På väg, igen.

Det var när solen stod som högst och stämningen befann sig på samma nivå, som han reste sig upp ackompanjerad av skedens klingande mot vinglaset i handen. Allas blickar vände sig mot honom och sorlet stannade av. Han bara stod där med ett leende, väntandes på rätt tillfälle att ta till orda. Han harklade sig och sträckte upp sin rygg.

- Kära vänner, började han. Jag är så oerhört glad att se er alla samlade här idag. Och vilken underbar dag, inte sant?
Ett unisont "jaaaa" hördes runt borden. Han fortsatte:
- Om jag så hade haft direktkontakt med gudomligheten hade jag inte kunnat ordna fram bättre väder än vi har här idag. Se er omkring och tänk på hur lyckligt lottade vi är när vi sitter här vid dukade bord, bord som dignar av överflöd. Se er omkring i denna fantastiska miljö, med havet bakom oss, blankt som en spegel, inte en krusning på ytan. Eller titta runt på denna fantastiska trädgård där allting blommar, och dofterna är så underbara att man nästan berusas av dem. Om inte det är nog, så ber jag er att se på alla er underbara människor som kommit hit idag. Jag är glad, stolt, ja rörd till tårar. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro något sådant när jag kom hit till er första gången. Visst hade jag förhoppningar om att kunna uppnå en del saker, men....det här överträffar allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Och jag vill att ni ska veta att min tid här med er är den lyckligaste i mitt liv. Jo, det är så, tro mig. Därför smärtar det mig så, att säga att....
Han tystnade och den tidigare så säkra och trygga rösten vacklade och skar sig. Orden verkade inte ha kraft att nå upp till ytan. Människorna runt borden skruvade på sig i spänd förväntan. Han tog ett djupt andetag och alla kunde se hur han samlade kraft för att orka fortsätta.

- Det är med tungt hjärta jag måste meddela er mitt beslut här idag. Denna underbara dag här i solnedgångens vackra ljus, blir min sista tillsammans med er. Jag kommer resa härifrån, och jag kommer göra det redan i kväll. Min tid hos er är fullgjord och jag har nya uppdrag som väntar. Men jag vill att ni ska veta att ni alltid finns i mitt hjärta, och jag hoppas och ber om förståelse. Och jag vill också säga tack! Tack av hela mitt hjärta. Ni är underbara människor, glöm aldrig det. Så nu vill jag skåla för er, för vår tid tillsammans, och för framtiden. Skål, mina vänner!

Han höjde sitt glas, drack en stor klunk ur det innan han ställde ner det på bordet. Tystnaden var total. Över hundra människor satt med gapande munnar och ingen kom sig för att säga någonting. Han reste sig upp, sköt in stolen till bordet och tog sin väska som stod bredvid. Han tittade åt höger, bockade sitt huvud mot människorna där, med handen på framkanten av brättet på sin vita hatt. Han upprepade proceduren riktad rakt framåt, och sedan också snett åt vänster. Sedan tog han väskan i höger hand och gick i rask takt upp mot en väntande bil. Han öppnade bakdörren och lade sin väska på sätet och stängde dörren. Han klev in på passagerarsidan, och utan att vända sig om stängde han dörren bakom sig. Han gjorde en viftande gest åt chauffören att köra. Den stora bilen rullade ut från den lilla parkeringen bakom herrgården. Han tittade i backspegeln. Han kunde även på avstånd se deras chockade och bestörta anletsdrag. Fortfarande hade ingen rört sig ur fläcken. Bra. Det hade blivit precis som han ville.

Han hade aldrig varit en man som stannade upp. Känslan av att vara på väg mot något nytt var det som drev honom framåt i livet, hans rastlösa själ skulle aldrig kunna tvingas att stanna på en plats. Det skulle förgöra honom och det visste han. Visst var det påfrestande ibland, men det var bara att acceptera att det var så. Han visste sin väg och det vara bara att följa den. Om han någonsin tvivlat så hade han fått allting bekräftat under den här perioden han just brutit sig loss ifrån. Hade det bara handlat om kärlek och bekräftelse, ja då skulle han stannat där. För alltid. Men som vanligt hade blodet börjat koka. Signalen på att det var dags att gå vidare. Strax efter fick han också samtalet med erbjudandet som han inte kunde motstå. Han hade ganska omgående börjat packa. Sentimentalitet var inte hans kännetecken. Visst, han var känslig och empatisk, men han visste också när det var dags att skjuta det åt sidan. När viktigare saker inte fick hindras på grund av sådana känslor. Just nu var ett sådant tillfälle. Han fällde ner sätet och drog ner hatten över ögonen.

- Väck mig när vi närmar oss flygplatsen är du snäll, sa han till mannen som körde.
Han fick ett hummande till svar och nöjde sig med det. Solen hade nu försvunnit och mörkret låg som en omslutande filt omkring bilen där den rullade fram i stadig hastighet. Han kände sig trygg i mörkret. Så hade det inte alltid varit, men det spelade ingen roll nu. Han slöt sina ögon och lät ljudet av motorn vagga honom in i drömmarnas land. Han tänkte på hur lugnt och skönt det var. Antagligen lugnet före stormen, men det tänkte han inte fundera över nu. Sedan blev tyngden i ögonlocken övermäktig, han släppte taget och sömnen tog honom i handen och blev hans sällskap för stunden.