att bestiga att det halvvägs dit känns som en omöjlighet att kunna nå ända upp. Då ger vi upp, klättrar ner igen och går tillbaka längs den vägen vi känner igen. Det må vara en väg vi inte tycker speciellt mycket om, men vi vet ändå vart den leder oss.
Om du bestämmer dig för att ändra ditt liv och bli den du borde vara, se då till att ta hjälp. För när du börjar vackla och det känns som du kommer trilla ner från berget, då behöver du någon som stöttar dig och håller i dig tills du är redo att ta nästa steg igen. Det kan vara en vän, förälder, partner eller terapeut. Om du inte kan eller vill ta hjälp av någon annan, använd då en dagbok som stöd. När det känns som det blåser extra snålt kan du bläddra tillbaka till de kapitel då solen sken och du kände dig extra stark. Glöm heller inte bort att det går att förändra! Lite hårt arbete i din egen tjänst, javisst. Men att ha sig själv som arbetsgivare, det är väl kanon? Påminn honom/henne att du föredrar ett demokratiskt ledarskap. Hårda, klandrande diktatorer kan vi vara utan. Ledare med tydliga budskap men hjärtat på rätt ställe, det för oss framåt.
10 comments:
Kanon, Johnny, klockrent... jättebra påminnelse! Mer ömhet och förståelse för sig själv... inte bara för andra. Precis så.
Så sant, Johnny! Man skall vara snäll mot sig själv. Och andra :)
langri
Det är väl också så att man behöver ge sig själv tid. Även om man rör sig i rätt riktning så tar det tid:
"Det tar tre veckor att lära sig någonting ordentligt, om vi gör det varje dag. Annars tar det tre månader. Och att förändra sitt liv tar tre år, till exempel att vänja sig vid det nya livet efter att ha förlorat en anhörig."
Så sa coachen och organisationskonsulten Christer Olsson en gång när jag satt i publiken. Och det är sant, till och med när det gäller nåt så löjligt enkelt som att ta trapporna i stället för hissen.
Själv plockar jag fram något så trivialt som framgångar från min fotbollskarriär. Jag tror inte att jag har glömt ett enda positivt ögonblick därifrån. Och de lyser upp minsta skugga av tvivel jag skulle hamna inför i livet. Ibland när jag har svårt att somna tar jag fram mitt klackmål i Rumskulla IF 1992. Det sitter där. Fastbränt i själen. Då somnar jag med ett leende.
Precis vad jag behövde läsa:) Tack för det!
Det gjør godt å lese dette. Ja, man må være snillere med seg selv, ikke være sin egen grusomme diktator...
v.soul: bra att du tycker så min vän!
langri: du har rätt som alltid kompis!
skrivkramp: Tack för bra input! Som komplement kan jag tillföra att min lärare i familjeterapi hävdar att de tar fem år efter en separation med barn innan det fungerar igen.
fredo: det finns inget trivialt i det alls! jag har massor av sådana stunder som jag gräver i, lustigt nog ofta vid sovdags. det är en guldgruva, så fortsätt med din metod, den verkar ju fungera också.
lady starlight: skönt att jag kunde bidra till din dag.
katrine k: ja var god mot dig själv. vem ska vara det om inte du?
jorid: låter bra, öva på du :-) vilken roman rekomenderar du?
Jag kör fat redan vid första meningen.
Föds människan med karta och kompass? Med en klar bild vad man har fått livet till? Är det en biologisk programmering eller en gud som förser en med mål och mening med tillvaron?
Så kommer andra människor och sabbar allt och lägger över sina egna förväntningar på en. Det har jag lättare att begripa.
Men var kommer den egna önskan in?
Eller menar du att vi inte kan upptäcka nya mål och önskningar alltefterson vi lär av livet?
Vad händer om den medfödda kartan och kompassen hamnar i konflikt med livserfarenheterna? Eller finns det en gudomlig makt som redan sett till att så inte kan ske? Eller är vi så fantasilösa att vi inte kan annat än bli det ödet redan stakat ut åt oss?
Jag blir väldigt konfunderad av din text, som du ser.
Min karta o kompass fungerade inte så bra... jag har verkligen navigerat fel på min färd genom livet! Men nu har jag slutat sparka på mig själv och rest mig upp iallafall. Det har inte varit och är inte lätt, jag har inte enbart klarat det på egen hand, men jag vet nu att jag har styrkan att förändra mig och mitt liv!
Kram o tack för att du skriver om det jag behöver läsa
salt: kära vän :-) jag menade att vi får en värdsbild presenterad för oss, och av de vi växer upp tillsammans med så får vi lära oss hur man beteer sig och rör sig i världen. livsregler kanske man kan säga. men det kan ju hända när man blir äldre att det känns som att det ens päron tyckte var sanning, inte stämmer överrens med din inre sanning. då blir det jobbigt. då måste man ändra på något. därav inlägget. hoppas jag lyckades reda ut det nu. annars får du återkomma. ha en bra dag!
isprinsessan:
ja det är för jävligt mitt i, men efteråt kan man som i ditt fall se tillbaka och känna sig stolt. det gör också att man skapat en positiv referens. ifall det skulle köra ihop sig igen. kram på dig med.
Post a Comment